• Livet & vardagen

    Gårdagens äventyr och tankar om bloggen

    Det är tidig morgon och jag ligger i sängen och tänkte försöka hinna hafsa ihop ett blogginlägg. På tal om att hafsa ihop så har jag tänkt en del på kvalitet och kvantitet när det gäller bloggen på sistone. Är det viktigare för mig att alltid skriva väl genomtänkta och intressanta inlägg eller är det viktigare att faktiskt skriva något alls, även om resultatet blir någonting mediokert? Hur höga krav ska jag ställa? Detta är ju retoriska frågor eftersom jag såklart måste avgöra det själv. Men ja, jag spekulerar bara såhär på morgonkvisten.

    Läste hos en annan bloggare (minns ej vart) att det värsta för hennes kreativitet är att ta en paus från skrivandet (i det här fallet bloggen) eftersom hon då får väldigt svårt att komma igång igen. Tror att jag fungerar likadant. Men med det sagt så måste jag också tillåta mig att ta en paus om det behövs. Livet kommer liksom emellan ibland och så får det vara. Jag tror bara att eftersom jag tidigare har haft ett antal långa svackor när det gäller bloggandet, så är jag nog rädd att hamna där igen. Måste se till att göra det till en vana.

    Nåväl, går vidare från det där nu. Det är för tidigt på morgonen och tankarna har knappt hunnit vakna till liv. Kommer ingenstans känner jag.

    Idag ska vi åka upp till Oamaru. Todds mamma fyller 60. Jag ska göra färdigt en chokladkaka som står i kylen. Den blev en sådan succé när jag bakade den till Todds födelsedag för några veckor sedan att jag nu gör samma igen.Tryffelkladdkaka – Roy Fares recept. Jag lade dock till rostade macadamianötter ovanpå och är rätt säker på att jag förbättrade hans recept, om man nu får vara så självgod och hävda det.

    Igår hade jag en fin förmiddag med Hanna, vi åkte runt på lite sightseeing.

    Gick genom en minst sagt snårig skog för att ta oss ut till stranden där dimman var tät och luften kylig. Ångrade att jag inte tog på mig mer kläder när jag gick runt där och huttrade.

    Åkte vidare till en annan strand där det var lika mycket dimma. Sedan blev vi alldeles för kalla och bestämde oss för att åka hemåt. Där var det istället soligt och vi kunde sitta och värma upp oss en stund.

    Eftermiddagen som följde var allt annat än lugn och harmonisk. Det var mat som brändes på spisen, översvämning i tvättstugan, och diverse andra missöden. Ska inte gå närmre in på det nu. Men det där med att en olycka sällan kommer ensam kändes minst sagt träffande i det läget.

    ***

    Nu är det ett dygn senare, det är tidig morgon och vi är uppe i Oamaru hos barnens farmor och farfar. Så kan det gå, ibland tar det en smärre evighet att bli klar. Egentligen hade jag inte så mycket mer att säga just nu. Igår var det Alla hjärtans dag; en högtid, eller vad man nu ens ska kalla det, som i regel ägnas noll uppmärksamhet hos oss. Så även detta år. Men ett Glad alla hjärtans dag kan jag ju kosta på mig. Så glad alla hjärtans dag hörni, hoppas den var till belåtenhet!

  • Livet & vardagen

    Havet och skogen

    Lördag morgon. Jag har en ledig stund, sitter i sängen med en kopp kaffe och min dator. Lyssnar på fågelkvitter utanför fönstret och känner mig märkligt harmonisk. Det ska bli tjugofem grader varmt idag. Vi har inga direkta planer men det är skönt att bara ta dagen som den kommer. Att vara lediga allihop, inte behöva tänka på några måsten. Kunna krypa tillbaka ner i sängen och skriva en timme. Bara en sån sak.

    Den här veckan har jag upptäckt två nya platser i den här staden. Tacksamt att ha någon här på besök så att man ser sin omgivning på ett nytt sätt, utforskar lite mer. För några dagar sedan åkte vi till Tunnel Beach, som visade sig inte vara mycket till strand utan mestadels klippor.

