Snälla människor

Häromdagen var jag och handlade med barnen. Regnet öste ner medan jag ägnade mig åt att stuva in matkassar plus en skrikande Felix som definitivt inte ville in i bilen. Samtidigt stod Lockie och skrek åt mig att göra paraplyet till rätt storlek åt honom. Helt rimligt krav från en fyraåring för övrigt. Krymp paraplyet åt mig tack. Jo men visst. Mitt uppe i detta svettiga pulshöjande projekt kom en kvinna, som parkerat precis intill, fram till mig och frågade om jag var klar med kundvagnen. Ja, svarade jag, något stressad, i tron att hon enbart frågade för att hon ville ha den. Men istället fortsatte hon med att säga: “I’m gonna bring it back for you, okay? Cause I know what it’s like.” Jag: “Oh my god, you’re amazing. Thank you so much!” Och iväg gick hon i regnet, för att ställa tillbaka min kundvagn. Fastän hon redan hade…

Fredagspoesi

Det är fredagkväll. Ute stormar det, här inne sitter jag och dricker ett glas rött och läser Verner Aspenströms poesi. Okej, kände genast att det där lät alltför pretentiöst så jag kan tillägga att jag inom kort förmodligen kommer sätta på Netflix. Men faktiskt, så tycker jag om att läsa poesi och det står jag för. Ändå är det inte något jag gör ofta, och framförallt inte några svenska poeter. Har ju inte en enda svensk diktsamling här. Men som tur är så finns ju det mesta i den digitala världen nuförtiden, så jag läser Werner Aspenström på Nextory. Känns lite märkligt. Jag tror hursomhelst inte jag läst något av honom tidigare. Tyckte genast om det, och tänkte därför dela med mig av ett stycke. Min dag är rik. Mitt bröst är ungt. Jag är ett föl som flåsar. Jag är en svärm av druckna bin som samlar honungspåsar. I…

Just nu

Jag försöker sluta amma på natten och hans gråt skär i mig. Tvivlar på om han är redo, tvivlar på om jag är redo. Men jag orkar inte många fler nätter med ständiga uppvak. Vid halvtretiden ger jag upp, tänker att vi tar det i etapper. Nästa dag lyssnar jag på Lalehs nya album. Dansar med ett barn på höften och ett runt mina fötter. Snurrar runt bebisen som skrattar sitt kiknande skratt. Jag låter allt som känns jobbigt dämpas för en stund och förförs av Lalehs magiska stämma. Få saker kan förankra mig i nuet på samma sätt som barn och musik. I kombination blir det oslagbart. Jag läser Andrea Lundbergs Glupahungern och tänker på dragningskraften i språket. Det nästan hypnotiska, hur jag sugs in i en värld av mörker och magi. Det påminner mig om Sara Stridsberg, det naturlyriska och det suggestiva berättandet. Jag läser också Clarice Lispector…

Det här med barnvakt

Vi har varit föräldrar i snart fyra år och under dessa år har vi haft en kväll ute tillsammans. Rätt galet när jag tänker på det. Eller okej, två om jag räknar med när Lockie var åtta månader. Men då gick vi till kvarterskrogen och jag fick gå tillbaka för att amma honom mitt i middagen för att få honom att somna om. Inte direkt lattjo lajban. Den andra gången var vi på bröllop och hade en helkväll ute. Åkte dock hem på kvällen/natten till Lockie och mormor som var barnvakt. Minns ett samtal vi hade med en kille på festen. Han begrep inte hur vi tänkte. Han: vart bor ni inatt då? Vi: nej men vi åker hem sen. Han: okej, så ni har alltså ordnat barnvakt och är ute tillsammans för första gången på evigheter. Och så ska ni åka hem ikväll? Vi (tittar lite förvirrat på varandra):…

Sömnlösa nätter

Jag dricker vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe för dagen och försöker navigera i mitt något dimmiga tillstånd. Jag har haft en urusel natt, minst sagt. Det verkar vara så det ligger till nuförtiden, en lång rad av mer eller mindre sömnlösa nätter. När det ena barnet väl somnat så vaknar det andra barnet klockan fyra och är hungrigt. Dessutom låg jag vaken efter att Felix hade somnat, i säkert en och en halv timme. Tankarna malde och jag kunde inte förmå mig själv att slappna av. Och inte är det några mysiga, härliga tankar som tar plats i mitt huvud den tiden på dygnet. Nej då, på natten kommer oftast katastroftankarna. Så jag låg i något halvslumrande tillstånd och föreställde mig att vi fick inbrott, att det skulle storma in ett gäng män med vapen och hota oss, jag började tänka på vad som skulle hända med…

