• tankar

    Att sluta cementera gamla uppfattningar om sig själv

    Det här med prioriteringar och tid, det är ett evigt gissel alltså. Jag har varit så uppslukad av skrivandet den senaste tiden, vilket är en bra sak så klart. Men samtidigt känner jag att jag glömmer bort andra grejer. Jag har svårt att lägga fokus på mer än en sak samtidigt, och dessutom har jag varit så disträ på sistone. Glömde bort en väns födelsedag häromdagen, höll nästan på att glömma bort min brors födelsedag, glömmer bort att svara på meddelanden. Går runt och tänker på alla de där andra små grejerna som jag behöver ta itu med, men sen sätter jag mig hellre och läser eller skriver.

    Jag försöker hinna med att lägga tid på bloggen också, för jag vill verkligen göra det. Men sedan tänker jag att jag måste vara snäll mot mig själv och tänka realistiskt i fråga om hur mycket jag ska hinna med. Jag får också för mig att jag inte har så mycket att skriva om här, eftersom jag inte har pysslat med så mycket annat än manuset de senaste veckorna. Men det stämmer så klart inte. Jag behöver bara gå in och kolla på mina sjuttioelva utkast för att förstå att så inte är fallet. Snart ska jag skriva alla de där inläggen som ligger och väntar på att bli skrivna.

    På tal om något helt annat så lyssnade jag idag på podden Det kommer att bli bra, ett avsnitt där de pratade om ens självbild och hur man ofta har etiketter på sig som kanske är föråldrade. Ett av alla mina utkast på bloggen handlar om just detta, och det är något som jag har tänkt en del på på sistone. Det här att man går och dras med gamla idéer och sådant man tror är sanningar om hur man är som person. Sällan stannar man upp och utvärderar dessa etiketter, reflekterar över huruvida de faktiskt är relevanta eller inte. Det kan ju vara så att det är någon grej som stämmer fortfarande, men som man vill förändra? Eller kanske stämmer det inte alls, i andras ögon?

    Jag har till exempel alltid tänkt att jag inte är nog strukturerad och målmedveten för att skriva en roman, eller för att bli författare. Och jag antar att det har varit ett enkelt sätt att så att säga slippa undan på. Istället för att våga satsa, och därmed riskera att misslyckas, så har jag sagt att jag gärna skulle vilja skriva en roman, men tyvärr har jag inte tillräckligt med självdisciplin och sedan har jag ryckt på axlarna och gått vidare. Men det är klart att jag kan vara strukturerad om jag ger mig fan på det. Jag kan vara målmedveten och disciplinerad också. Tänka sig.

    Det är så mycket som hänger kvar, utan att man ens tänker på vart det kommer ifrån. Kanske är det något som man fick höra för tio år sen och som av någon anledning har blivit en del av ens självbild.

    Så istället för att fortsätta cementera gamla uppfattningar om mig själv så tänker jag från och med nu se till att reflektera över dem, utvärdera och se vilka etiketter som jag kan kasta bort och byta ut mot nya. Och om jag känner att dessa nya etiketter inte passar till en början, så tänker jag såhär: fake it till you make it. Det tror jag är en bra devis att leva efter.

    6
  • tankar

    Min plats på jorden

    Jag promenerar hem efter att jag lämnat mitt ena barn på förskolan, går genom botaniska trädgården, lyssnar på fåglarna och undrar vilkas sång det är som jag hör. Är det Tuis eller Bellbirds eller kanske några helt andra? Jag har inte lärt mig att identifiera fåglarna här, det jag vet är att de sjunger vackert. Jag tänker på det Kerstin Ekman säger om att finna sin plats på jorden och jag undrar om det här är min. Eller om det kan bli det, en dag. Kanske måste man inte ha en plats på jorden, kanske handlar livet mer om vilka man omger sig med än om var man befinner sig.

    Och jag tänker på skrivandet och rörelsen, hur dessa hänger ihop. Att skrivandet sker när jag går omkring här, minst lika mycket som när jag sitter framför datorn. Något som börjar ta form, tankar som breder ut sig och tar plats. En snäll påminnelse till mig själv att jag behöver göra det här oftare. Hitta det som finns att hämta i naturen, gå omvägar, gå vilse. Bryta upp från invanda mönster. Jag sätter mig intill ett högt träd fastän det är fuktigt på marken. Bebisen börjar vakna till och jag vaggar fram och tillbaka tills han lutar huvudet mot mig och somnar om igen. I selen på min mage.