    Men eftersom det var såpass vackert så kunde vi förlåta det faktum att det inte var någon strand. Det fanns dock en liten en, som man var tvungen att gå genom en grotta för att komma till. Vi struntade i det och höll oss på klipporna. Fick svindel däruppe, och var tvungen att ta några steg tillbaka. Jag lider inte av någon extrem höjdskräck, men när man står nära en klippavsats och det blåser. Då kan det kännas lite i magen.

    Dagen efter tog vi en långpromenad i skogen. Hamnade vid en liten sjö. Det här ligger ungefär en halvtimme från där vi bor. Tänk att jag inte har varit där förut. Fler promenader där kommer det bli framöver, helt klart. Så vacker natur. Och så avslappnande att gå i skogen.

    Kom till sist fram till ett vattenfall och då hade vi gått en bra bit. Insåg här att vi för att komma tillbaka skulle vara tvungna att korsa en bäck eller annars ta en lång omväg tillbaka. Att klättra över hala stenar tyckte jag inte var optimalt med en bebis i selen. Dök upp en man som var ute och gick med sina två hundar, han förklarade att det fanns en annan väg vi kunde ta. Vi pratade en stund och sen gick vi samma väg som han. När jag och Hanna sedan började prata vände han sig om och sa: nej men pratar ni svenska också? Otippat att vi skulle stöta på en svensk mitt ute i skogen.

    Hur som helst blev det till slut en promenad på ungefär två och en halv timme. Fötterna värkte lite när vi kom hem och jag insåg att jag behöver bättre skor om jag ska ta så långa promenader. Men skönt var det.

    Nu ska jag ta mig en dusch och ta mig an den här dagen.

  • Livet & vardagen

    Födelsedagsfirande på akuten

    Igår fyllde min kära sambo år. Dagen bjöd på strålande sol och vi bestämde därför att vi skulle fara iväg och bada. Vi packade ihop en picknick och gjorde oss redo att åka. Dessvärre hade treåringen lite för bråttom nerför stentrappan och dök istället ner med huvudet före. Så den planerade badutflykten blev istället en tur till akuten där han fick läppen hopklistrad. Behövdes inga stygn som tur var. Tre tänder skadades lite men ingen var lös.

    I sådana här situationer, när barnen skadar sig (eller barnet ska jag säga, bebisen är än så länge inte så olycksbenägen), så undrar jag hur jag skulle reagera om något riktigt allvarligt hände. För trots att jag försöker hålla huvudet kallt så är jag rätt så kass i krissituationer. Igår lyckades jag i alla fall tänka lägg en kall och blöt handduk över munnen, kolla så att tänderna är okej. Få inte panik över allt blod. Ungefär så. Medans händerna skakade och jag försökte samtidigt lugna ner och trösta.

    Tänker på hur mycket jag själv råkade ut för som barn, för att inte tala om mina bröder. Vi skadade oss ju jämt och ständigt. Hur pallar man som förälder? Vänjer man sig? Blir man mer härdad? Det var så hjärtskärande att se honom ligga där på sjukhussängen med sin svullna och såriga läpp. Och då var det liksom inte ens något värre än så. Tänker på om det allra värsta skulle inträffa – att ens barn drabbas av någon allvarlig sjukdom. Och så får jag nästan svårt att andas bara jag närmar mig den tanken så i ren försvarsmekanism skriker hjärnan stopp och jag avleder tankarna in på något annat. Föräldraskapet alltså – ett helt paket med ungefär lika mycket ångest som glädje.

    Vi behövde i alla fall inte stanna så länge på akuten. Dessutom, konstaterade vi när vi satt där på rummet, så var det åtminstone såpass svalt därinne att båda barnen kunde sova en stund. Silver lining liksom.

    Väl hemma bakade jag en tårta som eventuellt kan vara den godaste jag någonsin gjort, om jag får säga det själv. Eller i själva verket var det väl mer en kaka än en tårta, men nåväl. Tryffelkladdkaka med macadamianötter ovanpå. Och massa grädde till såklart. Helt ljuvlig.

