Litteratur

Boktips, recensioner, tankar om läsning.

  • Litteratur

    Återfunnen läslust och tre boktips

    Till min glädje och överraskning så har äntligen min läslust återkommit efter att jag i flera månader har fått truga mig igenom nästan varenda bok jag tagit mig an. Att sakna läslust är som ni nog förstår inte ett optimalt tillstånd när man jobbar i bokhandel. Har alltså fått kämpa tappert på jobbet när kunder bett mig om tips. Inte nog med att jag måste prata engelska, jag har dessutom inte läst ut en bok de senaste månaderna. Världens bästa boksäljare.

    Men nu när jag är föräldraledig så läser jag som aldrig förr. Vilket kan tyckas vara lite underligt när jag har en sex veckors bebis, en treåring och en hjärna som är mos. Anledningen till att jag läser så mycket, och jag borde väl skämmas lite för att erkänna detta då jag jobbar i en bokhandel, är att jag läser e-böcker. Jag insåg nämligen att jag har mitt svenska bibliotekskort kvar och att jag kan låna e-böcker på det. Plötsligt kan jag läsa alla svenska böcker som jag annars inte har tillgång till här. Vilken lycka. Dessutom är det lättare att läsa på paddan när jag sitter och ammar. Skulle tro att jag har läst fler böcker de senaste veckorna än vad jag gjort på x antal månader.

    Då måste jag så klart också passa på att tipsa om några bra böcker jag läst på sistone. Min ambition var att recensera alla böckerna men istället får det bli ett ganska kortfattat omdöme. Någon måtta får det vara. Mera orkar faktiskt inte amningshjärnan med just nu. Här kommer mina tips (utan inbördes ordning):

    Arv och miljö av Vigdis Hjorth. En roman om trasiga familjeband, om mörka hemligheter som dras fram i ljuset. Det handlar om en förmögen familj, vars äldsta dotter, Bergljot, i vuxen ålder kommer till den fruktansvärda insikten att hennes far förgrep sig på henne som barn. När hon konfronterar föräldrarna vill de inte kännas vid hennes berättelse. Deras anseende väger tyngre än sanningen. Inte heller hennes systrar tror fullt ut på henne. Men hon kräver nu att bli lyssnad på och hon kämpar för att göra sin röst hörd, för att få berätta sin historia. Det är en stark och laddad roman om ett svårt ämne.

    Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Återigen en roman om familjerelationer, men framförallt är det ett kärleksfullt och vemodigt porträtt av Gardells mor. Hennes längtan efter frihet och hennes gudfruktighet. Hennes omsorg om barnen och hennes excentriska natur. Han är så bra på att fånga och sätta ord på människans utsatthet, vare sig det är han själv som barn eller hans mamma när hon går allt djupare in i demensen. Vissa passager gör nästan ont att läsa. Som när han ska lämna mamman på ett äldreboende och hon skriker att hon bara vill vara fri. Men trots allt det mörka så är det sällan utan humor, i sann Gardell-anda.

    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri. Även detta en roman där familjen står i centrum, och denna gång är det framför allt far-sonförhållandet som skildras. En frånvarande och i mångt och mycket misslyckad far återvänder till Sverige med sex månaders intervaller, för att träffa sina barn och barnbarn. Berättelsen utspelar sig under tio dagar utan att så mycket egentligen händer, men desto mer utspelar sig under ytan och i form av tillbakablickar. Sonen är mitt i småbarnskaoset, vilket beskrivs med mycket humor och igenkänning. Men mitt i det komiska står han där på gränsen till ett sammanbrott, med impulsen att bara sticka. Göra som sin egen far. Lämna. ”Varje gång han gör något tänker han på hur det ska uppfattas, han ger sig själv en komplimang för att han tömmer diskmaskinen, han blockar ut rösterna som viskar att han hatar det här livet, att tillvaron aldrig har varit såhär tråkig och att det enda han vill göra är att resa sig upp och dra. Bara lämna och försvinna. Men när han sitter där i bollhavet är han ändå tacksam. Han är lycklig. Det här är dom gyllene åren. Han kommer bergis sakna den här tiden när barnen flyttat hemifrån. Trots att tiden står stilla.” Det svåra i att vara förälder fångas så väl. Dubbelheten, de extrema topparna och dalarna i ens känsloliv. Det dåliga samvetet. Khemiris språk är lysande som vanligt, och hans senaste roman är det bästa jag läst av honom.

