• Vardag

    Bloggflytt och frustrationer

    Jag känner mig för tillfället både tankspridd och på samma gång lite exalterad, eller kanske* förväntansfull, vilket resulterade i att jag inte kunde somna igår kväll. Låg och stirrade upp i taket medan det ryckte i ben och armar. Och imorse tvättade jag håret med duschkräm, insåg jag efter att jag sköljt ur det. Hade dessutom inget balsam kvar. Håret kändes synnerligen strävt när jag klev ur duschen.

    Denna kväll och gårdagskvällen har jag till största del gett mig hän åt att försöka lära mig WordPress.org och kommit till insikten att det är både svårt och frustrerande. Är alltså i processen att ge den här bloggen ett nytt hem. Men förutom att bara lära sig allt, så finns det ju så många val och beslut att fatta! Hur vill jag att sidan ska se ut, vad vill jag förmedla, och så vidare, och så vidare. Har så många fönster öppna samtidigt att jag till slut blir helt desorienterad.

    Och alla dessa WordPress teman! Tusentals olika teman, och därefter tusentals olika fonts att välja på när jag ska försöka mig på att göra en header. Scrollar till bedrövelse och min ambivalens vet inga gränser. KAN NÅGON BARA VÄLJA ÅT MIG, JAG ORKAR INTE MER. Så känner jag. Kan jag få knäppa med fingrarna och ha en estetiskt tilltalande blogg som jag sedan kan ägna mig åt att fylla med innehåll? Kan någon vänlig själ fixa det åt mig? Tack på förhand. Jag har tyvärr inga pengar att betala med.

    Nej då, jag ska nog fixa detta. Den kanske inte blir perfekt, men man måste ju börja någonstans.

    Idag hade jag förresten något så fantastiskt som egentid med min treåring. Det blir ju inte så mycket av den varan sedan en viss tidskrävande mamma-behövande bebis kom in i våra liv. I ärlighetens namn så var det nog första gången som vi var ute bara vi två i ett par timmar sedan lillebror föddes. Och det är ju snart fem månader sedan! Det var verkligen på tiden alltså, och välbehövligt för oss båda. Satt på en uteservering en stund och delade på en bulle. Han kröp upp i knäet på mig och påtalade gång på gång hur mycket han tycker om mig. Så fint att få ha den stunden när det känns som att vardagen ofta är kantad av konflikter nuförtiden.

    Och en sak till, innan jag avrundar. Igår när jag lämnade av på förskolan så inträffade en rolig grej. Jag sa hejdå till min son och hör plötsligt en tjej bredvid mig säga: pratar du svenska?! Hon var alltså från Sverige hon också. Så vi bytte nummer och ska ses och ta en fika någon dag. Vad är oddsen för det? Barnen i samma ålder dessutom. Roligt!

    Nu ska jag fortsätta ägna mig åt att fixa iordning min sida, och med största sannolikhet slita mitt hår ett antal gånger.

    *autocorrect ville ändra kanske till könskriget när jag tryckte fel på en bokstav. Totalt irrelevant info men också ganska märkligt, därav noteringen.

  • Vardag

    Kortslutning i huvudet

    Idag var dagen då jag skulle gå ut och springa för första gången på cirka ett år. Jag kände mig väldigt peppad. Det visade sig dock att några hinder skulle uppenbara sig på vägen. Hinder nummer ett var att jag inte hade några skosnören till mina löparskor. Lyckades hitta det ena, som använts som koppel till sonens leksakshund. Det andra är spårlöst försvunnet. Men jag tänkte minsann inte låta det stoppa mig, utan åkte och köpte nya skosnören.

    Väl hemma igen var det dags för hinder nummer två: av någon anledning kunde jag inte logga in på Spotify. Springa utan musik är ju sådär roligt. Men såpass taggad var jag att jag tänkte: skitsamma, då får jag väl springa utan musik. Drog på mig löparkläderna och gjorde mig redo att dra iväg.

    Då kommer vi till hinder nummer tre, nämligen att jag inte kunde hitta pulsbandet till min löparklocka. Förstår att ni nu kanske tänker: herregud, spring utan löparklockan då. Men när jag väl har börjat använda den så är det svårt att gå tillbaka till att springa utan. Så jag vände upp och ner på allt, letade febrilt och blev allt mer uppgiven och förtvivlad. Ville ju bara springa, varför måste allt gå emot mig, tänkte jag självömkande. Klockan började närma sig sex och jag gav upp tanken på att springa.

