• Skrivande

    Sådant jag skrev för åtta år sedan

    Jag hittade ett dokument på datorn med texter från 2011. Små utkast, fragment, vad man nu vill kalla det. Tänkte att jag skulle kliva ur min comfort zone och dela med mig av det jag skrivit.

    Vi ligger tätt intill varandra, på en hård skumgummimadrass på golvet. Det är allt som finns kvar, och så några flyttlådor i ett hörn av rummet. Jag huttrar och försöker vira filten tätare runt kroppen. Det är som om alla våra tillhörigheter har tagit värmen med sig och lämnat oss kvar i något kallt och ödsligt. Jag vrider försiktigt på huvudet och betraktar hans ansikte i mörkret. Han har somnat redan. Jag avskyr hur han alltid lyckas somna in helt oberörd, medan jag ligger vaken med alla tankar. Vi har satt klockan på halv sju, och jag vet att jag måste sova. Måste orka köra hela dagen imorgon.

    Det är bara en plats, tänker jag.  Alla dessa platser, som vi lämnar och anländer till. Och hur det river upp något i mig varje gång. Jag önskar att vi kunde stanna upp snart. 

    *

    – Ja, mamma ligger ju i rummet här inne.

    Hon pekar på en vägg, bakom vilken inget rum finns.

    – Hon har också hemhjälp förstår du. Pappa var här alldeles nyss, men han har nog gått hem nu.

    Hon tystnar en stund och fingrar på duken på köksbordet, fortsätter sedan: 

    – Det är så trevligt när det kommer hit riktiga människor och pratar med mig. Det blir så tyst annars. Ensamt.

    Jag slår på radion innan jag går. Jag har gjort mitt. 

    *

    En ängslig inledning, smått och hoptryckt. Pressar pennan lite för hårt mot pappret. Det börjar mörkna härinne, bäst att skynda på. Han kommer fram och undrar vad jag skriver, är det en dagbok, nej, du får läsa om du vill. Ja, om jag kunde, svarar han. Han vill att jag ska översätta men jag bara skriver tills handleden värker. För att jag kan, eller för att jag måste.

    *

    Inga lögner får existera inom mig. Det finns inte tid för sådant. Att ta omvägar och gå vilse. Mina fingertoppar luktar brasa, de har färgats svarta av sot. Teven skymtar i bakgrunden, människorna på skärmen ser emotionella och glansiga ut. De gråter och tar på varandra. Inget är på riktigt. Men nu ska allting kanaliseras utåt och jag öppnar upp bröstet, klipper sönder tröjan, håller fram det lilla bultande.

    *

    De två tanterna, båda dementa, som inte kan klara sig utan varandra. Som vill sova ihop, äta ihop, skratta ihop, gråta ihop. 

    – Jag vill inte vara ensam, säger den ena. Jag vill inte.

    – Stanna kvar här, säger den andra.

    – Du måste faktiskt åka hem nu, säger jag. Ni får ses en annan dag.

    Det är som att separera två små barn. 

    – Snälla, följ med hem till mig då. Jag vill inte vara ensam. De tänker skjuta mig.

    Ensamheten, återigen.

    *

    Allting reflekteras mot en spegelblank bakgrund: mina ord, min vantrivsel, min lycka, min likgiltighet, min motsägelsefulla natur. Mina trötta ögon är det sista jag ser. Jag läser böcker om den postmoderna människans livssituation, hur den är så full av kval och ångest och skenbar frihet. Allting verkar dömt att misslyckas. Samtidigt en tröst i att ambivalens är något som många människor går och dras med. Men har det inte alltid varit så, i alla tider? Samma gamla längtan, samma rastlöshet – det som är att vara människa.

    Tänk om det bästa är att bara dra sig tillbaka till en skyddad vrå, vara nöjd med livet som det är. Men aldrig kan jag sluta undra, sluta längta. I natt drömde jag att jag befann mig på en buss som inte kunde sakta ner, den krockade med allt som kom i dess väg.

