• Uncategorized,  Vardag

    Barnet som inte ville sova

    Fredag kväll. Och så var det bara tio dagar kvar till julafton. Jag har gått och tänkt att jag ska blogga hela dagen och plötsligt är klockan redan halv nio och jag känner mest för att däcka. Önskar att även bebisen var på samma nivå som jag men han är så vaken som det bara går att bli. Misstänker att det har med värmen att göra. Idag har det varit ungefär tjugofem grader varmt här. Huset känns som en bastu. Jag har fortfarande svårt att komma in i någon vidare julstämning. Vi har dock införskaffat en julgran nu, det hjälper ju en aning.

    Tycker den blev ganska tjusig ändå. Utanför fönstret skymtar våra tomatplantor fram. Börjar komma SÅ många tomater och jag längtar tills vi kan äta dem.

    Vad mer har jag att rapportera om? Igår var jag på fyramånaderskontroll med Felix. Han hade bara gått upp 400 gram sedan sist, på en månad alltså. Vilket ju är helt okej, men jag började ändå noja. Tänk om han inte får i sig tillräckligt, tänk om mjölken börjar sina, osv. Men han är ju typ världens gladaste unge så jag tror knappast jag behöver oroa mig egentligen. Tänkte att jag skulle vara så cool med andra barnet, jag har ju gjort allt förut liksom, sedan sitter jag ändå där och googlar och läser trådar på Familjeliv. Så förargligt.

    Hade egentligen tänkt få ur mig någonting mer substantiellt, men den där lilla bebisen vägrar fortfarande sova och jag tror att det börjar bli min tur att försöka igen, för sjuttioelfte gången. Så jag får helt enkelt avsluta här.

    0
  • Vardag

    Sömnbrist och skrivkramp

    Klockan är nu 19.20 och jag står i köket och vaggar en sovande bebis. Jag påbörjade ett blogginlägg klockan nio imorse ungefär, men kom inte så långt. Inte för att det har varit fullt upp hela dagen, det är mest en massa småsaker som kommit emellan. En sådan dag.

    Känner dessutom att jag lider av idétorka just nu gällande bloggen. Och då börjar jag fråga mig själv om det är någon mening med att skriva något alls, om jag nu inte har någonting särskilt att rapportera om eller reflektera kring. Bestämmer mig trots allt för att skriva några rader, kanske mest som ett tappert försök att kicka igång mitt trötta huvud. De senaste veckorna har ju präglats av sjuka barn och sömnbrist, och jag har inte riktigt återhämtat mig än. Tänk om jag kunde få ta in på hotell och sova ostört. I ungefär en vecka. Det vore något.

    Idag åkte jag in till stan en sväng, egentligen i syfte att hitta någon passande möbel att ha under vår teve som sitter på väggen. Gick till en secondhandbutik och hade tänkt gå till ännu en som dock visade sig vara stängd. Hittade inget. Så jag bestämde mig för att kolla in ett antikvariat som jag inte varit på tidigare.

    Det kändes verkligen som ett typiskt antikvariat. En tung dörr som gnisslade när jag öppnade den, lukten av gamla böcker och rökelse, en man som satt bakom kassan med näsan begravd i en bok och knappt lyfte på huvudet när jag kom in. Det som saknades var en katt som strök runt bland hyllorna. Eller har jag bara fått för mig att det är vanligt med katter på antikvariat? I själva verket kanske jag bara har sett det ett par gånger och nu inbillar mig att det är normen.

    Sedan åkte jag hem, vi åt middag och nu börjar dagen lida mot sitt slut. Det är faktiskt allt jag har att komma med för tillfället. Orden vill inte riktigt samarbeta med mig, så jag tänker förlika mig med det nu och istället läsa en stund. Förhoppningsvis återkommer jag snart med nya krafter och en liten gnutta inspiration. Om jag får sova lite mer inatt.