    Har sedan spenderat resten av kvällen med att gräma mig över att det där pulsbandet måste ha kommit bort i flytten, hur dyrt det var, och så vidare. Tills jag för en stund sedan insåg att det var min förra löparklocka, den som jag sålde innan vi flyttade från Sverige, som jag hade pulsband till. Min nya klocka har ju pulsmätaren inbyggd. Jag sprang alltså runt och letade i panik efter en icke-existerande grej. Så mycket frustration helt i onödan.

    Detta är tydligen vad sömnbristen gör med min hjärna. Nu ska jag äta choklad. Förhoppningsvis blir det en löptur imorgon istället.

  • Vardag

    Söndagstristess och några små tips

    Söndag kväll. Regnet har antingen strilat eller öst ner ihärdigt exakt hela dagen, utan minsta lilla uppehåll. Jag har varit själv hemma med barnen. Hade i förmiddags en vag ambition om att ta oss iväg till ett museum men på grund av bristande motivation så blev det inget med det.

    Världens längsta dag har det känts som; en sån där dag då jag helst vill krypa ner under täcket och avsäga mig allt ansvar, bara sova bort dagen. Dessvärre finns det ju ingen som kan hoppa in som föräldravikarie så det var bara att bita ihop and power through.

    Igår var det dock rakt motsatta förhållanden. Det var 25 grader varmt och vi spenderade nästan hela dagen på stranden. På vägen hem stannade vi till på ett nyöppnat bryggeri. Köpte med god öl hem. Och hade utsikt mot en hage med får såklart. Det är får precis överallt här.

    img_1205img_1216

    Det var en fin dag. Och imorgon är det ny vecka. Måndag och tisdag är vi lediga allihop, sedan blir jag gräsänka i ett par dagar. Ser inte fram emot att ha två kvällar själv med läggning av barnen och allt annat som hör till, men jag ser litegrann fram emot att få vara helt själv på kvällen, det måste jag erkänna. Älskar ju att vara med min sambo också (för det mesta i alla fall) men det är ändå en ganska skön känsla att kunna sträcka ut sig på soffan och kolla på vad man vill, eller inte kolla på något alls, bara vara själv. Veckan därpå kommer två vänner från Sverige hit på besök. Det ser jag så mycket fram emot!

    Från det ena till det andra. Vårt hem börjar se ut lite som ett växthus.

    Tomatplantorna har fått flytta in eftersom det har blåst så mycket att de föll omkull därute.

    I fönstret har jag paprika och ännu fler tomatplantor på gång (förhoppningsvis). Jag börjar äntligen tycka att det är roligt, det här med att odla. Fastän jag för det mesta inte vet riktigt vad jag sysslar med. Rädisorna verkar till exempel inte alls vilja leva och frodas. Jag kör helt och hållet med metoden learning by doing.

    Extra roligt är det förstås när man kan gå ut i trädgården och plocka sådana här godingar.

    Innan jag avslutar detta spretiga och trötta inlägg så tänkte jag tipsa om tre bra saker:

    🔸 Lyssna på podden Dystopia. Ja, du kommer att göda din ångest som bara den men det är sjukt intressant och beroendeframkallande.

    🔸Feministfällan finns nu som ljudbok, såg jag på Instagram. Måste skaffa en ljudbokstjänst så jag kan lyssna på den, eftersom jag förstås inte kan köpa den här.

    🔸 Och om man inte orkar lyssna på en hel ljudbok så vill jag tipsa om att flera Novellix noveller finns att låna som e-ljudböcker på Stockholms stadsbibliotek (säkert på andra bibliotek också). Ungefär samma längd som ett podavsnitt. Perfekt ju. Har precis lyssnat på Sara Stridsbergs American Hotel. Rekommenderar!

  • Nya Zeeland,  Vardag

    Årets första dag

    Första dagen på det nya året. Välkommen 2019. Hoppas att du blir ett schysst år.