    *

    På jobbet för snart en vecka sedan kom vi hem till en man som dött. Han hade varit dålig en längre tid, alla bara gick och väntade. Flera mornar tänkte jag innan jag klev innanför dörren, att idag är han nog död. Och just denna morgon såg jag honom ligga i sängen och gapa, kinderna insjunkna, munnen liknade ett mörkt hål. Vi gick in i sovrummet, jag höll handen framför munnen på honom. Kände inga andetag. Tänkte: vad gör man i en sån här situation? Jag tryckte fingrarna lätt mot handleden. Ingenting. Bara en märklig sorts kyla, något jag aldrig erfarit tidigare, och tyngden av hans hand. Katten kom in i rummet, hoppade upp på hans ben och la sig tillrätta.

    *

    Stilla går jag från rum till rum, slår mig ner på en sliten kökssoffa, klappar katten på magen, samlar ihop alla mina tankar till en prydlig liten hög, bara för att sedan sprida ut dem igen. Musik. Lykke Li och Florence and the machine. Deras vackra stämmor i mina öron, i mitt hjärta.

    Utanför har snön smält bort. Mamma plockar tallris och gör juldekorationer. Julskinkan ligger i ugnen. Jag som precis har läst ut Djurens liv av Coetzee frågar mig själv varför jag har börjat äta kött igen efter att ha låtit bli i fem år. Tror att jag bestämmer mig för att bli vegetarian igen, efter jul. Mamma ska också bli det, säger hon. Men nu är ju julskinkan redan köpt, köttbullarna redan tillagade. Så det är lika bra att äta det. Imorgon är det julafton. Det känns som vilken dag som helst.

    1
  • Skrivande

    Skrivande och självtillit

    Att syssla med någon form av skapande innefattar onekligen ett visst mått av både självkritik och tvivel, att inte alltid lita på sin förmåga. Duger det jag skriver? Duger jag? Varför ägnar jag mig ens åt det här när så många andra kan göra det så mycket bättre? Det eskalerar ofta snabbt när man öppnar den där dörren, och det enda alla de där frågorna leder till är att man trycker ner sig själv och stryper den kreativa processen.

    Jag har skrivit i ganska många år nu. Olika mycket i olika perioder, och förvisso mestadels för byrålådan. Det är först nu som jag försöker ändra på det. Men ändå, skrivandet har alltid funnits där. Det har varit min följeslagare, min tillflyktsort, min ångest och min lycka. Mitt behov. Och ändå har jag inte lärt mig att stänga av den där kritiska rösten.

    Såhär skriver Elisabeth Rydell i sin essäbok Skrivandets sinne:

    Modigt skriva ner orden på pappret, ett par stycken bara. Titta på dem en stund och se vad som händer. Om de självdör eller om de överlever natten. Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda lite ord man kommit på hånar en så snart det kommit ner på pappret, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och stycken och kringspridda ord omkring sig.

    Hon beskriver det så träffsäkert, hur förödande det är för skrivandet när tvivlen tar över. När självtilliten tryter. Att ha en inre kritiker är såklart nödvändigt för att ta sig vidare och utvecklas, men det är så viktigt att kunna stänga av den under själva skrivprocessen. Man måste nästan snarare ha en övertro på sin förmåga, försätta sig i ett tillstånd av hybris. Hur ska man annars ro det i land, att skriva färdigt en hel roman eller novellsamling eller vad det nu är man skriver på.

    Det händer att jag försätts i den sinnesstämningen, att jag känner mig oövervinnelig och att ingen liten inre kritiker kan sätta stopp för mitt ordflöde. Andra gånger hasar jag mig fram, en illa konstruerad mening i taget. Raderar och börjar om. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Är jag extra kritisk för att jag har en dålig skrivdag eller har jag en dålig skrivdag för att jag är extra kritisk? Det är inte alltid så att det rör sig om kritik heller, utan det kan lika gärna vara detta att börja analysera, att gå in och peta i texten. Att befinna sig alldeles för mycket i huvudet istället för att bara skriva, hitta det där som bränner och ösa därifrån.