    Sedan satt vi ute på balkongen under vårt nya fina skynke, tills solen gick ner. Då gick vi in och spelade quiz en stund, och kollade på ett avsnitt av Sex Education som verkar vara serien ALLA älskar just nu. Den är ju otroligt underhållande så jag förstår varför. På tal om det, så ska jag gå och kolla på sista avsnittet nu. Och äta mer kaka.

  • Livet & vardagen,  Nya Zeeland

    Vår resa i bilder

    Nu är jag hemma igen efter vår lilla semester. Sitter här på balkongen och närapå svettas i kvällssolen. Sommaren tycks ha bestämt sig för att anlända till slut, jag tvivlade faktiskt på det ett tag. Klockan är bara sex och båda barnen sover, mina vänner som är här på besök åkte iväg till stranden tidigare och min sambo är på jobbet. Egentid alltså. Jag kan bli alldeles handfallen ibland, när jag får tid för mig själv. Det är något som kommit med föräldraskapet helt klart, tidigare hade jag ju egentid i överflöd. Nu vet jag nästan inte vart jag ska göra mig av mig själv när det är alldeles tyst omkring mig. Går runt i huset och plockar på måfå, försöker njuta men tänker istället för mycket på att jag antingen borde njuta eller få något uträttat.

    Men just den här egentiden tänkte jag ägna mig åt att blogga litegrann. Trots att jag är så trött att jag egentligen borde sova. Och trots att det är så ofantligt stökigt omkring mig att jag egentligen borde städa. Men borde och borde.

    Tänkte skriva lite om vår resa istället, samt dela med mig av några bilder. Det får dock räcka med mobilbilderna eftersom jag inte fört över de från kameran ännu. Vet i och för sig inte om kamerabilderna blev så mycket bättre. Jag är inte riktigt sams med min kamera än. Det betyder alltså att jag inte har lärt mig den tillräckligt mycket. Nåväl, resan var det. Vart har vi varit då, undrar ni. Jo, det ska jag tala om.

    Vi började med att åka till Alexandra, som ligger cirka två timmar härifrån inåt landet. Där besökte vi vingårdar, bodde en natt på bed and breakfast, badade för första gången i år, tog en tidig morgonpromenad då ljuset var helt magiskt.

    Och så åt vi fantastisk mat som dessutom var väldigt snygg.

    Därifrån åkte vi vidare till Arrowtown, som jag besökte för tio år sedan när jag och min sambo reste runt i landet. En historisk liten by med vilda västern-känsla.

    Sedan var det dags för det huvudsakliga målet för resan, nämligen Milford Sound. Ett helt otroligt landskap med fjordar, höga berg och sagolika vattenfall. Går inte riktigt att beskriva hur vackert det var, så jag lämnar istället över till bilderna (som ändå inte helt motsvarar verkligheten, så klart).

    Efter den oförglömliga upplevelsen så påbörjade vi Den långa hemfärden. Och lång var den sannerligen. En viss liten bebis hade vid det här laget börjat få nog. De sista timmarna tyckte han att allt var pest och pina, och sova tänkte han då rakt inte göra.

    Stannade till i Wanaka på hemvägen. Där åt vi varsin glass och kollade på folk som badade i kvällningen. Kom till slut hem vid elvatiden och stupade i säng.

  • Livet & vardagen

    Löpning, kreativitet och världens brantaste backe

    I förmiddags tog mina vänner hand om barnen en stund och jag gav mig ut på en springtur. Förra gången jag sprang hakade Spotify upp sig på Shakiras låt Hips don’t lie. Inte för att det är något fel på den eller så, men lite tröttsamt att höra den på repeat under ett helt löppass. Den här gången fick jag dock varierad musik och kände mig något nöjdare. Men det är tungt nu i början, kroppen är inte van och benen känns snabbt stumma. Trots det tunga är det ju en sådan lycka att ge sig iväg ut och springa.

    Efter att jag tagit mig upp för den sista jobbiga backen så lade jag mig ner i gräset, blickade upp mot molnen som gled förbi, kände hjärtats hårda rytmiska dunkande och så den höga musiken i öronen. Bittersweet symphony. I let the melody shine, let it cleanse my mind, I feel free now. Bara det, inget annat. Kroppen, jag, gräset mot handflatorna. Molnen däruppe.