    Gårdagskvällen förflöt utan något vidare väsen. Kan faktiskt ha varit den mest händelselösa nyårsaftonen någonsin. Vi åt grillat till middag, fick barnen i säng, såg en medioker film (Birdbox) drack ett glas rött, åt lite god choklad och en ostbricka. Klockan elva var jag redo att stupa i säng. Som tur var så var vi båda på samma nivå och struntade i att vara uppe till tolvslaget bara för att. Är glad att jag gick och la mig också eftersom en viss liten bebis höll mig vaken i ett par timmar mellan tre och fem.

    Imorse vaknade jag och kände att vi måste hitta på något, ta tillvara på denna första dag på det nya året. Kanske var det bristen på aktivitet kvällen innan som drev på känslan, kanske var det solskenet. Kanske bägge delar. Vi packade i alla fall ihop en snabb picknick och åkte iväg till Moeraki Boulders, en strand med en massa stora klotformade stenar. Sist vi var där var första gången jag var i Nya Zeeland. Jag och T åkte dit och jag minns att vi hade bråkat och vi var båda på uselt humör. Det fanns en bild på mig när jag står framför ett av dessa klot med bister uppsyn, för trots att vi var ovänner så var vi tydligen tvungna att föreviga den där utflykten. Har alltså inga positiva minnen av platsen, så det var trevligt att få åka dit igen. Utan att vara osams. Försökte förresten hitta den där bilden på mig, men jag måste ha raderat den. Hittade däremot en annan från samma resa, där jag ser lite gladare ut.

    Minolta DSC

    IMG_1111

    När vi kände oss färdiga vid Moeraki Boulders så bestämde vi oss för att åka vidare upp till barnens farmor eftersom vi ändå befann oss tjugo minuter därifrån.

    IMG_1161

    De skulle precis tända en brasa när vi kom fram, så vi satt framför den och drack kaffe. Ända tills det började svida för mycket i mina ögon.

    IMG_1140

    IMG_1174IMG_1176

    Var såklart tvungna att prata lite med hönsen innan vi åkte hem. Har alltid haft en viss förkärlek för höns, speciellt när jag var liten. Tror att jag namngav alla höns som vi hade under min uppväxt. Hittade till och med en gammal bild på datorn föreställande hönan Lilly och jag. Jag är inte säker på om hon är helt nöjd, men hon lät mig bära runt på henne så det kan väl inte ha varit alltför hemskt.

    jaaag

    Nu är vi alla fall hemkomna och en väldigt lyckad första dag på året börjar lida mot sitt slut. Barnen sover äntligen, och snart ska jag själv krypa ner i sängen. Läsa lite ur Hägring 38 som jag håller på med just nu. Jag känner mig osedvanligt peppad och ser fram emot så många saker, såpass många att jag nog måste skriva en lista över allt som jag ser fram emot. Men det får bli ett annat inlägg.

  • Vardag

    På hemmaplan igen

    IMG_0932

    Då var julen över och snart är 2018 över. Känns surrealistiskt att det nästan är år 2019. Och sedan 2020, oh my god. Okej, ska sluta rabbla årtal. Ibland drabbar det mig bara, hur fort tiden går. Nästa år är det femton år sedan jag tog studenten. Bara en sån sak.

    Nu är vi i alla fall hemma igen. Återvände igår kväll, och möttes av ledsna tomatplantor och diverse andra slopande växter. Överöste dem alla med vatten och kärlek och idag verkar de ha återhämtat sig. Någon som däremot inte har återhämtat sig är jag. Hade gärna stannat borta ett par dagar till. Även om det stundtals är hektiskt med alla kusiner under samma tak (två treåringar, en sexåring och så bebisen) så är det ändå så himla skönt att alltid ha hjälpande händer. Att kunna smita iväg och lägga lillebror utan att behöva oroa mig över vad storebror ska hitta på. Och att det alltid finns famnar som vill hålla bebisen när jag behöver en paus. Kände mig inte redo att släppa den lyxen och vara tillbaka i vardagen med båda barnen medan sambon jobbar. Svårt att liksom hitta rytmen igen när man har varit bortrest i nästan en vecka.

    Mina känslor inför julen är ju lite tudelade nu när jag befinner mig på andra sidan jorden. Hade jag fått välja en superkraft så vore det att kunna teleportera mig och spendera julen med familjen i Sverige också. Men jag är samtidigt väldigt tacksam över den utökade familjen som jag har här, min sambos föräldrar och syskon. Att vi kommer så bra överens, det är ju inget som man ska ta för givet. Det är en ynnest att jag får ha så fina och varmhjärtade människor i mitt liv, och att mina barn också har dem.