    Sådär. Det var mina boktips. Nu har jag precis påbörjat Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada, och den verkar mycket lovande. Ser även fram emot att läsa Sara Stridsbergs senaste. Böcker alltså, det är bra grejer. Tack läslusten, för att du kom tillbaka till mig.

     

  • Litteratur

    Tema: svenska kvinnliga författare

    Plötsligt har jag drabbats av lite panik över att jag om några månader kommer bo på andra sidan jordklotet och följaktligen inte kommer kunna få tag på böcker av svenska författare så lätt. (En av många anledningar till att få panik inför flytten.) Visst, det går ju att beställa och få det skickat dit. Men ändå. Jag fokuserar därför på att ta mig an böcker av svenska författare just nu. Särskilt sådana som jag har velat läsa länge men av olika anledningar inte läst ännu. Så idag tog jag en tur till biblioteket och lånade ett litet gäng böcker:

    Spådomen av Agneta Pleijel

    Har gått och sneglat på denna på jobbet ganska länge, särskilt efter rekommendationer från min kollega.  Och jag är dessutom väldigt sugen på att läsa henne senaste roman Doften av en man, som ju är en fortsättning på Spådomen. Så då måste jag börja med denna!

    Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall

    Ja, vad behöver sägas? Det här är ju en klassiker som jag borde ha läst för länge sen. Det blir dessutom det första jag läser av Kerstin Thorvall. Efterlängtad läsning!

    Dykarkungens dotter av Birgitta Trotzig

    Ännu en författare som jag inte har läst, och där jag känner att jag verkligen har gått miste om något. Anneli Jordahl skriver i Svenska dagbladet: ”Utan Trotzig hade inte Mare Kandres mörka, adjektivrika sagor kommit till. Utan Trotzig hade vår litteratur varit mindre intellektuell och mindre lidelsefull – mycket, mycket tråkigare.” Mare Kandre tycker jag var en så oerhört begåvad författare så det kommer bli en fullträff det här känner jag. Mörka, täta, psykologiska romaner – kan inte få nog!

    Emma & Uno. Visst var det kärlek av Märta Tikkanen

    Jag har inte tidigare läst något av Märta Tikkanen heller. Katastrof alltså. Den här lågmälda, poetiska romanen om hennes morföräldrar känns verkligen som ett måste. Vem kan motstå en tragisk kärlekshistoria mitt i denna feel-good-hysteri? Inget ont om de som gillar feel-good, jag har bara svårt att relatera till varför en läser något som förmodligen kommer glömmas bort fem minuter efter att boken är utläst.

    Sist men inte minst så hittade jag en något mer samtida roman: Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Den har jag redan satt igång med, eftersom den måste tillbaka om en vecka. Jag gillar det jag har läst än så länge. Den handlar om Elise, en något avtrubbad ung tjej som rör sig genom Stockholms gator. Tomheten och en känsla av främlingsskap gentemot omvärlden genomsyrar henne. Hon går på Tinderdejter, men känner sig uttråkad och upplever att alla är precis likadana. Språket är skarpsynt och precist, mycket igenkänning för den som har en benägenhet att längta bort och drabbas av tillvarons tomhet. Och vem har inte det?

     

  • Litteratur

    Jag ägnar mig åt hetsläsning

    Jag är just nu inne i en period av extrem läslust, sådär så att jag kan gå från soffan till köket utan att lägga ifrån mig boken jag läser. Häromdagen slog jag två flugor i en smäll och gjorde mina sjukgymnastinövningar samtidigt som jag läste. Det blev lite problematiskt när jag stod på balansplattan, men annars gick det bra. Nåväl, för att komma till saken – jag har ju inte riktigt haft tid till att läsa det senaste, så nu vill jag ta igen allt. Dessutom kommer jag jobba ganska mycket i bokhandeln över sommaren och vill verkligen läsa ikapp. Blir så mycket jobbigare att tipsa om böcker om jag typ inte har läst några av de som är på tapeten just nu.

