• Skrivande,  Vardag

    En mindre bra dag

    Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

    Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

    Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

    För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

    Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

    0
  • Skrivande

    Om den där författardrömmen

    En bekant sa en gång att hon inte hade några drömmar, utan istället hade hon mål. Drömmar tar man sig ingenstans med, tydligen. Det där är något som jag tänker på emellanåt. Helt enkelt för att jag kände mig träffad av det, och jag kan i synnerhet applicera det på mitt skrivande. Ofta talas det ju om författardrömmar, men uppnår man verkligen någonting utan konkreta mål? När författandet (eller debuterandet) blir en diffus dröm som man tänker att man kanske når någon gång i framtiden? Är ens personlighet helt avgörande för om man når framgång, eller är det något som kan tränas upp?

    Vissa utformar femårsplaner eller tioårsplaner för sina liv, har allting liksom utstakat. Jag är inte en av dem. Menar inte att man måste ha strikta livsplaner för att skriva böcker, men att ha ett tydligt mål kan nog underlätta. Samtidigt är jag inte heller en sån som lever i nuet utan några tankar på framtiden. Tvärtom så tänker jag ofta både på det förflutna och på framtiden. Analyserar och grubblar, undrar hur livet kommer se ut. Men några konkreta planer eller visioner har jag oftast inte, åtminstone inte karriärmässigt eller när det kommer till vad jag vill åstadkomma. Jag antar att detta till stor del bottnar i en osäkerhet, en ängslan inför att misslyckas om jag sätter upp ett visst mål. Jag skulle kunna säga: om ett år ska jag vara färdig med mitt bokmanus och skicka in det till ett förlag. Och jag tänker fortsätta att kämpa tills jag har debuterat. Punkt slut. Det är väl så man ska göra – skicka ut det i universum, säga det högt och bestämt. Är det inte på så vis det realiseras? Det är ju upp till mig såklart, men genom att säga det till mig själv och till andra så har jag kanske kommit en bit på vägen.

    Men att det ska vara så svårt. Min ambivalens vet inga gränser. Att satsa helhjärtat eller bara ha skrivandet som något jag gillar att pyssla med ibland. Vid sidan om. Fast det betyder ju mer än så, det vet jag och det återkommer jag alltid till. Jag har ändå läst 90 poäng Kreativt skrivande, så jag borde göra något mer än att bara ha skrivandet som en hobby. Visst skulle jag kunna fortsätta jobba i en bokhandel och vara hyfsat nöjd och tillfreds. Men jag skulle alltid undra vad som hade hänt om jag vågat satsa.

    Ett stort hinder för mig är att jag intalar mig att jag måste skriva en storartad roman, annars kan det kvitta. Jag inser att det låter ganska pompöst och pretentiöst, och att jag borde dra ner det ett par nivåer. Det är ju inte som att jag anser mig själv kapabel att skriva en storartad roman heller, därav problematiken. Jag måste släppa den där inpräntade idén om att jag ska slå mig ner och helt plötsligt skapa Ett Mästerverk, och istället inse att det är helt okej att en stor del av det jag skriver är skräp. Utfyllnad. Att jag måste stryka och skriva om och skriva om igen tills jag hittar rätt. Det är ett hantverk, som kräver massa jobb. Och om jag någon dag skriver färdigt den där romanen så är det också helt okej att den inte är ett mästerverk (vad det nu ens innebär, men det är en annan diskussion).

    Jag tror att det var Jonas Hassen Khemiri som pratade i en pod någon gång om hur mycket av det han skriver inte är användbart. Det var en sådan lättnad för mig att höra en författare som jag beundrar uttrycka sig så, trots att det är en självklarhet. Jag är fullt medveten om att skrivandet handlar lika mycket om att radera och skriva om, men det är något jag ofta glömmer när jag är i själva skrivprocessen. Att skriva något som jag efteråt inser är banalt och dåligt är så nedslående för mig att jag oftast vill ge upp. Den där självkritiken alltså, den är inte att leka med. Kanske är det just det jag behöver göra – leka lite mer. Inte ta mig själv och mitt skrivande på så stort allvar. När jag är mitt i den kreativa processen alltså, annars är det nog bra att ta det på allvar om jag nu ska satsa på skrivandet.

