• bilder,  Nya Zeeland

    Ett gäng bilder som jag glömt att jag hade

    Jag har varit dålig på att använda systemkameran på sistone. Det positiva med det är ju att man plötsligt upptäcker en del bilder som har legat där och skräpat utan att visas upp för världen. Så nu visar jag upp dem. Från vår senaste resa ner till Catlins som ligger ett par timmar söderut från Dunedin.

    Vi åkte så långt söderut man kan komma. Där hittar man den här tjusiga skylten. Slope Point heter platsen – southern most point of the South Island of New Zealand.

    Där fanns det får, precis som det gör överallt i det här landet. Dessa två var extra kärvänliga.

    Vi fick hålla hårt i treåringen som helst av allt ville springa i full fart mot klippavsatserna. Så härligt med barn och deras totala brist på konsekvenstänkande.

    Hanna var med på resan och ville också fotografera fåren.

    Som man kan urskilja från dessa träd så blåser det inte så lite där nere på sydspetsen.

    Det var de bilderna. Sedan åkte vi hem och passerade den här magnifika utsikten.

    0
  • Nya Zeeland

    Historien om hur jag hamnade på andra sidan jorden

    Låt oss börja med att backa bandet sisådär tio år. Jag var tjugotvå och ungefär så förvirrad som tjugotvååringar tenderar att vara. Ställde stora frågor som jag oftast inte hade några svar på. Jag minns den där perioden av mitt liv som glädjefylld och på samma gång turbulent. Jag bodde ihop med en nära vän och livet gick till stor del ut på att festa och sedan ta oss igenom bakfylleångesten tillsammans. Det gick i cykler: lyckan, ångesten, sedan lyckan igen.

    Alla känslor var så stora att de sprängde inuti, fick inte plats.

    Jag var rastlös. Tänkte att jag måste ta mig vidare, att livet måste innehålla mer än detta. En inneboende längtan i mig som ömsom lockade, ömsom drog tag i mig. Jag tänkte: åker jag inte nu så kommer jag aldrig göra det.

    Och så kom det sig att jag tre månader senare stod på Arlanda med min mamma, min pappa och en av mina bröder. Jag skulle till Melbourne, hade ett visum som gällde i ett år. Vi stod där och trampade runt, väntade på att säga hejdå.

    Men du tänker väl inte stanna så länge, sa mamma. Inte tänker du stanna ett helt år?

    Nej, jag kommer nog hem till jul, svarade jag.

    Det var inte bara som jag sa, jag trodde faktiskt att jag skulle komma hem till jul. Det visade sig emellertid att jag skulle komma att stanna i nästan två år.

    Anledningen var en väldigt charmig och snäll Nya Zeeländare med dreadlocks, ring i näsan och världens vackraste leende. Nu, cirka tio år senare, är dreadsen avklippta och ringen urplockad. Han har dock fortfarande världens vackraste leende och vi är fortfarande tillsammans.

    Todd

    Jag tror att vi bara hade träffats i några veckor när han frågade om han kunde få följa med mig till Sverige. Frågan var nog ställd halv på skoj, halvt på allvar. Jag minns inte vad jag svarade då, skrattade kanske bort det, men tänkte ändå att det är nog någonting mer än vad jag först trodde, den här flirten.

    Två år senare följde han med till Sverige. Vi bodde i Sundsvall då och det var en kall vinter. Han var exalterad över att få uppleva sådan kyla, kollade termometern hela tiden. Fick uppleva minus trettio för första gången i livet.

    När våren kom flyttade vi ner till Göteborg. Där stannade vi kvar i nästan sju år. Han hade hemlängtan emellanåt och vi pratade om att flytta till Nya Zeeland. Försökte resonera oss fram till ett vettigt beslut, vred och vände på saker, tänkte i form av plus och minuslistor. Det enda vi alltid kom fram till var: vad vi än beslutar oss för kommer någon få göra en uppoffring. Det var ofrånkomligt.

    Åren gick och vi kom aldrig riktigt fram till något, fortsatte skjuta det på framtiden. Så föddes L och vi tänkte båda att det är bäst att stanna i Sverige när vi har småbarn. Föräldraförsäkringen på Nya Zeeland är inte i närheten av det system som finns i Sverige. Så det vore ju bara dumt att flytta nu. Ändå blev det så. När L var ett år så var vi på Nya Zeeland och hälsade på. Vi började återigen prata om att flytta, och för första gången pratade vi mer allvarligt om det, istället för bara lösa planer. Vi var eniga och det kändes rätt i magen.

