• Skrivande

    Den fantastiska känslan av flow

    Jag har alltid känt att jag har haft svårt för att sitta på café och skriva, samtidigt som bilden av att sitta på ett café och skriva tilltalar mig mycket. Att liksom sitta där och smutta på sitt kaffe medan man låter fingrarna dansa över tangenterna, och tänker att folk ska se på en som en riktig författare. I själva verket har jag oftast svårt att hitta fokus i en så stimmig miljö. Kanske börjar jag lyssna på andras konversationer istället, eller också känner jag mig alldeles för självmedveten och får därmed svårt att slappna av och ägna mig helhjärtat åt texten.

    Men idag åkte jag hursomhelst hemifrån, för att försöka få ett par timmars ostörd skrivtid. Jag gick till ett av mina favoritställen, beställde en kaffe och satte mig på övervåningen. Lördag förmiddag och lokalen var nästan full. Ljudnivån hög, men akustiken gjorde att det var svårt att urskilja vad någon sa. Det var bara ett högt sorl omkring mig. Satte på mig hörlurarna, men stängde sedan av musiken eftersom den kändes distraherande.

    I alla fall – det jag skulle komma till var att idag gick det plötsligt alldeles utmärkt att sitta och skriva på ett café. Jag stördes inte alls av de omkring mig, tvärtom. Jag kom in i ett så himla bra flow. Mitt i sorlet och allt folk satt jag och skrev för fullt. När jag började känna mig färdig, efter ungefär två timmar, hade jag skrivit 2500 ord. Så nu har jag redan kommit upp i den mängden jag ska skriva den här veckan. Allt hädanefter är bara en bonus. Det är första gången sedan vi kom hem från semestern som jag haft ett riktigt bra skrivpass, och nu känner jag mig på banan med det här manuset igen. Njuter av den känslan så länge den varar.

    Jag gick från caféet med en lätthet i stegen, kände mig helt förträffligt nöjd över mitt produktiva skrivpass. Ikväll ska min sambo ut med jobbet och jag ska nog ta och fira min bedrift med kladdkaka och någon Netflix-serie.

    3
  • Skrivande

    Två böcker om kreativitet

    Ny vecka, nya tag. Men faktum är att jag är förkyld och känner mig rätt så eländig. Känner således inte alls för att ta några nya tag, utan mest för att ligga och snörvla under en filt och titta på Netflix. Men det har jag inte tid med, för den här veckan ska jag komma igång med mitt manus igen. Medan jag var på semester så tog jag nämligen semester från skrivandet också och nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev.

    Jag inser verkligen, efter att ha haft ett såpass långt uppehåll, att skrivandet liknar löpning på så många sätt. Ju längre tiden går desto svårare blir det, desto mer byggs det här motståndet upp. Just nu känns motståndet enormt. Jag skrev i alla fall en stund imorse, men det gick oerhört långsamt och känslan av uppgivenhet var påtaglig. Allt jag kan göra är att fokusera på att inte ge upp. Det är svårt att komma in i texten igen, att hitta tillbaka, att känna att den duger. Men det är bara att forcera sig förbi det där. Jag ska få ihop mina femtusen ord den här veckan, och nästa vecka femtusen till. Bara fortsätta framåt. Skriv som ett litet djur, som Monika Fagerholm säger.

    Har börjat föra skrivdagbok, inspirerad utav Karin Erlandsson och hennes bok Alla orden i mig. För övrigt en mycket bra bok som jag tänkte skriva mer om i ett eget inlägg. Tänker att den här skrivdagboken kan hjälpa mig framåt i skrivandet.

