• Skrivande

    Läsandet är en del av skrivandet

    Det klassiska tipset som författare brukar ge till aspirerande författare är: läs! Läs så mycket du bara kan och studera texten. Det där sista tänker jag är avgörande; sättet på vilket man läser, att det måste vara utforskande, undersökande. Att man istället för att helt försvinna in i storyn stannar upp och granskar språket, reflekterar kring vad som fungerar eller vad som kanske inte fungerar. Att man skriver ner meningar som man fastnar för, inte räds imitationen. Allt för att skapa en bild av hur man själv vill skriva, hur den där egna rösten ska utvecklas.

    Jag vet att detta är grundläggande. Ändå fascineras jag över vad som händer med mitt eget skrivande när jag läser mycket, vilken radikal skillnad det blir. Jag upplever att språket förbättras avsevärt (det är ju subjektivt såklart), men framför allt så känns det bättre. Det blir roligare att skriva, och jag hamnar lättare i ett flow. Kanske för att jag är så inne i böckernas och ordens värld att steget till att skriva inte blir lika långt.

    När jag är inne i en intensiv läsperiod så är det som att hjärnan ställer om sig till skriv-läge, jag går omkring och gestaltar min egen tillvaro, tänker ut nya formuleringar, kommer på saker jag vill skriva om. Som att skrivandet upptar hela mitt väsen och pågår latent även när jag inte sitter vid datorn och skriver. Tills jag blir avbruten av något av barnen förstås, hehe. Men det jag menar är att jag måste försätta mig själv i det läget, för att kunna skriva. Det finns inga mellanting. Jag kan inte fortskrida om jag ska göra det halvhjärtat.

    Det är intressant hur tätt förknippat det är ändå, och vad läsandet gör för kreativiteten. Åtminstone för mig. För trots att jag inte skriver särskilt mycket just nu – bortsett från bloggen och en hel del fragmentariska anteckningar – så mår jag inte dåligt eller går runt och har ångest över det. För jag vet mycket väl att skrivandet pågår minst lika mycket i huvudet, att processen är igång. Det är när all kreativitet stannar av som jag mår dåligt, om jag varken läser eller skriver. Det är där jag vill undvika att hamna.

  • Skrivande

    Alla historier har redan berättats

    Häromdagen lyssnade jag på den eminenta podden Mellan raderna och där fick jag tips om en annan podd, nämligen Skrivarpodden. Förstår inte hur jag helt och hållet har missat den, men bättre sent än aldrig antar jag. Det är en intervjupodd, mestadels med författare, och fokus ligger givetvis på skrivande och dess olika aspekter. Jag lyssnade på avsnittet där Nina Lykke, författare till bland annat romanen Nej och åter nej, intervjuas. Det var ett så himla bra samtal!

    Jag älskar att lyssna på när författare resonerar kring skrivandet och författarskapet. Allt det där som pågår bakom scenen så att säga. Det kan jag grotta ner mig hur mycket som helst i. Inte just för att få konkreta skrivtips, utan snarare för att inspireras och för att det ofta ger mig en push att höra om allt arbete som faktiskt ligger bakom färdigställandet av en roman. Kanske vore det mer rimligt att reagera med uppgivenhet, tänka att sådär mycket tid och jobb kommer jag aldrig orka lägga ner på ett enda projekt. Men nej, jag påminns istället om att författare också är helt vanliga människor som sliter hårt för att skriva klart de där böckerna. Jag har ju annars en tendens att sätta de på en piedestal.

    Nina Lykke sa i all fall en väldigt bra grej angående tematiken i hennes senaste roman och hur hon tänker kring att hon använt sig av ett väldigt vanligt förekommande tema. Nu kommer jag inte ihåg ordagrant vad hon sa, men hennes resonemang gick ut på att just det temat är vanligt av en anledning – för att det fungerar. Att hitta något originellt är helt omöjligt för allt har redan gjorts hundra gånger om. Och det väsentliga är ändå hur man tar sig an ett visst tema eller en viss historia. Hur man med hjälp av språket formar det till något eget. Och på så vis kanske faktiskt gör något originellt.