    Jag är inte helt säker på vart jag ville komma med det här inlägget, jag hade ingen direkt plan (planlös som jag är, haha). Ville nog bara försöka skriva mig fram till någon slutsats, eller helt enkelt älta lite. Det känns som att jag har hamnat i ett vägskäl, för att använda en väldigt utsliten fras. Att ge sig hän eller att ge upp?

    0
  • Skrivande,  tankar

    Om att känna inspiration

    Jag befinner mig just nu i det läget där jag bara vill skriva hela tiden, läsa massa böcker, suga åt mig ny kunskap och utvecklas. Tänker på Bodil Malmstens ord:

    Står i duschen och tänker på sådant jag vill skriva, skyndar ut och roffar åt mig mobil eller anteckningsblock så fort jag kan. Jag smider med järnet är varmt. Känns verkligen som att jag gått i sömnen de senare månaderna, som att min hjärna har befunnit sig i ett slags slumrande dunkel och plötsligt slås alla strålkastare på. Vill hålla krampaktigt fast i det här känsloläget, fastän jag vet mycket väl att det kommer dala lite förr eller senare.

    Men när inspirationen tryter ska jag påminna mig själv att jag måste ta mig uppför backen, inte ge upp. För kreativitet föder kreativitet. Och man måste ha lite grit. Jag vill inte tänka nu har jag inte skrivit en rad på flera veckor eller månader. Vill inte hamna där.

    Jag håller inte ens på med något skrivprojekt just nu, manuset från Kreativt skrivande har jag inte tittat på på väldigt länge. Men just nu räcker det att jag vill ägna mig åt bloggen. Det andra får komma sen, när jag känner att tiden finns.

    Det verkar för övrigt som att den här inspirationen sprider sig till helt andra områden. Häromdagen när vi var på stranden gick jag förbi en skylt som det stod Surfing lessons på och jag bara: ja! Jag kanske ska prova på att surfa. Det vill jag lära mig. Vem är jag ens?! En sådan som provar på nya skrämmande saker? Jag vet inte längre. Det återstår att se om det blir något surfande. Men skrivande blir det definitivt.

    0
  • Skrivande

    Att få fler läsare

    Häromdagen läste jag ett inlägg på Jennifer Sandströms blogg, om hur man kan använda Googles Search console för att öka trafiken till sin blogg. Detta ledde till att jag klickade mig vidare och läste om marknadsföring av blogg, SEO, webbhotell vs bloggportal, och så vidare, och så vidare. Massa matnyttig information. Nu fick jag inte Search console att fungera, men det är en annan femma.

    Till sist stängde jag ner datorn, alldeles mosig i huvudet. Tror till och med att jag drömde om det på natten, så mycket ny information hade jag suttit och matat in i mitt medvetande. Det är verkligen en djungel, och så mycket att lära sig!

    Dit jag vill komma med detta är att jag skulle vilja ta tag i min kära blogg, strukturera upp den och framförallt få fler personer att hitta hit. Det känns ibland som ett oöverkomligt steg när statistiken ärligt talat ser tämligen fjuttig ut just nu. Men jag har verkligen aldrig ansträngt mig för att nå ut med bloggen, så det är inte så konstigt. Samtidigt är det en del av mig som inte riktigt vill. Det är det här med att satsa helhjärtat på något, då kan man ju faktiskt misslyckas. Ve och fasa. Kanske finns det också en spärr när det gäller att få flera läsare – det innebär ju följaktligen större press på mig att producera vettigt och intressant innehåll. Stresskänslig HSP-person, that’s me!