    På tal om böcker och kreativitet så har jag idag varit på biblioteket och lånat två böcker. Big magic av Elizabeth Gilbert, som vi ska läsa i en bokcirkel jag är med i. På samma hylla hittade jag Julia Camerons The artist’s way så den fick följa med hem den också. Julia Cameron har utformat något slags tolvstegsprogram för att upptäcka (eller kanske återupptäcka) sitt kreativa jag. A course in discovering and recovering your creative self som det står på framsidan. Låter lite lagom flummigt. Det är för övrigt hon som har skrivit om Morning pages, något som jag började med, sedan slutade med och som jag nu har återupptagit. Kort sagt att inleda varje dag med skriva tre sidor text i ett enda flöde. Det är en sådan där typisk grej som inte tar särskilt lång tid men som är så lätt att glömma bort, eller helt enkelt inte ta sig för. Hur som helst, det ska bli spännande att läsa dessa böcker och förhoppningsvis komma till några nya insikter. Kan förresten tipsa om Elizabeth Gilberts ted-talk om kreativitet. Har lyssnat på det två gånger nu. Helt fantastiskt!

    2
  • Skrivande

    10 bra skrivövningar

    En bra grej med att ha läst Kreativt skrivande och att ha plöjt en hel del handböcker om skrivande är att jag har samlat på sig massa användbara skrivövningar genom åren. Tycker det kan vara ett utmärkt sätt att komma igång på om man känner att man fastnat och behöver inspiration. Eller om man vill finslipa vissa aspekter av sitt skrivande. Jag hittade en lista som jag skrev för länge sen och tänkte att jag skulle dela med mig av dessa skrivövningar.

    • Hitta en tidningsrubrik eller en nyhetsnotis. Skriv om till en berättelse.
    • Leta fram en bild. Skriv en text utifrån bilden. Associera fritt.
    • Välj ut ett föremål i din närhet. Skriv om det som om det vore levande och fullt av känslor.
    • Välj en känsla. Skriv om den som en mänsklig gestalt.
    • Välj ett adjektiv. Beskriv det i ett händelseförlopp, utan att använda adjektivet i fråga. Gestalta.*
    • Fyll en hel sida med verb. Välj ut några favoriter och placera in dem i meningar.
    • Sätt dig på valfri offentlig plats. Lyssna på folks konversationer och skriv ner dem.
    • Skriv om tre saker du älskar/tre personer du älskar.
    • På max en A4, skriv om ditt liv från att du föddes till idag.
    • Skriv brev. Både sådana du har för avsikt att skicka och sådana du sparar i skrivbordslådan.

    * gestalta innebär kortfattat att man beskriver något utan att använda en massa adjektiv. Show don’t tell som det heter. Istället för att skriva han hade ångest så försöker man få fram hur det ta sig uttryck. En skönlitterär text utan gestaltning blir platt och intetsägande.

    Det var det. Sätt igång och skriv nu!


    Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin’ om du vill ha koll på när jag uppdaterar eller om du vill spara inlägg till senare.

    2
  • Skrivande

    Sådant jag skrev för åtta år sedan

    Jag hittade ett dokument på datorn med texter från 2011. Små utkast, fragment, vad man nu vill kalla det. Tänkte att jag skulle kliva ur min comfort zone och dela med mig av det jag skrivit.

    Vi ligger tätt intill varandra, på en hård skumgummimadrass på golvet. Det är allt som finns kvar, och så några flyttlådor i ett hörn av rummet. Jag huttrar och försöker vira filten tätare runt kroppen. Det är som om alla våra tillhörigheter har tagit värmen med sig och lämnat oss kvar i något kallt och ödsligt. Jag vrider försiktigt på huvudet och betraktar hans ansikte i mörkret. Han har somnat redan. Jag avskyr hur han alltid lyckas somna in helt oberörd, medan jag ligger vaken med alla tankar. Vi har satt klockan på halv sju, och jag vet att jag måste sova. Måste orka köra hela dagen imorgon.

    Det är bara en plats, tänker jag.  Alla dessa platser, som vi lämnar och anländer till. Och hur det river upp något i mig varje gång. Jag önskar att vi kunde stanna upp snart. 

    *

    – Ja, mamma ligger ju i rummet här inne.

    Hon pekar på en vägg, bakom vilken inget rum finns.

    – Hon har också hemhjälp förstår du. Pappa var här alldeles nyss, men han har nog gått hem nu.

    Hon tystnar en stund och fingrar på duken på köksbordet, fortsätter sedan: 

    – Det är så trevligt när det kommer hit riktiga människor och pratar med mig. Det blir så tyst annars. Ensamt.