    Solen i ögonen, flugor som surrar omkring mig och gräshoppor som gnider vingarna. Allting förefaller helt plötsligt så enkelt, just i den här stunden, och jag tänker att allt jag behövde göra var ju att gå ut och sätta mig på marken intill ett träd och bara vara. Så banalt det låter nu när jag skriver det. Det går nog inte att fånga vissa känslor i ord utan att de framstår just så, som något banalt. Jag hör fotsteg omkring mig, fötter som skrapar mot gruset och samtal som kommer närmre för att sedan glida förbi och försvinna bort igen. Ett äldre par passerar, mannen ler och våra blickar möts när han säger hej. Och här sitter jag under trädet. Här är min lilla plats på jorden, just nu.2

  • tankar

    Min ambivalenta inställning till sociala medier

    Vi sitter på ett café inne i stan. Jag tar upp telefonen och tar ett kort på mitt kaffe. Ser i ögonvrån att han sneglar på mig.

    Vad är det, säger jag.

    Ingenting, svarar han och flinar.

    Men jag vet vad han tänker, jag vet vad jag själv tänker. Att jag har blivit en sådan som vi brukade skratta lite åt i smyg.

    Jag bara dokumenterar, säger jag i försvar. Det är till bloggen. Eller Instagram.

    Han säger något raljerande om att det är ironiskt att min blogg heter litteraturen och livet. När jag sitter med telefonen så mycket.

    Jag blir först lite sur, såklart. Defensiv. Men känner samtidigt att han har en poäng, eller åtminstone så fick han mig att tänka till. I couldn’t help but thinking, som Carrie skulle ha sagt.

    I början av året bestämde jag mig för att satsa mer på bloggen och börja marknadsföra den. Skaffade en Facebooksida och ett nytt Instagramkonto. Från att ha haft ett privat Instagramkonto där jag la ut bilder sporadiskt och nästan bara på barnen så kände jag plötsligt en press på mig att lägga ut snygga bilder och komma på kloka eller vitsiga captions.

    Nästan utan att jag märkte det så började jag tänka lite annorlunda, man kanske kan säga att fokus skiftade för mig i vardagen. Det är lätt att hävda att sociala medier gör en mindre närvarande, och så är det ju i mångt och mycket. Å andra sidan, och det här kanske låter bakvänt, så upplever jag att det kan göra mig mer närvarande. Själva dokumenterandet leder till att jag tar tillvara på och minns små ögonblick i vardagen som annars kanske skulle gå mig förbi. Jag gör tillvaron till en berättelse, ett narrativ.

    Men, och det här är ett stort men, så fort man sjunker in i det där djupa hål som sociala medier också är, då är man inte så närvarande längre. När det slukar en massa tid som jag skulle kunna lägga på annat. Som att skriva till exempel.

    Anledningen till att jag bestämde mig för att använda sociala medier flitigare var ju för att jag ville satsa på skrivandet och jag insåg att en del av det handlar om att marknadsföra sig själv. Det är en förutsättning för att nå ut, få fler läsare och därigenom också utvecklas som skribent. Annars kan jag ju lika gärna skriva dagbok, aldrig publicera något. Men när skrivandet börjar handla mer om att skapa content och att jaga likes eller följare på Instagram, då kanske jag behöver stanna upp en stund. Fundera på vad som är viktigast och hur man hittar balansen. Det är ju inte meningen att det ska sno fokus från det som jag faktiskt vill ägna mig åt.

    Vill inte heller framstå som bakåtsträvande och moraliserande, vilket lätt blir fallet när man talar negativt om sociala medier. Jag tycker ju att det är både användbart och roligt. Och som sagt – en oundviklig del om man vill marknadsföra något. Till exempel kommer det här blogginlägget såklart att läsas av betydligt fler om jag delar det på Facebook och Instagram. Får jag fler följare så betyder det dessutom fler potentiella läsare. Om jag i framtiden debuterar som författare så har jag också en stor fördel av att ha en plattform på sociala medier. Det fungerar ju inte som det gjorde förr i tiden – att en författare sitter på sin kammare och skriver och när boken är färdig så sköter förlaget marknadsföringen. Så i viss mån kanske jag bör kämpa för att öka följarantalet.