    Att ha en del krav och press på sig är ju ingenting negativt i sig, så länge det är på en rimlig nivå. Problemet är att jag, när inspirationen och motivationen infinner sig, gärna vill göra ALLT och det ska hända NU. Dvs inte alls en rimlig nivå att hamna på, för då händer oftast ingenting i slutändan. Så jag får stanna upp en stund och påminna mig själv om att jag kan göra litegrann i taget, att jag faktiskt också är mitt i det ganska tidskrävande småbarnslivet. Tänker att jag inte behöver börja med att lära mig alla olika verktyg för att förbättra statistiken eller flytta bloggen till eget webbhotell just nu. Jag kan börja med att blogga aktivt, flera gånger i veckan, försöka synas lite mer på the world wide web, och ta det därifrån så att säga.

    För när jag skalar av allting och frågar mig själv vad jag allra helst vill så blir svaret: att skriva. Om böcker, om livet. Allt möjligt. Och faktum är att jag anstränger mig mer, och utvecklas därmed mer i mitt skrivande, om jag vet att jag har läsare. Så nog kan det vara värt att lägga lite tid på att nå ut till en större skara. Det betyder inte att jag måste satsa på att tjäna pengar på att blogga, även om det hade varit fantastiskt att kunna göra en hobby till ett jobb. Men jag tror inte det ligger i min natur att bli en influencer, det känns nästan fånigt att ens nämna det. Obs!, det betyder inte att jag har något emot influencers, det är nog helt enkelt inte min grej. Eller kanske är jag inte tillräckligt insatt i vad det faktiskt innebär. Det jag vet är att jag vill fortsätta skriva. Dessutom vill jag börja fota igen, nu när jag har en hyfsat bra kamera. Det går ju liksom hand i hand med bloggandet.

    Och så får jag ta och stoppa undan den där tvivlande kritiska rösten som säger: skulle folk verkligen vara intresserade av det jag skriver? Annars kommer jag aldrig ta mig vidare. Jag ska försöka köra på helt enkelt så får vi se vart det bär hän.

    0
  • Skrivande

    Att skriva eller inte skriva

    Här sitter jag i vårt nya hus och tittar ut över allt det gråa och disiga utanför fönstret. Regndropparna så små att man knappt kan urskilja dem. Tänker på varför det tar emot så mycket nu för tiden, med skrivandet. Inte bara att ta sig tiden utan att faktiskt formulera meningar, skapa en textmassa som jag är någorlunda nöjd med. Spenderar så mycket tid med att bara stirra på skärmen. Det faktum att jag skriver mer sällan leder ju onekligen till att det upplevs som svårare när jag väl skriver. Dessutom blir jag irriterad på mig själv för att jag, när jag väl skriver, skriver om hur svårt det är att skriva.

    Tänker på Moa Martinson som uppfostrade sex ungar och satt vaken på natten för att skriva. Förmodligen för att hon inte klarade av att inte skriva, det fanns liksom inget alternativ för henne. Jag önskar att jag kunde känna så, eller snarare att jag kunde hitta tillbaka till det. För när jag var yngre var det där suget så mycket mer påtagligt, numera känns skrivandet som en avlägsen dröm. Eller som något som ligger och slumrar i bakgrunden, pockar på min uppmärksamhet emellanåt för att sedan krypa undan igen.

    Nu har jag i alla fall jobbat sista dagen på lite drygt ett år, och även om jag kommer vara långt ifrån ledig så tror jag att det kommer underlätta för mig lite när det kommer till skrivandet. Jag kan vara mer flexibel, Lockie kommer börja ny förskola om några månader och när jag är hemma med bebisen så kan jag nog åtminstone ägna en del tid åt att skriva.

    Det behöver liksom inte vara någon stor grej heller, bara ett litet blogginlägg är att få uttrycka sig, att få hitta tillbaka till det roliga med att skriva. Eller så kan jag ha en anteckningsbok liggandes framme och när jag får feeling så skriver jag några meningar, eller en sida eller två. Jag får det att låta så enkelt nu. Men det kan det vara. Precis så enkelt eller svårt som jag gör det till.