    Jag slår på radion innan jag går. Jag har gjort mitt. 

    *

    En ängslig inledning, smått och hoptryckt. Pressar pennan lite för hårt mot pappret. Det börjar mörkna härinne, bäst att skynda på. Han kommer fram och undrar vad jag skriver, är det en dagbok, nej, du får läsa om du vill. Ja, om jag kunde, svarar han. Han vill att jag ska översätta men jag bara skriver tills handleden värker. För att jag kan, eller för att jag måste.

    *

    Inga lögner får existera inom mig. Det finns inte tid för sådant. Att ta omvägar och gå vilse. Mina fingertoppar luktar brasa, de har färgats svarta av sot. Teven skymtar i bakgrunden, människorna på skärmen ser emotionella och glansiga ut. De gråter och tar på varandra. Inget är på riktigt. Men nu ska allting kanaliseras utåt och jag öppnar upp bröstet, klipper sönder tröjan, håller fram det lilla bultande.

    *

    De två tanterna, båda dementa, som inte kan klara sig utan varandra. Som vill sova ihop, äta ihop, skratta ihop, gråta ihop. 

    – Jag vill inte vara ensam, säger den ena. Jag vill inte.

    – Stanna kvar här, säger den andra.

    – Du måste faktiskt åka hem nu, säger jag. Ni får ses en annan dag.

    Det är som att separera två små barn. 

    – Snälla, följ med hem till mig då. Jag vill inte vara ensam. De tänker skjuta mig.

    Ensamheten, återigen.

    *

    Allting reflekteras mot en spegelblank bakgrund: mina ord, min vantrivsel, min lycka, min likgiltighet, min motsägelsefulla natur. Mina trötta ögon är det sista jag ser. Jag läser böcker om den postmoderna människans livssituation, hur den är så full av kval och ångest och skenbar frihet. Allting verkar dömt att misslyckas. Samtidigt en tröst i att ambivalens är något som många människor går och dras med. Men har det inte alltid varit så, i alla tider? Samma gamla längtan, samma rastlöshet – det som är att vara människa.

    Tänk om det bästa är att bara dra sig tillbaka till en skyddad vrå, vara nöjd med livet som det är. Men aldrig kan jag sluta undra, sluta längta. I natt drömde jag att jag befann mig på en buss som inte kunde sakta ner, den krockade med allt som kom i dess väg.

    *

    På jobbet för snart en vecka sedan kom vi hem till en man som dött. Han hade varit dålig en längre tid, alla bara gick och väntade. Flera mornar tänkte jag innan jag klev innanför dörren, att idag är han nog död. Och just denna morgon såg jag honom ligga i sängen och gapa, kinderna insjunkna, munnen liknade ett mörkt hål. Vi gick in i sovrummet, jag höll handen framför munnen på honom. Kände inga andetag. Tänkte: vad gör man i en sån här situation? Jag tryckte fingrarna lätt mot handleden. Ingenting. Bara en märklig sorts kyla, något jag aldrig erfarit tidigare, och tyngden av hans hand. Katten kom in i rummet, hoppade upp på hans ben och la sig tillrätta.

    *

    Stilla går jag från rum till rum, slår mig ner på en sliten kökssoffa, klappar katten på magen, samlar ihop alla mina tankar till en prydlig liten hög, bara för att sedan sprida ut dem igen. Musik. Lykke Li och Florence and the machine. Deras vackra stämmor i mina öron, i mitt hjärta.

    Utanför har snön smält bort. Mamma plockar tallris och gör juldekorationer. Julskinkan ligger i ugnen. Jag som precis har läst ut Djurens liv av Coetzee frågar mig själv varför jag har börjat äta kött igen efter att ha låtit bli i fem år. Tror att jag bestämmer mig för att bli vegetarian igen, efter jul. Mamma ska också bli det, säger hon. Men nu är ju julskinkan redan köpt, köttbullarna redan tillagade. Så det är lika bra att äta det. Imorgon är det julafton. Det känns som vilken dag som helst.