    Med risk för att låta lite pretto nu så tänker jag slänga in ett T.S Eliot citat för det dök upp i huvudet när jag hörde Nina Lykkes tankar.

    Each venture is a new beginning, what there is to conquer has already been discovered, once or twice, or several times, by men whom one cannot hope to emulate, but there is no competition, there is only the fight to recover what has been lost and found and lost again and again.

    Så är det sannerligen.

    Lite roligt också att jag gått runt och trott att författaren Nina Lykke är samma Nina Lykke som är professor i genusvetenskap och så gjorde intervjuaren i podden också det misstaget. Tydligen är det hennes tremänning med samma namn som är professor i genusvetenskap. Så fick jag koll på det också. En liten parantes bara.

    Kan hur som helst varmt rekommendera Skrivarpodden, utifrån det avsnitt jag än så länge lyssnat på.

  • Skrivande

    Sådant jag har antecknat i mobilen

    Anteckningar-appen i mobilen: kanske den mest oumbärliga appen för den moderna skrivande människan? Jag använder den i alla fall ofta, de gånger jag vill skriva ner något snabbt och inte har ett anteckningsblock nära till hands. Det är mycket som samlas där; alltifrån inköpslistor som jag glömt radera till reflektioner, iakttagelser och anteckningar om manus och skrivande. Och även en del nonsens.

    Idag satt jag och scrollade igenom dem och tänkte sedan att det vore roligt att göra ett blogginlägg med ett litet urval.

  • Skrivande,  Tankar & reflektioner

    Att säga upp sig

    Med jämna mellanrum får jag för mig att jag vill börja plugga igen. Jag drabbas av ett akut sug att lära mig nya saker, utvecklas och bara kasta mig in i något. Vad beror det på? Rädslan att stagnera? Är det för att jag är mammaledig nu och känner att vardagen kanske saknar en viss mental och intellektuell stimulans? Jag älskar att vara med barnen också, tänker jag genast att jag måste inflika. Det är inte det. Men när jag står mitt i blöjbyten, snoriga näsor och skrikande barn – då är det kanske inte så konstigt att längta bort en smula, eller att glorifiera den tid då jag pluggade. Sitta på ett tyst bibliotek, läsa och skriva uppsats. Märk väl att jag där och då säkerligen satt och beklagade mig över hur jobbigt och tungt det var. Min lott i livet – att inte kunna vara helt och hållet nöjd och leva i nuet.

    I alla fall så har jag bara lite för skojs skull suttit och googlat utbildningar, och hittat ett masterprogram i Media – och kommunikationsvetenskap på Malmö universitet. Det är på distans så jag skulle eventuellt kunna läsa det när jag bor här. Men även om tanken till viss del lockar så tar det samtidigt emot när jag tänker på hur mycket jobb det faktiskt innebär. Jag kan nog inte direkt glida mig igenom en masterutbildning.

    Fast i själva verket vill jag helst av allt säga upp mig från mitt jobb och bara ägna mig åt mitt skrivande. Hittade en gammal tweet häromdagen när jag var inne och scrollade igenom mitt flöde från en massa år sedan, och uppenbarligen gick jag i samma tankar redan 2011.

    Med skillnaden att jag inte hade några barn då, så det där med inga förpliktelser blir nog svårt att tillämpa på min nuvarande livssituation. Men att säga upp mig för att satsa på det jag verkligen vill göra? Ja, varför inte egentligen. Jag har lekt med tanken så många gånger, men aldrig tagit det längre. Förmodligen för att det ska gå att få ihop det ekonomiskt också, den jobbiga men ack så väsentliga pusselbiten.

    Det återstår att se om jag börjar jobba igen i september eller inte. Men det känns som att något har satts i rörelse inom mig. Kanske är det en för tidig medelålderskris? Kanske bara min rastlösa natur? Oavsett hur jag benämner det så är det ett faktum att jag vill få till en förändring, och att jag vill få ut mer av mitt yrkesliv än att stå i en bokhandel och sälja böcker. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, men känner väl inte heller att det är mitt kall i livet. Jag tänker samtidigt att det är få förunnat att kunna leva på det de brinner för, att ha det privilegiet. Kanske är det därför jag inte vågar mig dit på riktigt, utan är bara där och nosar för att sedan vända om igen. Börjar tänka inte ska väl jag…, med typisk jantelagsmentalitet. Jag får sluta sätta stopp för mig själv med sådant nonsens. Och med det sagt ska jag hoppa i säng, innan jag somnar sittandes i soffan.