    IMG_1006.jpg

    På julafton var det soligt hela dagen. Barnen spenderade en stor del av tiden i poolen.

    IMG_1097.jpg

    IMG_1095

    Och när de inte hängde i poolen så lektes det med gigantiska såpbubblor.

    Det fanns en polaroidkamera där och vi tog massa gulliga kort. Som jag sedan tog kort på.

    IMG_1060

    Men eventuellt så kan bilden ovan vara ännu gulligare. Ögonen på den där lilla ungen alltså. De gnistrar och sprakar.

    IMG_1029IMG_1070

    Och det var den julen. Om fyra dagar är det nyårsafton. Ska försöka få till någon form av årsresumé innan dess. Nu ska jag krypa ner i sängen och förmodligen drömma mardrömmar eftersom vi har kollat på The haunting of hill house.

  • Vardag

    Stormen och lugnet

    Har visst försummat bloggen ett tag nu. Det har varit fullt upp de senaste dagarna, såsom det tenderar att bli den här tiden på året. Stormen före det lugn som nu så sakteliga börjar infinna sig. Som en enda lång djup utandning.

    Igår åkte vi upp till Christchurch där min svärfar och hans fru bor. Vi ska spendera helgen här och på julafton åker vi ner till Oamaru och firar jul med svärmor och resten av familjen. Där kommer även kusinerna vara med och i vanlig ordning blir det nog mycket fart och fläkt. Vilket också är härligt, men jag njuter av att det bara är vi här just nu och att helgen får vara präglad av lite mer lugn och ro.

    På vägen upp stannade vi till hos svärmor, drack lite kaffe och lekte med gigantiska bubblor. Jag tror att bubblor är en typisk grej som man aldrig blir för gammal för. Åtminstone inte jag. Det blir dessutom som en förstärkning av glädjen när ens barn springer efter dem och är helt lyrisk. Ah, de små glädjeämnena i livet.

    Idag ska vi åka iväg och köpa en babysitter som jag köpte på Trade me (typ som Tradera). Vi är verkligen i behov av en till den där lilla krabaten där uppe som plötsligt har blivit så stor att han vill vara med och se allt. Inte helt nöjd med att bara ligga på en filt längre med andra ord. Han har för övrigt börjar rulla runt nu, från rygg till mage. Känns som att han är tidigare med allt jämfört med storebror. Eller också är det bara på grund av att man liksom väntade så intensivt på varje grej med första barnet, och nu bara händer det. Utan att jag hinner vänta på eller se fram emot det.

    Bortsett från den lilla utflykten så har vi inte så mycket planerat för dagen. Imorgon ska vi åka in till stan och gå till en gigantisk lekpark, kanske hitta något mysigt café och utforska staden lite. Jag tänkte även försöka lokalisera H&M och kolla en sväng. Inte för att jag egentligen vill handla där utan mest för att H&M inte finns i Dunedin. Vill bara gå dit och få känna mig som hemma en stund.

    Nu ska jag försöka lägga ner den sovande lilla bebisen i min famn, och börja göra mig i ordning för dagen.

  • Vardag

    En dag i Port Chalmers

    Häromdagen for jag och barnen iväg till en charmig liten plats som heter Port Chalmers, en förort till Dunedin. Där bor min svägerska och hennes familj och det var dem vi skulle hälsa på. Port Chalmers påminner mig litegrann om Stars Hollow (ni som sett Gilmore Girls vet). Känns som att alla känner alla, och det skvallras nog en hel del men i grund och botten har de en fin samhörighet.

    Efter ett par timmar hemma hos dem började Felix bli trött och med tre ungar som röjde runt var det något av en utmaning att få honom att somna. Min svägerska erbjöd sig att passa storebror så att jag kunde ta en promenad med honom. Jag nappade snabbt på idén om att få lite nästan-egentid.

    Stannade till på det här gulliga cafét (som jag antar är motsvarigheten till Luke’s då om jag ska fortsätta med Gilmore Girls referenser) och köpte en scone och en kanelbulle som jag tog med mig.