    1
  • Skrivande

    Skrivande och självtillit

    Att syssla med någon form av skapande innefattar onekligen ett visst mått av både självkritik och tvivel, att inte alltid lita på sin förmåga. Duger det jag skriver? Duger jag? Varför ägnar jag mig ens åt det här när så många andra kan göra det så mycket bättre? Det eskalerar ofta snabbt när man öppnar den där dörren, och det enda alla de där frågorna leder till är att man trycker ner sig själv och stryper den kreativa processen.

    Jag har skrivit i ganska många år nu. Olika mycket i olika perioder, och förvisso mestadels för byrålådan. Det är först nu som jag försöker ändra på det. Men ändå, skrivandet har alltid funnits där. Det har varit min följeslagare, min tillflyktsort, min ångest och min lycka. Mitt behov. Och ändå har jag inte lärt mig att stänga av den där kritiska rösten.

    Såhär skriver Elisabeth Rydell i sin essäbok Skrivandets sinne:

    Modigt skriva ner orden på pappret, ett par stycken bara. Titta på dem en stund och se vad som händer. Om de självdör eller om de överlever natten. Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda lite ord man kommit på hånar en så snart det kommit ner på pappret, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och stycken och kringspridda ord omkring sig.

    Hon beskriver det så träffsäkert, hur förödande det är för skrivandet när tvivlen tar över. När självtilliten tryter. Att ha en inre kritiker är såklart nödvändigt för att ta sig vidare och utvecklas, men det är så viktigt att kunna stänga av den under själva skrivprocessen. Man måste nästan snarare ha en övertro på sin förmåga, försätta sig i ett tillstånd av hybris. Hur ska man annars ro det i land, att skriva färdigt en hel roman eller novellsamling eller vad det nu är man skriver på.

    Det händer att jag försätts i den sinnesstämningen, att jag känner mig oövervinnelig och att ingen liten inre kritiker kan sätta stopp för mitt ordflöde. Andra gånger hasar jag mig fram, en illa konstruerad mening i taget. Raderar och börjar om. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Är jag extra kritisk för att jag har en dålig skrivdag eller har jag en dålig skrivdag för att jag är extra kritisk? Det är inte alltid så att det rör sig om kritik heller, utan det kan lika gärna vara detta att börja analysera, att gå in och peta i texten. Att befinna sig alldeles för mycket i huvudet istället för att bara skriva, hitta det där som bränner och ösa därifrån.

    Jag tittade på ett youtube-klipp med Monika Fagerholm, där hon pratar om skrivprocessen och skrivmetoder. Hon sa så otroligt många bra saker (ska skriva ett helt eget inlägg om det) men vill avsluta med något som jag fastnade extra mycket för. Hon pratade om att inte se texten med någon annans ögon, vilket kan låta luddigt, men såhär: vi har alla olika blickar inom oss, till exempel kritikern, den duktiga flickan, den som vill vara litterär, den som vill vara alla till lags, etcetera. Man måste stänga av allt det där och se texten med sina egna ögon, enbart. Om man är upptagen med att tänka på att det ska vara litteratur, så missar man hela poängen med vad skrivande är. Skrivande är att gå rakt in sig själv och få med något därifrån som bara är ens eget uttryck. Då gäller det att försöka hitta den där självtilliten och hålla fast vid den.


    Vill du läsa mer om Elisabeth Rydells essäbok (och andra skrivböcker) så har jag skrivit om det här.

    Bild från Unsplash.0

  • Skrivande

    Skrivtips: Se läsandet som en del av skrivandet

    Ett klassiskt skrivtips som författare brukar ge till aspirerande författare är: läs! Läs så mycket du bara kan och studera texten. Det där sista tänker jag är avgörande; sättet på vilket man läser, att det måste vara utforskande, undersökande. Att man istället för att helt försvinna in i storyn stannar upp och granskar språket, reflekterar kring vad som fungerar eller vad som kanske inte fungerar. Att man skriver ner meningar som man fastnar för, inte räds imitationen. Allt för att skapa en bild av hur man själv vill skriva, hur den där egna rösten ska utvecklas.

