• vardagligt

    Brist på bilder och så lite mer om skrivandet

    Plötsligt har nästan hela helgen gått och jag inser att jag har tagit ungefär en bild och jag inser att jag inte är en så värst bra bloggare för jag glömmer hela tiden att dokumentera. Till exempel så äter jag oftast upp häften av maten på tallriken och DÅ kommer jag på att den kanske hade varit fin att fota, innan den ser ut som en enda röra. Nåväl, ibland är det väldigt skönt att glömma bort att fota.

    Jag dricker kaffe som har kallnat, det smakar surt men jag dricker det ändå. En sovande bebis i famnen, emellanåt en arm eller ett ben som rycker till. Ljud utifrån köket: de andra två i familjen som gör bananpannkakor, en köksstol som släpas över parkettgolvet när treåringen ska hjälpa till, uppsluppna små glädjeutrop varvas med frustration. Om en stund ska jag smyga in i det andra rummet och sätta mig och skriva en stund innan vi får besök. Snart är jag uppe i tjugotusen ord. Det låter så mycket. Det är nästan lika mycket som jag skrev på ett helt år när jag läste Kreativt skrivande 3 och jobbade med manuset. Fast då skrev jag även klart min C-uppsats i Litteraturvetenskap så jag hade att stå i.

    Men jag har ett helt annat flyt nu, jämfört med då. Framförallt så synar jag inte texten med kritisk blick hela tiden och det är nog den avgörande skillnaden. Jag kan konstatera efter att jag skrivit något, att det där blev kanske inte helt hundra, men jag får ändra på det sen. Och så fortsätter jag skriva. En annan skillnad är att jag jobbar med tydliga mål, något som jag i princip aldrig gjort tidigare i mitt skrivande. Jag har liksom haft någon skev idé om att konstnärligt skapande och kreativitet inte hör ihop med att jobba målmedvetet, att det på något vis skulle förta kärnan, eller ärligheten eller vad man nu ska kalla det. Att det skulle bli något framtvingat istället. Så är det ju absolut inte, har jag insett nu. Snarare är det en förutsättning för mitt skrivande att jag håller igång en rutin och att ha mål fungerar som en drivande faktor.

    Nu var det ju egentligen inte tänkt att jag skulle rabbla på en massa om skrivandet, men det upptar så stor del av mina tankar just nu och då blir det lätt så.

    I övrigt så har påskhelgen varit fin. I fredags bestämde vi spontant att vi skulle åka upp till mina svärföräldrar i Oamaru, så vi spenderade natten där. Sedan hade jag en grå och ganska så trist lördag hemma med barnen när Todd jobbade. Men av någon märklig anledning så sov de båda för kvällen redan klockan sex så vi fick äta middag på tumanhand, vilket inte sker ofta nuförtiden. Fast ja, vi blev ju avbrutna mitt i av att Felix vaknade. Men ändå. Idag får vi besök av Todds bror och hans flickvän, som ska sova här inatt. Innan dess borde vi försöka hinna städa upp lite. Men först ska jag skriva. Gäller ju att prioritera rätt.

    Hoppas ni som läser har en härlig och avslappnande påsk.

    1
  • vardagligt

    Morning pages

    Jag har börjat skriva Morning pages, vilket kort sagt innebär att man skriver tre sidor handskriven text direkt när man vaknar, innan man gör någonting annat. Jag såg att någon skrev om det i Facebookgruppen Skrivgäris, och tänkte att det där måste jag undersöka lite närmre. Metoden (om man nu kan kalla det en metod, det är ju i princip bara att skriva, men ändå) kommer från Julia Cameron och hon skriver om det i sin bok The artist’s way. Tanken är att det ska rensa hjärnan, att det ska fungera nästan som meditation bara att man skriver istället.