  • Skrivande,  Vardag

    En mindre bra dag

    Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

    Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

    Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

    För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

    Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

  • Skrivande

    Om den där författardrömmen

    En bekant sa en gång att hon inte hade några drömmar, utan istället hade hon mål. Drömmar tar man sig ingenstans med, tydligen. Det där är något som jag tänker på emellanåt. Helt enkelt för att jag kände mig träffad av det, och jag kan i synnerhet applicera det på mitt skrivande. Ofta talas det ju om författardrömmar, men uppnår man verkligen någonting utan konkreta mål? När författandet (eller debuterandet) blir en diffus dröm som man tänker att man kanske når någon gång i framtiden? Är ens personlighet helt avgörande för om man når framgång, eller är det något som kan tränas upp?

    Vissa utformar femårsplaner eller tioårsplaner för sina liv, har allting liksom utstakat. Jag är inte en av dem. Menar inte att man måste ha strikta livsplaner för att skriva böcker, men att ha ett tydligt mål kan nog underlätta. Samtidigt är jag inte heller en sån som lever i nuet utan några tankar på framtiden. Tvärtom så tänker jag ofta både på det förflutna och på framtiden. Analyserar och grubblar, undrar hur livet kommer se ut. Men några konkreta planer eller visioner har jag oftast inte, åtminstone inte karriärmässigt eller när det kommer till vad jag vill åstadkomma. Jag antar att detta till stor del bottnar i en osäkerhet, en ängslan inför att misslyckas om jag sätter upp ett visst mål. Jag skulle kunna säga: om ett år ska jag vara färdig med mitt bokmanus och skicka in det till ett förlag. Och jag tänker fortsätta att kämpa tills jag har debuterat. Punkt slut. Det är väl så man ska göra – skicka ut det i universum, säga det högt och bestämt. Är det inte på så vis det realiseras? Det är ju upp till mig såklart, men genom att säga det till mig själv och till andra så har jag kanske kommit en bit på vägen.

    Men att det ska vara så svårt. Min ambivalens vet inga gränser. Att satsa helhjärtat eller bara ha skrivandet som något jag gillar att pyssla med ibland. Vid sidan om. Fast det betyder ju mer än så, det vet jag och det återkommer jag alltid till. Jag har ändå läst 90 poäng Kreativt skrivande, så jag borde göra något mer än att bara ha skrivandet som en hobby. Visst skulle jag kunna fortsätta jobba i en bokhandel och vara hyfsat nöjd och tillfreds. Men jag skulle alltid undra vad som hade hänt om jag vågat satsa.

    Ett stort hinder för mig är att jag intalar mig att jag måste skriva en storartad roman, annars kan det kvitta. Jag inser att det låter ganska pompöst och pretentiöst, och att jag borde dra ner det ett par nivåer. Det är ju inte som att jag anser mig själv kapabel att skriva en storartad roman heller, därav problematiken. Jag måste släppa den där inpräntade idén om att jag ska slå mig ner och helt plötsligt skapa Ett Mästerverk, och istället inse att det är helt okej att en stor del av det jag skriver är skräp. Utfyllnad. Att jag måste stryka och skriva om och skriva om igen tills jag hittar rätt. Det är ett hantverk, som kräver massa jobb. Och om jag någon dag skriver färdigt den där romanen så är det också helt okej att den inte är ett mästerverk (vad det nu ens innebär, men det är en annan diskussion).

    Jag tror att det var Jonas Hassen Khemiri som pratade i en pod någon gång om hur mycket av det han skriver inte är användbart. Det var en sådan lättnad för mig att höra en författare som jag beundrar uttrycka sig så, trots att det är en självklarhet. Jag är fullt medveten om att skrivandet handlar lika mycket om att radera och skriva om, men det är något jag ofta glömmer när jag är i själva skrivprocessen. Att skriva något som jag efteråt inser är banalt och dåligt är så nedslående för mig att jag oftast vill ge upp. Den där självkritiken alltså, den är inte att leka med. Kanske är det just det jag behöver göra – leka lite mer. Inte ta mig själv och mitt skrivande på så stort allvar. När jag är mitt i den kreativa processen alltså, annars är det nog bra att ta det på allvar om jag nu ska satsa på skrivandet.

