• Skrivande

    Skriver barnbok

    För ett tag sedan såg jag av en slump att Bonniers har en skrivtävling som gäller manus till barnböcker 7-12 år. Eftersom jag aldrig har skrivit i den genren tänkte jag först att det inte är något för mig.

    Men av någon anledning kunde jag inte sluta tänka på det. Idéer började ta form i huvudet, tanken på att skriva någonting helt annorlunda kändes alltmer lockande. Jag har dessutom infört en ny regel för mig själv när det gäller allt kreativt: SÄG JA! Plocka upp tråden och se vad som händer. I värsta fall blir det inget, men i bästa fall blir det magi. Och blir det inte något så har det åtminstone varit utvecklande för mitt skrivande. Jag gör mitt bästa för att inte utgå från en skeptisk eller kritisk inställning. Känner att jag vill testa mig fram och utforska allt som verkar intressant.

    Alltså bestämde jag mig för att satsa, och den senaste veckan har jag skrivit för fullt. Deadline är 3 januari och jag tänker att jag måste vara helt färdig innan jul för att hinna skicka in i tid. Det är bråttom med andra ord, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite stressad. Men framförallt känns det spännande. Och kul! Vilket var precis vad jag ville, att skriva något som ska kännas roligt. Med det sagt menar jag inte att det är lätt som en plätt att skriva barnbok, tvärtom! Men det är befriande att liksom skriva med ett helt nytt uttryck.

    Jag har inte jättehöga förhoppningar om att jag kommer vinna tävlingen med tanke på 1) tidsbristen och 2) att det är första gången jag skriver för den här målgruppen. Dessutom skriver de att de söker nästa Astrid Lindgren, Ulf Stark eller Maria Gripe, och att föreställa sig själv ens i närheten av dessa giganter känns ju orimligt. Men jag tänker så här: oavsett utgång så kommer jag ha ett färdigt manus i slutändan, så jag ser det som en win-win!

    Nu måste jag vara disciplinerad och skriva ungefär 7000 ord i veckan. Mitt andra manus får ligga och vila så länge tills det ska börja redigeras. Kanske blir även blogginläggen något glesare den närmaste tiden. Om jag fixar det här måste jag ändå ge mig själv en fin belöning i slutet av året. Ett romanutkast och ett färdigt barnboksmanus på ett år vore faktiskt bra jobbat. Önska mig lycka till!

    6
  • Allmänt,  Skrivande

    Du är inte det du skriver

    Hej, här sitter jag med värkande ben och fötter efter en lång löprunda i förmiddags. Med risk för att låta väldigt hurtig så måste jag säga att det är lite skönt med den sortens värk. När man verkligen känner att kroppen har fått arbeta. Om prick en vecka ska jag ju springa ett 10-kilometerslopp, så jag försöker klämma in några löppass före dess.

    Har för övrigt insett att mina två viktigaste grejer i livet (förutom det uppenbara: min familj) är att skriva och springa. Och läsa, men det hör lite ihop med skrivandet. Jag skulle gärna vilja komma igång med yogan igen, det har liksom trillat långt ner på prioriteringslistan nu. Men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De stunderna jag får över vill jag som sagt ägna åt mitt skrivande eller att springa. Sedan ska man därutöver hinna klämma in familjetid, att ge varandra egentid, vardagsbestyr, ja ni vet. Livspusslet alltså. Det största i-landsproblemet. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra i mitt privilegierade liv?!

    Nu hoppar jag abrupt från det ena till det andra. Jag har skrivit en novell som jag ska skicka in till en tävling. För några dagar sedan skickade jag iväg den till ett gäng testläsare. Tänker att jag ska göra allt för att optimera mina chanser att vinna, och någon annans kritiska ögon på ens egen text är ju oerhört givande. Men också, förstås, oerhört läskigt. De senaste dagarna har jag pendlat mellan att tänka att jag tycker om novellen och att den faktiskt har vissa kvaliteter, till att bli helt övertygad om att de kommer läsa den och tycka att den är så dålig att de inte ens kan komma på några konstruktiva kommentarer. Det är toppar och dalar, kan man väl konstatera.