    0
  • Skrivande,  tankar

    Poddtips och konsten att skaffa sig grit

    Jag har nyligen börjat lyssna på podcasten Debutera eller dö, som drivs av Nina De Geer och Johanna Devaliant. Den handlar förstås om att debutera. Om kampen, tvivlen, rutinerna, kärleken till skrivandet, ja helt enkelt allt det där som föregår själva utgivningen av en roman. Jag har än så länge lyssnat på tre avsnitt, och jag gillar den verkligen. Så mycket igenkänning och inspiration. Bara känslan av att man inte är den enda som sliter för något som emellanåt (läs: ofta) tycks helt ouppnåeligt. Det blir som en välbehövlig knuff i rätt riktning att lyssna på dem, och den väcker många nya tankar.

    Framförallt tänker jag på att hela projektet att försöka romandebutera handlar om så otroligt mycket mer än att utveckla sitt skrivande och hitta sin egen röst. Det handlar om att inte ge sig, om att finna den inre styrkan att traggla vidare när det känns som att allt man skriver är banalt och platt. För sådana perioder infinner sig ju, ibland i några dagar; ibland i flera månader. För att låna en träffsäker formulering av Jonathan Safran Foer: ”Det enda konsten att skriva går ut på är att få det gjort.” Kanske draget till sin spets, men det ligger så mycket i det konstaterandet. Så hur mycket handlar om talang och hur mycket handlar om att ha den rätta drivkraften, att inte lägga sig ner i motgångar? Svårt att svara på. 50/50 kanske. Jag är övertygad om att det finns otroligt många skrivande människor med mer konstnärlig talang än vad andra som lyckas få sin bok utgiven har – bara det att de inte tar sig förbi de där hindren i form av självtvivel och brist på uthållighet. Eller också finns det ingen marknad för deras böcker, men det är en helt annan diskussion.

    I första avsnittet av Debutera eller dö pratar de om grit. Det är ett begrepp som myntades av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Hon har medverkat i ett (eller kanske flera?) TED-talks och har även gett ut en bok om ämnet. Om man ska sammanfatta begreppet så handlar grit om uthållighet, en inre drivkraft och en förmåga att inte ge upp vid motgångar. Hon menar att det är en avgörande faktor för vilka som når framgång och vilka som inte gör det.

    Det var med blandade känslor som jag lyssnade på det här, just för att jag kände mig så träffad av det. Jag kan nämligen inte påstå att jag har grit, inte alls. Nu är ju inte det här något som man antingen har eller annars aldrig kan skaffa sig, utan det går givetvis att träna upp. Problemet är att min första tanke var att det nog är kört för mig eftersom jag inte har någon grit, och denna tanke utvecklade sig på grund av min avsaknad av grit. Ett moment 22 alltså. Hur tar jag mig runt det här? Jag kanske bara ska förkasta min första tanke – att jag inte har någon grit, och inse att vissa sanningar jag tycker mig ha av mig själv inte alls är sanningar utan bara något som jag intalar mig för att det är en lättare utväg. För att jag slipper risken att misslyckas. Och däri ligger den största problematiken för mig när det gäller skrivandet – att jag ser misslyckanden som katastrofala.

    Jag önskar och hoppas att jag kan lära mig att misslyckas, för det är ju där det börjar. Missförstå mig rätt, det är klart att jag har misslyckats en massa. Men jag har heller aldrig vågat gå hundraprocentigt helhjärtat in i någonting som kan leda till  ett större misslyckande. Jag vågar till exempel inte tänka: en dag ska jag få en bok utgiven. Jag ska debutera. För då blir det liksom på riktigt, då är det inte bara något jag gör lite vid sidan om. Så länge jag står och velar så kan jag känna mig lite tryggare. Hur konstigt det än låter, så avundas jag de som har fått sina manus refuserade. För de har åtminstone kommit såpass långt. Okej, avundas kanske är att ta i, men jag känner en jäkla respekt för de som blivit refuserade och sedan reser sig upp, borstar av det och fortsätter köra på. Min bild är lite snedvriden, för det är klart som fan att man måste kunna ta en refusering och ändå kämpa vidare. För hur stor är chansen att man blir utgiven på första försöket, eller ens andra eller tredje?