    Men hur mycket jag än tycker om att känna det här suget efter att hela tiden läsa, så måste jag ibland hejda mig under själva läsningen så att det inte går alltför fort. Jag kan bli så ivrig på att sätta igång med nästa bok att jag inte ger den jag läser tillräckligt mycket tid och eftertanke. Det blev väldigt tydligt när jag läste Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den har dessutom ett element av spänning och stark framåtrörelse vilket gjorde att jag ville läsa den snabbt, men det starka och bitvis poetiska språket förtjänade att läsas långsamt. Så jag fick stanna upp ibland och påminna mig själv om det. Eller det var väl snarare hans formuleringar som påminde mig om det – när jag plötsligt stannade upp mitt i det spännande handlingsförloppet och insåg att här behöver jag suga i mig språket, sakta ner en stund. Jag uppskattade verkligen kontrasterna i romanen. Hur han går från en poetisk eller abstrakt formulering till något alldeles konkret. Och hur han målar upp så tydliga scener, med ett språk som är till synes enkelt men där det är uppenbart att bakom ligger enormt mycket arbete och omsorg om detaljer. Skicklig författare helt enkelt.

    Nu tänkte jag försöka mig ut på en löprunda för första gången sedan jag skadade tån. Hoppas att senorna inte går av igen. Sen ska jag dammsuga lägenheten och sen kommer min mor på besök.

  • Litteratur,  Skrivande

    Tre böcker om skrivande

    Eftersom jag har läst Kreativt skrivande (och helt enkelt för att jag är en skrivande människa) så har jag plöjt igenom många skrivböcker genom åren. Jag tänkte därför nämna tre stycken som jag tycker sticker ut lite extra ur det enorma hav av skrivböcker som finns där ute.

    Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell. En tunn essäbok med självbiografisk utgångspunkt. Den handlar mycket om att hitta självtillit i sitt skrivande, att finna sin egen röst och att våga. Och den handlar också om hennes vänskap med Sara Lidman.

    Hon skriver i en av sina essäer om att beskriva en rödhake. Om att hon är den enda som ser rödhaken just så som hon ser den och att hon därför måste skriva om den utifrån sin subjektiva blick. Det låter kanske självklart men jag fick ändå en aha-upplevelse när jag läste detta. ”Om jag istället skulle försöka skriva om en allmän, tänkt rödhake sådan jag föreställer mig att den borde vara, kommer min lilla text genast att vissna.” Jag tror att ens subjektiva blick lätt faller undan när självtilliten tryter. Åtminstone är det så för mig. Jag börjar mer eller mindre medvetet att tänka ”hur skulle någon annan beskriva det här föremålet/den här miljön, hur borde jag beskriva det” och utifrån det läget formulerar jag meningar som låter alldeles för konstlade och stela. Rynell skriver också  att ”Kampen med självkänslan ingår i det som så småningom blir till, som en text inuti texten.” Det tycker jag är ett så fint sätt att se det på. Den här boken är full av kloka resonemang och tankar om skrivande. Det är kanske inte en bok man vänder sig till för handfasta råd eller skrivövningar, men definitivt om man vill inspireras och få nya inblickar i skrivandets konst.

    Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Denna skrivbok är till skillnad från föregående ganska omfattande. Och den är fullspäckad med handfasta råd och praktiska övningar samtidigt som den är personlig och väldigt rolig. Hon skriver om arbetsprocessen, om dramaturgi, om hur hon hittar tonen, om hur hon går igenom helvetesperioder. Hon betonar också vikten av hårt arbete. ”Talang är långt tålamod. Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på.”

    Och hennes sätt att skriva är ju så fantastiskt att jag kan läsa den här boken enbart för att njuta av språket. Ett plus i kanten är förstås att jag lär mig mycket av den. Ett av mina favoritstycken är: ”Låt dig inspireras, imponeras. Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta. Ta in. Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns. Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media. Något har hänt. Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet. Lägg märke till allt, missa ingenting.”

    Skriva med kropp och själ av Natalie Goldberg. Nu var det några år sedan jag läste den här boken, men jag minns att jag fick en rejäl inspirationskick efteråt. Det jag uppskattar med Goldbergs hållning är att hon belyser friheten i skrivandet, att man ska kunna sänka kraven och släppa spärrarna. Kanske ha ett mindre allvarligt utgångsläge. Det låter ju självklart och enkelt, men som alla skrivande personer nog vet så är det inte alltid det. Personligen har jag ofta störst problem med att jag stelnar till i mitt skrivande, överanalyserar, petar i detaljer och sätter stopp för mig själv. Hon skriver väldigt mycket nyttigt och inspirerande angående detta. Att man inte ska försöka vara för litterär, om att släppa loss allting och inte bry sig om hur ens ego helst vill framställa en.