    Vi tänkte båda: om vi inte gör det nu så kommer vi aldrig göra det.

    Vi kom hem från den semestern och berättade för familj och vänner om våra planer. Dunedin är den stad som ligger allra längst bort från Göteborg, sa mamma. Hon hade kollat upp det. Jag skulle alltså bokstavligen flytta så långt bort det går att komma.

    Jag som alltid hade trott att jag var en sån som skulle stanna kvar, om inte i hemstaden, så åtminstone i hemlandet. Kanske resa omkring, men alltid återvända. Alltid komma tillbaka hem.

    Nu bor vi här och emellanåt drabbas jag av en känsla av surrealism, av overklighet; mitt i vardagen, mitt i något av alla göromål. Jag stannar upp, ser mig omkring och tänker: jag är så långt bort från allt. Så oerhört långt bort. Är det här jag ska bo nu? Är detta på riktigt?

    Det handlar inte om att jag ångrar mig, det rör sig mer om att livet mitt tog en så oväntad riktning. Hade någon sagt till mig när jag var yngre att i framtiden kommer du bo på Nya Zeeland och ha bildat familj där så hade jag skakat misstroget på huvudet.

    Men minst lika ofta har jag stunder av total klarhet; när jag ser mina barn skratta och leka tillsammans. När jag och T sitter och pratar efter att barnen har lagt sig. När vi åker iväg på en dagsutflykt hela familjen. De där stunderna då jag står bredvid och betraktar dem en stund. När jag sitter på vår balkong och ser solen gå ner. Och jag tänker att allt är precis som det ska vara, att jag är precis där jag ska vara.

    0
  • Nya Zeeland

    En mörk dag

    Jag är i mataffären och handlar när jag får höra vad som hänt. Av en slump stöter jag på min svärfar och hans fru. De har precis kommit ner från Christchurch för att hälsa på oss över helgen.

    De berättar vad de än så länge fått reda på. Masskjutning i två moskéer, hela stan är i lockdown. Minst tjugo människor omkomna, men det pågår fortfarande. Jag står och skakar på huvudet, vet inte vad jag ska säga. Att det här händer just nu.

    Jag åker hem från affären, skruvar upp volymen på radion. Lyssnar på premiärministern, Jacinda Arderns, tal. Many of those who will have been directly affected by this shooting may be migrants to New Zealand, they may even be refugees here. They have chosen to make New Zealand their home, and it is their home. They are us. The person who has perpetuated this violence against us is not. They have no place in New Zealand.

    Jag svänger in på vår garageuppfart och jag kan inte stoppa tårarna, de bara kommer.

    Samtidigt ropar min son från baksätet: Look mamma, there’s a butterfly. Han pekar ut genom bilrutan, viftar ivrigt med handen. Look, look! Oh, you missed it! Hans förmåga att rycka mig tillbaka till det som är här och nu. Påminna mig om det vackra som också finns, när man överväldigas av ondskan.

    Jag samlar mig, stänger av bilen, stänger av Jacindas röst och fortsätter med vardagsbestyren. Bär in matkassar, ordnar mellanmål, försöker få bebisen att sova.

    Men allting känns så overkligt.

    Dödssiffran går upp under eftermiddagen. 49 döda och 40 skadade. T ringer från jobbet, säger att han läser hans manifest. Tydligen var en av drivkrafterna terrordådet i Stockholm. Så något slags hämnd antar jag. Jag försöker förstå vidden av vad vissa människor är kapabla till, hur det är möjligt. Att gå in i en moské och skjuta besinningslöst, ha ihjäl oskyldiga människor, streama det live på sociala medier. En sådan utstuderad ondska. Det är så svårt att ta in. Men det händer ju. Det är inte första gången och säkerligen inte sista. I sinom tid kommer dessa händelser också blekna, bli ett i raden av alla vansinnesdåd. Något som man kanske tänker på då och då. Tills nästa gång något inträffar och man påminns återigen.

    Jag skrev på Instagram att jag börjar förlora hoppet, och så kändes det igår. Bara ett totalt mörker. Så jävla mycket ondska i den här världen, jag vet inte hur jag ska hantera det. Men idag tänker jag på Greta Thunberg.