    Det är alltså flödesskrivning; man skriver det man tänker på utan att stanna upp förrän man har fyllt tre sidor. Det kan vara tre sidor med komplett nonsens, eftersom både innehåll och språk är oviktigt. Dessa sidor ska inte ska läsas av någon, egentligen inte av en själv heller (fast där har jag fuskat) och det allra viktigaste är att inte censurera sig själv. Julia Cameron beskriver det väldigt vackert som cloud thoughts, de där tankarna som glider genom ens medvetande. Molntankar. Det är dessa som man ska skriva ner. Det är som att ta en liten dammsugare, säger hon, och städa upp i ens medvetande. För att få mer klarhet, bli mer kreativ.

    Jag har bara testat det i ungefär en vecka än så länge så jag kan väl inte komma med någon utförlig rapport. Det jag kan säga är att jag, som jag nämnde i det förra inlägget, har varit i ett kreativt flow den senaste veckan. Kanske finns det ett samband?

    På tal om kreativitet så vill jag tipsa om ett bra podcast-avsnitt där de pratar om just detta, nämligen det här avsnittet av Superältarna. En podcast som jag helt hade missat, där Jenny Jägerfeld och Johanna Thydell tar upp en massa spännande ämnen som de vrider och vänder på.

    En annan sak som jag har upptäck är att Netflix, föga förvånande, utgör den värsta käppen i hjulet när det gäller mitt skrivande. Så länge vi inte hade påbörjat någon ny serie så satte jag mig och skrev på kvällen. Men så började vi kolla på Störst av allt, och plötsligt minskade motivationen att skriva avsevärt. Den är ju så spännande. Jag har dessutom inte läst boken, så jag har ingen aning om hur det ska sluta.

    Nu har dessutom sista säsongen av Game of Thrones kommit och vi ska alldeles strax se första avsnittet. Åh, alla dessa distraktioner.

    0
  • vardagligt

    Helg, flow och prioriteringar

    Oj, det är helg redan. Vart tog den här veckan vägen, frågar jag mig som vanligt. Varje gång jag har tänkt att jag ska skriva ett blogginlägg de senaste dagarna så har jag valt att skriva på mitt manus istället. Och det är väl egentligen bra, tänker jag. Ibland måste man prioritera bort vissa saker för att hinna med annat, och just nu har jag så bra flyt i skrivandet att jag liksom vill passa på att skriva varje ledig stund, innan den här lättheten försvinner. Eller vem vet, kanske håller det i sig tills jag har skrivit färdigt hela manuset? Tveksamt. Tiotusen ord har jag i alla fall skrivit den här veckan och det är fortfarande lördag och söndag kvar. Känner mig som värsta Stephen King ju. Eller bara som någon med hybris. Men det känns bra, helt enkelt.

    Det jag också skulle säga var att i en perfekt värld så hade jag hunnit med både bloggande och manusskrivande, men just nu ser det inte ut så. Jag menar inte att jag ska sluta blogga, bara att det kanske blir lite färre inlägg ett tag framöver. Och att det kanske blir till större del ogenomtänkta vardagsinlägg, som det här.

    Igår åkte jag in till jobbet en sväng. De har sagostund och pyssel på fredagar, så jag tänkte slå ihjäl lite tid genom att vara med på det. Sagorna och pysslet är för barnen alltså, inte för mig, om det inte framkom tydligt nog. Passade även på att titta på böcker, såklart. Blev sugen på de där två: Handmaid’s tale the graphic novel. Så snygga bilder i den! Och Siri Hustvedts senaste som jag visserligen inte har hört eller läst något alls om, men det är Siri Hustvedt. Det räcker för att jag ska vilja läsa den och ha den i min ägo. Fint omslag dessutom.

    Sedan gick vi till muséet en sväng. Fina höstfärger utanför fönstret.

    Efter vårt museibesök fick vi springa till bilen i ösregn, utan paraply eller jackor. Märkligt väder här nu, sol och regn om vartannat. Åkte en omväg hem så att barnen skulle somna i bilen, vilket de gjorde ganska snabbt. Var tvungen att stanna och ta ett par bilder, bland annat på den här gulliga kossan.

