• Skrivande

    Att skriva eller inte skriva

    Här sitter jag i vårt nya hus och tittar ut över allt det gråa och disiga utanför fönstret. Regndropparna så små att man knappt kan urskilja dem. Tänker på varför det tar emot så mycket nu för tiden, med skrivandet. Inte bara att ta sig tiden utan att faktiskt formulera meningar, skapa en textmassa som jag är någorlunda nöjd med. Spenderar så mycket tid med att bara stirra på skärmen. Det faktum att jag skriver mer sällan leder ju onekligen till att det upplevs som svårare när jag väl skriver. Dessutom blir jag irriterad på mig själv för att jag, när jag väl skriver, skriver om hur svårt det är att skriva.

    Tänker på Moa Martinson som uppfostrade sex ungar och satt vaken på natten för att skriva. Förmodligen för att hon inte klarade av att inte skriva, det fanns liksom inget alternativ för henne. Jag önskar att jag kunde känna så, eller snarare att jag kunde hitta tillbaka till det. För när jag var yngre var det där suget så mycket mer påtagligt, numera känns skrivandet som en avlägsen dröm. Eller som något som ligger och slumrar i bakgrunden, pockar på min uppmärksamhet emellanåt för att sedan krypa undan igen.

    Nu har jag i alla fall jobbat sista dagen på lite drygt ett år, och även om jag kommer vara långt ifrån ledig så tror jag att det kommer underlätta för mig lite när det kommer till skrivandet. Jag kan vara mer flexibel, Lockie kommer börja ny förskola om några månader och när jag är hemma med bebisen så kan jag nog åtminstone ägna en del tid åt att skriva.

    Det behöver liksom inte vara någon stor grej heller, bara ett litet blogginlägg är att få uttrycka sig, att få hitta tillbaka till det roliga med att skriva. Eller så kan jag ha en anteckningsbok liggandes framme och när jag får feeling så skriver jag några meningar, eller en sida eller två. Jag får det att låta så enkelt nu. Men det kan det vara. Precis så enkelt eller svårt som jag gör det till.

    0
  • Skrivande,  tankar

    Poddtips och konsten att skaffa sig grit

    Jag har nyligen börjat lyssna på podcasten Debutera eller dö, som drivs av Nina De Geer och Johanna Devaliant. Den handlar förstås om att debutera. Om kampen, tvivlen, rutinerna, kärleken till skrivandet, ja helt enkelt allt det där som föregår själva utgivningen av en roman. Jag har än så länge lyssnat på tre avsnitt, och jag gillar den verkligen. Så mycket igenkänning och inspiration. Bara känslan av att man inte är den enda som sliter för något som emellanåt (läs: ofta) tycks helt ouppnåeligt. Det blir som en välbehövlig knuff i rätt riktning att lyssna på dem, och den väcker många nya tankar.

    Framförallt tänker jag på att hela projektet att försöka romandebutera handlar om så otroligt mycket mer än att utveckla sitt skrivande och hitta sin egen röst. Det handlar om att inte ge sig, om att finna den inre styrkan att traggla vidare när det känns som att allt man skriver är banalt och platt. För sådana perioder infinner sig ju, ibland i några dagar; ibland i flera månader. För att låna en träffsäker formulering av Jonathan Safran Foer: ”Det enda konsten att skriva går ut på är att få det gjort.” Kanske draget till sin spets, men det ligger så mycket i det konstaterandet. Så hur mycket handlar om talang och hur mycket handlar om att ha den rätta drivkraften, att inte lägga sig ner i motgångar? Svårt att svara på. 50/50 kanske. Jag är övertygad om att det finns otroligt många skrivande människor med mer konstnärlig talang än vad andra som lyckas få sin bok utgiven har – bara det att de inte tar sig förbi de där hindren i form av självtvivel och brist på uthållighet. Eller också finns det ingen marknad för deras böcker, men det är en helt annan diskussion.

    I första avsnittet av Debutera eller dö pratar de om grit. Det är ett begrepp som myntades av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Hon har medverkat i ett (eller kanske flera?) TED-talks och har även gett ut en bok om ämnet. Om man ska sammanfatta begreppet så handlar grit om uthållighet, en inre drivkraft och en förmåga att inte ge upp vid motgångar. Hon menar att det är en avgörande faktor för vilka som når framgång och vilka som inte gör det.