    För samtidigt som en galning går in i en moské i Christchurch och öppnar eld, tar livet av 49 personer, så går barn och ungdomar i över hundra olika länder ut och strejkar för miljön, inspirerade av henne. På gatorna i Christchurch, på gatorna här i Dunedin. Kämpar för att vi ska ha en plats att leva på i framtiden. De ingjuter hopp, påminner mig om att inte låta cynismen ta över. Jag önskar bara att de inte kämpade för en värld där människor som Brenton Tarrant existerar.

    0
  • Nya Zeeland

    Att utforska och upptäcka nya platser

    Det är måndag och jag har precis kört min vän till flygplatsen. När jag kommer hem igen kikar jag in i det tomma gästrummet. Huset känns plötsligt så tyst. Treåringen är på förskolan, annars hade det ju varit mindre tyst. Det blir märkligt att återgå till vår vanliga tillvaro efter att ha haft besök i fem veckor. Kommer sakna att ha henne här.

    Jag tänker på resorna vi har gjort. Alla fina platser vi har sett de senaste veckorna. Milford Sound. Som ett magiskt sagoland. Tidigt på morgonen åkte vi nerför och uppför vindlande och snirkliga vägar, ena stunden omgivna av massiva bergsväggar och nästa stund en flod eller ett vattenfall. Dimma och ett lätt duggregn som skapade en slags mystik kring hela platsen.

    Jag är glad att vi tog oss dit och att jag fick uppleva det. Tänker förresten att jag ska göra en guide över mina favoritställen på Nya Zeeland, på södra halvön då. Norra har jag ju inte sett så mycket av. Men det får bli längre fram.

    I lördags åkte vi söderut, genom Catlins naturreservat och vidare till Nya Zeelands sydspets.

    Och förra helgen besökte vi Lake Tekapo och Lake Pukaki. Lyckades få till en underbar bild på L där han står och blickar ut över vattnet, i sin farfars knallgula solhatt.

    Nu blir det nog inga resor på ett tag. Eller ja, vi ska ju åka till Sverige ganska så snart. Mindre än tre månader kvar nu. Och dessförinnan måste jag åka till Wellington för att ordna ett tillfälligt pass på det svenska konsulatet. Det finns ingen svensk ambassad i Nya Zeeland så om jag ska fixa nytt pass så måste jag antingen åka till Canberra i Australien eller göra som jag gör nu, det vill säga ordna med ett tillfälligt pass och sedan förnya det i Sverige. När vi är i Sverige måste jag även skicka in en ansökan till Nya Zeelands ambassad i London för att få mitt visum flyttat till det nya passet. Byråkrati alltså. Sån jobbig grej.

    0
  • Allmänt,  Nya Zeeland

    Vår resa i bilder

    Nu är jag hemma igen efter vår lilla semester. Sitter här på balkongen och närapå svettas i kvällssolen. Sommaren tycks ha bestämt sig för att anlända till slut, jag tvivlade faktiskt på det ett tag. Klockan är bara sex och båda barnen sover, mina vänner som är här på besök åkte iväg till stranden tidigare och min sambo är på jobbet. Egentid alltså. Jag kan bli alldeles handfallen ibland, när jag får tid för mig själv. Det är något som kommit med föräldraskapet helt klart, tidigare hade jag ju egentid i överflöd. Nu vet jag nästan inte vart jag ska göra mig av mig själv när det är alldeles tyst omkring mig. Går runt i huset och plockar på måfå, försöker njuta men tänker istället för mycket på att jag antingen borde njuta eller få något uträttat.

    Men just den här egentiden tänkte jag ägna mig åt att blogga litegrann. Trots att jag är så trött att jag egentligen borde sova. Och trots att det är så ofantligt stökigt omkring mig att jag egentligen borde städa. Men borde och borde.

    Tänkte skriva lite om vår resa istället, samt dela med mig av några bilder. Det får dock räcka med mobilbilderna eftersom jag inte fört över de från kameran ännu. Vet i och för sig inte om kamerabilderna blev så mycket bättre. Jag är inte riktigt sams med min kamera än. Det betyder alltså att jag inte har lärt mig den tillräckligt mycket. Nåväl, resan var det. Vart har vi varit då, undrar ni. Jo, det ska jag tala om.