    Om man är i det läget då man behöver komma igång med skrivandet så tycker jag att Natalie Goldbergs bok är ett perfekt hjälpmedel. Hon har massvis med nyttiga och givande skrivövningar och fokus ligger mer på den mentala biten (att ha rätt inställning och nå fram till ett känsloläge då orden kommer naturligt) snarare än hur man ska göra för att skriva bra.

    Det var mina tips. Jag skulle egentligen vilja ha med Maria Küchens Att skriva börjar här, men den kanske får ett alldeles eget inlägg istället. Nu får det räcka för ikväll.

  • Litteratur

    Bön för Tjernobyl

    bon-for-tjernobyl

    Vad kan jag säga om en bok som Bön för Tjernobyl? Faktum är att den lämnar mig alldeles mållös. Det är en bok fylld med vittnesmål och monologer från människor som har drabbats av något ofattbart i livet. Hur skulle jag ens kunna försöka förstå när de själva gång på gång säger att det är för obegripligt? Att krig är något man kan förstå, men att detta övergår det mänskliga förståndet. Författaren själv kallar boken för ”en encyklopedi över min samtids känslor och inre liv.” Det är tydligt att känslor prioriteras framför fakta och händelser, vilket gör att boken skiljer sig från många andra reportageböcker.

    Svetlana Aleksijevitj har rest runt under tre års tid och intervjuat människor som fallit offer för Tjernobylkatastrofen. Detta resulterar i otroligt starka berättelser och scener. Hon fungerar som ett slags förmedlare, vilket förvisso alla reportrar gör i mer eller mindre utsträckning. Skillnaden är att detta aldrig handlar om hennes egna erfarenheter eller värderingar. Hon finns inte alls med i texten för att förklara eller argumentera. Hon bara låter människorna berätta. Det är deras ord,  men det är hennes sätt att komponera ihop texten, hennes sätt att upptäcka mönster i alla berättelser som gör att det blir en ”monolog om frihet och drömmen om en vanlig död” eller en ”monolog om ett helt liv skrivet på en dörr” eller ”en monolog om ett månlandskap”. Enbart titlarna i denna bok utgör ju ett konstverk i sig själva.

    I den inledande monologen, En ensam mänsklig stämma, skildrar hon en kvinna som sitter vid sin mans dödsbädd. Hon visar den helt gränslösa och ovillkorliga kärleken, hur kvinnan aldrig lämnar hans sida. Inte ens när hans kropp förvandlas till något nästan omänskligt. Hon utsätter sig själv för livsfara, utan att tveka en sekund. Aleksijevitj för fram detta känslosamma, både kärleken och den fruktansvärda sorgen, utan att det någonsin faller över åt det sentimentala hållet. Det som berör är också våndan inför själva berättandet, hur kvinnan talar om saker som hon inte talat om på tio år. ”Nej, det kan jag inte berätta! Ni kan inte skriva det! Allt som var mig så kärt. Allt som jag älskade så mycket…”

    Där finns också mannen som skriker åt Aleksijevitj att lämna dem ifred, att de måste leva där. Och så alla barnens röster, samlade i En barnkör. Det berör på ett helt annat plan, deras rättframhet och hur de tvingas handskas med döden. ”Först trodde jag att jag aldrig kommer att dö. Men nu vet jag att jag ska dö. En pojke som hette Vadik Korinkov låg på sjukhuset samtidigt som jag… Han ritade fåglar och små hus och gav mig dem. Han dog. Att dö är inte otäckt… Man sover länge, länge och vaknar aldrig …”

    Jag undrar vad som krävs av en människa för att hon ska utsätta sig själv för detta? Att resa runt under så lång tid och samtala i timmar med de som drabbats så hårt, att lyssna på alla deras sorger, se dem gråta och gå under. Att göra allt detta, utan att själv gå under. Hon väjer inte undan för något, hon låter nyfikenheten och det genuina intresset för den mänskliga naturen leda henne framåt. ”Hur mycket människa finns det i människan?” undrar hon. På samma sätt som ett barn låter hon inte skrupler eller hämningar stå i vägen.