    Jag vet att detta är grundläggande. Ändå fascineras jag över vad som händer med mitt eget skrivande när jag läser mycket, vilken radikal skillnad det blir. Jag upplever att språket förbättras avsevärt (det är ju subjektivt såklart), men framför allt så känns det bättre. Det blir roligare att skriva, och jag hamnar lättare i ett flow. Kanske för att jag är så inne i böckernas och ordens värld att steget till att skriva inte blir lika långt.

    När jag är inne i en intensiv läsperiod så är det som att hjärnan ställer om sig till skriv-läge, jag går omkring och gestaltar min egen tillvaro, tänker ut nya formuleringar, kommer på saker jag vill skriva om. Som att skrivandet upptar hela mitt väsen och pågår latent även när jag inte sitter vid datorn och skriver. Tills jag blir avbruten av något av barnen förstås, hehe. Men det jag menar är att jag måste försätta mig själv i det läget, för att kunna skriva. Det finns inga mellanting. Jag kan inte fortskrida om jag ska göra det halvhjärtat.

    Det är intressant hur tätt förknippat det är ändå, och vad läsandet gör för kreativiteten. Åtminstone för mig. För trots att jag inte skriver särskilt mycket just nu – bortsett från bloggen och en hel del fragmentariska anteckningar – så mår jag inte dåligt eller går runt och har ångest över det. För jag vet mycket väl att skrivandet pågår minst lika mycket i huvudet, att processen är igång. Det är när all kreativitet stannar av som jag mår dåligt, om jag varken läser eller skriver. Det är där jag vill undvika att hamna.


    Här kan du läsa om några handböcker i skrivande som jag rekommenderar.

    Vill du hålla koll på när jag publicerar nytt innehåll på bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen.

    0
  • Skrivande

    Alla historier har redan berättats

    Häromdagen lyssnade jag på den eminenta podden Mellan raderna och där fick jag tips om en annan podd, nämligen Skrivarpodden. Förstår inte hur jag helt och hållet har missat den, men bättre sent än aldrig antar jag. Det är en intervjupodd, mestadels med författare, och fokus ligger givetvis på skrivande och dess olika aspekter. Jag lyssnade på avsnittet där Nina Lykke, författare till bland annat romanen Nej och åter nej, intervjuas. Det var ett så himla bra samtal!

    Jag älskar att lyssna på när författare resonerar kring skrivandet och författarskapet. Allt det där som pågår bakom scenen så att säga. Det kan jag grotta ner mig hur mycket som helst i. Inte just för att få konkreta skrivtips, utan snarare för att inspireras och för att det ofta ger mig en push att höra om allt arbete som faktiskt ligger bakom färdigställandet av en roman. Kanske vore det mer rimligt att reagera med uppgivenhet, tänka att sådär mycket tid och jobb kommer jag aldrig orka lägga ner på ett enda projekt. Men nej, jag påminns istället om att författare också är helt vanliga människor som sliter hårt för att skriva klart de där böckerna. Jag har ju annars en tendens att sätta de på en piedestal.

    Nina Lykke sa i all fall en väldigt bra grej angående tematiken i hennes senaste roman och hur hon tänker kring att hon använt sig av ett väldigt vanligt förekommande tema. Nu kommer jag inte ihåg ordagrant vad hon sa, men hennes resonemang gick ut på att just det temat är vanligt av en anledning – för att det fungerar. Att hitta något originellt är helt omöjligt för allt har redan gjorts hundra gånger om. Och det väsentliga är ändå hur man tar sig an ett visst tema eller en viss historia. Hur man med hjälp av språket formar det till något eget. Och på så vis kanske faktiskt gör något originellt.

    Med risk för att låta lite pretto nu så tänker jag slänga in ett T.S Eliot citat för det dök upp i huvudet när jag hörde Nina Lykkes tankar.

    Each venture is a new beginning, what there is to conquer has already been discovered, once or twice, or several times, by men whom one cannot hope to emulate, but there is no competition, there is only the fight to recover what has been lost and found and lost again and again.

    Så är det sannerligen.