    Om man fortsätter förbi Port Chalmers så kommer man till Careys Bay och där bodde vi de första åtta månaderna i Nya Zeeland.

    En otroligt vacker plats och det var ett stort plus att bo på promenadavstånd från barnens kusiner, för att inte tala om havet som var ett stenkast bort från huset. Men jag är ändå glad att vi bestämde oss för att flytta in till Dunedin. Närmare till allt och lite fler möjligheter att underhålla sig själv och barnen.

    Jag gick längs med havet på väg tillbaka till min svägerska, samma väg som jag brukade springa när vi bodde där ute. Njöt av de goda bakverken och njöt av naturen. Sånt himla njutande. Passade även på att knäppa lite fler bilder.

    Sedan fick jag streta uppför en väldigt brant backe för att komma tillbaka till deras hus, det var inte lika njutbart. Som tur är fanns det en parkbänk längst upp (genier som placerat den där) så jag kunde slå mig ner och pusta en stund. Hann ta en sista bild på utsikten innan batteriet tog slut på mobilen. Och det var den utflykten.

  • Vardag

    Söndagsfeeling plus en lista

    Idag har jag ägnat mig åt en syssla som inte direkt är det bästa jag vet. Jag syftar såklart på att jag har julhandlat. Om det inte vore för barnen så hade jag förmodligen bojkottat det. Trängseln, hysterin, den alltför högljudda och extremt repetitiva julmusiken. Vilken grinch jag är alltså. Men med en treåring känns det inte så schysst att bojkotta julklappar. Dessutom är det ju lite roligare att köpa grejer till barnen, och det är bara dem vi köper klappar till i år. Ändå tänker jag när jag går där bland hyllorna att så mycket av det vi köpt till vår treåring kanske leks med en eller två gånger. Och det är ju så onödigt egentligen. Han föredrar oftast (till mitt stora förtret) att leka med allt som inte går under kategorin leksaker.

    Efter avklarat julhandlande unnade jag mig en stunds avkoppling i solen. Nu är det dock kväll, jag sitter i sängen och bloggar samtidigt som jag sneglar på den sovande lilla bebisen och tänker nej, vakna inte varje gång han rör på sig. Fyra månader alltså, det måste vara något slags utvecklingssprång som gör att nattsömnen (och sömnen överlag) är kass. Försöker minnas om det var så med storebror men de första sex månaderna är ju mest en dimma.

    Anyway – det är söndag och vad passar bättre då än en lista över hur veckan har sett ut? Min hjärna älskar listor just nu, så skönt att få en välbehövlig knuff när jag inte riktigt orkar tänka ut något själv.

    Veckans läsning: Den här veckan har jag läst ut Tom Malmquists roman Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. En självbiografisk roman om Toms sambo som blir svårt sjuk och går bort i samband med födseln av deras första barn. Jag har dragit mig för att läsa den här romanen på grund av det ofattbart svåra och tunga ämnet, samtidigt har jag velat läsa den länge eftersom jag har hört så mycket fint om den. Och den var verkligen fantastisk. Har inte kunnat smälta den än och kan inte riktigt formulera några ytterligare tankar om den, men återkommer förhoppningsvis med recension.

    Just nu läser jag den Augustprisnominerade fackboken Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson. En kritisk granskning av Silicon Valley och hur internet/sociala medier har lett till en kris för demokratin. Det är läsning som får mig att vilja avsluta både Facebook, Instagram och Twitter. En kort stund i alla fall, sen drabbas jag istället av Fomo och tänker att jag absolut inte kan göra något så drastiskt.

    Veckans skrivande: Det har inte blivit mycket skrivande tyvärr. När jag tänker efter: inget alls. Eller jo, jag har ju bloggat ganska flitigt och det får väl räknas också. Men att sätta mig och jobba med mitt bokmanus har de senaste kvällarna känts oöverkomligt. Jag läser emellertid desto mer, och det är ändå en viktig del av skrivandet. Går hand i hand liksom.

    Veckans mående: Trött, trött, trött. Ungefär så som mitt tillstånd har sett ut de senaste månaderna och som det antagligen kommer se ut i några månader till. Snart kommer jag ut på andra sidan som en ny människa. Pigg, glad och aldrig mer vresig och sur. Okej, det där lät som en utopisk version av mig själv. Men mindre trött åtminstone, jag nöjer mig med det.