    Men det är dubbelt, och som jag skrev i rubriken så känner jag mig ambivalent. Jag vill använda det som ett verktyg för att nå ut och samtidigt behålla mitt fokus på skrivandet. Hade jag haft all tid i världen så vore det här inte ett problem, men med två småbarn så gäller det att prioritera och använda den dyrbara egentiden på rätt sätt.

    Hur känner ni inför sociala medier? Någon som delar min hatkärlek? Berätta gärna!1

  • tankar

    En hel livstid räcker inte för att hinna med allt jag vill göra

    Jag känner mig något splittrad för tillfället. Men samtidigt ivrig, inspirerad, förväntansfull. Det sjuder i mig av kreativitet, av alla tankar på vad jag vill göra. Men jag vill så mycket på en gång, vill kanske alldeles för mycket. Jag läser flera böcker samtidigt, känner mig stressad över alla andra böcker som jag inte hinner läsa. Jag kan inte bestämma mig för ett skrivprojekt utan hoppar från det ena till det andra. Försöker omfamna och ta tillvara på det kreativa, och på samma gång inte tappa fokus. Jag söker olika skrivjobb. Hittar sedan en ettårig skrivarlinje på distans, tänker att jag ska söka in till den. Hittar sedan någonting annat, och så vidare.

    Toppen av isberget med böcker jag vill läsa.

    Är det symptomatiskt för tiden vi lever i eller är det bara jag som har en tendens att bli ambivalent och liksom alldeles för exalterad? Mitt tillvägagångssätt för att klura ut vad jag vill göra verkar vara att kasta ut bete åt så många håll som möjligt för att sedan vänta och se var jag får napp. Vet inte hur pass effektiv metoden är. Kanske borde jag bara sätta mig ner och djupandas, meditera, samla mig en stund?

    Jag är ju dessutom mammaledig. Du borde ägna dig åt ditt barn och njuta av den här tiden medan du kan, säger den förmanande rösten inombords. Kanske är det så. Kanske kommer jag ångra i framtiden att jag hade så fullt upp med mig själv den där perioden när mitt minsta barn var bebis. Eller förresten; fullt upp med mig själv är när jag tänker efter en grav överdrift. Snarare har jag under så lång tid haft fullt upp med allt annat FÖRUTOM mig själv att en annan röst inombords nu ropar: men hallå, jag då?!

    Och det handlar för övrigt inte bara om något slags självförverkligande, det är en praktisk fråga också. Jag får ingen föräldrapenning längre och att överleva på en inkomst är inte direkt optimalt. Så om jag kan börja jobba hemifrån skulle det släppa den ekonomiska pressen betydligt. Att försöka hitta skrivjobb känns därför som en nödvändighet just nu.

    Men faktum kvarstår att jag går omkring med en viss inre stress. Jag inser att det är en fin linje mellan att känna sig inspirerad och att hamna i den här stressen över att saker och ting ska hända nu genast. Dessa eviga försök att finna balans i tillvaron. Min sinnesstämning får mig att tänka på ett stycke ur Sylvia Plaths dagböcker:

    Vad är mitt liv till för och vad ska jag göra med det? Jag vet inte och jag är rädd. Jag kan inte läsa alla böcker jag vill läsa, jag kan inte vara alla människor jag vill vara och leva alla liv jag vill leva. Jag kan inte lära mig alla färdigheter jag vill kunna. Och varför vill jag? Jag vill leva och pröva alla nyanser, toner och variationer av psykiska och fysiska erfarenheter som är möjliga för mig. Och jag är fruktansvärt begränsad.

    Innan någon oroar sig över att jag liknar min sinnesstämning med Sylvia Plaths, så kan jag försäkra er att jag inte är deprimerad eller suicidal. Känner bara igen mig i det där att vilja så fasligt mycket på en gång, och ångesten över att inte hinna med.

    Nåväl. Nu ska jag googla yoga for back pain och förhoppningsvis hitta ett bra pass med Adriene. Kanske uppnå zen en liten stund.

    Och ikväll ska jag gå ut för första gången sedan Felix föddes. Med tanke på den extrema separationsångest han är mitt uppe i just nu så kan det bli en utmaning för alla inblandade. Eller för de två här hemma i alla fall. Själv så överväger jag att sätta mobilen på ljudlös och njuta av kvällen utan eventuella avbrott.0

  • tankar

    Det här med personlig utveckling

    Jag har ju precis påbörjat en onlinekurs som heter Friday Lab. Idag var första föreläsningen och jag känner mig otroligt peppad på det här. Så fint att få starta dagen fullspäckad med inspiration, nya tankar och insikter.