    Jag kan lätt intala mig själv att jag är helt okej med att ta kritik, men när jag sedan sitter och väntar och tankarna snurrar, då är jag inte lika kaxig. Tanken att någon ska läsa det jag skrivit och tycka det är dåligt, den är onekligen svår att hantera. Men. Det är då jag ger mig själv den här snälla påminnelsen: du är inte det du skriver. Kanske är du vad du äter, i alla fall enligt hälsogurun Anna Skipper, men du är definitivt inte det du skriver. Ens värde ligger inte i det man har skapat. Att ta emot kritik för en text är inte detsamma som att bli kritiserad som person. Ja, jag vet, allt detta är självklart. Men det tål att upprepas, många gånger.

    3
  • Skrivande,  texter

    Mina texter, del två

    Ofta beklagar jag mig över alla oavslutade texter jag har, alla små utkast och fragment. I anteckningsböcker, i mobilen, på en liten papperslapp eller vart som helst. Men så inser jag det fina i att de är just fragment, att de är oavslutade. Att allting inte måste bli något i den bemärkelsen att det ska vara helt färdigt. Jag undrar om man kan ge ut en bok med en samling ofärdiga texter? Förmodligen inte. Tur att jag har en blogg som jag kan publicera dem på istället.

    *

    Jag kröker ryggen, lutar ansiktet så nära texten jag kan. Enda gången jag klarar att skriva fritt är när jag inte vet på förhand vad jag ska skriva. Det existerar ingen röd tråd, går från det ena till det andra. Inrymmer så mycket, men kanske ändå ingenting alls. Samtidigt vet jag inte hur jag ska skriva annorlunda. Allting annat känns uppstyltat, fel. Men likförbannat sitter jag efteråt och undrar vart äktheten ligger i allt detta. En massa ord som forslas fram. Som betyder: vad? Försöker hitta någon balans mellan form och innehåll. 

    *

    Jag har skrivit alldeles för lite. De senaste veckorna, de senaste åren, det senaste livet. Tankens anrop: idag har jag funnit mig skeptiskt inställd till det mesta. Tankar om relationer och hur svårt det är att finna och bevara balansen. Att det alltid ska tippa över åt det ena eller det andra hållet. Mina känslor tar sig uttryck på de mest absurda vis. Sedan känner jag hur snaran dras åt och jag håller tillbaka, tvekar. Osäker på mina egna känslor, kategoriserar dem i rätt eller fel. Kväver mig själv. 

    Milan Kundera: Att livet är en fälla har vi alltid vetat: man föds utan att ha bett om det, innesluten i en kropp som man inte har valt och förutbestämd att dö. Världsrummet däremot erbjöd en ständig flyktmöjlighet. 

    Svindel: en bedövande, oemotståndlig lust att falla. Berusad av sin egen svaghet. 

    *

    En tågresa. Instängd i en trång och svettluktande kupé, en obalanserad kombination av mänskliga odörer. Högljudda andetag som bryter av tystnaden och tankarna jag försöker tänka. Jag blickar ut genom den dammiga fönsterrutan. Ett utbrett fält som gränsar mot skogsbrynet, där smala björkstammar står på rad som i givakt, ett skydd mot eventuella inkräktare. De ser nakna och starka ut, tänker jag. De tar sin uppgift på största allvar. 

    Detta är alltså början, tänker jag om och om igen. Eller slutet. Jag har tappat förmågan att urskilja skillnaden. På golvet mellan mina fötter ligger en grön tygväska. Den kapslar in alla mina tillhörigheter.

    *

    Göteborg 6 juni 2005

    Väntar på vagn nummer sex och det ekar av ljud under marken. En penna som faller vinkelrätt och landar just här. Det är ständig rörelse och stillastående innebär slutet. Smutsig mark och steg som rör sig snabbt, fötterna… jag ser bara fötterna och jag vet inte vad jag skriver men jag låtsas inte om det. Någon betraktar mig från 30, 20, 10 meters håll. Så nära inpå. Ingen betraktar mig. Ensam är jag i den stora staden. Urskiljer mönster i marken. Linjer och kvadrater.

    *

    Man kan stå i solen och känna hur man långsamt blåser framåt, hur man försiktigt dras med i trädens svajande rörelser. Springer från tryggheten och in i något dunkelt och asfalten som skrapar emot skosulorna för varje hasande steg man tar. Jag hör andhämtningar och jag vet inte om det är mina egna. Man kan stå i solen och låtsas att man svävar ungefär några meter ovanför marken, precis utom räckhåll för alla. Man kan stå i solen och frysa så förbannat ändå, dra jackan tätare omkring sig och försöka blåsa värme i fingrarna. En skenbar värme som lägger sig tillrätta på det yttersta skiktet, når aldrig ända in.