Att sluta cementera gamla uppfattningar om sig själv

Det här med prioriteringar och tid, det är ett evigt gissel alltså. Jag har varit så uppslukad av skrivandet den senaste tiden, vilket är en bra sak så klart. Men samtidigt känner jag att jag glömmer bort andra grejer. Jag har svårt att lägga fokus på mer än en sak samtidigt, och dessutom har jag varit så disträ på sistone. Glömde bort en väns födelsedag häromdagen, höll nästan på att glömma bort min brors födelsedag, glömmer bort att svara på meddelanden. Går runt och tänker på alla de där andra små grejerna som jag behöver ta itu med, men sen sätter jag mig hellre och läser eller skriver. Jag försöker hinna med att lägga tid på bloggen också, för jag vill verkligen göra det. Men sedan tänker jag att jag måste vara snäll mot mig själv och tänka realistiskt i fråga om hur mycket jag ska hinna med. Jag får…

Min plats på jorden

Jag promenerar hem efter att jag lämnat mitt ena barn på förskolan, går genom botaniska trädgården, lyssnar på fåglarna och undrar vilkas sång det är som jag hör. Är det Tuis eller Bellbirds eller kanske några helt andra? Jag har inte lärt mig att identifiera fåglarna här, det jag vet är att de sjunger vackert. Jag tänker på det Kerstin Ekman säger om att finna sin plats på jorden och jag undrar om det här är min. Eller om det kan bli det, en dag. Kanske måste man inte ha en plats på jorden, kanske handlar livet mer om vilka man omger sig med än om var man befinner sig. Och jag tänker på skrivandet och rörelsen, hur dessa hänger ihop. Att skrivandet sker när jag går omkring här, minst lika mycket som när jag sitter framför datorn. Något som börjar ta form, tankar som breder ut sig och tar…

Min ambivalenta inställning till sociala medier

Vi sitter på ett café inne i stan. Jag tar upp telefonen och tar ett kort på mitt kaffe. Ser i ögonvrån att han sneglar på mig. Vad är det, säger jag. Ingenting, svarar han och flinar. Men jag vet vad han tänker, jag vet vad jag själv tänker. Att jag har blivit en sådan som vi brukade skratta lite åt i smyg. Jag bara dokumenterar, säger jag i försvar. Det är till bloggen. Eller Instagram. Han säger något raljerande om att det är ironiskt att min blogg heter litteraturen och livet. När jag sitter med telefonen så mycket. Jag blir först lite sur, såklart. Defensiv. Men känner samtidigt att han har en poäng, eller åtminstone så fick han mig att tänka till. I couldn't help but thinking, som Carrie skulle ha sagt. I början av året bestämde jag mig för att satsa mer på bloggen och börja marknadsföra den.…

En hel livstid räcker inte för att hinna med allt jag vill göra

Jag känner mig något splittrad för tillfället. Men samtidigt ivrig, inspirerad, förväntansfull. Det sjuder i mig av kreativitet, av alla tankar på vad jag vill göra. Men jag vill så mycket på en gång, vill kanske alldeles för mycket. Jag läser flera böcker samtidigt, känner mig stressad över alla andra böcker som jag inte hinner läsa. Jag kan inte bestämma mig för ett skrivprojekt utan hoppar från det ena till det andra. Försöker omfamna och ta tillvara på det kreativa, och på samma gång inte tappa fokus. Jag söker olika skrivjobb. Hittar sedan en ettårig skrivarlinje på distans, tänker att jag ska söka in till den. Hittar sedan någonting annat, och så vidare. Toppen av isberget med böcker jag vill läsa. Är det symptomatiskt för tiden vi lever i eller är det bara jag som har en tendens att bli ambivalent och liksom alldeles för exalterad? Mitt tillvägagångssätt för att…

Det här med personlig utveckling

Jag har ju precis påbörjat en onlinekurs som heter Friday Lab. Idag var första föreläsningen och jag känner mig otroligt peppad på det här. Så fint att få starta dagen fullspäckad med inspiration, nya tankar och insikter. Jag tänker på hur mina föreställningar kring personlig utveckling tidigare har sett ut. Med risk för att låta lite arrogant så har jag haft en rätt så negativ inställning, har slagit det ifrån mig och tänkt att det där inte är för mig. Det där som alla tycks uppehålla sig med nuförtiden; att förverkliga sig själva och läsa självhjälpsböcker. (Man behöver såklart inte läsa självhjälpsböcker för att utvecklas, det är bara mina tråkiga fördomar som jag har haft.) Men jag inser nu att det nog mest har varit en försvarsmekanism, ett enkelt sätt att slippa försöka uppnå förändringar. För visst är det så mycket lättare att bara sitta kvar där man sitter, nöja…

Close Menu