    Vi började med att åka till Alexandra, som ligger cirka två timmar härifrån inåt landet. Där besökte vi vingårdar, bodde en natt på bed and breakfast, badade för första gången i år, tog en tidig morgonpromenad då ljuset var helt magiskt.

    Och så åt vi fantastisk mat som dessutom var väldigt snygg.

    Därifrån åkte vi vidare till Arrowtown, som jag besökte för tio år sedan när jag och min sambo reste runt i landet. En historisk liten by med vilda västern-känsla.

    Sedan var det dags för det huvudsakliga målet för resan, nämligen Milford Sound. Ett helt otroligt landskap med fjordar, höga berg och sagolika vattenfall. Går inte riktigt att beskriva hur vackert det var, så jag lämnar istället över till bilderna (som ändå inte helt motsvarar verkligheten, så klart).

    Efter den oförglömliga upplevelsen så påbörjade vi Den långa hemfärden. Och lång var den sannerligen. En viss liten bebis hade vid det här laget börjat få nog. De sista timmarna tyckte han att allt var pest och pina, och sova tänkte han då rakt inte göra.

    Stannade till i Wanaka på hemvägen. Där åt vi varsin glass och kollade på folk som badade i kvällningen. Kom till slut hem vid elvatiden och stupade i säng.

    0
  • Allmänt,  Nya Zeeland

    Nya böcker, Sverigebesök och resa

    Nu har det varit tyst här i några dagar. Min frånvaro kan enkelt förklaras med att vi ju har finbesök från Sverige. Jag har helt enkelt prioriterat att umgås med mina vänner som jag inte träffat på länge, länge. Därav min försummelse. Ibland får livet gå först.

    Nu hade jag egentligen tänkt lägga upp en hel del fina bilder från de senaste dagarna, men min dator vill inte samarbeta med mig. Och om cirka femton minuter måste jag åka till förskolan och hämta min son för han kan jag i alla fall inte försumma. Så jag får helt enkelt åstadkomma något under press här och dela med mig av de få bilder som fungerar.

    Helgen spenderades uppe hos svärföräldrarna i Oamaru. Där har de en trädgård som liknar en djungel och såhär tjusig utsikt. Hanna tog en så fin bild på mig och mitt lilla (stora) barn.

    På kvällen var vi ute och åt pizza. Såg en dubbel regnbåge. Såg två fina rottweilers som lekte på gräsmattan. Just den här kvällen kände jag mig, på grund av ytterst få sömntimmar natten innan, ungefär lika jetlaggad som mina vänner som flugit cirka trettio timmar. Så vi var på samma trötta nivå allihop och det blev inte någon sen kväll. Men så himla trevligt ändå. Kunde knappt fatta att de var här. Det kändes så overkligt på något vis, att ses igen på en helt ny plats, i en ny tillvaro. Men ändå blev det så snabbt självklart att ha dem här.

    De hade till min stora glädje med sig några böcker till mig. Min vän Hanna hade gått in på Pocket shop och frågat min gamla kollega om tips på böcker till mig, och hon valde verkligen rätt. Ett jävla solsken har jag velat läsa så länge. Hon skickade dessutom med ett litet paket med en fin anteckningsbok och en hälsning. Jag blev alldeles rörd när jag fick det.

    På söndagen åkte vi ner mot Dunedin. Stannade till med jämna mellanrum och tog lite bilder. Det är så bra när man får besök och plötsligt ser allting som på nytt igen. Hur förunderligt vackert det är här. För man vänjer sig ju efter ett tag, det blir liksom inget märkvärdigt längre. Men naturen alltså, den är obeskrivlig. Och ja, jag hade som sagt en massa fler bilder. Men det får bli i ett annat inlägg.

    Om några dagar åker vi iväg på en roadtrip – jag, mina vänner och lillbebisen. Storebror får stanna hemma med sin pappa. Vi ska först åka till Central Otago, besöka någon vingård, och stanna en natt där. Dagen efter åker vi vidare ner till Te Anau och Milford Sound. Där finns fjordar och höga berg, spegelblankt vatten och fantastiska vattenfall. Behöver jag säga att jag ser fram emot det? Kommer inte vilja åka hem igen.

    0
  • Allmänt,  Nya Zeeland

    Årets första dag

    Första dagen på det nya året. Välkommen 2019. Hoppas att du blir ett schysst år.