    Det var med blandade känslor som jag lyssnade på det här, just för att jag kände mig så träffad av det. Jag kan nämligen inte påstå att jag har grit, inte alls. Nu är ju inte det här något som man antingen har eller annars aldrig kan skaffa sig, utan det går givetvis att träna upp. Problemet är att min första tanke var att det nog är kört för mig eftersom jag inte har någon grit, och denna tanke utvecklade sig på grund av min avsaknad av grit. Ett moment 22 alltså. Hur tar jag mig runt det här? Jag kanske bara ska förkasta min första tanke – att jag inte har någon grit, och inse att vissa sanningar jag tycker mig ha av mig själv inte alls är sanningar utan bara något som jag intalar mig för att det är en lättare utväg. För att jag slipper risken att misslyckas. Och däri ligger den största problematiken för mig när det gäller skrivandet – att jag ser misslyckanden som katastrofala.

    Jag önskar och hoppas att jag kan lära mig att misslyckas, för det är ju där det börjar. Missförstå mig rätt, det är klart att jag har misslyckats en massa. Men jag har heller aldrig vågat gå hundraprocentigt helhjärtat in i någonting som kan leda till  ett större misslyckande. Jag vågar till exempel inte tänka: en dag ska jag få en bok utgiven. Jag ska debutera. För då blir det liksom på riktigt, då är det inte bara något jag gör lite vid sidan om. Så länge jag står och velar så kan jag känna mig lite tryggare. Hur konstigt det än låter, så avundas jag de som har fått sina manus refuserade. För de har åtminstone kommit såpass långt. Okej, avundas kanske är att ta i, men jag känner en jäkla respekt för de som blivit refuserade och sedan reser sig upp, borstar av det och fortsätter köra på. Min bild är lite snedvriden, för det är klart som fan att man måste kunna ta en refusering och ändå kämpa vidare. För hur stor är chansen att man blir utgiven på första försöket, eller ens andra eller tredje?

    Jag måste våga misslyckas, så är det bara. Och lära mig något av det. Kanske till och med skratta åt mina misslyckanden. Den ständiga kampen med självkänslan och den personliga utveckligen, den pågår nog livet ut.

    0
  • Litteratur,  Skrivande

    Tre böcker om skrivande

    Eftersom jag har läst Kreativt skrivande (och helt enkelt för att jag är en skrivande människa) så har jag plöjt igenom många skrivböcker genom åren. Jag tänkte därför nämna tre stycken som jag tycker sticker ut lite extra ur det enorma hav av skrivböcker som finns där ute.

    Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell. En tunn essäbok med självbiografisk utgångspunkt. Den handlar mycket om att hitta självtillit i sitt skrivande, att finna sin egen röst och att våga. Och den handlar också om hennes vänskap med Sara Lidman.

    Hon skriver i en av sina essäer om att beskriva en rödhake. Om att hon är den enda som ser rödhaken just så som hon ser den och att hon därför måste skriva om den utifrån sin subjektiva blick. Det låter kanske självklart men jag fick ändå en aha-upplevelse när jag läste detta. ”Om jag istället skulle försöka skriva om en allmän, tänkt rödhake sådan jag föreställer mig att den borde vara, kommer min lilla text genast att vissna.” Jag tror att ens subjektiva blick lätt faller undan när självtilliten tryter. Åtminstone är det så för mig. Jag börjar mer eller mindre medvetet att tänka ”hur skulle någon annan beskriva det här föremålet/den här miljön, hur borde jag beskriva det” och utifrån det läget formulerar jag meningar som låter alldeles för konstlade och stela. Rynell skriver också  att ”Kampen med självkänslan ingår i det som så småningom blir till, som en text inuti texten.” Det tycker jag är ett så fint sätt att se det på. Den här boken är full av kloka resonemang och tankar om skrivande. Det är kanske inte en bok man vänder sig till för handfasta råd eller skrivövningar, men definitivt om man vill inspireras och få nya inblickar i skrivandets konst.

    Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Denna skrivbok är till skillnad från föregående ganska omfattande. Och den är fullspäckad med handfasta råd och praktiska övningar samtidigt som den är personlig och väldigt rolig. Hon skriver om arbetsprocessen, om dramaturgi, om hur hon hittar tonen, om hur hon går igenom helvetesperioder. Hon betonar också vikten av hårt arbete. ”Talang är långt tålamod. Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på.”

    Och hennes sätt att skriva är ju så fantastiskt att jag kan läsa den här boken enbart för att njuta av språket. Ett plus i kanten är förstås att jag lär mig mycket av den. Ett av mina favoritstycken är: ”Låt dig inspireras, imponeras. Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta. Ta in. Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns. Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media. Något har hänt. Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet. Lägg märke till allt, missa ingenting.”

    Skriva med kropp och själ av Natalie Goldberg. Nu var det några år sedan jag läste den här boken, men jag minns att jag fick en rejäl inspirationskick efteråt. Det jag uppskattar med Goldbergs hållning är att hon belyser friheten i skrivandet, att man ska kunna sänka kraven och släppa spärrarna. Kanske ha ett mindre allvarligt utgångsläge. Det låter ju självklart och enkelt, men som alla skrivande personer nog vet så är det inte alltid det. Personligen har jag ofta störst problem med att jag stelnar till i mitt skrivande, överanalyserar, petar i detaljer och sätter stopp för mig själv. Hon skriver väldigt mycket nyttigt och inspirerande angående detta. Att man inte ska försöka vara för litterär, om att släppa loss allting och inte bry sig om hur ens ego helst vill framställa en.

    Om man är i det läget då man behöver komma igång med skrivandet så tycker jag att Natalie Goldbergs bok är ett perfekt hjälpmedel. Hon har massvis med nyttiga och givande skrivövningar och fokus ligger mer på den mentala biten (att ha rätt inställning och nå fram till ett känsloläge då orden kommer naturligt) snarare än hur man ska göra för att skriva bra.

    Det var mina tips. Jag skulle egentligen vilja ha med Maria Küchens Att skriva börjar här, men den kanske får ett alldeles eget inlägg istället. Nu får det räcka för ikväll.

    0
  • Skrivande,  vardagligt

    Den nödvändiga vilan

    Då var det gjort. Manuset är inlämnat. Jag känner mig lite som en urvriden trasa. Jag har säkert, utan att överdriva, suttit i en timme och bara försökt komma på vad jag ska skriva som första mening i det här inlägget. På den nivån är jag. Så jag ber om ursäkt i förväg för eventuellt dravel eller obegripliga formuleringar.

    Just det, kanske ska förtydliga – jag har alltså lämnat in till min lärare, det manus som jag skrivit på under det senaste året i kursen Kreativt skrivande C. Önskar att det var ett förlag jag hade lämnat in till, men riktigt där är jag inte än. Hur som helst är det väldigt skönt att det är gjort. Och även om det inte blev så många ord som  jag hade hoppats på, så känner jag att det är okej. Det största arbetet börjar ändå nu, med redigering och omskrivning. Jag har åtminstone en grund.

    Men nu ska jag lägga manuset helt åt sidan ett tag. Det är dags för den nödvändiga vilan. Både jag och texten behöver det. Istället ska jag ägna mig åt läsning, sitta i solen, titta på serier. Sådana saker. Kanske börja skriva färdigt min C-uppsats också, men den får också vänta en vecka åtminstone. Jag ser faktiskt fram emot det – att få grotta ner mig i Aprilhäxan och Sallys söner igen.

    0
  • Litteratur,  Skrivande

    Skriva tills fingrarna blöder

    På måndag är det dags för sista inlämningen av manuset. Då ska det alltså vara 100 % färdigt. Hjälp. Jag hade hoppats på att jag skulle komma upp i 60 000 ord. Just nu är det 25 000. Så jag har att stå i de kommande två dagarna kan man säga.

    Och helst av allt vill jag lägga mig ner på soffan och äta chips och kolla på serier, vilket jag faktiskt ska göra nu. En stund i alla fall. Finns liksom ingen poäng i att sitta med texten så länge att ingenting vettigt blir skrivet längre. Jag skulle ha planerat min tid lite bättre, för det är faktiskt orimligt att hinna få ihop så mycket text på ett par dagar. Det får bli lite kortare än vad jag hade tänkt helt enkelt. Det blir bra.