    Jag tittade på ett youtube-klipp med Monika Fagerholm, där hon pratar om skrivprocessen och skrivmetoder. Hon sa så otroligt många bra saker (ska skriva ett helt eget inlägg om det) men vill avsluta med något som jag fastnade extra mycket för. Hon pratade om att inte se texten med någon annans ögon, vilket kan låta luddigt, men såhär: vi har alla olika blickar inom oss, till exempel kritikern, den duktiga flickan, den som vill vara litterär, den som vill vara alla till lags, etcetera. Man måste stänga av allt det där och se texten med sina egna ögon, enbart. Om man är upptagen med att tänka på att det ska vara litteratur, så missar man hela poängen med vad skrivande är. Skrivande är att gå rakt in sig själv och få med något därifrån som bara är ens eget uttryck. Då gäller det att försöka hitta den där självtilliten och hålla fast vid den.


    Vill du läsa mer om Elisabeth Rydells essäbok (och andra skrivböcker) så har jag skrivit om det här.

    Bild från Unsplash.0

  • Skrivande

    Skrivtips: Se läsandet som en del av skrivandet

    Ett klassiskt skrivtips som författare brukar ge till aspirerande författare är: läs! Läs så mycket du bara kan och studera texten. Det där sista tänker jag är avgörande; sättet på vilket man läser, att det måste vara utforskande, undersökande. Att man istället för att helt försvinna in i storyn stannar upp och granskar språket, reflekterar kring vad som fungerar eller vad som kanske inte fungerar. Att man skriver ner meningar som man fastnar för, inte räds imitationen. Allt för att skapa en bild av hur man själv vill skriva, hur den där egna rösten ska utvecklas.

    Jag vet att detta är grundläggande. Ändå fascineras jag över vad som händer med mitt eget skrivande när jag läser mycket, vilken radikal skillnad det blir. Jag upplever att språket förbättras avsevärt (det är ju subjektivt såklart), men framför allt så känns det bättre. Det blir roligare att skriva, och jag hamnar lättare i ett flow. Kanske för att jag är så inne i böckernas och ordens värld att steget till att skriva inte blir lika långt.

    När jag är inne i en intensiv läsperiod så är det som att hjärnan ställer om sig till skriv-läge, jag går omkring och gestaltar min egen tillvaro, tänker ut nya formuleringar, kommer på saker jag vill skriva om. Som att skrivandet upptar hela mitt väsen och pågår latent även när jag inte sitter vid datorn och skriver. Tills jag blir avbruten av något av barnen förstås, hehe. Men det jag menar är att jag måste försätta mig själv i det läget, för att kunna skriva. Det finns inga mellanting. Jag kan inte fortskrida om jag ska göra det halvhjärtat.

    Det är intressant hur tätt förknippat det är ändå, och vad läsandet gör för kreativiteten. Åtminstone för mig. För trots att jag inte skriver särskilt mycket just nu – bortsett från bloggen och en hel del fragmentariska anteckningar – så mår jag inte dåligt eller går runt och har ångest över det. För jag vet mycket väl att skrivandet pågår minst lika mycket i huvudet, att processen är igång. Det är när all kreativitet stannar av som jag mår dåligt, om jag varken läser eller skriver. Det är där jag vill undvika att hamna.


    Här kan du läsa om några handböcker i skrivande som jag rekommenderar.

    Vill du hålla koll på när jag publicerar nytt innehåll på bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen.

    0
  • Skrivande

    Alla historier har redan berättats

    Häromdagen lyssnade jag på den eminenta podden Mellan raderna och där fick jag tips om en annan podd, nämligen Skrivarpodden. Förstår inte hur jag helt och hållet har missat den, men bättre sent än aldrig antar jag. Det är en intervjupodd, mestadels med författare, och fokus ligger givetvis på skrivande och dess olika aspekter. Jag lyssnade på avsnittet där Nina Lykke, författare till bland annat romanen Nej och åter nej, intervjuas. Det var ett så himla bra samtal!