    0
  • Vardag

    Hej då november

    Känns som att den här månaden kom och försvann i ett nafs. Jag antar att de flesta i Sverige inte håller med mig. Där har november förmodligen pågått i evigheters evigheter. Inte för att vi har haft det så somrigt och härligt här, det har ju i princip regnat varje dag. Jag tror att tiden helt enkelt går så fort för att: 1. Jag blir äldre och 2. Vi har en liten bebis. Mäter liksom tiden utifrån hur fort han växer. Nu rullar han snart runt den lilla plutten.

    Ja, nu är det i alla fall december. Om 23 dagar är det julafton och jag kan verkligen inte uppbåda några som helst julkänslor. Det är ju snart sommar här. Det går liksom inte ihop. Och jag blir lite sorgsen när jag ser alla mysiga vintriga bilder från andra sidan jordklotet, julpyntat och idylliskt. Jag vill också julpynta men när det inte finns tillstymmelse till vintermörker ute så försvinner ju hela mysfaktorn. Imorgon ska vi i alla fall på någon slags tomteparad inne i stan, så då kanske alla mina julkänslor väcks till liv. Håller tummarna.

    Annars då? Idag har jag varit flitig och bakat bröd. Dessvärre blev resultatet, dvs två ganska tunga kompakta limpor, inte helt lyckat. Men det var ätbart åtminstone, om än inte särskilt tillfredställande. Får mig att tänka på en period för några år sen när jag gav mig fan på att baka surdegsbröd. Jag glömmer aldrig den oerhörda frustrationen och den dåliga stämningen som uppstod de gånger jag misslyckades. Efter att ha spenderat dagar med att ta hand om och mata den där lilla surdegskulturen, som vore den min alldeles egna bebis, och sedan ändå misslyckas med bröden. Då kanske frustrationen gick överstyr, och jag kan eventuellt ha tagit ut det på min sambo. Han pratar fortfarande om det ibland, den där surdegsfasen jag gick igenom.

    Här är ett par rediga limpor som jag lyckades med i alla fall, så allt var inte förgäves. Men det lär nog dröja innan jag bakar surdegsbröd igen.

    Nu ska jag fortsätta läsa (förhoppningsvis läsa ut) Karin Smirnoffs roman Jag for ner till bror. Den är helt fantastisk, något av det bästa jag läst på länge! Jag blir också så glad av att läsa författare som romandebuterar när de är lite äldre eftersom det inger mig hopp om att jag har många år på mig fortfarande, de där stunderna när jag krisar och får för mig att allt är för sent.

    0
  • Skrivande,  Vardag

    En mindre bra dag

    Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

    Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

    Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

    För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

    Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

    0
  • Litteratur,  Vardag

    En tur till jobbet, bokköp och inskolning

    Nu har vi påbörjat inskolning på förskolan och idag var första gången jag åkte därifrån en stund. Passade på att gå till banken, och lämpligt nog ligger banken precis vägg i vägg med mitt jobb. Så jag gick in dit en sväng också.

    Så fina små paket med ledtrådar utanpå om vilken bok det är. Bra julklappstips! Alltså att ni kan göra samma grej då, inte åka till en bokhandel i Nya Zeeland för att köpa julklappar.

    Felix somnade därinne och jag kunde strosa runt en stund bland alla böcker. Minns inte när jag gjorde det senast. Helt underbart. Hittade så många böcker som jag ville köpa, men jag fick hejda mig.

    Så fina klassiker. Vill gärna ha hela bokhyllan fylld med dessa. Men istället för en klassiker så fick en annan bok följa med hem.

    Har hört bra saker om hennes tidigare bok Fight like a girl så jag ser fram emot att läsa denna. Hoppas på en del nya insikter om hur man ska tänka när man uppfostrar två pojkar i ett patriarkat. Särskilt viktigt i det här landet som har en rätt så utbredd machokultur.

    På tal om detta så satt en av pedagogerna på förskolan och pratade med Lockie när han tog fram en träbräda med några skruvar i för att leka med. Gillar du verktyg, frågade hon. Har pappa verktyg hemma? Brukar du leka med pappas verktyg?

