• tankar

    Fredagspoesi

    Det är fredagkväll. Ute stormar det, här inne sitter jag och dricker ett glas rött och läser Verner Aspenströms poesi. Okej, kände genast att det där lät alltför pretentiöst så jag kan tillägga att jag inom kort förmodligen kommer sätta på Netflix. Men faktiskt, så tycker jag om att läsa poesi och det står jag för. Ändå är det inte något jag gör ofta, och framförallt inte några svenska poeter. Har ju inte en enda svensk diktsamling här. Men som tur är så finns ju det mesta i den digitala världen nuförtiden, så jag läser Werner Aspenström på Nextory. Känns lite märkligt. Jag tror hursomhelst inte jag läst något av honom tidigare. Tyckte genast om det, och tänkte därför dela med mig av ett stycke.

    Min dag är rik. Mitt bröst är ungt.

    Jag är ett föl som flåsar.

    Jag är en svärm av druckna bin

    som samlar honungspåsar.

    I hjärnan virvlar tankar runt

    som kulor i en pipa.

    Likt trollbarn kyttar ord omkring,

    jag hinner knappt dem gripa.

     

    Ville ni ha ännu ett smakprov? Okej då.

    Din värld är din och du kan forma henne.

    Om tröstlösheten griper dig, så vet:

    din unga vilja är ett gyllene spänne

    emellan dröm och verklighet.

    Ja, all dessa ting du skall förvalta

    och dessa hundra riken som finns till

    kan du förändra och gestalta

    som du vill.

    Fina rader. Note to self: läs mer poesi. Men nu ska jag titta på sista säsongen av Orange is the new black.

    4
  • tankar

    Just nu

    Jag försöker sluta amma på natten och hans gråt skär i mig. Tvivlar på om han är redo, tvivlar på om jag är redo. Men jag orkar inte många fler nätter med ständiga uppvak. Vid halvtretiden ger jag upp, tänker att vi tar det i etapper.

    Nästa dag lyssnar jag på Lalehs nya album. Dansar med ett barn på höften och ett runt mina fötter. Snurrar runt bebisen som skrattar sitt kiknande skratt. Jag låter allt som känns jobbigt dämpas för en stund och förförs av Lalehs magiska stämma. Få saker kan förankra mig i nuet på samma sätt som barn och musik. I kombination blir det oslagbart.

    Jag läser Andrea Lundbergs Glupahungern och tänker på dragningskraften i språket. Det nästan hypnotiska, hur jag sugs in i en värld av mörker och magi. Det påminner mig om Sara Stridsberg, det naturlyriska och det suggestiva berättandet.

    Jag läser också Clarice Lispector och fascineras över hennes sätt att spränga alla gränser med sitt språk. Det rör sig utforskande åt olika håll, skapar mönster. Som att titta i ett kalejdoskop.

    Och så skriver jag. Ofta på mobilen, liksom i förbifarten, för det tycks vara det som fungerar bäst just nu. Som att jag lurar mig själv. Jag bara antecknar lite, tänker jag, och där hittar jag plötsligt något som glimmar till, något som jag kan kopiera och klistra in i manuset. Bygga vidare på.

    Tvivlet börjar gnaga i mig igen. När jag trodde att jag var förbi det. Jag tänker: oddsen är verkligen så låga för att jag ska bli utgiven, så ska jag ens bry mig om att redigera och färdigställa manuset? Kommer jag orka otaliga refuseringar? Är det värt det? Förödande tankar att få precis i slutskedet av ett skrivprojekt. Jag SKA redigera och bli färdig med det, så klart. För skillnaden nu jämfört med tidigare är att jag kan ta dessa tankar för vad de är, nämligen en naturlig del av processen. De får skölja över mig och sedan försvinna.

    Imorgon hoppas jag få skrivtid. Todd är ledig i fyra dagar nu. På fredag ska jag bo på hotell en natt. Och sova hela natten lång.2

  • tankar

    Det här med barnvakt

    Vi har varit föräldrar i snart fyra år och under dessa år har vi haft en kväll ute tillsammans. Rätt galet när jag tänker på det. Eller okej, två om jag räknar med när Lockie var åtta månader. Men då gick vi till kvarterskrogen och jag fick gå tillbaka för att amma honom mitt i middagen för att få honom att somna om. Inte direkt lattjo lajban. Den andra gången var vi på bröllop och hade en helkväll ute. Åkte dock hem på kvällen/natten till Lockie och mormor som var barnvakt.