    Jag tänker på hur mina föreställningar kring personlig utveckling tidigare har sett ut. Med risk för att låta lite arrogant så har jag haft en rätt så negativ inställning, har slagit det ifrån mig och tänkt att det där inte är för mig. Det där som alla tycks uppehålla sig med nuförtiden; att förverkliga sig själva och läsa självhjälpsböcker. (Man behöver såklart inte läsa självhjälpsböcker för att utvecklas, det är bara mina tråkiga fördomar som jag har haft.) Men jag inser nu att det nog mest har varit en försvarsmekanism, ett enkelt sätt att slippa försöka uppnå förändringar. För visst är det så mycket lättare att bara sitta kvar där man sitter, nöja sig och aldrig sträva efter något mer.

    Förvisso hävdar jag fortfarande att vi lever i ett samhälle som är alltför fokuserat på att prestera. Men personlig utveckling handlar ju om så mycket mer än det. Det är något som händer när man utmanar sig själv, kliver ur sin comfort zone, genomför det där som man kanske först kände ett litet motstånd inför. Små saker som får en att växa. Eller som ger nya perspektiv. Nu handlar den här kursen om mycket annat också, men den personliga utvecklingen utgör en stor del.

    Jag tänker på hur mitt år har sett ut hitintills. Jag har utmanat mig själv på olika sätt, testat nya saker. Därför känns det som ett naturligt steg att jag nu går den här kursen, det vill säga gör något som är helt och hållet nytt för mig. Vem vet vad det kommer leda till? Det jag tror och hoppas är att jag kommer hitta nya verktyg för att ta skrivandet till en ny nivå, att jag på sikt kommer kunna frilansa och livnära mig som skribent/översättare/lektör. Så att jag kan jobba hemifrån, styra över min egen tid och därigenom avsätta mer tid till det skönlitterära skrivandet. Det som jag i grund och botten vill ägna mig åt.

    Jag hoppas också att jag i framtiden kommer blicka tillbaka och tänka: 2019, vilket år det var. Det var då livet tog en ny vändning.

    0
  • tankar

    När rasismen blir normaliserad

    Jag som hade tänkt att jag inte skulle låta cynismen ta överhanden, att jag skulle bibehålla lite hopp om mänskligheten trots allt, efter terrorattacken i Christchurch. Sen gick jag in och läste hejhejvardags blogginlägg och fick se den här bilden som @detvabattreforr hade repostat på Instagram.

    Det är alltså folk (män) som sitter och spyr ur sig dessa vidrigheter i Aftonbladets kommentarsfält. Nej, det förvånar mig inte egentligen. Och det är väl det som är det värsta. Att det har blivit så normaliserat att uttrycka sin rasism så att det liksom görs helt oförblommerat. Fattar de inte ens hur logiken brister? Är de såpass korkade? ”Får smaka sina egna illdåd.” Okej, vilka illdåd hade de människorna gjort sig skyldiga till? Det femåriga barnet som omkom, vad hade hon gjort sig skyldig till? Varför tycker dessa människor att hon inte förtjänade att leva?

    Jag borde kanske inte lägga energi på det. Jag borde kanske försöka glömma bort att jag ens har läst de där kommentarerna. Men jag blir bara helt lamslagen av den här ondskan som florerar. Eller idiotin. Kan inte avgöra vad som passar bäst in på dessa personer. Är de empatistörda monster eller är de bara idioter som inte förstår bättre, som inte riktigt begriper att det faktiskt är verkliga människor som drabbas? Kanske är de helt enkelt avtrubbade? Eller också handlar det mer om att de vill provocera än uttrycka sina egna åsikter?

    Jag vet inte. Men oavsett vilket – att stå vid sidlinjen och heja på när någon skjuter ihjäl oskyldiga människor. Det är fan inte klokt.0

  • tankar

    Har jag rätt att kalla mig feminist – om Nina Åkestams Feministfällan

    Efter att jag läst ut Nina Åkestams bok Feministfällan känner jag mig i förstone förvirrad, nästan lite modfälld. Kan jag ens kalla mig feminist? Eller är jag det bara i teorin?