    *

    Jag är ett nytvättat fönster,

    folk går rakt igenom mig och skärvorna

    faller i högar omkring mig

    *

    Det är december och jag vill sitta vid mitt skrivbord och skriva. Hela kvällen, hela natten. Fast egentligen vill jag inte alls. Jag vill att jag ska vilja. Istället sitter jag nedtryckt i soffan, äter glass och kollar på avsnitt efter avsnitt av Greys anatomy. Och jag är trött, hela tiden. Istället för att det ger mig energi, känner jag att jag töms fullständigt så fort jag fattar pennan, innan jag ens har börjat skriva. Måste dra och slita för att få loss mina tankar, som tegelstenar sjunker de mot botten. Till sist får jag nöja mig med det överblivna, yttersta. Det som inte betyder något. Det som inte är. Bara för att jag åtminstone ska få se några ord på pappret, för att det ska ge mig en tillfällig tillfredställelse. Och jag blir rädd varje gång jag inte vill skriva, varje gång jag börjar tänka att det inte spelar någon roll, för det är ju inte som att det gör mig lyckligare.

    Fler av mina texter kan ni läsa här.

    2
  • Skrivande

    Att hitta ett kreativt sammanhang

    Bild från Unsplash.

    ”Ingenting är så fruktbart för ens skrivande som att ha vänner som också skriver, eller åtminstone är något intresserade av det!”

    Läste dessa rader av Olivia Bergdahl i Tidningen Skriva och var tvungen att kopiera det direkt. Som en påminnelse till mig själv. Skrivandet måste inte, och borde inte vara en ensam syssla. Just för tillfället är jag dessutom i det läget där jag känner att någon annans input hade gynnat mig med detta manus. Jag har faktiskt gått med i en skrivargrupp här i Dunedin. Hittade den av en slump på Facebook och såg sedan att de träffas IRL en gång i månaden. Än så länge har jag inte gått på någon träff men tänker att jag ska det.

    Jag fick också höra av min chef som jag träffade häromdagen, för att diskutera detaljerna kring min jobbstart, att hon som ersatte mig när jag gick på föräldraledighet är med i en skrivgrupp, eller kanske hade hon startat den till och med? Minns inte riktigt. Men hur som helst hoppas jag såklart att jag kan vara med på ett hörn där också.

    Det finns bara ett litet problem med allt detta, och det är det faktum att jag inte skriver på engelska. Lösningen är givetvis enkel: att jag översätter texterna till engelska eller att jag helt enkelt börjar skriva på engelska. Det senare känner jag mig inte helt bekväm med. Nog för att jag behärskar det engelska språket någorlunda bra, men ändå. Jag skulle känna mig helt vilsen om jag började skriva skönlitterära texter på engelska. Å andra sidan kanske det kan vara en bra grej – något spännande kan uppstå i bytet av språk. Översätta texterna är dessvärre tidskrävande, men känns ändå som ett bättre alternativ just nu. Kanske kommer jag skriva på engelska i framtiden, när jag känner mig redo att utforska ett nytt språk. Oavsett vad jag bestämmer mig för så vill jag ingå i en skrivargrupp.

    Man kan ju förresten försöka skapa en skrivargrupp online också? Det går ju faktiskt alldeles utmärkt att diskutera skrivande, och ge och få respons på texter utan att ses (även om det såklart är trevligare att sitta i samma rum.) Har jag några skrivande läsare som är intresserade av detta så skriv en kommentar eller skicka ett mejl på mirjamekstrom@gmail.com.

    3
  • Skrivande

    Den fantastiska känslan av flow

    Jag har alltid känt att jag har haft svårt för att sitta på café och skriva, samtidigt som bilden av att sitta på ett café och skriva tilltalar mig mycket. Att liksom sitta där och smutta på sitt kaffe medan man låter fingrarna dansa över tangenterna, och tänker att folk ska se på en som en riktig författare. I själva verket har jag oftast svårt att hitta fokus i en så stimmig miljö. Kanske börjar jag lyssna på andras konversationer istället, eller också känner jag mig alldeles för självmedveten och får därmed svårt att slappna av och ägna mig helhjärtat åt texten.