    Hon har en otrolig förmåga att se människan, den som finns där bortom allt som byggs upp på ytan. Att tränga igenom det där skiktet och hitta fram till det allra innersta, till det blottlagda. Inte genom att ställa perfekta frågor, inte heller genom att övertala. Utan helt enkelt genom att förfina konsten att lyssna. Hon sätter ett sådant stort värde på dessa människor, just för att hon låter de få sina röster hörda. Hon lägger märke till och för fram det som är betydelsefullt i vardagen. Alla små detaljer som är så talande. Det är det som gör den här boken så oerhört drabbande.

  • Litteratur

    Smakebit på søndag – Ett öga rött

    Mitt bidrag till Smakebit på söndag är ett utdrag ur dagboksromanen Ett öga rött skriven av Jonas Hassen Khemiri. Känns som en sådan bok som ALLA har läst förutom jag.

    9789113050454

    ”Tänk mitt liv skulle vara annorlunda utan kärleken, för med den man slipper massa andra tankar och samtidigt man får balans. Fast också det finns risk för om Marit råkar glömma ge mig varma kärleksblicken i rastrummet det svider läskigt mycket. I mera filosofiord man kan säga kärleken är fin men också den ger tjockaste risken för bara om tjejen flamsar runt med några andra och kanske säger till Stefan hans nya frisyr är fin det blir som löpeld inuti.” (s.63)

  • Litteratur,  Skrivande

    Skriva tills fingrarna blöder

    På måndag är det dags för sista inlämningen av manuset. Då ska det alltså vara 100 % färdigt. Hjälp. Jag hade hoppats på att jag skulle komma upp i 60 000 ord. Just nu är det 25 000. Så jag har att stå i de kommande två dagarna kan man säga.

    Och helst av allt vill jag lägga mig ner på soffan och äta chips och kolla på serier, vilket jag faktiskt ska göra nu. En stund i alla fall. Finns liksom ingen poäng i att sitta med texten så länge att ingenting vettigt blir skrivet längre. Jag skulle ha planerat min tid lite bättre, för det är faktiskt orimligt att hinna få ihop så mycket text på ett par dagar. Det får bli lite kortare än vad jag hade tänkt helt enkelt. Det blir bra.

    Det är så typiskt också att jag har en hel hög med böcker som jag verkligen vill läsa nu när det inte finns någon tid över alls. Fast det där är ju inte helt sant, jag skulle kunna läsa nu istället för att kolla på serier. Men jag är också väldigt taggad på att kolla på Big little lies som jag har hört så mycket bra om, så det får nog bli så nu. Om ni är intresserade av att veta vilka böcker som ligger i en (just nu ganska kaotisk) hög på mitt skrivbord, så är det följande:

    • Stormen i den pelare som bär av Andres Lundberg (var och lyssnade på ett samtal mellan honom, Jenny Tunedal och Ulf Karl Olov Nilsson häromdagen, på Göteborgs litteraturhus. De pratade om hur depression och demens gestaltas i litteraturen – det var väldigt intressant och jag tänkte skriva ett separat inlägg om det när jag inte längre panikskriver på mitt manus)
    • Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Vi får se när jag tar mig an denna, eller om jag ens hinner innan den ska lämnas tillbaka. Känner att jag måste vara mentalt och känslomässigt redo innan jag ger mig i kast med den.
    • En kvinnas blekblå handstil av Franz Werfel. De pratade om denna bok i den fantastiska podden Mellan raderna och jag blev genast sugen på att läsa den. Han var ju kompis med Kafka liksom, hur kan den inte vara bra  då?
    • The story of a new name av Elena Ferrante. Den har jag faktiskt påbörjat för länge sedan och så har massa annat kommit emellan. Ger den suktande blickar varje dag och längtar tillbaka till Ferrantes värld.
    • Brave new world av Aldous Huxley. Egentligen var det min sambo som lånade den här, men jag tänkte sno den efter att han läst färdigt. Känns som en bok jag borde ha läst redan.
    • Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, en av de som var med i samtalet på Göteborgs litteraturhus. Han har skrivit en essä om demens, vansinne och litteratur. Den verkar inte vara så tung och svår som den kanske låter.