    Minns ett samtal vi hade med en kille på festen. Han begrep inte hur vi tänkte.

    Han: vart bor ni inatt då?

    Vi: nej men vi åker hem sen.

    Han: okej, så ni har alltså ordnat barnvakt och är ute tillsammans för första gången på evigheter. Och så ska ni åka hem ikväll?

    Vi (tittar lite förvirrat på varandra): eh ja, precis…

    Såhär i efterhand kan jag tycka att vi borde tagit in på hotell, haft en helt barnfri natt med sovmorgon och allt, för hur ofta händer det? Men så tänkte vi inte då, uppenbarligen.

    Det tycks vara vanligt i Nya Zeeland att folk anlitar en barnvakt för en kväll, oftast nån ung tjej som vill tjäna lite extra pengar. Kanske är det vanligare när barnen är lite äldre, jag vet inte. Men det känns så främmande för mig, att någon vi inte känner ska hänga i vårt hus en kväll och ta hand om barnen. Känns väldigt amerikanskt av någon anledning, förmodligen för att det ofta förekommer i amerikanska filmer och serier.

    Vår nya granne har en femtonårig dotter och igår var vi där och hälsade på. Hon lekte med både Lockie och Felix och det märktes att hon hade god hand med barn. Jag började fundera på om vi skulle ta och fråga henne någon gång. De har dessutom en hund som jag erbjöd mig att gå ut på promenader med eller ta hand om ifall de behöver hjälp. Tjänster och gentjänster liksom. Men det får nog vänta tills Felix blir lite äldre.

    Ikväll ska vi alla fall ut och äta middag med Todds familj. Dock inte utan barn, men det blir trevligt ändå.

    En kväll för många år sedan, när vi var nyförlovade och barnfria i Italien. 6

  • tankar

    Sömnlösa nätter

    Jag dricker vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe för dagen och försöker navigera i mitt något dimmiga tillstånd. Jag har haft en urusel natt, minst sagt. Det verkar vara så det ligger till nuförtiden, en lång rad av mer eller mindre sömnlösa nätter. När det ena barnet väl somnat så vaknar det andra barnet klockan fyra och är hungrigt. Dessutom låg jag vaken efter att Felix hade somnat, i säkert en och en halv timme. Tankarna malde och jag kunde inte förmå mig själv att slappna av. Och inte är det några mysiga, härliga tankar som tar plats i mitt huvud den tiden på dygnet. Nej då, på natten kommer oftast katastroftankarna. Så jag låg i något halvslumrande tillstånd och föreställde mig att vi fick inbrott, att det skulle storma in ett gäng män med vapen och hota oss, jag började tänka på vad som skulle hända med barnen, om de skulle skadas… och den dörren vill man inte öppna! Mitt problem är att jag så totalt kan gå in i de där hemska tankarna, föreställer mig samma scenario flera gånger om som en tvångstanke. Är det bara jag som är så knäpp? Till sist lyckades jag forcera undan tankarna och somnade.

    Men det blir bättre snart, påminner jag mig själv. Med sömnen alltså. Snart ska jag orka ta tag i att sluta amma på natten, Todd får ta nätterna en period. Just nu försöker vi dela på det men ofta slutar det med att ingen av oss får sova så värst mycket. Vi har inte riktigt någon bra strategi.

    Och i det här tillståndet försöker jag skriva en bok, orka med vardagen och vara en tillräckligt bra mamma. Tänker på saker jag vill göra men det känns som att dagarna bara går och ingenting händer. Fast det är ju inte sant eftersom jag snart har skrivit färdigt ett bokmanus. Det är definitivt något. Men ändå. Snart ska jag börja jobba igen och så drabbas jag av dåligt samvete, tänker att jag ägnat hela min föräldraledighet åt att skriva. Att jag har varit alltför fokuserad på det. När Lockie var bebis gick vi på öppna förskolan, babysim, biblioteket, babyrytmik, och så vidare, och så vidare. Jag vet, man måste såklart inte göra allt sånt. Men får ändå dåligt samvete. Så att… allt sammantaget känner jag mig inte på topp.