    Och så blev det soligt igen. Här är gatan bakom vårt hus. Vi har förresten precis fått veta att vi får hyra det här huset ett år till. Väldigt skönt att få det beskedet, dels för att vi trivs väldigt bra både i huset och området, men också för att vi annars hade behövt flytta två veckor efter att vi kommit tillbaka från Sverige. Det hade inte känts rimligt. Tråkigt att man bara får skriva kontrakt ett år i taget här, men så ser det ut. Om några år kanske vi har råd att köpa.

    Nu ska jag ta en kopp kaffe till och sätta mig och skriva en stund.

    1
  • vardagligt

    Vecka femton

    Nu skriver jag ett inlägg som i själva verket kanske skulle ha skrivits igår, eftersom det var måndag och visst faller det sig mer naturligt att skriva ett inlägg om den kommande veckan på veckans första dag. Men nu blev det inte så och jag får acceptera det och gå vidare. Värre saker har hänt.

    Jag sitter och tänker på vad jag har gjort de senaste dagarna och kan inte riktigt komma på något alls och jag undrar om det här är en åkomma (kanske lite hårt att kalla det för en åkomma?) som har börjat sedan jag fick barn, att jag plötsligt har så svårt att minnas hur dagarna har sett ut. De flyter ofta ihop. Kanske har jag helt enkelt inte gjort så mycket spännande de senaste dagarna.

    Fast jo, jag har skrivit! Det får väl räknas som spännande, i min värld i alla fall. Tack vare Friday Lab så har jag satt upp som mål bland annat att jag ska skriva en stund varje dag, både förra veckan och denna vecka. Detta kanske inte låter som en stor sak, men det är det. När den där kvällströttheten kickar in efter att barnen har somnat, då är det inte helt lätt att mentalt ställa om och sätta sig för att skriva. Men jag har gjort det.

    Efter att jag lyssnade på det här Youtube-klippet med Monika Fagerholm, så påmindes jag återigen om hur viktigt det är med att få en rutin, en regelbundenhet i skrivandet. Med det sagt måste man ju inte skriva varje dag såklart, men just nu känner jag att jag behöver det. För att ta mig bort från det där motståndet som har byggts upp på sistone. De första dagarna gick det långsamt, jag kom aldrig in i något flow och jag skrev inte många ord. Men jag skrev åtminstone och kände mig någorlunda nöjd med det. Sedan hände något häromkvällen när jag satte mig för att skriva. Jag hittade en helt ny ingång i texten och jag skrev nästan 2000 ord den kvällen. Det är oerhört mycket för mig som brukar skriva rätt så långsamt.

    Jag har också fixat iordning min egna lilla skrivplats i gästrummet. Så man kan väl säga att jag numera har ett eget rum. Den här veckan ska jag fortsätta på samma spår och jag hoppas innerligt att mitt flow håller i sig ett tag till.

    Andra saker jag ska göra den här veckan, utan inbördes ordning:

    * Yoga och försöka få bort det onda i min rygg.

    * Gå ut och springa.

    * Läsa Gå förlorad av Agnes Lidbeck.

    * Njuta av att vi har fått en till liten släng av sommarvärme här. Arton grader idag.

    * Börja skriva en ansökan till Skrivarakademins ettåriga skrivarlinje som går på distans. Har inte bestämt mig för om jag vill gå den än, men jag vill testa och se om jag kommer in i alla fall.

    * Prova ett nytt café som precis har öppnat i stan. Min sambo var där med jobbet imorse och han skickade den här bilden därifrån.

    Känner att jag behöver åka dit snarast.

    1
  • vardagligt

    Ett foto i timmen

    Det är torsdag och känslan just nu är: kan det bli helg snart? Känner att jag desperat behöver den där andra föräldern hemma i ett par dagar, för just nu är jag TRÖTT. Men igår var jag piggare och då dokumenterade jag dessutom dagen genom ett foto i timmen, så låt oss titta på det:

    8.00. Vid det här laget hade jag redan varit vaken i drygt två timmar, men det här var den första bilden jag tog. På den fina utsikten och den fina himlen.