    Jag är inte helt säker på vart jag ville komma med det här inlägget, jag hade ingen direkt plan (planlös som jag är, haha). Ville nog bara försöka skriva mig fram till någon slutsats, eller helt enkelt älta lite. Det känns som att jag har hamnat i ett vägskäl, för att använda en väldigt utsliten fras. Att ge sig hän eller att ge upp?

  • Skrivande,  Tankar & reflektioner

    Om att känna inspiration

    Jag befinner mig just nu i det läget där jag bara vill skriva hela tiden, läsa massa böcker, suga åt mig ny kunskap och utvecklas. Tänker på Bodil Malmstens ord:

    Står i duschen och tänker på sådant jag vill skriva, skyndar ut och roffar åt mig mobil eller anteckningsblock så fort jag kan. Jag smider med järnet är varmt. Känns verkligen som att jag gått i sömnen de senare månaderna, som att min hjärna har befunnit sig i ett slags slumrande dunkel och plötsligt slås alla strålkastare på. Vill hålla krampaktigt fast i det här känsloläget, fastän jag vet mycket väl att det kommer dala lite förr eller senare.

    Men när inspirationen tryter ska jag påminna mig själv att jag måste ta mig uppför backen, inte ge upp. För kreativitet föder kreativitet. Och man måste ha lite grit. Jag vill inte tänka nu har jag inte skrivit en rad på flera veckor eller månader. Vill inte hamna där.

    Jag håller inte ens på med något skrivprojekt just nu, manuset från Kreativt skrivande har jag inte tittat på på väldigt länge. Men just nu räcker det att jag vill ägna mig åt bloggen. Det andra får komma sen, när jag känner att tiden finns.

    Det verkar för övrigt som att den här inspirationen sprider sig till helt andra områden. Häromdagen när vi var på stranden gick jag förbi en skylt som det stod Surfing lessons på och jag bara: ja! Jag kanske ska prova på att surfa. Det vill jag lära mig. Vem är jag ens?! En sådan som provar på nya skrämmande saker? Jag vet inte längre. Det återstår att se om det blir något surfande. Men skrivande blir det definitivt.

  • Skrivande

    Att få fler läsare

    Häromdagen läste jag ett inlägg på Jennifer Sandströms blogg, om hur man kan använda Googles Search console för att öka trafiken till sin blogg. Detta ledde till att jag klickade mig vidare och läste om marknadsföring av blogg, SEO, webbhotell vs bloggportal, och så vidare, och så vidare. Massa matnyttig information. Nu fick jag inte Search console att fungera, men det är en annan femma.

    Till sist stängde jag ner datorn, alldeles mosig i huvudet. Tror till och med att jag drömde om det på natten, så mycket ny information hade jag suttit och matat in i mitt medvetande. Det är verkligen en djungel, och så mycket att lära sig!

    Dit jag vill komma med detta är att jag skulle vilja ta tag i min kära blogg, strukturera upp den och framförallt få fler personer att hitta hit. Det känns ibland som ett oöverkomligt steg när statistiken ärligt talat ser tämligen fjuttig ut just nu. Men jag har verkligen aldrig ansträngt mig för att nå ut med bloggen, så det är inte så konstigt. Samtidigt är det en del av mig som inte riktigt vill. Det är det här med att satsa helhjärtat på något, då kan man ju faktiskt misslyckas. Ve och fasa. Kanske finns det också en spärr när det gäller att få flera läsare – det innebär ju följaktligen större press på mig att producera vettigt och intressant innehåll. Stresskänslig HSP-person, that’s me!