    Gårdagskvällen förflöt utan något vidare väsen. Kan faktiskt ha varit den mest händelselösa nyårsaftonen någonsin. Vi åt grillat till middag, fick barnen i säng, såg en medioker film (Birdbox) drack ett glas rött, åt lite god choklad och en ostbricka. Klockan elva var jag redo att stupa i säng. Som tur var så var vi båda på samma nivå och struntade i att vara uppe till tolvslaget bara för att. Är glad att jag gick och la mig också eftersom en viss liten bebis höll mig vaken i ett par timmar mellan tre och fem.

    Imorse vaknade jag och kände att vi måste hitta på något, ta tillvara på denna första dag på det nya året. Kanske var det bristen på aktivitet kvällen innan som drev på känslan, kanske var det solskenet. Kanske bägge delar. Vi packade i alla fall ihop en snabb picknick och åkte iväg till Moeraki Boulders, en strand med en massa stora klotformade stenar. Sist vi var där var första gången jag var i Nya Zeeland. Jag och T åkte dit och jag minns att vi hade bråkat och vi var båda på uselt humör. Det fanns en bild på mig när jag står framför ett av dessa klot med bister uppsyn, för trots att vi var ovänner så var vi tydligen tvungna att föreviga den där utflykten. Har alltså inga positiva minnen av platsen, så det var trevligt att få åka dit igen. Utan att vara osams. Försökte förresten hitta den där bilden på mig, men jag måste ha raderat den. Hittade däremot en annan från samma resa, där jag ser lite gladare ut.

    Minolta DSC

    IMG_1111

    När vi kände oss färdiga vid Moeraki Boulders så bestämde vi oss för att åka vidare upp till barnens farmor eftersom vi ändå befann oss tjugo minuter därifrån.

    IMG_1161

    De skulle precis tända en brasa när vi kom fram, så vi satt framför den och drack kaffe. Ända tills det började svida för mycket i mina ögon.

    IMG_1140

    IMG_1174IMG_1176

    Var såklart tvungna att prata lite med hönsen innan vi åkte hem. Har alltid haft en viss förkärlek för höns, speciellt när jag var liten. Tror att jag namngav alla höns som vi hade under min uppväxt. Hittade till och med en gammal bild på datorn föreställande hönan Lilly och jag. Jag är inte säker på om hon är helt nöjd, men hon lät mig bära runt på henne så det kan väl inte ha varit alltför hemskt.

    jaaag

    Nu är vi alla fall hemkomna och en väldigt lyckad första dag på året börjar lida mot sitt slut. Barnen sover äntligen, och snart ska jag själv krypa ner i sängen. Läsa lite ur Hägring 38 som jag håller på med just nu. Jag känner mig osedvanligt peppad och ser fram emot så många saker, såpass många att jag nog måste skriva en lista över allt som jag ser fram emot. Men det får bli ett annat inlägg.

    0
  • Allmänt,  Nya Zeeland

    Ett år sedan vi lämnade Sverige

    Idag var det prick ett år sedan vi tog vårt pick och pack och flyttade till andra sidan jordklotet. Tog vårt pick och pack. Jag fick det att låta som en bagatell nu, ingenting märkvärdigt liksom. Så är inte fallet så klart. Nej, det var sannerligen inte en enkel sak att genomföra eller komma fram till. Todd hade velat flytta hem länge, och efter att han bott i Sverige i sju år kände även jag att jag var redo att ge livet i Nya Zeeland en chans. Vi tänkte att antingen gör vi det nu eller så kommer det aldrig bli av. När vi väl hade bestämt oss följde ungefär tio månader av sparande och väntetid för visumansökan.

    Jag fick göra läkarkontroller, vi fyllde i vad som föreföll vara hundratals blanketter och samlade ihop dokument som skulle bevisa vårt förhållande. Icke att förglömma hur Postnord mitt i denna process slarvade bort viktiga papper som vi blev tvungna att skicka till Nya Zeeland igen. Såhär i efterhand inser jag att vi borde ha skickat med DHL. Hur som helst – det var minst sagt en prövning hela processen.