    Men vi har haft fina vinterdagar här på sistone. Alltid något.

    1
  • tankar

    Att sluta cementera gamla uppfattningar om sig själv

    Det här med prioriteringar och tid, det är ett evigt gissel alltså. Jag har varit så uppslukad av skrivandet den senaste tiden, vilket är en bra sak så klart. Men samtidigt känner jag att jag glömmer bort andra grejer. Jag har svårt att lägga fokus på mer än en sak samtidigt, och dessutom har jag varit så disträ på sistone. Glömde bort en väns födelsedag häromdagen, höll nästan på att glömma bort min brors födelsedag, glömmer bort att svara på meddelanden. Går runt och tänker på alla de där andra små grejerna som jag behöver ta itu med, men sen sätter jag mig hellre och läser eller skriver.

    Jag försöker hinna med att lägga tid på bloggen också, för jag vill verkligen göra det. Men sedan tänker jag att jag måste vara snäll mot mig själv och tänka realistiskt i fråga om hur mycket jag ska hinna med. Jag får också för mig att jag inte har så mycket att skriva om här, eftersom jag inte har pysslat med så mycket annat än manuset de senaste veckorna. Men det stämmer så klart inte. Jag behöver bara gå in och kolla på mina sjuttioelva utkast för att förstå att så inte är fallet. Snart ska jag skriva alla de där inläggen som ligger och väntar på att bli skrivna.

    På tal om något helt annat så lyssnade jag idag på podden Det kommer att bli bra, ett avsnitt där de pratade om ens självbild och hur man ofta har etiketter på sig som kanske är föråldrade. Ett av alla mina utkast på bloggen handlar om just detta, och det är något som jag har tänkt en del på på sistone. Det här att man går och dras med gamla idéer och sådant man tror är sanningar om hur man är som person. Sällan stannar man upp och utvärderar dessa etiketter, reflekterar över huruvida de faktiskt är relevanta eller inte. Det kan ju vara så att det är någon grej som stämmer fortfarande, men som man vill förändra? Eller kanske stämmer det inte alls, i andras ögon?

    Jag har till exempel alltid tänkt att jag inte är nog strukturerad och målmedveten för att skriva en roman, eller för att bli författare. Och jag antar att det har varit ett enkelt sätt att så att säga slippa undan på. Istället för att våga satsa, och därmed riskera att misslyckas, så har jag sagt att jag gärna skulle vilja skriva en roman, men tyvärr har jag inte tillräckligt med självdisciplin och sedan har jag ryckt på axlarna och gått vidare. Men det är klart att jag kan vara strukturerad om jag ger mig fan på det. Jag kan vara målmedveten och disciplinerad också. Tänka sig.

    Det är så mycket som hänger kvar, utan att man ens tänker på vart det kommer ifrån. Kanske är det något som man fick höra för tio år sen och som av någon anledning har blivit en del av ens självbild.

    Så istället för att fortsätta cementera gamla uppfattningar om mig själv så tänker jag från och med nu se till att reflektera över dem, utvärdera och se vilka etiketter som jag kan kasta bort och byta ut mot nya. Och om jag känner att dessa nya etiketter inte passar till en början, så tänker jag såhär: fake it till you make it. Det tror jag är en bra devis att leva efter.

    7
  • tankar

    Min plats på jorden

    Jag promenerar hem efter att jag lämnat mitt ena barn på förskolan, går genom botaniska trädgården, lyssnar på fåglarna och undrar vilkas sång det är som jag hör. Är det Tuis eller Bellbirds eller kanske några helt andra? Jag har inte lärt mig att identifiera fåglarna här, det jag vet är att de sjunger vackert. Jag tänker på det Kerstin Ekman säger om att finna sin plats på jorden och jag undrar om det här är min. Eller om det kan bli det, en dag. Kanske måste man inte ha en plats på jorden, kanske handlar livet mer om vilka man omger sig med än om var man befinner sig.

    Och jag tänker på skrivandet och rörelsen, hur dessa hänger ihop. Att skrivandet sker när jag går omkring här, minst lika mycket som när jag sitter framför datorn. Något som börjar ta form, tankar som breder ut sig och tar plats. En snäll påminnelse till mig själv att jag behöver göra det här oftare. Hitta det som finns att hämta i naturen, gå omvägar, gå vilse. Bryta upp från invanda mönster. Jag sätter mig intill ett högt träd fastän det är fuktigt på marken. Bebisen börjar vakna till och jag vaggar fram och tillbaka tills han lutar huvudet mot mig och somnar om igen. I selen på min mage.