    9.00. Dags att lämna treåringen på förskolan. Kommer ihåg hur han klängde sig fast vid mig i början och nu bara: hejdå mamma, och så är han borta på två sekunder. Jättebra såklart, men lite mer kärlek kan man väl få. Föräldraskapet i ett nötskal – är det inte det ena så är det det andra.

    10.00. Hemma igen. Höll på att krocka på vägen hem eftersom jag hade solen i ögonen och var på väg att svänga ut framför en bil. Men det gick bra. Här har jag precis skrivit klart ett blogginlägg.

    11.00. Inne i stan. På väg in till Save Mart, som är en enorm secondhand-butik, för att leta efter ett par nya jeans.

    12.00. Hemma. Hittade inga jeans. Passar på att äta lunch medan bebisen sover. Rostade grönsaker och fetaost i pitabröd. Lyssnar samtidigt på Kropp och själ i P1, ett avsnitt om livsdrömmar. Väldigt intressant.

    13.00. Bebisen sover fortfarande och jag sätter mig för att skriva på mitt bokmanus. Känner mig lika motiverad som jag ser ut. Men jag har satt upp som mål att skriva varje dag den här veckan. Det behöver inte vara en lång stund, så länge jag ägnar någon tid åt det. Behöver få in en regelbundenhet och bryta ner det där motståndet som har byggts upp.

    14.00. Hann dock inte skriva så länge innan den här krabaten vaknade och så var det fullt ös igen. Durkslag och kastruller på golvet. En sammanfattning av livet just nu.

    15.00. Har precis hämtat på förskolan. Åker förbi det här caféet för att köpa en scones och sedan går vi till botaniska trädgården.

    16.00. Där springer vi omkring och leker kurragömma och klättrar i träd. Eller en av oss springer i alla fall.

    17.00. Matar fåglarna i botaniska trädgården. Det uppskattades tills en duva satte sig på hans arm och då urartade det hela.

    18.00. Dags att äta middag. Någon slags pizza på smördegsbotten med pumpa, ricotta och lite annat smått och gott. Älskar ugnsrostad pumpa. Med lite flingsalt och rosmarin. Mmm.

    19.00. Barnen sover. Jag är ensam hemma eftersom min sambo är borta med jobbet. Slår mig ner på soffan och funderar på om jag ska titta på något, läsa något eller skriva. Men sitter mest och stirrar in i väggen en stund.

    20.00. Bestämmer mig för att kolla på Gift vid första ögonkastet och äta en skål med glass. Sedan blev det inte några fler bilder eftersom bebisen satte igång med sina sedvanliga uppvak fram tills jag gick och la mig själv.

    Och det var den dagen!0

  • vardagligt

    April

    Det är april. Numera är det mörkt ute när vi kliver upp på morgonen. Jag drar undan gardinerna och tittar ut över alla ljuspunkter som lyser upp, från så många olika människors hem. Undrar vilka fler som också är vakna nu, klockan 6.15. Som gnuggar sömmen ur ögonen efter en halvdan nattsömn. Som dricker kaffe och vaknar till.

    Det är april och det börjar bli vår i Sverige, men här är det höst. Vissa dagar är fortfarande varma, men på mornarna är det krispigt i luften. April kommer alltid vara vår för mig och det känns fortfarande konstigt med årstiderna här. Huset är kallt på morgonen och efter den långa sommaren påminns jag återigen om hur dåligt isolerade husen är på Nya Zeeland. Känns som att det blåser rakt in. Jag tänker att jag måste köpa nya varma sockor, en ny pyjamas.

    Treåringen säger att han vill mata bebisen. Jag låter honom och gröten hamnar överallt. En stund senare sitter de båda på golvet, bebisen ramlar omkull och han är direkt på plats. It’s okay, säger han. You’re alright. Ger honom en leksak. Bebisen tittar på sin storebror med tindrande blick och allting är bra i hans värld igen.