    Jag måste våga misslyckas, så är det bara. Och lära mig något av det. Kanske till och med skratta åt mina misslyckanden. Den ständiga kampen med självkänslan och den personliga utveckligen, den pågår nog livet ut.

    0
  • Litteratur,  Skrivande

    Tre böcker om skrivande

    Eftersom jag har läst Kreativt skrivande (och helt enkelt för att jag är en skrivande människa) så har jag plöjt igenom många skrivböcker genom åren. Jag tänkte därför nämna tre stycken som jag tycker sticker ut lite extra ur det enorma hav av skrivböcker som finns där ute.

    Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell. En tunn essäbok med självbiografisk utgångspunkt. Den handlar mycket om att hitta självtillit i sitt skrivande, att finna sin egen röst och att våga. Och den handlar också om hennes vänskap med Sara Lidman.

    Hon skriver i en av sina essäer om att beskriva en rödhake. Om att hon är den enda som ser rödhaken just så som hon ser den och att hon därför måste skriva om den utifrån sin subjektiva blick. Det låter kanske självklart men jag fick ändå en aha-upplevelse när jag läste detta. ”Om jag istället skulle försöka skriva om en allmän, tänkt rödhake sådan jag föreställer mig att den borde vara, kommer min lilla text genast att vissna.” Jag tror att ens subjektiva blick lätt faller undan när självtilliten tryter. Åtminstone är det så för mig. Jag börjar mer eller mindre medvetet att tänka ”hur skulle någon annan beskriva det här föremålet/den här miljön, hur borde jag beskriva det” och utifrån det läget formulerar jag meningar som låter alldeles för konstlade och stela. Rynell skriver också  att ”Kampen med självkänslan ingår i det som så småningom blir till, som en text inuti texten.” Det tycker jag är ett så fint sätt att se det på. Den här boken är full av kloka resonemang och tankar om skrivande. Det är kanske inte en bok man vänder sig till för handfasta råd eller skrivövningar, men definitivt om man vill inspireras och få nya inblickar i skrivandets konst.

    Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Denna skrivbok är till skillnad från föregående ganska omfattande. Och den är fullspäckad med handfasta råd och praktiska övningar samtidigt som den är personlig och väldigt rolig. Hon skriver om arbetsprocessen, om dramaturgi, om hur hon hittar tonen, om hur hon går igenom helvetesperioder. Hon betonar också vikten av hårt arbete. ”Talang är långt tålamod. Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på.”

    Och hennes sätt att skriva är ju så fantastiskt att jag kan läsa den här boken enbart för att njuta av språket. Ett plus i kanten är förstås att jag lär mig mycket av den. Ett av mina favoritstycken är: ”Låt dig inspireras, imponeras. Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta. Ta in. Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns. Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media. Något har hänt. Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet. Lägg märke till allt, missa ingenting.”

    Skriva med kropp och själ av Natalie Goldberg. Nu var det några år sedan jag läste den här boken, men jag minns att jag fick en rejäl inspirationskick efteråt. Det jag uppskattar med Goldbergs hållning är att hon belyser friheten i skrivandet, att man ska kunna sänka kraven och släppa spärrarna. Kanske ha ett mindre allvarligt utgångsläge. Det låter ju självklart och enkelt, men som alla skrivande personer nog vet så är det inte alltid det. Personligen har jag ofta störst problem med att jag stelnar till i mitt skrivande, överanalyserar, petar i detaljer och sätter stopp för mig själv. Hon skriver väldigt mycket nyttigt och inspirerande angående detta. Att man inte ska försöka vara för litterär, om att släppa loss allting och inte bry sig om hur ens ego helst vill framställa en.

    Om man är i det läget då man behöver komma igång med skrivandet så tycker jag att Natalie Goldbergs bok är ett perfekt hjälpmedel. Hon har massvis med nyttiga och givande skrivövningar och fokus ligger mer på den mentala biten (att ha rätt inställning och nå fram till ett känsloläge då orden kommer naturligt) snarare än hur man ska göra för att skriva bra.