    Och nu sitter jag här, ett år senare. Med ett barn till dessutom. Det hade jag nog inte trott om någon sa det till mig innan vi flyttade. Lite galet att så mycket har hänt i mitt liv det senaste året. Första tiden här var allt annat än lätt. Eller ja, de först veckorna var vi i något slags semestermode och hade det ganska härligt. Sedan slog verkligheten till, sparpengarna började sina och vi lyckades inte få jobb. Det dröjde dock inte så länge förrän jag fick drömjobbet på University bookshop. Ett jobb som jag sökte redan i Sverige så det var helt fantastiskt att det gick vägen. Men det dröjde längre för Todd att få jobb och bara en inkomst är inte lätt att klara sig på. I samma veva blev jag dessutom gravid. En något pressad period med andra ord. Det löste sig dock ganska snabbt, Todd fick ett bra jobb och vi kunde slappna av. Men det är ändå först de senaste månaderna som vi känt att vi börjat komma på fötter lite mer.

    Lockie när vi precis hade flyttat in, till det första huset vi bodde i.

    Idag har jag suttit och tittat igenom gamla bilder. Dykt ner i och gett mig hän åt nostalgin och vemodet. Tänker på sista dagen i Göteborg. När vi satt på saluhallen och drack kaffe i väntan på att flyttstädarna skulle bli klara i lägenheten. När vi sa hej då till vår granne, världens bästa granne som alltid sken upp och sa Hej klimpen! till Lockie när vi sågs. Lockie tyckte så mycket om honom. Och lite senare; när jag stod på Kvilletorget och kramade en av mina bästa vänner hejdå och inte riktigt ville släppa taget för jag visste ju inte när vi skulle ses igen. Vi började gråta båda två och jag tänkte vad fan är det jag håller på med, ska jag alltså flytta på riktigt nu? Ingen återvändo.

    Jag hittar en textsnutt som jag skrev några månader innan vi flyttade hit:

    Jag föreställer mig ett litet hus någonstans på Nya Zeeland. På andra sidan. Så långt bort man kan komma, så långt bort från allt som är bekant. Att hemma ska vara någon annanstans. Är det något jag kan förlika mig med? Kommer jag känna mig ensam och isolerad? Eller lugn och hemmastadd? Kan jag lära mig en dag, att inte längta någon annanstans? Att vara mig stabil, rotad och säker. Liksom bara känna den enkla vissheten om att detta är hemma.

    Jag vet inte om jag har förlikat mig med tanken på att det här är hemma nu, och jag känner mig absolut ensam emellanåt. Men jag känner också en märklig samhörighet med den här platsen, ett lugn och en känsla av att vara, om inte rotad, så åtminstone tillfreds. Hemlängtan kommer jag inte att komma ifrån. Vissa perioder är den mer närvarande, ibland inte alls. Just nu har jag två nya syskonbarn i Sverige som jag vet att jag inte kommer få träffa på länge. Då känns hemlängtan givetvis mer påtaglig. Eller när resten av familjen träffas och jag inte är där. Att allt liksom fortskrider utan mig. Med det sagt menar jag inte att allt skulle stanna upp för att jag inte är där, riktigt så självcentrerad är jag inte.

    Men det här med att känna sig rotad, jag vet inte om jag någonsin kommer göra det till fullo. Kanske är det för att vi flyttade runt en del under min barndom. Kanske ligger det bara i min natur att vara rotlös.

    Av en slump kom jag häromdagen över en intervju med författaren Linda Olsson som är bosatt i Nya Zeeland. Hon uttryckte att det var när det gick upp för henne att hon faktiskt bodde i Nya Zeeland och inte bara var här tillfälligt, som det svåra började. Samt att hon skulle vilja flytta tillbaka till Sverige men att hon nu har barn och barnbarn här. Det kan jag känna en viss rädsla inför. Att vi stannar hör tills barnen är vuxna, och att jag egentligen vill tillbaka till Sverige men vill samtidigt inte bo så långt ifrån mina barn. Att slitas mellan en önskan att vara nära barnen och en längtan efter att flytta tillbaka.

    Men jag gör nog klokt i att fokusera lite mer på nuet och inte cirka tjugo år in i framtiden. För faktum är att jag inte vet med säkerhet om vi kommer bo kvar här om några år. Jag har hela tiden sagt att en förutsättning för flytten är att vi inte utesluter möjligheten att flytta tillbaka. Även om det just nu känns osannolikt att det kommer hända. Det är jobbigt att börja om på nytt i ett nytt land, med allt vad det innebär. Vet ärligt talat inte om jag orkar göra det igen. Dessutom vill jag ge barnen en trygg bas och en stabil tillvaro, inte rycka upp deras liv hur som helst. Mycket att ha i åtanke helt enkelt. Men så länge jag vet att den dörren inte är stängd så känns det okej.