    Nu när jag skriver så glorifierande om min löpning så måste jag också inflika att det på intet vis handlar om att ”komma tillbaka” efter graviditeten eller tappa ”mammakilona” (vad är det ens för uttryck, kan vi bara slopa det helt?) Min intention när jag skriver om träning är alltså inte att bidra till någon som helst kroppshets. Så. Då har jag fått det sagt.

    Jag har framförallt tre syften med min löpning:

    1. Att må bra i kroppen och knoppen. Att ge mig själv den där endorfinkicken som kommer när man hamnar i ett flow. Och att bli starkare så jag orkar kånka på ungarna i några år till.

    2. Att få egentid. Jag tar vilken ursäkt som helst att få tid till att tänka färdigt en tanke liksom. Det fungerar lite som meditation för mig. En stunds mental avkoppling. Vilket leder mig in på punkt nummer tre.

    3. Att bidra till ökad kreativitet. Sällan är jag så kreativ som just efter att jag sprungit. Det är som att hjärnan kickar igång, jag börjar tänka i nya banor, kommer på intressanta idéer. Formulerar texter i huvudet. Sen när jag väl sätter mig vid datorn är det som att halva jobbet är gjort.

    Det är så intressant med den där kopplingen mellan fysisk aktivitet och kreativitet. Vad är det som gör att till exempel löpning får mig att vilja skriva? Som att det löser upp några spärrar, låter allt flöda fritt en stund. På tal om det så kommer jag att tänka på två böcker på det ämnet som jag hemskt gärna vill läsa: Hjärnstark av Anders Hansen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Framförallt den senare vill jag läsa. Inte för att jag är något fan av Murakami för övrigt, men jag vill gärna ta del av hans tankar kring skrivande och löpning.

    Nåväl. Senare under eftermiddagen så begav vi oss till Baldwin street som är inget mindre än världens brantaste backe. Den skulle vi traska uppför.

    Sådär glad kan man se ut när man nästan tagit sig till toppen. Med bebis och väska dessutom. Hej och hå.

    Efter det äventyret var vi både trötta i benen och hungriga. Så vi köpte bagels och satte oss i Botaniska trädgården. Och nu är det snart dags för middag. Båda barnen har somnat tidigt, så middagen får avnjutas med enbart vuxna runt bordet. Inte ofta det händer. Jag tänker passa på att njuta.

  • Livet & vardagen,  Nya Zeeland

    Nya böcker, Sverigebesök och resa

    Nu har det varit tyst här i några dagar. Min frånvaro kan enkelt förklaras med att vi ju har finbesök från Sverige. Jag har helt enkelt prioriterat att umgås med mina vänner som jag inte träffat på länge, länge. Därav min försummelse. Ibland får livet gå först.

    Nu hade jag egentligen tänkt lägga upp en hel del fina bilder från de senaste dagarna, men min dator vill inte samarbeta med mig. Och om cirka femton minuter måste jag åka till förskolan och hämta min son för han kan jag i alla fall inte försumma. Så jag får helt enkelt åstadkomma något under press här och dela med mig av de få bilder som fungerar.

    Helgen spenderades uppe hos svärföräldrarna i Oamaru. Där har de en trädgård som liknar en djungel och såhär tjusig utsikt. Hanna tog en så fin bild på mig och mitt lilla (stora) barn.

    På kvällen var vi ute och åt pizza. Såg en dubbel regnbåge. Såg två fina rottweilers som lekte på gräsmattan. Just den här kvällen kände jag mig, på grund av ytterst få sömntimmar natten innan, ungefär lika jetlaggad som mina vänner som flugit cirka trettio timmar. Så vi var på samma trötta nivå allihop och det blev inte någon sen kväll. Men så himla trevligt ändå. Kunde knappt fatta att de var här. Det kändes så overkligt på något vis, att ses igen på en helt ny plats, i en ny tillvaro. Men ändå blev det så snabbt självklart att ha dem här.