    Låt mig förtydliga: Nina Åkestam tar i sin bok upp ett flertal olika feministfällor, det vill säga problem som orsakas av den feministiska rörelsen och som hon anser utgör ett hinder för jämställdhet. En av dessa fällor benämner hon Självklarhetsfällan och i korthet innebär den att feminismen har gått från att vara en radikal rörelse till att bli något för den stora massan. Nu heter det att alla borde vara feminister.

    Åkestam poängterar att det inte är dåligt i sig att ha en feminism som är inkluderande och öppen för alla oavsett bakgrund. Problemet uppstår när människor som uppenbarligen inte aktivt strävar efter en ny samhällsordning ändå ska kalla sig feminister. Det urholkar begreppet. Fokus läggs på vad vi är snarare än vad vi gör. ”Faktum är att alla kan kalla sig feminister, och alla kan vara för jämställdhet. Det kräver ingenting mer än en åsikt. Om vi faktiskt ska uppnå jämställdhet kommer det dock inte att räcka.”

    Jag förstår vart hon kommer ifrån och jag håller med. Ja, det är något skevt med att exempelvis köpa en mugg eller en t-shirt med ett feministiskt tryck på och tänka att det räcker för att kalla sig för feminist. Det, och att vara för jämställdhet. Att stora företag profiterar på feminism för att det plötsligt säljer. Eller att en politiker kallar sig feminist enkom för att pleasa vissa väljare (Ulf Kristersson). Det krävs ju mer, det krävs någon form av engagemang eller aktivism.

    Och det är där jag känner att även jag själv fallerar. Visst, jag kan gå runt och gräma mig över hur ojämställt samhället är, och jag kan också gräma mig över det smått absurda i att någon köper en pryl som ska representera feminism eller girlpower och därigenom tror att hen dragit sitt strå till stacken. Men faktum är att jag inte gör så mycket själv. Jo, jag tänker på feminism och jämställdhet i vardagen, ofta. Jag tänker på det när det gäller hur vi uppfostrar barnen, jag tänker på det i relationen till min sambo. Jag analyserar, vrider och vänder på saker. Talar med vänner om det. Men det räcker inte att bara vara medveten om ett problem om man inte åtminstone försöker att göra någon reell skillnad.

    Nina Åkestam skriver: ”Att skriva den här boken har inte varit bekvämt, och att läsa den kommer nog inte heller att vara bekvämt. Men jag tror att det är där vi måste börja. Jag tror att en förändring av feminismen bara är möjlig om vi kliver ut i det obekväma, och att förändring är nödvändigt.” Jag undrar om jag helt enkelt är för bekväm, om det är där skon klämmer? Att jag hellre sitter bredvid medan andra för kampen? Det är inte en helt angenäm tanke, nästan lite skamligt att erkänna. Jag vill att förändring ska uppnås, jag anser att det är nödvändigt, men är jag villig att själv ta fajten?

    Samtidigt tror jag det är ligger en fara i att fastna i tankar om att inte göra tillräckligt mycket, inte vara tillräckligt bra. Slå knut på sig själv för att räcka till liksom. För vilka feministiska handlingar kommer då vara tillräckliga, och hur går man ens tillväga när man har fullt upp med det egna livet?

    Att vi lever i ett patriarkat är det knappast någon som kan bestrida. Att de patriarkala strukturerna är förtryckande och att vi behöver en förändring är jag övertygad om. För vi är inte jämställda. Inte på långa vägar. Jag föreställer mig en framtid där män inte systematiskt förgriper sig på kvinnor, där ingen längre begränsas utifrån sitt kön, där kvinnor inte tar merparten av både föräldraledighet och det obetalda hushållsarbetet. Är det ens möjligt?

    Jag vet inte. Men jag vet att Nina Åkestams bok fick mig att tänka ett par extra varv, ifrågasätta och rannsaka mig själv. Ja, faktiskt också tvivla på min rätt att kalla mig feminist. Men den väckte samtidigt något i mig. Och jag har påmints om en sak som egentligen är självklar – att det är våra handlingar som leder till förändring, oavsett vilka etiketter vi sätter på oss.

    0
  • tankar

    Att ha tvåspråkiga barn

    Det här med tvåspråkighet är något jag tänker mycket på nu när vi inte bor i Sverige. Jag är väldigt mån om att prata svenska med mina barn. Undantag görs egentligen bara ifall det är andra engelsktalande barn med och jag inte vill exkludera dem. Men i regel håller jag mig till svenska. Vår treåring pratar på som bara den nu men allra helst på engelska.