    Men idag åkte jag hursomhelst hemifrån, för att försöka få ett par timmars ostörd skrivtid. Jag gick till ett av mina favoritställen, beställde en kaffe och satte mig på övervåningen. Lördag förmiddag och lokalen var nästan full. Ljudnivån hög, men akustiken gjorde att det var svårt att urskilja vad någon sa. Det var bara ett högt sorl omkring mig. Satte på mig hörlurarna, men stängde sedan av musiken eftersom den kändes distraherande.

    I alla fall – det jag skulle komma till var att idag gick det plötsligt alldeles utmärkt att sitta och skriva på ett café. Jag stördes inte alls av de omkring mig, tvärtom. Jag kom in i ett så himla bra flow. Mitt i sorlet och allt folk satt jag och skrev för fullt. När jag började känna mig färdig, efter ungefär två timmar, hade jag skrivit 2500 ord. Så nu har jag redan kommit upp i den mängden jag ska skriva den här veckan. Allt hädanefter är bara en bonus. Det är första gången sedan vi kom hem från semestern som jag haft ett riktigt bra skrivpass, och nu känner jag mig på banan med det här manuset igen. Njuter av den känslan så länge den varar.

    Jag gick från caféet med en lätthet i stegen, kände mig helt förträffligt nöjd över mitt produktiva skrivpass. Ikväll ska min sambo ut med jobbet och jag ska nog ta och fira min bedrift med kladdkaka och någon Netflix-serie.4

  • Skrivande

    Två böcker om kreativitet

    Ny vecka, nya tag. Men faktum är att jag är förkyld och känner mig rätt så eländig. Känner således inte alls för att ta några nya tag, utan mest för att ligga och snörvla under en filt och titta på Netflix. Men det har jag inte tid med, för den här veckan ska jag komma igång med mitt manus igen. Medan jag var på semester så tog jag nämligen semester från skrivandet också och nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev.

    Jag inser verkligen, efter att ha haft ett såpass långt uppehåll, att skrivandet liknar löpning på så många sätt. Ju längre tiden går desto svårare blir det, desto mer byggs det här motståndet upp. Just nu känns motståndet enormt. Jag skrev i alla fall en stund imorse, men det gick oerhört långsamt och känslan av uppgivenhet var påtaglig. Allt jag kan göra är att fokusera på att inte ge upp. Det är svårt att komma in i texten igen, att hitta tillbaka, att känna att den duger. Men det är bara att forcera sig förbi det där. Jag ska få ihop mina femtusen ord den här veckan, och nästa vecka femtusen till. Bara fortsätta framåt. Skriv som ett litet djur, som Monika Fagerholm säger.

    Har börjat föra skrivdagbok, inspirerad utav Karin Erlandsson och hennes bok Alla orden i mig. För övrigt en mycket bra bok som jag tänkte skriva mer om i ett eget inlägg. Tänker att den här skrivdagboken kan hjälpa mig framåt i skrivandet.

    På tal om böcker och kreativitet så har jag idag varit på biblioteket och lånat två böcker. Big magic av Elizabeth Gilbert, som vi ska läsa i en bokcirkel jag är med i. På samma hylla hittade jag Julia Camerons The artist’s way så den fick följa med hem den också. Julia Cameron har utformat något slags tolvstegsprogram för att upptäcka (eller kanske återupptäcka) sitt kreativa jag. A course in discovering and recovering your creative self som det står på framsidan. Låter lite lagom flummigt. Det är för övrigt hon som har skrivit om Morning pages, något som jag började med, sedan slutade med och som jag nu har återupptagit. Kort sagt att inleda varje dag med skriva tre sidor text i ett enda flöde. Det är en sådan där typisk grej som inte tar särskilt lång tid men som är så lätt att glömma bort, eller helt enkelt inte ta sig för. Hur som helst, det ska bli spännande att läsa dessa böcker och förhoppningsvis komma till några nya insikter. Kan förresten tipsa om Elizabeth Gilberts ted-talk om kreativitet. Har lyssnat på det två gånger nu. Helt fantastiskt!

    4
  • Skrivande

    10 bra skrivövningar

    En bra grej med att ha läst Kreativt skrivande och att ha plöjt en hel del handböcker om skrivande är att jag har samlat på sig massa användbara skrivövningar genom åren. Tycker det kan vara ett utmärkt sätt att komma igång på om man känner att man fastnat och behöver inspiration. Eller om man vill finslipa vissa aspekter av sitt skrivande. Jag hittade en lista som jag skrev för länge sen och tänkte att jag skulle dela med mig av dessa skrivövningar.