    Jag älskar att lyssna på när författare resonerar kring skrivandet och författarskapet. Allt det där som pågår bakom scenen så att säga. Det kan jag grotta ner mig hur mycket som helst i. Inte just för att få konkreta skrivtips, utan snarare för att inspireras och för att det ofta ger mig en push att höra om allt arbete som faktiskt ligger bakom färdigställandet av en roman. Kanske vore det mer rimligt att reagera med uppgivenhet, tänka att sådär mycket tid och jobb kommer jag aldrig orka lägga ner på ett enda projekt. Men nej, jag påminns istället om att författare också är helt vanliga människor som sliter hårt för att skriva klart de där böckerna. Jag har ju annars en tendens att sätta de på en piedestal.

    Nina Lykke sa i all fall en väldigt bra grej angående tematiken i hennes senaste roman och hur hon tänker kring att hon använt sig av ett väldigt vanligt förekommande tema. Nu kommer jag inte ihåg ordagrant vad hon sa, men hennes resonemang gick ut på att just det temat är vanligt av en anledning – för att det fungerar. Att hitta något originellt är helt omöjligt för allt har redan gjorts hundra gånger om. Och det väsentliga är ändå hur man tar sig an ett visst tema eller en viss historia. Hur man med hjälp av språket formar det till något eget. Och på så vis kanske faktiskt gör något originellt.

    Med risk för att låta lite pretto nu så tänker jag slänga in ett T.S Eliot citat för det dök upp i huvudet när jag hörde Nina Lykkes tankar.

    Each venture is a new beginning, what there is to conquer has already been discovered, once or twice, or several times, by men whom one cannot hope to emulate, but there is no competition, there is only the fight to recover what has been lost and found and lost again and again.

    Så är det sannerligen.

    Lite roligt också att jag gått runt och trott att författaren Nina Lykke är samma Nina Lykke som är professor i genusvetenskap och så gjorde intervjuaren i podden också det misstaget. Tydligen är det hennes tremänning med samma namn som är professor i genusvetenskap. Så fick jag koll på det också. En liten parantes bara.

    Kan hur som helst varmt rekommendera Skrivarpodden, utifrån det avsnitt jag än så länge lyssnat på.0

  • Skrivande

    Sådant jag har antecknat i mobilen

    Anteckningar-appen i mobilen: kanske den mest oumbärliga appen för den moderna skrivande människan? Jag använder den i alla fall ofta, de gånger jag vill skriva ner något snabbt och inte har ett anteckningsblock nära till hands. Det är mycket som samlas där; alltifrån inköpslistor som jag glömt radera till reflektioner, iakttagelser och anteckningar om manus och skrivande. Och även en del nonsens.

    Idag satt jag och scrollade igenom dem och tänkte sedan att det vore roligt att göra ett blogginlägg med ett litet urval.

    0

  • Skrivande,  tankar

    Att säga upp sig

    Med jämna mellanrum får jag för mig att jag vill börja plugga igen. Jag drabbas av ett akut sug att lära mig nya saker, utvecklas och bara kasta mig in i något. Vad beror det på? Rädslan att stagnera? Är det för att jag är mammaledig nu och känner att vardagen kanske saknar en viss mental och intellektuell stimulans? Jag älskar att vara med barnen också, tänker jag genast att jag måste inflika. Det är inte det. Men när jag står mitt i blöjbyten, snoriga näsor och skrikande barn – då är det kanske inte så konstigt att längta bort en smula, eller att glorifiera den tid då jag pluggade. Sitta på ett tyst bibliotek, läsa och skriva uppsats. Märk väl att jag där och då säkerligen satt och beklagade mig över hur jobbigt och tungt det var. Min lott i livet – att inte kunna vara helt och hållet nöjd och leva i nuet.