    Hon la dock till eller mamma, efter en stund. Kanske kände hon min irritation. Petitesser, kan tyckas. Men nej, inte när massa små uttalanden ackumuleras och när det rör sig om att barn hela tiden får förmedlat till sig att pojkar gör si och flickor gör så, eller att mammas och pappas uppgifter måste skilja sig åt i fråga om hushållsarbete. Jag tror tyvärr inte att de har så mycket fokus på att arbeta med genus på den här förskolan. Kanske borde jag ta med boken som jag köpte och bara råka lämna den där någonstans, som en subtil hint?

    Hur som helst så hade det gått bra för honom medan jag var borta, och jag tror att han kommer trivas. Det är en Montessori-förskola och utifrån det jag har läst och hört så gillar jag tankarna bakom den pedagogiken. Tycker det är så himla svårt att veta egentligen, vad som är bra eller inte. Blir mest förvirrad av att läsa om olika slags pedagogiska inriktningar och landar slutligen i att de flesta verkar ju bra på sitt sätt.

    Nej, nu ska jag läsa en stund. Och sedan kanske kolla på Bonde söker fru, mitt guilty pleasure. Som ger mig hemlängtan.

    0
  • Vardag

    En rätt så fin kväll

    Fredag kväll här. I Sverige är klockan 09.25 på morgonen. Jag sitter och spejar ut över den vackra vyn från vår uteplats och dricker ett glass rött. Det låter ju väldigt idylliskt. Och det hade varit det också, om det inte vore för ett ihärdigt bebisskrik där inifrån.

    Jag som hade planerat det hela så bra. Skulle ta en promenad runt kvarteret med Felix i sjalen eftersom det är ett säkert kort när det gäller att natta honom. Trodde jag i alla fall. Sedan komma hem, sjunka ner i soffan, äta lite choklad och dricka lite vin. Istället: ett huvud som hela tiden stack upp ur sjalen, stora bebisögon som stirrade vidöppet och nyfiket under hela promenaden. En mamma som kånkar uppför backar, buffar i rumpan och känner frustrationen växa stadigt. Ingen sömn där inte.

    Så vi kom hem igen, Todd hade lagt Lockie och går nu runt och vaggar Felix som äntligen tycks ha lugnat ner sig lite.

    Men sova tänker han i alla fall inte göra, så nu sitter vi alla tre här ute istället och tittar på den vackraste himlen någonsin. En rätt så fin kväll ändå.

    0
  • Vardag

    Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

    Det är onsdag kväll och min helg, som infaller mitt i veckan, är nu till ända. Imorgon börjar fem dagars jobb igen. Jag är numera så kallad teamledare i bokhandeln på helgerna och det innebär att jag jobbar varje helg. Inte direkt optimalt, på grund av barn och brist på familjetid, eller för att inte tala om egentid som är minst lika viktigt.

    Nu blir det oftast så att Todd får ta Lockie på helgerna och jag har honom mina lediga dagar. Eller så kommer hans farmor ner när vi båda jobbar helg.  En annan tråkig grej med helgjobb är att OB-tilllägg är något som inte existerar här i Nya Zeeland, så det känns ännu mer omotiverande att jobba då. Men roligt att chefen har gett mig det här förtroendet så snabbt ändå, det får väl ses som positivt.

    Hur har det gått då? Jo vars, i söndags när jag stängde så hade jag ett totalt melt-down och började gråta för att skrivaren inte fungerade när jag skulle göra kassaavslut. Som tur var så fanns det ingen där som behövde bevittna detta spektakel, och det slutade ändå väl. Till slut. Gravidhormoner är inte att leka med ibland. Alternativt så är det bara min personlighet.

    Men bortsett från denna incident så går det bra. Känns fortfarande ovant att vara den som ska fatta beslut och den som ska ta det yttersta ansvaret. En position som jag inte är helt van vid, så det är nog nyttigt och lärorikt.

    I fredags fick jag även ha hand om sagostunden som vi har två dagar i veckan. En liten pojke bestämde sig för att krypa upp och sätta sig i knäet på mig. Ganska mysigt ändå. Sen hade vi pyssel efteråt och jag insåg att jag aldrig skulle kunna jobba på förskola eftersom det var kämpigt nog att ge cirka fem barn tillräckligt med hjälp och uppmärksamhet.

     

    0