    • Hitta en tidningsrubrik eller en nyhetsnotis. Skriv om till en berättelse.
    • Leta fram en bild. Skriv en text utifrån bilden. Associera fritt.
    • Välj ut ett föremål i din närhet. Skriv om det som om det vore levande och fullt av känslor.
    • Välj en känsla. Skriv om den som en mänsklig gestalt.
    • Välj ett adjektiv. Beskriv det i ett händelseförlopp, utan att använda adjektivet i fråga. Gestalta.*
    • Fyll en hel sida med verb. Välj ut några favoriter och placera in dem i meningar.
    • Sätt dig på valfri offentlig plats. Lyssna på folks konversationer och skriv ner dem.
    • Skriv om tre saker du älskar/tre personer du älskar.
    • På max en A4, skriv om ditt liv från att du föddes till idag.
    • Skriv brev. Både sådana du har för avsikt att skicka och sådana du sparar i skrivbordslådan.

    * gestalta innebär kortfattat att man beskriver något utan att använda en massa adjektiv. Show don’t tell som det heter. Istället för att skriva han hade ångest så försöker man få fram hur det ta sig uttryck. En skönlitterär text utan gestaltning blir platt och intetsägande.

    Det var det. Sätt igång och skriv nu!


    Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin’ om du vill ha koll på när jag uppdaterar eller om du vill spara inlägg till senare.

    2
  • Skrivande

    Sådant jag skrev för åtta år sedan

    Jag hittade ett dokument på datorn med texter från 2011. Små utkast, fragment, vad man nu vill kalla det. Tänkte att jag skulle kliva ur min comfort zone och dela med mig av det jag skrivit.

    Vi ligger tätt intill varandra, på en hård skumgummimadrass på golvet. Det är allt som finns kvar, och så några flyttlådor i ett hörn av rummet. Jag huttrar och försöker vira filten tätare runt kroppen. Det är som om alla våra tillhörigheter har tagit värmen med sig och lämnat oss kvar i något kallt och ödsligt. Jag vrider försiktigt på huvudet och betraktar hans ansikte i mörkret. Han har somnat redan. Jag avskyr hur han alltid lyckas somna in helt oberörd, medan jag ligger vaken med alla tankar. Vi har satt klockan på halv sju, och jag vet att jag måste sova. Måste orka köra hela dagen imorgon.

    Det är bara en plats, tänker jag.  Alla dessa platser, som vi lämnar och anländer till. Och hur det river upp något i mig varje gång. Jag önskar att vi kunde stanna upp snart. 

    *

    – Ja, mamma ligger ju i rummet här inne.

    Hon pekar på en vägg, bakom vilken inget rum finns.

    – Hon har också hemhjälp förstår du. Pappa var här alldeles nyss, men han har nog gått hem nu.

    Hon tystnar en stund och fingrar på duken på köksbordet, fortsätter sedan: 

    – Det är så trevligt när det kommer hit riktiga människor och pratar med mig. Det blir så tyst annars. Ensamt.

    Jag slår på radion innan jag går. Jag har gjort mitt. 

    *

    En ängslig inledning, smått och hoptryckt. Pressar pennan lite för hårt mot pappret. Det börjar mörkna härinne, bäst att skynda på. Han kommer fram och undrar vad jag skriver, är det en dagbok, nej, du får läsa om du vill. Ja, om jag kunde, svarar han. Han vill att jag ska översätta men jag bara skriver tills handleden värker. För att jag kan, eller för att jag måste.

    *

    Inga lögner får existera inom mig. Det finns inte tid för sådant. Att ta omvägar och gå vilse. Mina fingertoppar luktar brasa, de har färgats svarta av sot. Teven skymtar i bakgrunden, människorna på skärmen ser emotionella och glansiga ut. De gråter och tar på varandra. Inget är på riktigt. Men nu ska allting kanaliseras utåt och jag öppnar upp bröstet, klipper sönder tröjan, håller fram det lilla bultande.

    *

    De två tanterna, båda dementa, som inte kan klara sig utan varandra. Som vill sova ihop, äta ihop, skratta ihop, gråta ihop. 