    Solen i ögonen, flugor som surrar omkring mig och gräshoppor som gnider vingarna. Allting förefaller helt plötsligt så enkelt, just i den här stunden, och jag tänker att allt jag behövde göra var ju att gå ut och sätta mig på marken intill ett träd och bara vara. Så banalt det låter nu när jag skriver det. Det går nog inte att fånga vissa känslor i ord utan att de framstår just så, som något banalt. Jag hör fotsteg omkring mig, fötter som skrapar mot gruset och samtal som kommer närmre för att sedan glida förbi och försvinna bort igen. Ett äldre par passerar, mannen ler och våra blickar möts när han säger hej. Och här sitter jag under trädet. Här är min lilla plats på jorden, just nu.2

  • tankar

    Min ambivalenta inställning till sociala medier

    Vi sitter på ett café inne i stan. Jag tar upp telefonen och tar ett kort på mitt kaffe. Ser i ögonvrån att han sneglar på mig.

    Vad är det, säger jag.

    Ingenting, svarar han och flinar.

    Men jag vet vad han tänker, jag vet vad jag själv tänker. Att jag har blivit en sådan som vi brukade skratta lite åt i smyg.

    Jag bara dokumenterar, säger jag i försvar. Det är till bloggen. Eller Instagram.

    Han säger något raljerande om att det är ironiskt att min blogg heter litteraturen och livet. När jag sitter med telefonen så mycket.

    Jag blir först lite sur, såklart. Defensiv. Men känner samtidigt att han har en poäng, eller åtminstone så fick han mig att tänka till. I couldn’t help but thinking, som Carrie skulle ha sagt.

    I början av året bestämde jag mig för att satsa mer på bloggen och börja marknadsföra den. Skaffade en Facebooksida och ett nytt Instagramkonto. Från att ha haft ett privat Instagramkonto där jag la ut bilder sporadiskt och nästan bara på barnen så kände jag plötsligt en press på mig att lägga ut snygga bilder och komma på kloka eller vitsiga captions.

    Nästan utan att jag märkte det så började jag tänka lite annorlunda, man kanske kan säga att fokus skiftade för mig i vardagen. Det är lätt att hävda att sociala medier gör en mindre närvarande, och så är det ju i mångt och mycket. Å andra sidan, och det här kanske låter bakvänt, så upplever jag att det kan göra mig mer närvarande. Själva dokumenterandet leder till att jag tar tillvara på och minns små ögonblick i vardagen som annars kanske skulle gå mig förbi. Jag gör tillvaron till en berättelse, ett narrativ.

    Men, och det här är ett stort men, så fort man sjunker in i det där djupa hål som sociala medier också är, då är man inte så närvarande längre. När det slukar en massa tid som jag skulle kunna lägga på annat. Som att skriva till exempel.

    Anledningen till att jag bestämde mig för att använda sociala medier flitigare var ju för att jag ville satsa på skrivandet och jag insåg att en del av det handlar om att marknadsföra sig själv. Det är en förutsättning för att nå ut, få fler läsare och därigenom också utvecklas som skribent. Annars kan jag ju lika gärna skriva dagbok, aldrig publicera något. Men när skrivandet börjar handla mer om att skapa content och att jaga likes eller följare på Instagram, då kanske jag behöver stanna upp en stund. Fundera på vad som är viktigast och hur man hittar balansen. Det är ju inte meningen att det ska sno fokus från det som jag faktiskt vill ägna mig åt.

    Vill inte heller framstå som bakåtsträvande och moraliserande, vilket lätt blir fallet när man talar negativt om sociala medier. Jag tycker ju att det är både användbart och roligt. Och som sagt – en oundviklig del om man vill marknadsföra något. Till exempel kommer det här blogginlägget såklart att läsas av betydligt fler om jag delar det på Facebook och Instagram. Får jag fler följare så betyder det dessutom fler potentiella läsare. Om jag i framtiden debuterar som författare så har jag också en stor fördel av att ha en plattform på sociala medier. Det fungerar ju inte som det gjorde förr i tiden – att en författare sitter på sin kammare och skriver och när boken är färdig så sköter förlaget marknadsföringen. Så i viss mån kanske jag bör kämpa för att öka följarantalet.