    De hade till min stora glädje med sig några böcker till mig. Min vän Hanna hade gått in på Pocket shop och frågat min gamla kollega om tips på böcker till mig, och hon valde verkligen rätt. Ett jävla solsken har jag velat läsa så länge. Hon skickade dessutom med ett litet paket med en fin anteckningsbok och en hälsning. Jag blev alldeles rörd när jag fick det.

    På söndagen åkte vi ner mot Dunedin. Stannade till med jämna mellanrum och tog lite bilder. Det är så bra när man får besök och plötsligt ser allting som på nytt igen. Hur förunderligt vackert det är här. För man vänjer sig ju efter ett tag, det blir liksom inget märkvärdigt längre. Men naturen alltså, den är obeskrivlig. Och ja, jag hade som sagt en massa fler bilder. Men det får bli i ett annat inlägg.

    Om några dagar åker vi iväg på en roadtrip – jag, mina vänner och lillbebisen. Storebror får stanna hemma med sin pappa. Vi ska först åka till Central Otago, besöka någon vingård, och stanna en natt där. Dagen efter åker vi vidare ner till Te Anau och Milford Sound. Där finns fjordar och höga berg, spegelblankt vatten och fantastiska vattenfall. Behöver jag säga att jag ser fram emot det? Kommer inte vilja åka hem igen.

  • Allmänt

    En liten lista

    Nu är jag uppe hos mina svärföräldrar i Oamaru. T har åkt upp till Christchurch för att hämta mina kära vänner som landar inatt. Känner mig helt pirrig av förväntan. Det ska bli så roligt! Vi kommer spendera resten av helgen här innan vi åker hem till oss.

    Nu tänkte jag hänge mig åt det här megapusslet en stund. Det har legat kvar här sedan i julas så det är väl dags att det blir färdigt nu?

    Således blir det inte så mycket mer bloggande denna afton. Men här är en lista som jag fyllde i tidigare. Hittade den hos Jenny.

    Förnamn + mellannamn tack

    Mirjam, och enbart Mirjam. Var som barn alltid lite ledsen över att jag inte hade något mellannamn så ett tag var det tal om att lägga till Charlotte, men de planerna föll i stöpet av någon anledning.

    Stjärntecken

    Skorpion.

    Vilken är din favoritbokserie?

    Oj, nu blev det klurigt. Spontant vill jag säga Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Men Ferrantes Neapelkvartett ligger inte långt efter. Kristina Sandbergs Maj-trilogi är också högt på listan. Ja, jag är ambivalent.

    Vilken är din favoritsmak av de fem grundsmakerna?

    Kanske salt. Det beror på vad jag är sugen på, men jag har sällan några problem med att sluka en hel påse chips själv.

    Vad är din största rädsla?

    Att något ska hända barnen, att förlora dem. Ångestklump i magen.

    Vilka adjektiv använder du för att beskriva något bra?

    Underbart, fantastiskt, super. Och säkert en massa fler.

    Vad är du peppad på just nu?

    På att få träffa mina vänner från Sverige imorgon! Ser också fram emot att vi ska åka dit i maj, men det känns ännu så avlägset att jag inte riktigt har blivit peppad på det än.

    Föredrar du att vara bakom eller framför kameran?

    Helt klart bakom.

    Okej, fullt så obekväm blir jag inte. Bara nästan.

    Vad är det vackraste du vet?

    Det får bli det uppenbara svaret: mina barn. Särskilt när storebror är extra snäll och mysig mot lillebror som då ler mot honom med hela sitt väsen. Och när de sover, då är de allra vackrast.

    Senaste filmen du såg?

    Birdbox, den nya på Netflix med Sandra Bullock. Hade höga förväntningar på den men blev tyvärr besviken.

    Skolkade du i skolan?

    Det hände säkerligen, men inte så väldigt ofta.

    Morgonpigg eller nattuggla?

    Inget av det just nu, oftast bara trött. Men generellt är jag nog mer morgonpigg.

    Kan du jonglera?

    Jag kunde en gång i tiden, men inte längre till min treårings stora besvikelse.