    Det är april och jag har varken läst eller hört ett enda aprilskämt. Jag skriver en text om skrivande och självkritik. Väljer att inte publicera den eftersom jag anser att den inte blev tillräckligt bra. Ler för mig själv åt det ironiska i detta.

    Jag gör en övning där jag ska föreställa mig själv som åttioåring och svara på frågor om mitt liv. Kan inte sluta analysera mina svar, tänka efter, stanna upp. Precis så som jag inte ska göra. Tänker att jag inte ens kan föreställa mig vilket land jag kommer befinna mig i om fem år, och definitivt inte om femtio år.

    Det är april och vi fixar pass till båda barnen. Nu kommer alla i familjen ha svarta pass förutom jag. Treåringen har fått Nya Zeeländskt medborgarskap. Nästa månad åker vi till Sverige, för första gången sedan vi flyttade hit.0

  • vardagligt

    Några saker att glädjas åt

    Nu är det lördag förmiddag i denna del av världen. Jag är lite trött efter en sen kväll igår och inte tillräckligt med sömn i vanlig ordning. Men detta till trots så känner jag mig uppsluppen och glad. Det är härligt krispigt i luften och solen skiner.

    Bara det faktum att solen skiner kan ju ibland räcka för att göra en på gott humör. Men i mitt fall har jag flera bidragande orsaker till min uppsluppna sinnesstämning, nämligen följande:

    1. Att min blogg har länkats till på Sandra Beijers blogg. För några veckor sedan skrev Sandra ett inlägg där hon efterfrågade nya bloggar att läsa och ytterst ödmjukt så tipsade jag om min egen. Kom hem igår kväll till upptäckten att jag hade haft ovanligt många besökare på bloggen och blev så klart väldigt glad. Hoppas att några av er vill hänga kvar här med mig. Så roligt att få tips på massa andra bra bloggar också. Fint initiativ tycker jag! Finns förresten på Bloglovin’ om ni vill följa mig där.

    2. Att jag haft en utekväll. Ja, som sagt, igår kväll var jag ute för första gången sedan Felix föddes. Tror inte jag till fullo hade insett hur mycket jag behövde det. Att få sitta och prata ostört, avnjuta god öl, lyssna på fantastisk livemusik. Kom hem till T som satt på sängen med en sovande bebis i famnen. Han gråter varje gång jag försöker lägga ner honom, sa han. Så jag har suttit här sedan du gick. Min mobil dog för en timme sedan. Jag fick först lite dåligt samvete, men han bara log och sa: it’s fine, tonight was about you having a night off.

    3. Att jag har börjat yoga igen. Har yogat hela två gånger den här veckan. Korta pass visserligen, men det är alltid något. Jag har saknat mina stunder med Adriene. Min rygg behöver verkligen detta. Eller hela min kropp förresten. Och mitt psyke.

    Inte helt lätt att uppnå zen med en klätterapa omkring mig, men ändå.

    4. Att jag har påbörjat kursen Friday Lab. Det har jag ju redan skrivit om här, så jag ska inte gå in mer på det nu, mer än att återigen säga att jag är så himla glad att jag valde att gå med, och känner mig förväntansfull inför vad som komma skall.

    Okej, nu får det räcka innan jag börjar låta som någon välj lycka-guru. Snart är jag nog tillbaka till mitt vanliga mediokra humör. Kan ju inte vara glad jämt liksom, vad skulle det då bli för balans i tillvaron?1

  • vardagligt

    Saker som händer när man lider av sömnbrist

    Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig de senaste dagarna, men min kropp verkar ha fått nog. Igår gick jag omkring och småfrös hela dagen (trots att det var soligt), hade värk i både nacke och rygg och gick och la mig samtidigt som jag nattade Felix, det vill säga 18.45. Vet inte om jag någonsin har lagt mig så tidigt. Ändå känner jag mig dåsig idag också.

    Jag vet vad det är jag behöver – jag behöver sova ut en hel natt utan uppvaknanden cirka varannan timma. Felix sover bredvid mig i sängen så jag behöver inte kliva upp för att amma. Men ändå. Det kommer ikapp en till slut om man inte får sova ut. Tänk att få åka bort och sova på hotell en natt. Finns nog ingenting jag hellre skulle göra just nu.