    Men det är dubbelt, och som jag skrev i rubriken så känner jag mig ambivalent. Jag vill använda det som ett verktyg för att nå ut och samtidigt behålla mitt fokus på skrivandet. Hade jag haft all tid i världen så vore det här inte ett problem, men med två småbarn så gäller det att prioritera och använda den dyrbara egentiden på rätt sätt.

    Hur känner ni inför sociala medier? Någon som delar min hatkärlek? Berätta gärna!1

  • tankar

    En hel livstid räcker inte för att hinna med allt jag vill göra

    Jag känner mig något splittrad för tillfället. Men samtidigt ivrig, inspirerad, förväntansfull. Det sjuder i mig av kreativitet, av alla tankar på vad jag vill göra. Men jag vill så mycket på en gång, vill kanske alldeles för mycket. Jag läser flera böcker samtidigt, känner mig stressad över alla andra böcker som jag inte hinner läsa. Jag kan inte bestämma mig för ett skrivprojekt utan hoppar från det ena till det andra. Försöker omfamna och ta tillvara på det kreativa, och på samma gång inte tappa fokus. Jag söker olika skrivjobb. Hittar sedan en ettårig skrivarlinje på distans, tänker att jag ska söka in till den. Hittar sedan någonting annat, och så vidare.

    Toppen av isberget med böcker jag vill läsa.

    Är det symptomatiskt för tiden vi lever i eller är det bara jag som har en tendens att bli ambivalent och liksom alldeles för exalterad? Mitt tillvägagångssätt för att klura ut vad jag vill göra verkar vara att kasta ut bete åt så många håll som möjligt för att sedan vänta och se var jag får napp. Vet inte hur pass effektiv metoden är. Kanske borde jag bara sätta mig ner och djupandas, meditera, samla mig en stund?

    Jag är ju dessutom mammaledig. Du borde ägna dig åt ditt barn och njuta av den här tiden medan du kan, säger den förmanande rösten inombords. Kanske är det så. Kanske kommer jag ångra i framtiden att jag hade så fullt upp med mig själv den där perioden när mitt minsta barn var bebis. Eller förresten; fullt upp med mig själv är när jag tänker efter en grav överdrift. Snarare har jag under så lång tid haft fullt upp med allt annat FÖRUTOM mig själv att en annan röst inombords nu ropar: men hallå, jag då?!

    Och det handlar för övrigt inte bara om något slags självförverkligande, det är en praktisk fråga också. Jag får ingen föräldrapenning längre och att överleva på en inkomst är inte direkt optimalt. Så om jag kan börja jobba hemifrån skulle det släppa den ekonomiska pressen betydligt. Att försöka hitta skrivjobb känns därför som en nödvändighet just nu.

    Men faktum kvarstår att jag går omkring med en viss inre stress. Jag inser att det är en fin linje mellan att känna sig inspirerad och att hamna i den här stressen över att saker och ting ska hända nu genast. Dessa eviga försök att finna balans i tillvaron. Min sinnesstämning får mig att tänka på ett stycke ur Sylvia Plaths dagböcker:

    Vad är mitt liv till för och vad ska jag göra med det? Jag vet inte och jag är rädd. Jag kan inte läsa alla böcker jag vill läsa, jag kan inte vara alla människor jag vill vara och leva alla liv jag vill leva. Jag kan inte lära mig alla färdigheter jag vill kunna. Och varför vill jag? Jag vill leva och pröva alla nyanser, toner och variationer av psykiska och fysiska erfarenheter som är möjliga för mig. Och jag är fruktansvärt begränsad.

    Innan någon oroar sig över att jag liknar min sinnesstämning med Sylvia Plaths, så kan jag försäkra er att jag inte är deprimerad eller suicidal. Känner bara igen mig i det där att vilja så fasligt mycket på en gång, och ångesten över att inte hinna med.

    Nåväl. Nu ska jag googla yoga for back pain och förhoppningsvis hitta ett bra pass med Adriene. Kanske uppnå zen en liten stund.