  • Livet & vardagen

    För tio år sedan

    Egentligen är det något som tar emot inombords när det gäller att haka på dessa trender i sociala medier. Kanske för att man till slut ledsnar på att se samma grej överallt? Men med det sagt, så tycker jag att just #10yearchallenge är rätt så underhållande. Jag är en sucker för nostalgi, så får jag en anledning att rota igenom gamla foton så tar jag den.

    För ganska exakt tio år sedan så var jag tjugotre år och reste till Nya Zeeland för första gången. Jag och Todd hade bara träffats i några månader (vi bodde båda i Australien) och han bjöd med mig till Nya Zeeland för att gå på hans systers bröllop. Inte trodde jag väl då att jag tio år senare skulle bo här och ha två barn tillsammans med den där killen som jag reste runt med, medan jag äventyrade på andra sidan jorden. Men så blev det, och så innerligt glad och tacksam är jag för det. Även om jag grämer mig över att det ligger så fasligt långt bort från Sverige.

    Dagens bild. Ganska mycket tröttare nu, men också ganska mycket lyckligare.

  • Livet & vardagen

    Jobbsök, marknadsföring och studier

    Bebisen har äntligen somnat, storebror är på förskolan och jag slår mig ner framför datorn med en kopp kaffe och ett huvud överfullt av tankar. De senaste två dagarna har jag ägnat mig så mycket åt att fixa och dona med grejer runtomkring bloggen (marknadsföring, lära mig WordPress, SEO, etcetera) att jag har glömt bort eller helt enkelt inte haft ork till att blogga. Att läsa om SEO (search engine optimization) känns lite som att falla ner i ett djupt hål, eller en labyrint som aldrig tar slut. Det är lika intressant som det är frustrerande, just eftersom det är så invecklat. Tänker att det ändå kan vara bra att lära sig en del om det, men utan att förflytta fokuset för mycket från att skriva.

    Nu har jag i alla fall skapat en Facebooksida som ni gärna får gå in och gilla. Har även ett nytt Instagramkonto. Jag har ju ganska svårt för att promota mig själv och mitt skrivande, så de senaste dagarna har praktiskt taget varit KBT för mig. Satt i säkert fem minuter och stirrade på den där knappen på Facebook som bjuder in vänner att gilla sidan. Tänkte först: nej, jag väljer ut några stycken bara. Inte kan jag väl välja allihop? Sedan sa jag åt mig själv på skarpen, drog ett djupt andetag och klickade på ”select all”.

    Och så var det gjort. Ingen återvändo. Känslan efteråt kan närmast liknas vid känslan efter att man precis skickat iväg ett sms till någon man verkligen gillar. Pulsen gick upp en aning och jag försattes i ett tillstånd av både eufori och ångest. Okej, det var inte fullt så dramatiskt. Men nästan. Jag fixade det i alla fall och det är jag faktiskt stolt över. Kanske inte låter som en stor grej, men för mig var det.

    Tvingade min sambo att ta några bilder så att jag kan fixa en presentationsbild, men vi tvingades ge upp på grund av skrikande treåring. Sådär som det brukar bli när man ska göra något viktigt. Eller ja, så värst viktigt var det väl inte egentligen. Vi hann få till några stycken i alla fall.

    Idag har jag även helt oplanerat sökt ett jobb. Såg i ett inlägg i facebookgruppen Litteraturgäris att Bonniers söker lektörer, så jag slängde snabbt iväg ett mejl. Ett jobb som är på distans och vid behov. Det vore perfekt för mig just nu, så hoppas hoppas.

    Som om inte det vore nog så sökte jag igår till masterprogrammet Media and communication studies på Malmö högskola. Eftersom det är ett internationellt program så kan jag läsa det när jag bor här. Det är dock väldigt oklart om jag kommer tacka ja, ifall jag ens kommer in. Vet dessutom inte om jag kan få CSN när jag inte bor i Sverige? Men nu har jag i alla fall sökt. Ska bara skicka in två dokument – ett om vilka erfarenheter jag har som kan förbereda mig för programmet och ett så kallat letter of intent, det vill säga vad jag har för avsikter och mål med studierna.

    Imorgon ska jag ägna mig åt att städa huset och få det någorlunda presentabelt innan våra gäster från Sverige kommer hit. Bara tre dagar kvar nu!