    Att ha en del krav och press på sig är ju ingenting negativt i sig, så länge det är på en rimlig nivå. Problemet är att jag, när inspirationen och motivationen infinner sig, gärna vill göra ALLT och det ska hända NU. Dvs inte alls en rimlig nivå att hamna på, för då händer oftast ingenting i slutändan. Så jag får stanna upp en stund och påminna mig själv om att jag kan göra litegrann i taget, att jag faktiskt också är mitt i det ganska tidskrävande småbarnslivet. Tänker att jag inte behöver börja med att lära mig alla olika verktyg för att förbättra statistiken eller flytta bloggen till eget webbhotell just nu. Jag kan börja med att blogga aktivt, flera gånger i veckan, försöka synas lite mer på the world wide web, och ta det därifrån så att säga.

    För när jag skalar av allting och frågar mig själv vad jag allra helst vill så blir svaret: att skriva. Om böcker, om livet. Allt möjligt. Och faktum är att jag anstränger mig mer, och utvecklas därmed mer i mitt skrivande, om jag vet att jag har läsare. Så nog kan det vara värt att lägga lite tid på att nå ut till en större skara. Det betyder inte att jag måste satsa på att tjäna pengar på att blogga, även om det hade varit fantastiskt att kunna göra en hobby till ett jobb. Men jag tror inte det ligger i min natur att bli en influencer, det känns nästan fånigt att ens nämna det. Obs!, det betyder inte att jag har något emot influencers, det är nog helt enkelt inte min grej. Eller kanske är jag inte tillräckligt insatt i vad det faktiskt innebär. Det jag vet är att jag vill fortsätta skriva. Dessutom vill jag börja fota igen, nu när jag har en hyfsat bra kamera. Det går ju liksom hand i hand med bloggandet.

    Och så får jag ta och stoppa undan den där tvivlande kritiska rösten som säger: skulle folk verkligen vara intresserade av det jag skriver? Annars kommer jag aldrig ta mig vidare. Jag ska försöka köra på helt enkelt så får vi se vart det bär hän.

  • Skrivande

    Att skriva eller inte skriva

    Här sitter jag i vårt nya hus och tittar ut över allt det gråa och disiga utanför fönstret. Regndropparna så små att man knappt kan urskilja dem. Tänker på varför det tar emot så mycket nu för tiden, med skrivandet. Inte bara att ta sig tiden utan att faktiskt formulera meningar, skapa en textmassa som jag är någorlunda nöjd med. Spenderar så mycket tid med att bara stirra på skärmen. Det faktum att jag skriver mer sällan leder ju onekligen till att det upplevs som svårare när jag väl skriver. Dessutom blir jag irriterad på mig själv för att jag, när jag väl skriver, skriver om hur svårt det är att skriva.

    Tänker på Moa Martinson som uppfostrade sex ungar och satt vaken på natten för att skriva. Förmodligen för att hon inte klarade av att inte skriva, det fanns liksom inget alternativ för henne. Jag önskar att jag kunde känna så, eller snarare att jag kunde hitta tillbaka till det. För när jag var yngre var det där suget så mycket mer påtagligt, numera känns skrivandet som en avlägsen dröm. Eller som något som ligger och slumrar i bakgrunden, pockar på min uppmärksamhet emellanåt för att sedan krypa undan igen.

    Nu har jag i alla fall jobbat sista dagen på lite drygt ett år, och även om jag kommer vara långt ifrån ledig så tror jag att det kommer underlätta för mig lite när det kommer till skrivandet. Jag kan vara mer flexibel, Lockie kommer börja ny förskola om några månader och när jag är hemma med bebisen så kan jag nog åtminstone ägna en del tid åt att skriva.

    Det behöver liksom inte vara någon stor grej heller, bara ett litet blogginlägg är att få uttrycka sig, att få hitta tillbaka till det roliga med att skriva. Eller så kan jag ha en anteckningsbok liggandes framme och när jag får feeling så skriver jag några meningar, eller en sida eller två. Jag får det att låta så enkelt nu. Men det kan det vara. Precis så enkelt eller svårt som jag gör det till.