    Och ikväll ska jag gå ut för första gången sedan Felix föddes. Med tanke på den extrema separationsångest han är mitt uppe i just nu så kan det bli en utmaning för alla inblandade. Eller för de två här hemma i alla fall. Själv så överväger jag att sätta mobilen på ljudlös och njuta av kvällen utan eventuella avbrott.0

  • tankar

    Det här med personlig utveckling

    Jag har ju precis påbörjat en onlinekurs som heter Friday Lab. Idag var första föreläsningen och jag känner mig otroligt peppad på det här. Så fint att få starta dagen fullspäckad med inspiration, nya tankar och insikter.

    Jag tänker på hur mina föreställningar kring personlig utveckling tidigare har sett ut. Med risk för att låta lite arrogant så har jag haft en rätt så negativ inställning, har slagit det ifrån mig och tänkt att det där inte är för mig. Det där som alla tycks uppehålla sig med nuförtiden; att förverkliga sig själva och läsa självhjälpsböcker. (Man behöver såklart inte läsa självhjälpsböcker för att utvecklas, det är bara mina tråkiga fördomar som jag har haft.) Men jag inser nu att det nog mest har varit en försvarsmekanism, ett enkelt sätt att slippa försöka uppnå förändringar. För visst är det så mycket lättare att bara sitta kvar där man sitter, nöja sig och aldrig sträva efter något mer.

    Förvisso hävdar jag fortfarande att vi lever i ett samhälle som är alltför fokuserat på att prestera. Men personlig utveckling handlar ju om så mycket mer än det. Det är något som händer när man utmanar sig själv, kliver ur sin comfort zone, genomför det där som man kanske först kände ett litet motstånd inför. Små saker som får en att växa. Eller som ger nya perspektiv. Nu handlar den här kursen om mycket annat också, men den personliga utvecklingen utgör en stor del.

    Jag tänker på hur mitt år har sett ut hitintills. Jag har utmanat mig själv på olika sätt, testat nya saker. Därför känns det som ett naturligt steg att jag nu går den här kursen, det vill säga gör något som är helt och hållet nytt för mig. Vem vet vad det kommer leda till? Det jag tror och hoppas är att jag kommer hitta nya verktyg för att ta skrivandet till en ny nivå, att jag på sikt kommer kunna frilansa och livnära mig som skribent/översättare/lektör. Så att jag kan jobba hemifrån, styra över min egen tid och därigenom avsätta mer tid till det skönlitterära skrivandet. Det som jag i grund och botten vill ägna mig åt.

    Jag hoppas också att jag i framtiden kommer blicka tillbaka och tänka: 2019, vilket år det var. Det var då livet tog en ny vändning.

    0
  • tankar

    När rasismen blir normaliserad

    Jag som hade tänkt att jag inte skulle låta cynismen ta överhanden, att jag skulle bibehålla lite hopp om mänskligheten trots allt, efter terrorattacken i Christchurch. Sen gick jag in och läste hejhejvardags blogginlägg och fick se den här bilden som @detvabattreforr hade repostat på Instagram.

    Det är alltså folk (män) som sitter och spyr ur sig dessa vidrigheter i Aftonbladets kommentarsfält. Nej, det förvånar mig inte egentligen. Och det är väl det som är det värsta. Att det har blivit så normaliserat att uttrycka sin rasism så att det liksom görs helt oförblommerat. Fattar de inte ens hur logiken brister? Är de såpass korkade? ”Får smaka sina egna illdåd.” Okej, vilka illdåd hade de människorna gjort sig skyldiga till? Det femåriga barnet som omkom, vad hade hon gjort sig skyldig till? Varför tycker dessa människor att hon inte förtjänade att leva?

    Jag borde kanske inte lägga energi på det. Jag borde kanske försöka glömma bort att jag ens har läst de där kommentarerna. Men jag blir bara helt lamslagen av den här ondskan som florerar. Eller idiotin. Kan inte avgöra vad som passar bäst in på dessa personer. Är de empatistörda monster eller är de bara idioter som inte förstår bättre, som inte riktigt begriper att det faktiskt är verkliga människor som drabbas? Kanske är de helt enkelt avtrubbade? Eller också handlar det mer om att de vill provocera än uttrycka sina egna åsikter?

    Jag vet inte. Men oavsett vilket – att stå vid sidlinjen och heja på när någon skjuter ihjäl oskyldiga människor. Det är fan inte klokt.0