    Det är så typiskt också att jag har en hel hög med böcker som jag verkligen vill läsa nu när det inte finns någon tid över alls. Fast det där är ju inte helt sant, jag skulle kunna läsa nu istället för att kolla på serier. Men jag är också väldigt taggad på att kolla på Big little lies som jag har hört så mycket bra om, så det får nog bli så nu. Om ni är intresserade av att veta vilka böcker som ligger i en (just nu ganska kaotisk) hög på mitt skrivbord, så är det följande:

    • Stormen i den pelare som bär av Andres Lundberg (var och lyssnade på ett samtal mellan honom, Jenny Tunedal och Ulf Karl Olov Nilsson häromdagen, på Göteborgs litteraturhus. De pratade om hur depression och demens gestaltas i litteraturen – det var väldigt intressant och jag tänkte skriva ett separat inlägg om det när jag inte längre panikskriver på mitt manus)
    • Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Vi får se när jag tar mig an denna, eller om jag ens hinner innan den ska lämnas tillbaka. Känner att jag måste vara mentalt och känslomässigt redo innan jag ger mig i kast med den.
    • En kvinnas blekblå handstil av Franz Werfel. De pratade om denna bok i den fantastiska podden Mellan raderna och jag blev genast sugen på att läsa den. Han var ju kompis med Kafka liksom, hur kan den inte vara bra  då?
    • The story of a new name av Elena Ferrante. Den har jag faktiskt påbörjat för länge sedan och så har massa annat kommit emellan. Ger den suktande blickar varje dag och längtar tillbaka till Ferrantes värld.
    • Brave new world av Aldous Huxley. Egentligen var det min sambo som lånade den här, men jag tänkte sno den efter att han läst färdigt. Känns som en bok jag borde ha läst redan.
    • Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, en av de som var med i samtalet på Göteborgs litteraturhus. Han har skrivit en essä om demens, vansinne och litteratur. Den verkar inte vara så tung och svår som den kanske låter.

    Det var det. Längtar verkligen efter lugnet som förhoppningsvis infinner sig efter att inlämningen är över, och att äntligen få lite mer tid till att läsa.

    0
  • Litteratur,  Skrivande

    Det är natten

    Nu har jag läst ut Det är natten och jag har gått och tänkt på den samt försökt omforma dessa tankar till text i flera dagar. Det faktum att boken knöt an till så mycket som jag själv har reflekterat kring när det gäller skrivandet gör att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja. Kanske har det också att göra med att mitt nuvarande tillstånd av konstant trötthet gör att jag har svårt att ens formulera mig. Gipsat ben i kombination med bebis som fortfarande vaknar på nätterna gör ej underverk för sömnen. Hur som helst – tillbaka till boken.

    Det är natten är en essä i berättande stil, den tar sin utgångspunkt i Karolina Ramqvists försök att skriva etIMG_1861t anförande om sin nya roman. Men i stället börjar  hon reflektera kring skrivandet i stort, och i synnerhet villkoren för att vara en skrivande kvinna, att kombinera familjeliv och skrivande, rädslan för att det ska gå ut över de relationer hon har. Hon beskriver hur hon lärde sig att skriva med en hand, medan den andra handen vaggade bebisen. Men det är egentligen inte moderskapet som har inneburit ett problem i hennes författarskap. När andra författare talar om hur de offrat moderskapet för att skriva så kan hon inte relatera till dem. Det är däremot männen som stått i vägen. De relationer hon har haft där skrivandet inte fått ta plats. Sådana relationer där en som kvinna anpassar sig till mannen och hans behov. Eller som hon själv skriver: ”Först när jag slutade låta mig själv vara tillgänglig för en mans många skiftande behov hade jag kunnat börja skriva böcker. […] En kvinna som ville skriva istället för att leva och älska var ett hån mot det största och sannaste av allt. […] Dessa män hatade att vi skrev. Det hatade hur skriften intog oss, hatade den för dess förmåga att bära vittnesmål till omvärlden och för att den skulle finnas kvar långt efter det att de själva var borta.” Åh, jag skulle vilja citera nästan hela boken, så bra är den!