    I alla fall så har jag bara lite för skojs skull suttit och googlat utbildningar, och hittat ett masterprogram i Media – och kommunikationsvetenskap på Malmö universitet. Det är på distans så jag skulle eventuellt kunna läsa det när jag bor här. Men även om tanken till viss del lockar så tar det samtidigt emot när jag tänker på hur mycket jobb det faktiskt innebär. Jag kan nog inte direkt glida mig igenom en masterutbildning.

    Fast i själva verket vill jag helst av allt säga upp mig från mitt jobb och bara ägna mig åt mitt skrivande. Hittade en gammal tweet häromdagen när jag var inne och scrollade igenom mitt flöde från en massa år sedan, och uppenbarligen gick jag i samma tankar redan 2011.

    Med skillnaden att jag inte hade några barn då, så det där med inga förpliktelser blir nog svårt att tillämpa på min nuvarande livssituation. Men att säga upp mig för att satsa på det jag verkligen vill göra? Ja, varför inte egentligen. Jag har lekt med tanken så många gånger, men aldrig tagit det längre. Förmodligen för att det ska gå att få ihop det ekonomiskt också, den jobbiga men ack så väsentliga pusselbiten.

    Det återstår att se om jag börjar jobba igen i september eller inte. Men det känns som att något har satts i rörelse inom mig. Kanske är det en för tidig medelålderskris? Kanske bara min rastlösa natur? Oavsett hur jag benämner det så är det ett faktum att jag vill få till en förändring, och att jag vill få ut mer av mitt yrkesliv än att stå i en bokhandel och sälja böcker. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, men känner väl inte heller att det är mitt kall i livet. Jag tänker samtidigt att det är få förunnat att kunna leva på det de brinner för, att ha det privilegiet. Kanske är det därför jag inte vågar mig dit på riktigt, utan är bara där och nosar för att sedan vända om igen. Börjar tänka inte ska väl jag…, med typisk jantelagsmentalitet. Jag får sluta sätta stopp för mig själv med sådant nonsens. Och med det sagt ska jag hoppa i säng, innan jag somnar sittandes i soffan.0

  • Skrivande,  Vardag

    En mindre bra dag

    Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

    Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

    Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

    För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

    Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

    0

  • Skrivande

    Om den där författardrömmen

    En bekant sa en gång att hon inte hade några drömmar, utan istället hade hon mål. Drömmar tar man sig ingenstans med, tydligen. Det där är något som jag tänker på emellanåt. Helt enkelt för att jag kände mig träffad av det, och jag kan i synnerhet applicera det på mitt skrivande. Ofta talas det ju om författardrömmar, men uppnår man verkligen någonting utan konkreta mål? När författandet (eller debuterandet) blir en diffus dröm som man tänker att man kanske når någon gång i framtiden? Är ens personlighet helt avgörande för om man når framgång, eller är det något som kan tränas upp?

    Vissa utformar femårsplaner eller tioårsplaner för sina liv, har allting liksom utstakat. Jag är inte en av dem. Menar inte att man måste ha strikta livsplaner för att skriva böcker, men att ha ett tydligt mål kan nog underlätta. Samtidigt är jag inte heller en sån som lever i nuet utan några tankar på framtiden. Tvärtom så tänker jag ofta både på det förflutna och på framtiden. Analyserar och grubblar, undrar hur livet kommer se ut. Men några konkreta planer eller visioner har jag oftast inte, åtminstone inte karriärmässigt eller när det kommer till vad jag vill åstadkomma. Jag antar att detta till stor del bottnar i en osäkerhet, en ängslan inför att misslyckas om jag sätter upp ett visst mål. Jag skulle kunna säga: om ett år ska jag vara färdig med mitt bokmanus och skicka in det till ett förlag. Och jag tänker fortsätta att kämpa tills jag har debuterat. Punkt slut. Det är väl så man ska göra – skicka ut det i universum, säga det högt och bestämt. Är det inte på så vis det realiseras? Det är ju upp till mig såklart, men genom att säga det till mig själv och till andra så har jag kanske kommit en bit på vägen.