    Lite roligt också att jag gått runt och trott att författaren Nina Lykke är samma Nina Lykke som är professor i genusvetenskap och så gjorde intervjuaren i podden också det misstaget. Tydligen är det hennes tremänning med samma namn som är professor i genusvetenskap. Så fick jag koll på det också. En liten parantes bara.

    Kan hur som helst varmt rekommendera Skrivarpodden, utifrån det avsnitt jag än så länge lyssnat på.0

  • Skrivande

    Sådant jag har antecknat i mobilen

    Anteckningar-appen i mobilen: kanske den mest oumbärliga appen för den moderna skrivande människan? Jag använder den i alla fall ofta, de gånger jag vill skriva ner något snabbt och inte har ett anteckningsblock nära till hands. Det är mycket som samlas där; alltifrån inköpslistor som jag glömt radera till reflektioner, iakttagelser och anteckningar om manus och skrivande. Och även en del nonsens.

    Idag satt jag och scrollade igenom dem och tänkte sedan att det vore roligt att göra ett blogginlägg med ett litet urval.

    0

  • Skrivande,  tankar

    Att säga upp sig

    Med jämna mellanrum får jag för mig att jag vill börja plugga igen. Jag drabbas av ett akut sug att lära mig nya saker, utvecklas och bara kasta mig in i något. Vad beror det på? Rädslan att stagnera? Är det för att jag är mammaledig nu och känner att vardagen kanske saknar en viss mental och intellektuell stimulans? Jag älskar att vara med barnen också, tänker jag genast att jag måste inflika. Det är inte det. Men när jag står mitt i blöjbyten, snoriga näsor och skrikande barn – då är det kanske inte så konstigt att längta bort en smula, eller att glorifiera den tid då jag pluggade. Sitta på ett tyst bibliotek, läsa och skriva uppsats. Märk väl att jag där och då säkerligen satt och beklagade mig över hur jobbigt och tungt det var. Min lott i livet – att inte kunna vara helt och hållet nöjd och leva i nuet.

    I alla fall så har jag bara lite för skojs skull suttit och googlat utbildningar, och hittat ett masterprogram i Media – och kommunikationsvetenskap på Malmö universitet. Det är på distans så jag skulle eventuellt kunna läsa det när jag bor här. Men även om tanken till viss del lockar så tar det samtidigt emot när jag tänker på hur mycket jobb det faktiskt innebär. Jag kan nog inte direkt glida mig igenom en masterutbildning.

    Fast i själva verket vill jag helst av allt säga upp mig från mitt jobb och bara ägna mig åt mitt skrivande. Hittade en gammal tweet häromdagen när jag var inne och scrollade igenom mitt flöde från en massa år sedan, och uppenbarligen gick jag i samma tankar redan 2011.

    Med skillnaden att jag inte hade några barn då, så det där med inga förpliktelser blir nog svårt att tillämpa på min nuvarande livssituation. Men att säga upp mig för att satsa på det jag verkligen vill göra? Ja, varför inte egentligen. Jag har lekt med tanken så många gånger, men aldrig tagit det längre. Förmodligen för att det ska gå att få ihop det ekonomiskt också, den jobbiga men ack så väsentliga pusselbiten.

    Det återstår att se om jag börjar jobba igen i september eller inte. Men det känns som att något har satts i rörelse inom mig. Kanske är det en för tidig medelålderskris? Kanske bara min rastlösa natur? Oavsett hur jag benämner det så är det ett faktum att jag vill få till en förändring, och att jag vill få ut mer av mitt yrkesliv än att stå i en bokhandel och sälja böcker. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, men känner väl inte heller att det är mitt kall i livet. Jag tänker samtidigt att det är få förunnat att kunna leva på det de brinner för, att ha det privilegiet. Kanske är det därför jag inte vågar mig dit på riktigt, utan är bara där och nosar för att sedan vända om igen. Börjar tänka inte ska väl jag…, med typisk jantelagsmentalitet. Jag får sluta sätta stopp för mig själv med sådant nonsens. Och med det sagt ska jag hoppa i säng, innan jag somnar sittandes i soffan.0

  • Skrivande,  Vardag

    En mindre bra dag

    Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

    Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

    Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

    För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

    Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

    0