    Utöver det ovannämnda så handlar den om svårigheten i att tala om sitt skrivande och sina böcker. Om diskrepansen som uppstår mellan ens skrivande jag och författarrollen, den där personen som ska hålla anföranden, sitta i TV-soffor, marknadsföra sin bok och finslipa det personliga varumärket. ”Jag hade velat bli författare, ja, men vem var den här författaren jag hade fått bli? Vad var hon – och var? Hon hade liksom uppstått utanför mig själv. En bit bort.” Det ligger en sån maktlöshet i det hon beskriver, som  att hennes författarroll bara tillblivit utan att hon själv haft så stor inverkan på det, och som att hon inte alls kan identifiera sig med den personen. Och när hon talar om sin bok i en intervju så tycks hon göra det lite prövande, säger något som låter trovärdigt – ett svar som är baserat mer på vad hon tror att intervjuaren säkert vill höra, än på vad som faktiskt är sant.

    (Jag kan verkligen relatera till det där, trots att jag inte har några egna böcker att tala om, men när det gäller mitt skrivande. Varje gång jag försöker mig på att tala om det så låter det antingen oerhört banalt eller alldeles för pretentiöst.)

    Som ni nog förstått så tycker jag mycket om den här boken. Det är en sådan bok som jag känner att jag kommer gå tillbaka till ofta, bläddra igenom, läsa på nytt, skriva av formuleringar ifrån. För dess behållning ligger lika mycket i språket som i de tankeväckande reflektionerna och analyserna.

    0

  • Skrivande

    Att sätta ena ordet framför det andra

    Följande skrev jag när jag startade den här bloggen, 2010. Det allra första inlägget.

    Jag fryser om fötterna. Och idag ska jag börja blogga. Solstrålarna ligger och trycker på mot köksfönstret och liksom förstärker lagret av smuts och jag tittar ut på omvärlden men ser inte mycket mer än ett par hus, och bilar som kör förbi långt borta. Jag spelar musik på min laptop; ljudet är ihåligt och gnyende som något litet och desperat i en för stor värld. Björken svajar godmodigt här utanför och slänger sina gula löv till marken. Idag; mitt i hösten, mitt i allting, är det dags att börja sätta ena ordet framför det andra.

    Sedan dess har det blivit ett ganska sporadiskt bloggande. Inte tillnärmelsevis så mycket som jag hade önskat. Jag tänkte skriva något om att saker har en förmåga att komma emellan, men sedan insåg jag att det bara är en dålig ursäkt. Hur som helst så ska jag inte klanka ner på mig själv för mycket, sådana dumheter har jag lagt av med. Istället lovar jag mig själv att försöka bli bättre på att hålla igång bloggen. Då kanske jag till och med kan få några läsare.

    Blandad kompott 406

    Bara för att, så lägger jag till en helt irrelevant, men ganska så fin, bild. Tagen i Melbourne där jag bodde en gång i tiden. 

    0
  • Nya Zeeland,  Skrivande

    Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

    Sist jag skrev var det september. Nu är det januari, vi är snart tre veckor in på det nya året och jag sitter utomhus och skriver. Fågelsång omkring mig. Klockan är tio på morgonen och solen värmer mig alldeles lagom mycket. Nya Zealand. Denna magiska plats.

    bild

    Om fyra dagar flyger vi hem. Jag vet att det är en klyscha, men det känns verkligen som att vi kom hit alldeles nyss. Hur kan en månad gå så fort? Återigen dags att ta sig an den cirka 30 timmar långa flygresan med en ettåring som har mer spring i benen än någonsin. Men det gick relativt bra förra gången så vi kommer nog fixa det igen.

    Jag har inte hunnit skriva, inte tagit mig tiden. Aldrig tillräckligt med tid. Tror att jag måste börja skriva på nätterna, göra som Moa Martinsson. Hon hade sex ungar och ägnade nätterna åt att skriva. Så vad är min ursäkt? Jag har inte ens hunnit läsa ut boken som jag hade med mig. En endaste bok. Jag minns när jag kunde plöja en hel hög med böcker på semestern. Nu är det nytt läge, en ny fas i livet. Mycket som får läggas på hyllan ett tag. Glädjeämnena är nya men ack så mäktiga. Men jag saknar att ha tid och framförallt ork till att läsa, det måste jag erkänna.