    Men att det ska vara så svårt. Min ambivalens vet inga gränser. Att satsa helhjärtat eller bara ha skrivandet som något jag gillar att pyssla med ibland. Vid sidan om. Fast det betyder ju mer än så, det vet jag och det återkommer jag alltid till. Jag har ändå läst 90 poäng Kreativt skrivande, så jag borde göra något mer än att bara ha skrivandet som en hobby. Visst skulle jag kunna fortsätta jobba i en bokhandel och vara hyfsat nöjd och tillfreds. Men jag skulle alltid undra vad som hade hänt om jag vågat satsa.

    Ett stort hinder för mig är att jag intalar mig att jag måste skriva en storartad roman, annars kan det kvitta. Jag inser att det låter ganska pompöst och pretentiöst, och att jag borde dra ner det ett par nivåer. Det är ju inte som att jag anser mig själv kapabel att skriva en storartad roman heller, därav problematiken. Jag måste släppa den där inpräntade idén om att jag ska slå mig ner och helt plötsligt skapa Ett Mästerverk, och istället inse att det är helt okej att en stor del av det jag skriver är skräp. Utfyllnad. Att jag måste stryka och skriva om och skriva om igen tills jag hittar rätt. Det är ett hantverk, som kräver massa jobb. Och om jag någon dag skriver färdigt den där romanen så är det också helt okej att den inte är ett mästerverk (vad det nu ens innebär, men det är en annan diskussion).

    Jag tror att det var Jonas Hassen Khemiri som pratade i en pod någon gång om hur mycket av det han skriver inte är användbart. Det var en sådan lättnad för mig att höra en författare som jag beundrar uttrycka sig så, trots att det är en självklarhet. Jag är fullt medveten om att skrivandet handlar lika mycket om att radera och skriva om, men det är något jag ofta glömmer när jag är i själva skrivprocessen. Att skriva något som jag efteråt inser är banalt och dåligt är så nedslående för mig att jag oftast vill ge upp. Den där självkritiken alltså, den är inte att leka med. Kanske är det just det jag behöver göra – leka lite mer. Inte ta mig själv och mitt skrivande på så stort allvar. När jag är mitt i den kreativa processen alltså, annars är det nog bra att ta det på allvar om jag nu ska satsa på skrivandet.

    Jag är inte helt säker på vart jag ville komma med det här inlägget, jag hade ingen direkt plan (planlös som jag är, haha). Ville nog bara försöka skriva mig fram till någon slutsats, eller helt enkelt älta lite. Det känns som att jag har hamnat i ett vägskäl, för att använda en väldigt utsliten fras. Att ge sig hän eller att ge upp?0

  • Skrivande,  tankar

    Om att känna inspiration

    Jag befinner mig just nu i det läget där jag bara vill skriva hela tiden, läsa massa böcker, suga åt mig ny kunskap och utvecklas. Tänker på Bodil Malmstens ord:

    Står i duschen och tänker på sådant jag vill skriva, skyndar ut och roffar åt mig mobil eller anteckningsblock så fort jag kan. Jag smider med järnet är varmt. Känns verkligen som att jag gått i sömnen de senare månaderna, som att min hjärna har befunnit sig i ett slags slumrande dunkel och plötsligt slås alla strålkastare på. Vill hålla krampaktigt fast i det här känsloläget, fastän jag vet mycket väl att det kommer dala lite förr eller senare.

    Men när inspirationen tryter ska jag påminna mig själv att jag måste ta mig uppför backen, inte ge upp. För kreativitet föder kreativitet. Och man måste ha lite grit. Jag vill inte tänka nu har jag inte skrivit en rad på flera veckor eller månader. Vill inte hamna där.

    Jag håller inte ens på med något skrivprojekt just nu, manuset från Kreativt skrivande har jag inte tittat på på väldigt länge. Men just nu räcker det att jag vill ägna mig åt bloggen. Det andra får komma sen, när jag känner att tiden finns.