    – Jag vill inte vara ensam, säger den ena. Jag vill inte.

    – Stanna kvar här, säger den andra.

    – Du måste faktiskt åka hem nu, säger jag. Ni får ses en annan dag.

    Det är som att separera två små barn. 

    – Snälla, följ med hem till mig då. Jag vill inte vara ensam. De tänker skjuta mig.

    Ensamheten, återigen.

    *

    Allting reflekteras mot en spegelblank bakgrund: mina ord, min vantrivsel, min lycka, min likgiltighet, min motsägelsefulla natur. Mina trötta ögon är det sista jag ser. Jag läser böcker om den postmoderna människans livssituation, hur den är så full av kval och ångest och skenbar frihet. Allting verkar dömt att misslyckas. Samtidigt en tröst i att ambivalens är något som många människor går och dras med. Men har det inte alltid varit så, i alla tider? Samma gamla längtan, samma rastlöshet – det som är att vara människa.

    Tänk om det bästa är att bara dra sig tillbaka till en skyddad vrå, vara nöjd med livet som det är. Men aldrig kan jag sluta undra, sluta längta. I natt drömde jag att jag befann mig på en buss som inte kunde sakta ner, den krockade med allt som kom i dess väg.

    *

    På jobbet för snart en vecka sedan kom vi hem till en man som dött. Han hade varit dålig en längre tid, alla bara gick och väntade. Flera mornar tänkte jag innan jag klev innanför dörren, att idag är han nog död. Och just denna morgon såg jag honom ligga i sängen och gapa, kinderna insjunkna, munnen liknade ett mörkt hål. Vi gick in i sovrummet, jag höll handen framför munnen på honom. Kände inga andetag. Tänkte: vad gör man i en sån här situation? Jag tryckte fingrarna lätt mot handleden. Ingenting. Bara en märklig sorts kyla, något jag aldrig erfarit tidigare, och tyngden av hans hand. Katten kom in i rummet, hoppade upp på hans ben och la sig tillrätta.

    *

    Stilla går jag från rum till rum, slår mig ner på en sliten kökssoffa, klappar katten på magen, samlar ihop alla mina tankar till en prydlig liten hög, bara för att sedan sprida ut dem igen. Musik. Lykke Li och Florence and the machine. Deras vackra stämmor i mina öron, i mitt hjärta.

    Utanför har snön smält bort. Mamma plockar tallris och gör juldekorationer. Julskinkan ligger i ugnen. Jag som precis har läst ut Djurens liv av Coetzee frågar mig själv varför jag har börjat äta kött igen efter att ha låtit bli i fem år. Tror att jag bestämmer mig för att bli vegetarian igen, efter jul. Mamma ska också bli det, säger hon. Men nu är ju julskinkan redan köpt, köttbullarna redan tillagade. Så det är lika bra att äta det. Imorgon är det julafton. Det känns som vilken dag som helst.

    2
  • Skrivande

    Skrivande och självtillit

    Att syssla med någon form av skapande innefattar onekligen ett visst mått av både självkritik och tvivel, att inte alltid lita på sin förmåga. Duger det jag skriver? Duger jag? Varför ägnar jag mig ens åt det här när så många andra kan göra det så mycket bättre? Det eskalerar ofta snabbt när man öppnar den där dörren, och det enda alla de där frågorna leder till är att man trycker ner sig själv och stryper den kreativa processen.

    Jag har skrivit i ganska många år nu. Olika mycket i olika perioder, och förvisso mestadels för byrålådan. Det är först nu som jag försöker ändra på det. Men ändå, skrivandet har alltid funnits där. Det har varit min följeslagare, min tillflyktsort, min ångest och min lycka. Mitt behov. Och ändå har jag inte lärt mig att stänga av den där kritiska rösten.

    Såhär skriver Elisabeth Rydell i sin essäbok Skrivandets sinne:

    Modigt skriva ner orden på pappret, ett par stycken bara. Titta på dem en stund och se vad som händer. Om de självdör eller om de överlever natten. Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda lite ord man kommit på hånar en så snart det kommit ner på pappret, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och stycken och kringspridda ord omkring sig.