    Hur som helst, det jag skulle komma till var att denna trötthet har manifesterat sig på olika sätt i min vardag. Jag glömmer saker och är allmänt disträ.

    Idag åkte jag och barnen iväg på ett event som låg en bit utanför stan. Vi hade fått biljetter av min svägerska och skulle möta upp henne och resten av familjen där. När jag parkerat och klivit ur bilen så inser jag att jag lämnat biljetterna hemma. Lockie har precis fått syn på en brandbil och är eld och lågor (hehe) och jag bara: nej men tyvärr, vi måste åka hem igen. SOM TUR ÄR så var de schyssta och släppte in oss ändå när jag förklarade situationen.

    Så vi hängde där i några timmar, ägnade oss åt ansiktsmålning, hoppa i hoppborg, spela minigolf. Typiskt roliga grejer för barn. Ett minus var att det regnade hela dagen.

    Glömde även helt bort att ta några bilder, förutom denna enda, så den får illustrera detta inlägg.

    När jag stod i regnet utanför en foodtruck och väntade på min mat, som tog en evighet, så var det inte bara en utan TVÅ personer som erbjöd sig att dela sitt paraply med mig. När den första personen fick sin mat och var tvungen och gå så kom en annan och knackade mig på axeln och bjöd in mig under hennes paraply. Så fint! Jag vet att jag generaliserar lite nu, men det känns som att en sådan grej aldrig skulle inträffa i Sverige. Det här med att vara nära främlingar är ju i regel något som svenskar inte uppskattar, inklusive jag själv. Därför kändes det ganska obekvämt att stå där och dela paraply med en främling. Men fint var det.

    Men för att återgå till mitt nuvarande förvirrade tillstånd. En annan sak som jag bara kan anta är en direkt följd av min sömnbrist är att jag tydligen glömt bort vad det är för tidsskillnad mellan Sverige och Nya Zeeland. Jag ska nämligen gå en onlinekurs (Friday Lab) och efter att jag anmält mig så upptäckte jag att föreläsningarna är på tisdagar 19.00 svensk tid. I mitt huvud fick jag det till tisdag 07.00 nya zeeländsk tid, vilket hade inneburit vissa problem eftersom Todd har jobbmöte och börjar tidigare på tisdagar. Så jag såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att ta hand om båda barnen samtidigt som jag försöker delta i dessa online-föreläsningar. Har stressat upp mig över detta i flera dagar – Todd har till och med kollat med jobbet om han möjligtvis kan komma försent till jobbmötena – tills poletten plötsligt trillade ner idag och jag insåg att det blir på onsdagsmorgnar här. Kände mig både lättad och dum när jag insåg mitt misstag. Men mest lättad.0

  • vardagligt

    Vikten av egentid

    Jag har satt mig på ett kafé inne i stan. Bordet framför mig är lite klibbigt och mina armbågar fastnar när jag lutar dem mot bordsskivan. De spelar Alt-J, låten Matilda, och jag dras tillbaka i tiden på det sätt som man bara kan dras iväg med musik. Jag förflyttar mig, följer villigt med.

    En geting surrar omkring mitt ansikte och jag försöker sitta alldeles stilla och knappt andas trots att det suger till i magen och jag instinktivt vill vifta med armarna och springa. Men den försvinner bortåt efter en stund. Servitören kommer med min mat. Crepes med hummus, champinjoner och cashewsås. Jag äter långsamt och njuter av varje tugga.

    Det händer alldeles för sällan nuförtiden, att jag sitter på ett kafé själv. Med skrivblock och penna framför mig. Betraktar människor som går förbi, lyssnar på brottstycken av folks konversationer för att sedan glida in i musiken igen eller mina egna tankar. Mina tankar som får plats att breda ut sig, utan att någonting eller någon kräver min uppmärksamhet.

    Jag lyssnar på allt, ser allt, tar in allt. Öppnar dörrarna på vid gavel.