    Det verkar för övrigt som att den här inspirationen sprider sig till helt andra områden. Häromdagen när vi var på stranden gick jag förbi en skylt som det stod Surfing lessons på och jag bara: ja! Jag kanske ska prova på att surfa. Det vill jag lära mig. Vem är jag ens?! En sådan som provar på nya skrämmande saker? Jag vet inte längre. Det återstår att se om det blir något surfande. Men skrivande blir det definitivt.0

  • Skrivande

    Att få fler läsare

    Häromdagen läste jag ett inlägg på Jennifer Sandströms blogg, om hur man kan använda Googles Search console för att öka trafiken till sin blogg. Detta ledde till att jag klickade mig vidare och läste om marknadsföring av blogg, SEO, webbhotell vs bloggportal, och så vidare, och så vidare. Massa matnyttig information. Nu fick jag inte Search console att fungera, men det är en annan femma.

    Till sist stängde jag ner datorn, alldeles mosig i huvudet. Tror till och med att jag drömde om det på natten, så mycket ny information hade jag suttit och matat in i mitt medvetande. Det är verkligen en djungel, och så mycket att lära sig!

    Dit jag vill komma med detta är att jag skulle vilja ta tag i min kära blogg, strukturera upp den och framförallt få fler personer att hitta hit. Det känns ibland som ett oöverkomligt steg när statistiken ärligt talat ser tämligen fjuttig ut just nu. Men jag har verkligen aldrig ansträngt mig för att nå ut med bloggen, så det är inte så konstigt. Samtidigt är det en del av mig som inte riktigt vill. Det är det här med att satsa helhjärtat på något, då kan man ju faktiskt misslyckas. Ve och fasa. Kanske finns det också en spärr när det gäller att få flera läsare – det innebär ju följaktligen större press på mig att producera vettigt och intressant innehåll. Stresskänslig HSP-person, that’s me!

    Att ha en del krav och press på sig är ju ingenting negativt i sig, så länge det är på en rimlig nivå. Problemet är att jag, när inspirationen och motivationen infinner sig, gärna vill göra ALLT och det ska hända NU. Dvs inte alls en rimlig nivå att hamna på, för då händer oftast ingenting i slutändan. Så jag får stanna upp en stund och påminna mig själv om att jag kan göra litegrann i taget, att jag faktiskt också är mitt i det ganska tidskrävande småbarnslivet. Tänker att jag inte behöver börja med att lära mig alla olika verktyg för att förbättra statistiken eller flytta bloggen till eget webbhotell just nu. Jag kan börja med att blogga aktivt, flera gånger i veckan, försöka synas lite mer på the world wide web, och ta det därifrån så att säga.

    För när jag skalar av allting och frågar mig själv vad jag allra helst vill så blir svaret: att skriva. Om böcker, om livet. Allt möjligt. Och faktum är att jag anstränger mig mer, och utvecklas därmed mer i mitt skrivande, om jag vet att jag har läsare. Så nog kan det vara värt att lägga lite tid på att nå ut till en större skara. Det betyder inte att jag måste satsa på att tjäna pengar på att blogga, även om det hade varit fantastiskt att kunna göra en hobby till ett jobb. Men jag tror inte det ligger i min natur att bli en influencer, det känns nästan fånigt att ens nämna det. Obs!, det betyder inte att jag har något emot influencers, det är nog helt enkelt inte min grej. Eller kanske är jag inte tillräckligt insatt i vad det faktiskt innebär. Det jag vet är att jag vill fortsätta skriva. Dessutom vill jag börja fota igen, nu när jag har en hyfsat bra kamera. Det går ju liksom hand i hand med bloggandet.

    Och så får jag ta och stoppa undan den där tvivlande kritiska rösten som säger: skulle folk verkligen vara intresserade av det jag skriver? Annars kommer jag aldrig ta mig vidare. Jag ska försöka köra på helt enkelt så får vi se vart det bär hän.0