    Hur som helst så är nästa inlämning om två veckor och nu känner jag hur paniken börjar fladdra i bröstet. Så istället för att ens ta mig an manuset så sätter jag mig och skriver ett blogginlägg. Det känns för övermäktigt. Så planen just nu är nog helt enkelt att skriva på nätterna när vi kommer hem. Jag kommer ju ändå vara jetlaggad och säkert ha svårt att vända rätt på dygnet, så varför inte utnyttja tiden?

    0
  • Skrivande

    Konsten att planera sin tid

    Bebisen sover sin morgontupplur, jag häller upp vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe och gnuggar mig i ögonen igen. Nu har jag ungefär en halvtimme till en och en halvtimme på mig. Jag får genast beslutsångest. Ska jag sätta mig och skriva på manuset, eller kanske fortsätta planera och strukturera upp manuset, skriva ett blogginlägg, läsa lite kurslitteratur, anteckna? Det finns så mycket att välja mellan och allt känns lika viktigt. Ofta slutar det med att jag gör lite av varje och när jag just lyckats börja fokusera ordentligt på något så avbryts jag av gråt ifrån rummet intill. Om jag ändå hade uppskattat hur mycket lättare det var att skriva innan jag blev förälder. Fast kanske inte ändå. Jag kan ju se det som en utmaning istället. Skriv så mycket du bara kan nu för rätt som det är blir du avbruten.

    För övrigt är jag i en svacka just nu och det känns nedslående att jag är i inledningsfasen och redan har fastnat. Eller fastnat har jag kanske inte, men det är väldigt upp och ner. Det som jag tycker är fantastiskt ena dagen kan lika gärna vara skräp dagen efter, eller inte ens dagen efter, bara en timme senare. Jag läser om samma stycke och skakar på huvudet. Plötsligt är det platt, banalt, intetsägande, fånigt. Sådär så det kryper under huden på mig. Och det oroar mig, att jag inte kan lite på min egen bedömning.

    Allting skiftar så lätt inuti mig. Jag vill ha en bestående känsla för det jag skriver, jag vill kunna tänka att såhär är det. Otvivelaktigt. Jag vill för mycket, som vanligt.

    0
  • Skrivande

    Då börjar vi om

    Mitt skrivbord är överbelamrat med post-it-lappar, böcker, kladdiga A4-papper. Ord, ord, massvis med ord. Jag försöker göra rätt den här gången. Ha en ordentlig plan innan jag börjar skriva. Förvisso har jag redan börjat skriva, men ändå. Just nu har jag pausat skrivandet och är helt inne byggandet av det så kallade skelettet. Tidsplan, dramaturgiska kurvor, vändpunkter, nyckelscener. Det går runt i huvudet. Jag pendlar mellan en känsla av att jag har bra överblick, till att överväldigas av det kaos som råder. Och min inre kritiker lever och frodas som aldrig förr, givetvis. Jag försöker hålla  denna undan tills jag kliver in i redigeringsfasen, vilket ligger långt, långt framför mig. Men just nu vill jag lik förbannat allra helst in och peta i texten och radera det mesta.

    Det andra problemet jag har, förutom den förödande självkritiken, är att jag har så hiskeligt svårt att bestämma mig. Det dyker upp nya spår, jag byter ut karaktärer, jag flyttar fokus, ändrar i handlingen och tänker att det blir alldeles för spretigt, för mycket. Men det är väl en del av processen, antar jag. Och kanske att jag ska se det som någonting positivt istället för ett problem. Skriva ner precis allt och låta det bli hur spretigt som helst, ända tills det är dags att börja stryka.

    Men det får bära eller brista. Kursen har börjat, nästa vecka ska jag lämna in manusdisposition. Och jag tänker att bloggen får vara en sorts plattform under projektets gång, ett ställe där jag kan skriva om skrivandet, om hur allting fortskrider eller hur allting står stilla.

    IMG_1060.jpg

    Bodil Malmsten. Hon visste hur det gick till.

    0