    Egentligen ska jag skriva på mitt manus, men jag kommer ingenstans. Det har gått så lång tid och jag känner att jag har distanserat mig själv från texten, hittar inte någon ingång. Ifrågasätter, tvivlar och tänker att jag ska lämna det därhän. Påbörja något nytt. Men så var det ju det här med att avsluta saker.

    Jag börjar läsa istället. Aednan av Linnea Axelsson. Förundrad av hennes ord, hennes fingertoppskänsla. Jag vet inte vad jag ska säga om det, allt låter futtigt och banalt. Så jag delar istället med mig av en sida.


    Två – tre timmar hinner passera innan jag reser mig och lämnar kaféet, promenerar på måfå en stund innan jag börjar röra mig hemåt. Avger ett tyst löfte till mig själv om att göra det här oftare.

    0
  • vardagligt

    Bitter på bebisen

    Det är onsdag morgon och jag har precis lämnat det stora barnet på förskolan. Kommer hem, lägger bebisen, fixar en kopp kaffe. Ungefär fem sekunder efter att jag satt mig ner för att skriva så hörs gråt från babymonitorn. Ibland är det som att han känner på sig att NU ska jag vakna, så fort mamma har satt sig ner framför datorn med en kopp kaffe. Inser att det där lät lite bittert, men i ärlighetens namn är jag lite bitter på honom nu (får man vara det på en sjumånaders bebis?). Ja, när han har satt i system att vara vaken mellan 02 – 04 varje natt den senaste veckan, då får man det. Faktiskt.

    Det är märkligt förresten. Så fort jag uttrycker någon form av negativitet när det gäller barn/bebisar och föräldraskap så tänker jag instinktivt att jag måste tillägga att jag inte enbart känner så, som om folk skulle tro det. Att jag liksom bara raljerar lite, i vad jag antar är något slags copingstrategi för att stå ut när sömnbristen blir för mycket.

    Men vi borde väl ändå kunna konstatera att det inte är så tabubelagt nuförtiden att tala om hur otroligt jobbig och krävande bebistiden och småbarnstiden ofta är. Det måste få vara okej att vara less, slutkörd och att bara längta bort ibland. Det betyder inte att man älskar sina barn mindre. Kanske är det tankarna om att det finns faktiskt de som har det värre som gör att jag får dåligt samvete, och får mig att ifrågasätta min rätt att hålla på och klaga. Nåväl, går vidare från det nu.

    Såhär ser det ut utanför vårt fönster idag. Dimmigt, ruggigt och lite regnigt. Speglar min trötta sinnesstämning ganska så väl.

    Kaffe och en bra bok kan nog, om inte pigga upp, så åtminstone skänka en stunds njutning och glädje. Bebisen somnade om förresten. Låt oss hålla tummarna att han sover såpass länge att jag hinner läsa lite efter att jag skrivit klart detta blogginlägg.

    Hittade Roxane Gays novellsamling i bokhyllan häromdagen och hade helt glömt bort att jag har den. Den verkar ha fått fin kritik så jag ser fram emot att läsa den.

    En annan författare jag är väldigt nyfiken på just nu är David Sedaris. Jag tycker alltid att det är svårt att veta vilken bok jag ska börja med, när jag vill upptäcka en ny författare och hen har skrivit massvis med böcker. Ska jag ta den senaste, den som har fått bäst kritik, eller kanske debuten? Vi får se. Jag läste i alla fall hans lista med favoritböcker i Vi läser och den första boken han rekommenderar är Revolutionary road, en av mina absoluta favoritromaner. Så jag tror helt klart att jag kan komma att uppskatta David Sedaris böcker.

    På tal om böcker så var jag inne i den här fantastiska bokhandeln häromdagen. Tänker inte skriva vad den heter för precis efter att jag tagit bilden kom butiksägaren fram och sa: I’m not so keen on people taking photos in here. Osannolikt att han skulle klicka sig in på min blogg så jag lägger ut bilden ändå, tyckte så mycket om den.0