    Det var mina tips. Jag skulle egentligen vilja ha med Maria Küchens Att skriva börjar här, men den kanske får ett alldeles eget inlägg istället. Nu får det räcka för ikväll.

    1
  • Allmänt,  Skrivande

    Den nödvändiga vilan

    Då var det gjort. Manuset är inlämnat. Jag känner mig lite som en urvriden trasa. Jag har säkert, utan att överdriva, suttit i en timme och bara försökt komma på vad jag ska skriva som första mening i det här inlägget. På den nivån är jag. Så jag ber om ursäkt i förväg för eventuellt dravel eller obegripliga formuleringar.

    Just det, kanske ska förtydliga – jag har alltså lämnat in till min lärare, det manus som jag skrivit på under det senaste året i kursen Kreativt skrivande C. Önskar att det var ett förlag jag hade lämnat in till, men riktigt där är jag inte än. Hur som helst är det väldigt skönt att det är gjort. Och även om det inte blev så många ord som  jag hade hoppats på, så känner jag att det är okej. Det största arbetet börjar ändå nu, med redigering och omskrivning. Jag har åtminstone en grund.

    Men nu ska jag lägga manuset helt åt sidan ett tag. Det är dags för den nödvändiga vilan. Både jag och texten behöver det. Istället ska jag ägna mig åt läsning, sitta i solen, titta på serier. Sådana saker. Kanske börja skriva färdigt min C-uppsats också, men den får också vänta en vecka åtminstone. Jag ser faktiskt fram emot det – att få grotta ner mig i Aprilhäxan och Sallys söner igen.

    0
  • Litteratur,  Skrivande

    Skriva tills fingrarna blöder

    På måndag är det dags för sista inlämningen av manuset. Då ska det alltså vara 100 % färdigt. Hjälp. Jag hade hoppats på att jag skulle komma upp i 60 000 ord. Just nu är det 25 000. Så jag har att stå i de kommande två dagarna kan man säga.

    Och helst av allt vill jag lägga mig ner på soffan och äta chips och kolla på serier, vilket jag faktiskt ska göra nu. En stund i alla fall. Finns liksom ingen poäng i att sitta med texten så länge att ingenting vettigt blir skrivet längre. Jag skulle ha planerat min tid lite bättre, för det är faktiskt orimligt att hinna få ihop så mycket text på ett par dagar. Det får bli lite kortare än vad jag hade tänkt helt enkelt. Det blir bra.

    Det är så typiskt också att jag har en hel hög med böcker som jag verkligen vill läsa nu när det inte finns någon tid över alls. Fast det där är ju inte helt sant, jag skulle kunna läsa nu istället för att kolla på serier. Men jag är också väldigt taggad på att kolla på Big little lies som jag har hört så mycket bra om, så det får nog bli så nu. Om ni är intresserade av att veta vilka böcker som ligger i en (just nu ganska kaotisk) hög på mitt skrivbord, så är det följande:

    • Stormen i den pelare som bär av Andres Lundberg (var och lyssnade på ett samtal mellan honom, Jenny Tunedal och Ulf Karl Olov Nilsson häromdagen, på Göteborgs litteraturhus. De pratade om hur depression och demens gestaltas i litteraturen – det var väldigt intressant och jag tänkte skriva ett separat inlägg om det när jag inte längre panikskriver på mitt manus)
    • Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Vi får se när jag tar mig an denna, eller om jag ens hinner innan den ska lämnas tillbaka. Känner att jag måste vara mentalt och känslomässigt redo innan jag ger mig i kast med den.
    • En kvinnas blekblå handstil av Franz Werfel. De pratade om denna bok i den fantastiska podden Mellan raderna och jag blev genast sugen på att läsa den. Han var ju kompis med Kafka liksom, hur kan den inte vara bra  då?
    • The story of a new name av Elena Ferrante. Den har jag faktiskt påbörjat för länge sedan och så har massa annat kommit emellan. Ger den suktande blickar varje dag och längtar tillbaka till Ferrantes värld.
    • Brave new world av Aldous Huxley. Egentligen var det min sambo som lånade den här, men jag tänkte sno den efter att han läst färdigt. Känns som en bok jag borde ha läst redan.
    • Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, en av de som var med i samtalet på Göteborgs litteraturhus. Han har skrivit en essä om demens, vansinne och litteratur. Den verkar inte vara så tung och svår som den kanske låter.