    Och jag oroar mig ibland för att han kommer gå miste om svenskan, att han inte kommer vilja prata. Samtidigt vet jag att han suger åt sig allt, och att han förstår i princip allting som jag säger. Men när jag ber honom svara mig på svenska brukar han bli ibland bli lite vresig och bestämt hävda: no, I speak English!

    Jag försöker lirka, säger att när vi åker till Sverige så kommer alla prata svenska där vet du, då är det jättebra om du också kan prata svenska. No, everyone speaks English, säger han. Sedan kommer man inte så mycket längre. Försök förklara för en treåring att hen har fel, det är en närmast omöjlig uppgift. Stundtals tänker jag att jag likaväl kan lägga ner och bara prata engelska med honom, men så påminner jag mig själv om att han kommer uppskatta att ha två språk om sisådär tio-femton år. Dessutom skulle det kännas allt för märkligt att inte prata svenska med honom längre – det är ju vårt språk, har alltid varit vårt språk.

    Jag diskuterade det här med en bekant häromdagen. Hon kommer från Island och har bott här i några år. Hennes barn pratar också mest engelska och hon sa att hon ofta själv svänger över till engelska när hon vill vara helt säker på att de ska förstå. Men jag tänker att man gör dem en björntjänst då, om man liksom förutsätter att de inte förstår det andra språket lika bra.

    Vi pratade om besvikelse häromdagen, jag och min son, och så blev jag osäker på om han faktiskt känner till ordet besviken på svenska. Så jag frågade om han vet vad det betyder. Han svarade: Yes, it means that you have a picnic and it starts to rain. Ett så adekvat exempel för att gestalta känslan av besvikelse ändå. Kände mig minst sagt stolt. Min poäng är att barn förstår så mycket mer än man tror.

    Och det svenska språket finns där inom honom, det vet jag ju. Även om han väljer att prata engelska nu. Min isländska bekant berättade att de ska tillbaka till Island och bo där ett år, och hon sådde ett litet frö hos mig när hon berättade om deras planer. Jag tänker att om vi nu ska bo kvar här så kan vi kanske bo i Sverige i ett år i alla fall, någon gång. Det vore fint. Tänk dessutom vilken skillnad det skulle göra när det gäller språkutvecklingen. Jag frågade min son idag, mest för skojs skull, om han skulle vilja bo i Sverige någon gång. Yes, svarade han. Och sedan, lite eftertänksamt: can we move there today, mamma?

    Om det ändå vore så enkelt.0

  • tankar

    Tiden som är nu

    Jag vaggar bebisen tills mina lår värker, trampar över klädhögar på sovrumsgolvet. Möter min trötta blick i spegeln, tittar sedan ner och möter ett par stora blå ögon som tittar tillbaka upp på mig, förundrade, häpna. Hela tiden utforskande.

    Jag vaggar och vaggar, stundtals känns det som att vaggandet aldrig kommer ta slut. Som att det har tagit över mitt liv. Sov nu, viskar jag. Sov, snälla, snälla, sov. Biter ihop käkarna, känner tiden rinna iväg. Jag vill skriva, jag vill sitta ner, jag vill vila, jag vill inte vagga mer. Upp och ner och hit och dit. Nynnar och suckar om vartannat.

    Han somnar till sist, och jag lägger varsamt ner honom. Han rullar över på mage och sticker upp rumpan i luften. Jag håller andan i några sekunder, lyssnar till ljudet av hans hummande andetag. Smyger ut och drar igen dörren.

    Jag läser En debutants dagbok, tänker att jag vill kunna skriva så. Just precis så. Ge mig språket, ge mig alla de rätta verktygen. Jag läser så mycket just nu, och ofta tänker jag samma sak. Att sådär vill jag skriva. Men sedan vågar jag inte sätta mig vid datorn, öppna upp manuset och fortsätta skriva. Det är något som tar emot, och jag stannar istället kvar med böckerna, med andra människors ord och formuleringar. Känns tryggare så. Kanske fyller jag mig själv till bredden med ord, så att jag slutligen måste få utlopp för dem?

    Jag hinner läsa en kort stund, sedan vaknar han igen. Livet just nu. Fullt av avbrott, att aldrig riktigt hinna med. Tiden som går fort och långsamt på samma gång. Dagar som rinner iväg. Tänker mitt i all denna längtan efter mera tid, att de är små en så kort, kort stund. Att jag måste komma ihåg att vara närvarande. Att jag inte behöver ha så bråttom med allt.