    Veckans värsta: När vi hittade en White tail spindel ovanför vår sons säng. Det är alltså en giftig liten rackare, som inte brukade finnas på Nya Zeeland men som har tagit sig hit från Australien. Vi fick ut den som tur är, men är inte förtjust i tanken på att vi hade en i huset.

    Veckans bästa: Att lämningarna på förskolan börjar gå bättre, och att han faktiskt verkar trivas ganska bra där. En sån lättnad.

    Nu borde jag nog runda av det här inlägget som blev lite längre än vad jag hade tänkt mig. Ska krypa ner i sängen och titta på ett avsnitt av Bonde söker fru.

  • Vardag

    Barnet som inte ville sova

    Fredag kväll. Och så var det bara tio dagar kvar till julafton. Jag har gått och tänkt att jag ska blogga hela dagen och plötsligt är klockan redan halv nio och jag känner mest för att däcka. Önskar att även bebisen var på samma nivå som jag men han är så vaken som det bara går att bli. Misstänker att det har med värmen att göra. Idag har det varit ungefär tjugofem grader varmt här. Huset känns som en bastu. Jag har fortfarande svårt att komma in i någon vidare julstämning. Vi har dock införskaffat en julgran nu, det hjälper ju en aning.

    Tycker den blev ganska tjusig ändå. Utanför fönstret skymtar våra tomatplantor fram. Börjar komma SÅ många tomater och jag längtar tills vi kan äta dem.

    Vad mer har jag att rapportera om? Igår var jag på fyramånaderskontroll med Felix. Han hade bara gått upp 400 gram sedan sist, på en månad alltså. Vilket ju är helt okej, men jag började ändå noja. Tänk om han inte får i sig tillräckligt, tänk om mjölken börjar sina, osv. Men han är ju typ världens gladaste unge så jag tror knappast jag behöver oroa mig egentligen. Tänkte att jag skulle vara så cool med andra barnet, jag har ju gjort allt förut liksom, sedan sitter jag ändå där och googlar och läser trådar på Familjeliv. Så förargligt.

    Hade egentligen tänkt få ur mig någonting mer substantiellt, men den där lilla bebisen vägrar fortfarande sova och jag tror att det börjar bli min tur att försöka igen, för sjuttioelfte gången. Så jag får helt enkelt avsluta här.

  • Vardag

    Växtligheter och vakenhet

    Söndag kväll, klockan är strax efter åtta. Båda barnen sover och min sambo har somnat på soffan. Ligger där och snarkar lite lätt. Endast mamman är vaken. Jag känner mig märkbart tillfreds med detta. Njuter av det alldeles särskilda lugn som infinner sig när alla utom en själv sover. Men det dröjer inte länge förrän en viss rastlöshet rycker i mig. Började nyss vandra runt på måfå i vardagsrummet och ut i köket, utan att veta vad jag skulle ta mig för. Åt några nävar chips och lite godis. Kastade ett öga på disken, tittade bort igen. Den får stå där den står. Satte mig ner för att skriva istället för vad passar bättre än det när alla sover omkring mig?

    Dagen har i typisk söndagsanda varit tämligen lugn. Det enda produktiva som skedde var att vi äntligen satte upp ett nät över jordgubbslandet. Så nu får de förhoppningsvis vara ifred från fåglar. Det växer riktigt bra där ute förresten, i vårt alla första grönsaksland! Jag kan inte annat än känna mig stolt. Dessutom planterade jag rädisor för några dagar sedan och de är redan på väg.

    I de andra krukorna har jag sått paprika, men de har inte tittat fram än.

    Men den här lilla rackaren då. En mini tomatplanta som nu har fått hela 14 tomater. Det är perfekt att den står i köksfönstret också för jag som har en tendens att glömma bort att vattna ser nu alltid till att ge växterna vatten när jag själv tar ett glas. Lite till mig, lite till dem.

    Älskar för övrigt hur exalterad min treåring blir över att se hur grönsakerna växer. Han tjoade och skrek när de första tomaterna började visa sig. Tänker på när jag själv var barn, hur jag brukade gå och rycka upp morötter som jag borstade bort jorden från och sen mumsade i mig.

    Nu ska jag strax krypa ner i sängen, kanske lyssna en stund på någon bra podd, och förmodligen somna ganska snabbt.