  • Skrivande,  Tankar & reflektioner

    Poddtips och konsten att skaffa sig grit

    Jag har nyligen börjat lyssna på podcasten Debutera eller dö, som drivs av Nina De Geer och Johanna Devaliant. Den handlar förstås om att debutera. Om kampen, tvivlen, rutinerna, kärleken till skrivandet, ja helt enkelt allt det där som föregår själva utgivningen av en roman. Jag har än så länge lyssnat på tre avsnitt, och jag gillar den verkligen. Så mycket igenkänning och inspiration. Bara känslan av att man inte är den enda som sliter för något som emellanåt (läs: ofta) tycks helt ouppnåeligt. Det blir som en välbehövlig knuff i rätt riktning att lyssna på dem, och den väcker många nya tankar.

    Framförallt tänker jag på att hela projektet att försöka romandebutera handlar om så otroligt mycket mer än att utveckla sitt skrivande och hitta sin egen röst. Det handlar om att inte ge sig, om att finna den inre styrkan att traggla vidare när det känns som att allt man skriver är banalt och platt. För sådana perioder infinner sig ju, ibland i några dagar; ibland i flera månader. För att låna en träffsäker formulering av Jonathan Safran Foer: ”Det enda konsten att skriva går ut på är att få det gjort.” Kanske draget till sin spets, men det ligger så mycket i det konstaterandet. Så hur mycket handlar om talang och hur mycket handlar om att ha den rätta drivkraften, att inte lägga sig ner i motgångar? Svårt att svara på. 50/50 kanske. Jag är övertygad om att det finns otroligt många skrivande människor med mer konstnärlig talang än vad andra som lyckas få sin bok utgiven har – bara det att de inte tar sig förbi de där hindren i form av självtvivel och brist på uthållighet. Eller också finns det ingen marknad för deras böcker, men det är en helt annan diskussion.

    I första avsnittet av Debutera eller dö pratar de om grit. Det är ett begrepp som myntades av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Hon har medverkat i ett (eller kanske flera?) TED-talks och har även gett ut en bok om ämnet. Om man ska sammanfatta begreppet så handlar grit om uthållighet, en inre drivkraft och en förmåga att inte ge upp vid motgångar. Hon menar att det är en avgörande faktor för vilka som når framgång och vilka som inte gör det.

    Det var med blandade känslor som jag lyssnade på det här, just för att jag kände mig så träffad av det. Jag kan nämligen inte påstå att jag har grit, inte alls. Nu är ju inte det här något som man antingen har eller annars aldrig kan skaffa sig, utan det går givetvis att träna upp. Problemet är att min första tanke var att det nog är kört för mig eftersom jag inte har någon grit, och denna tanke utvecklade sig på grund av min avsaknad av grit. Ett moment 22 alltså. Hur tar jag mig runt det här? Jag kanske bara ska förkasta min första tanke – att jag inte har någon grit, och inse att vissa sanningar jag tycker mig ha av mig själv inte alls är sanningar utan bara något som jag intalar mig för att det är en lättare utväg. För att jag slipper risken att misslyckas. Och däri ligger den största problematiken för mig när det gäller skrivandet – att jag ser misslyckanden som katastrofala.

    Jag önskar och hoppas att jag kan lära mig att misslyckas, för det är ju där det börjar. Missförstå mig rätt, det är klart att jag har misslyckats en massa. Men jag har heller aldrig vågat gå hundraprocentigt helhjärtat in i någonting som kan leda till  ett större misslyckande. Jag vågar till exempel inte tänka: en dag ska jag få en bok utgiven. Jag ska debutera. För då blir det liksom på riktigt, då är det inte bara något jag gör lite vid sidan om. Så länge jag står och velar så kan jag känna mig lite tryggare. Hur konstigt det än låter, så avundas jag de som har fått sina manus refuserade. För de har åtminstone kommit såpass långt. Okej, avundas kanske är att ta i, men jag känner en jäkla respekt för de som blivit refuserade och sedan reser sig upp, borstar av det och fortsätter köra på. Min bild är lite snedvriden, för det är klart som fan att man måste kunna ta en refusering och ändå kämpa vidare. För hur stor är chansen att man blir utgiven på första försöket, eller ens andra eller tredje?

    Jag måste våga misslyckas, så är det bara. Och lära mig något av det. Kanske till och med skratta åt mina misslyckanden. Den ständiga kampen med självkänslan och den personliga utveckligen, den pågår nog livet ut.