    Häromkvällen när jag skulle natta treåringen så kröp han tätt intill, sa med lite klagande stämma: mamma, it’s taking a long time for me to grow up. Tänk hur den förändras ändå – vår uppfattning om tiden.0

  • tankar

    Mitt 2018 – en sammanfattning

    Jag googlar listor om årssammanfattningar, läser igenom de olika frågorna flera gånger om och försöker formulera svar i huvudet men det vill sig inte. Det är bara tomt och jag får nästan panik. Vad gjorde jag egentligen? Hur mådde jag? Har jag drabbats av någon form av tillfällig minnesförlust? Inser sedan att det som jag har saknat under det gångna året är tid och ork för självreflektion. Det har varit så mycket runtomkring att jag tycks ha tappat bort mig själv nånstans på vägen. Kanske är det därför det står still i huvudet när jag försöker svara på frågor om mitt mående och min personliga utveckling. Så det blir ingen lista, men något slags sammanfattning blir det i alla fall.

    2018 har framförallt präglats av att starta om på nytt. Ett nytt land att försiktigt komma på fötter i, stapplande till en början. Nytt jobb och nytt hem. En helt ny tillvaro, den största omställningen någonsin. Hemlängtan, tårar och tvivel. Men även lyckostunder med min familj, värme och tacksamhet över att vi har varandra.

    Och sedan en oplanerad graviditet mitt i allt det nya. Rädsla över att inte få det att gå ihop ekonomiskt, men samtidigt glädje över att vårt barn skulle få ett syskon. För det ville vi ju, även om tidpunkten inte var optimal.

    Första halvan av året skrev jag nästan ingenting. Läste inte mycket heller. Och de böcker jag läste gav mig inget. Det fanns inte utrymme, eller jag gav det inte utrymme. Dagarna gick, jag jobbade, slötittade på teve på kvällarna och la mig tidigt. Gravidtrött och utan inspiration. Ju längre uppehåll man har från någon form av kreativitet desto svårare blir det. Jag antar att det var det som hände. Det gled ifrån mig, eller så var det jag som gled ifrån. Hade fullt upp med att försöka finna mig i nya sammanhang.

    I juni flyttade vi från Careys Bay in till stan. Två månader senare föddes Felix. Ännu ett nytt kapitel inleddes. Det som tvåbarnsmamma. Den där allra första tiden är diffus, precis som den brukar vara. Jag minns när barnmorskan gjorde hembesök och jag hade haft en riktigt jobbig dag, ungefär två veckor efter att han föddes. Hon frågade hur jag mådde och det brast för mig. Kunde inte sluta gråta. Det var känslan av otillräcklighet, av total trötthet och att bara önska sig en paus från allt.

    Allteftersom blev emellertid de jobbiga dagarna färre, sömnen bättre, vardagen mer hanterlig. Allting kändes plötslig inte lika överväldigande. Jag tänkte inte längre att det här är en period som jag bara behöver ta mig igenom, utan kunde stanna upp och faktiskt njuta av livet såsom det är just precis nu. Även om det ofta är kaos.

    Jag började läsa igen och med läsandet kom skrivandet och inspirationen. Som att vakna ur en lång dvala. Som att jag hittade hem igen, till något som hamnat i skymundan. Insåg att jag behöver skrivandet, behöver orden. Kände mig helt utsvulten och slängde mig över både läsandet och skrivandet med en iver jag inte känt på länge. Läste mer på några veckor än vad jag hade gjort resten av året.

    Nu är det snart 2019 och det är väl egentligen ganska oväsentligt. Bara en siffra, tiden fortgår med eller utan benämningar. Men det för ändå med sig en känsla av att gå in i något nytt, och när jag nu går in i det nya så har jag vissa saker i åtanke; om inte löften så åtminstone förhoppningar. Jag vill finna mer tid för att bara vara jag. Att reflektera, känna, tänka. Hitta tillbaka till mig själv. Jag vill ge mig hän åt skrivandet, våga tro på min förmåga, utvecklas, inte ge upp. Läsa massvis med böcker. Jag vill börja yoga och springa igen, stärka min numera ganska trötta kropp. Vara ute i naturen. Förhoppningsvis sova lite mer. Allt detta vill jag göra, och massa mer därtill. Det kommer bli ett fint år.

    0