    Just nu ser jag fram emot resan till Sverige i maj. Och tänker att det är tacksamt ändå, att vi har möjligheten att välja mellan två bra länder att bosätta oss i.

    0
  • Allmänt,  Nya Zeeland

    Vad vi har ägnat oss åt de senaste två månaderna

    Idag har det hänt spännande grejer, så nu sitter jag och firar med ett glas vin, choklad och Let’s dance. Vi har nämligen skickat iväg min visumansökan till Nya Zeeland. Äntligen. Det var med skräckblandad förtjusning vi såg den dimpa ner i postlådan. Jag tror att vi började med den i slutet av januari så ungefär två månader har det tagit. Vad har vi behövt göra då? Förutom att fylla i själva ansökan (som är nästan trettio sidor), så har vi översatt dokument, fått certifierade kopior, skrivit ut foton, jag har genomgått läkarundersökning, fixat personbevis, fått utdrag ur polisregistret, m.m. Och icke att förglömma – betalat en massa pengar. Så nu är det bäst att det beviljas.

    IMG_1902

    Fast jag kan inte tänka mig att det inte skulle göra det. Vi har varit tillsammans i åtta år, har bott ihop i ungefär sex år och vi har ett barn ihop. Dessutom har vi mer än nog med dokument som bevisar allt detta. Men ändå kändes det så jäkla läskigt att stänga det där kuvertet. Så slutgiltigt. Tror vi tog ut allting fem gånger bara för att vara helt säkra på att alla papper var med. Så himla märklig grej att vara tvungen att bevisa sitt förhållande för några människor som ska sitta där och avgöra ens framtid.

    FullSizeRender

    Men nu är det gjort, och nu är det bara att vänta. Tre till sex månader kommer det ta innan vi får ett beslut. Om allt går som det ska siktar vi på att flytta i augusti eller september. Svårt att föreställa sig att vi om ett halvår ungefär kommer bo på andra sidan jorden. Men det kommer bli bra, det är jag övertygad om. Det kommer bli hur bra som helst.

    247D8C6A-F97B-4B09-ACAA-997B2A1DC36B

     Ganska fint land ändå. Kan nog trivas där.

    0
  • Nya Zeeland,  Skrivande

    Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

    Sist jag skrev var det september. Nu är det januari, vi är snart tre veckor in på det nya året och jag sitter utomhus och skriver. Fågelsång omkring mig. Klockan är tio på morgonen och solen värmer mig alldeles lagom mycket. Nya Zealand. Denna magiska plats.

    bild

    Om fyra dagar flyger vi hem. Jag vet att det är en klyscha, men det känns verkligen som att vi kom hit alldeles nyss. Hur kan en månad gå så fort? Återigen dags att ta sig an den cirka 30 timmar långa flygresan med en ettåring som har mer spring i benen än någonsin. Men det gick relativt bra förra gången så vi kommer nog fixa det igen.

    Jag har inte hunnit skriva, inte tagit mig tiden. Aldrig tillräckligt med tid. Tror att jag måste börja skriva på nätterna, göra som Moa Martinsson. Hon hade sex ungar och ägnade nätterna åt att skriva. Så vad är min ursäkt? Jag har inte ens hunnit läsa ut boken som jag hade med mig. En endaste bok. Jag minns när jag kunde plöja en hel hög med böcker på semestern. Nu är det nytt läge, en ny fas i livet. Mycket som får läggas på hyllan ett tag. Glädjeämnena är nya men ack så mäktiga. Men jag saknar att ha tid och framförallt ork till att läsa, det måste jag erkänna.

    Hur som helst så är nästa inlämning om två veckor och nu känner jag hur paniken börjar fladdra i bröstet. Så istället för att ens ta mig an manuset så sätter jag mig och skriver ett blogginlägg. Det känns för övermäktigt. Så planen just nu är nog helt enkelt att skriva på nätterna när vi kommer hem. Jag kommer ju ändå vara jetlaggad och säkert ha svårt att vända rätt på dygnet, så varför inte utnyttja tiden?

    0