    Det var det. Längtar verkligen efter lugnet som förhoppningsvis infinner sig efter att inlämningen är över, och att äntligen få lite mer tid till att läsa.

    0
  • Litteratur,  Skrivande

    Det är natten

    Nu har jag läst ut Det är natten och jag har gått och tänkt på den samt försökt omforma dessa tankar till text i flera dagar. Det faktum att boken knöt an till så mycket som jag själv har reflekterat kring när det gäller skrivandet gör att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja. Kanske har det också att göra med att mitt nuvarande tillstånd av konstant trötthet gör att jag har svårt att ens formulera mig. Gipsat ben i kombination med bebis som fortfarande vaknar på nätterna gör ej underverk för sömnen. Hur som helst – tillbaka till boken.

    Det är natten är en essä i berättande stil, den tar sin utgångspunkt i Karolina Ramqvists försök att skriva etIMG_1861t anförande om sin nya roman. Men i stället börjar  hon reflektera kring skrivandet i stort, och i synnerhet villkoren för att vara en skrivande kvinna, att kombinera familjeliv och skrivande, rädslan för att det ska gå ut över de relationer hon har. Hon beskriver hur hon lärde sig att skriva med en hand, medan den andra handen vaggade bebisen. Men det är egentligen inte moderskapet som har inneburit ett problem i hennes författarskap. När andra författare talar om hur de offrat moderskapet för att skriva så kan hon inte relatera till dem. Det är däremot männen som stått i vägen. De relationer hon har haft där skrivandet inte fått ta plats. Sådana relationer där en som kvinna anpassar sig till mannen och hans behov. Eller som hon själv skriver: ”Först när jag slutade låta mig själv vara tillgänglig för en mans många skiftande behov hade jag kunnat börja skriva böcker. […] En kvinna som ville skriva istället för att leva och älska var ett hån mot det största och sannaste av allt. […] Dessa män hatade att vi skrev. Det hatade hur skriften intog oss, hatade den för dess förmåga att bära vittnesmål till omvärlden och för att den skulle finnas kvar långt efter det att de själva var borta.” Åh, jag skulle vilja citera nästan hela boken, så bra är den!

    Utöver det ovannämnda så handlar den om svårigheten i att tala om sitt skrivande och sina böcker. Om diskrepansen som uppstår mellan ens skrivande jag och författarrollen, den där personen som ska hålla anföranden, sitta i TV-soffor, marknadsföra sin bok och finslipa det personliga varumärket. ”Jag hade velat bli författare, ja, men vem var den här författaren jag hade fått bli? Vad var hon – och var? Hon hade liksom uppstått utanför mig själv. En bit bort.” Det ligger en sån maktlöshet i det hon beskriver, som  att hennes författarroll bara tillblivit utan att hon själv haft så stor inverkan på det, och som att hon inte alls kan identifiera sig med den personen. Och när hon talar om sin bok i en intervju så tycks hon göra det lite prövande, säger något som låter trovärdigt – ett svar som är baserat mer på vad hon tror att intervjuaren säkert vill höra, än på vad som faktiskt är sant.

    (Jag kan verkligen relatera till det där, trots att jag inte har några egna böcker att tala om, men när det gäller mitt skrivande. Varje gång jag försöker mig på att tala om det så låter det antingen oerhört banalt eller alldeles för pretentiöst.)

    Som ni nog förstått så tycker jag mycket om den här boken. Det är en sådan bok som jag känner att jag kommer gå tillbaka till ofta, bläddra igenom, läsa på nytt, skriva av formuleringar ifrån. För dess behållning ligger lika mycket i språket som i de tankeväckande reflektionerna och analyserna.

    0