    Hon beskriver det så träffsäkert, hur förödande det är för skrivandet när tvivlen tar över. När självtilliten tryter. Att ha en inre kritiker är såklart nödvändigt för att ta sig vidare och utvecklas, men det är så viktigt att kunna stänga av den under själva skrivprocessen. Man måste nästan snarare ha en övertro på sin förmåga, försätta sig i ett tillstånd av hybris. Hur ska man annars ro det i land, att skriva färdigt en hel roman eller novellsamling eller vad det nu är man skriver på.

    Det händer att jag försätts i den sinnesstämningen, att jag känner mig oövervinnelig och att ingen liten inre kritiker kan sätta stopp för mitt ordflöde. Andra gånger hasar jag mig fram, en illa konstruerad mening i taget. Raderar och börjar om. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Är jag extra kritisk för att jag har en dålig skrivdag eller har jag en dålig skrivdag för att jag är extra kritisk? Det är inte alltid så att det rör sig om kritik heller, utan det kan lika gärna vara detta att börja analysera, att gå in och peta i texten. Att befinna sig alldeles för mycket i huvudet istället för att bara skriva, hitta det där som bränner och ösa därifrån.

    Jag tittade på ett youtube-klipp med Monika Fagerholm, där hon pratar om skrivprocessen och skrivmetoder. Hon sa så otroligt många bra saker (ska skriva ett helt eget inlägg om det) men vill avsluta med något som jag fastnade extra mycket för. Hon pratade om att inte se texten med någon annans ögon, vilket kan låta luddigt, men såhär: vi har alla olika blickar inom oss, till exempel kritikern, den duktiga flickan, den som vill vara litterär, den som vill vara alla till lags, etcetera. Man måste stänga av allt det där och se texten med sina egna ögon, enbart. Om man är upptagen med att tänka på att det ska vara litteratur, så missar man hela poängen med vad skrivande är. Skrivande är att gå rakt in sig själv och få med något därifrån som bara är ens eget uttryck. Då gäller det att försöka hitta den där självtilliten och hålla fast vid den.


    Vill du läsa mer om Elisabeth Rydells essäbok (och andra skrivböcker) så har jag skrivit om det här.

    Bild från Unsplash.0

  • Skrivande

    Skrivtips: Se läsandet som en del av skrivandet

    Ett klassiskt skrivtips som författare brukar ge till aspirerande författare är: läs! Läs så mycket du bara kan och studera texten. Det där sista tänker jag är avgörande; sättet på vilket man läser, att det måste vara utforskande, undersökande. Att man istället för att helt försvinna in i storyn stannar upp och granskar språket, reflekterar kring vad som fungerar eller vad som kanske inte fungerar. Att man skriver ner meningar som man fastnar för, inte räds imitationen. Allt för att skapa en bild av hur man själv vill skriva, hur den där egna rösten ska utvecklas.

    Jag vet att detta är grundläggande. Ändå fascineras jag över vad som händer med mitt eget skrivande när jag läser mycket, vilken radikal skillnad det blir. Jag upplever att språket förbättras avsevärt (det är ju subjektivt såklart), men framför allt så känns det bättre. Det blir roligare att skriva, och jag hamnar lättare i ett flow. Kanske för att jag är så inne i böckernas och ordens värld att steget till att skriva inte blir lika långt.

    När jag är inne i en intensiv läsperiod så är det som att hjärnan ställer om sig till skriv-läge, jag går omkring och gestaltar min egen tillvaro, tänker ut nya formuleringar, kommer på saker jag vill skriva om. Som att skrivandet upptar hela mitt väsen och pågår latent även när jag inte sitter vid datorn och skriver. Tills jag blir avbruten av något av barnen förstås, hehe. Men det jag menar är att jag måste försätta mig själv i det läget, för att kunna skriva. Det finns inga mellanting. Jag kan inte fortskrida om jag ska göra det halvhjärtat.

    Det är intressant hur tätt förknippat det är ändå, och vad läsandet gör för kreativiteten. Åtminstone för mig. För trots att jag inte skriver särskilt mycket just nu – bortsett från bloggen och en hel del fragmentariska anteckningar – så mår jag inte dåligt eller går runt och har ångest över det. För jag vet mycket väl att skrivandet pågår minst lika mycket i huvudet, att processen är igång. Det är när all kreativitet stannar av som jag mår dåligt, om jag varken läser eller skriver. Det är där jag vill undvika att hamna.


    Här kan du läsa om några handböcker i skrivande som jag rekommenderar.

    Vill du hålla koll på när jag publicerar nytt innehåll på bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen.

    0