    Det var det. Längtar verkligen efter lugnet som förhoppningsvis infinner sig efter att inlämningen är över, och att äntligen få lite mer tid till att läsa.

  • Litteratur

    Olikhetsutmaningen: liv och död

    Hittade den här olikhetsutmaningen hos enligt O: Veckans utmaning går alltså ut på att berätta om böcker eller annan form av kultur som man kopplar till liv och död. I mitt fall blev det tre böcker:

    • Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, en bok där hon skriver sig igenom sorgen efter makens död. Hennes liv ligger i spillror och orden blir en räddning för henne. Det handlar lika mycket om döden som om livet och att kanske främst om att orka fortsätta leva efter att ha gått igenom något så fruktansvärt. Den är tung, men oerhört vackert skriven. ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet, som man känner det, tar slut”.
    • Ett liv för lite av Kristofer Ahlström är en roman om syskonkärlek, om band som brister och återknyts igen. Vi får följa tvillingarna Caroline och David genom livet. De är egentligen trillingar men det tredje syskonet dör vid förlossningen, vilket i sin tur räddar livet på mamman och de andra två. Berättarrösten är till en början det döda syskonet som finns där som en osynlig betraktare. Språket är hypnotiserande vackert och jag kan varmt rekommendera den här boken.
    • Jag kom också att tänka på Stoner av John Williams, bara för att det är en sådan storslagen livsskildring och en av mina absoluta favoritböcker. Har ni inte läst den ännu så föreslår jag att ni gör det nu. Och har ni redan läst den så läs om den. Det ska jag göra.
  • Litteratur

    Som om någon hade täckt över alla mina minnen med en filt.

    Jag älskar när jag läser en bok som har ett sådant fantastiskt språk att jag sitter och skriver ner meningar och ibland hela stycken. Jag kan inte sluta, vill nästan memorera hela böcker ibland. Här kommer mina favoriter (än så länge) ur Gingarderoben av Leslie Jamison:

    ”Kinderna var röda och skrovliga som cement, och huden runt ögonen var svullen. Pupillerna låg och tryckte i sina hålor. Håret var tjockt och burrigt som musboet vi hittade i garaget när jag var liten.

    ”Ginen brände mitt ömma tandkött. Havet kunde ha varit en öken. Det var bara ett stort fält av mörker utan något ljus.”

    ”Om hon någonsin lärde känna mig tillräckligt väl så skulle hon få veta hur jag hade blivit förstörd som allting annat, förstörd av män och droger och ljudet av min egen hand som träffade mammas ansikte.”

    ”Jag drack klunk efter klunk. Fortsatte att svälja. En mörk fläck spred sig över mitt liv och jag var glad för det, som om någon hade täckt över alla mina minnen med en filt.”

     

  • Litteratur,  Livet & vardagen

    Reader Problems Book Tag

    Just nu känner jag mig ganska seg i huvudet efter att ha skrivit större delen av dagen och kvällen. Jag har fortfarande inte riktigt kommit in i vanan att uppdatera bloggen med jämna mellanrum, men nu när det är rätt mycket att göra så det får vara okej. Hur som helst tänkte jag att en enkät kan passa bra. Hittade den här hos Bokföring enligt Monika.

    1. Du har 20.000 olästa böcker i din bokhylla, hur bestämmer du vad du ska läsa?
    Oj, nog för att jag har många olästa böcker i hyllan, men 20.000 var saftigt. Jag har inte något system när det gäller min läsning, utan jag läser det som faller mig in. Eller såhär: jag bestämmer ofta att jag ska läsa en viss bok efter den jag håller på med men sen hinner jag alltid hitta någon annan innan jag är klar och avviker således från planen.

    2. Du är halvvägs genom en bok och du känner inte något för den. Ger du upp läsningen eller läser ut den?
    Ger oftast upp. Det beror dock lite på vad det är för slags bok. Om jag har hört mycket bra om boken i fråga så trugar jag ett bra tag, alternativt läser den vid ett annat tillfälle. Men min filosofi är att det finns alldeles för många bra böcker för att man ska slösa bort tid på de som inte ger en något.

    3. Slutet av året kommer med stormsteg och du har inte avslutat din läsutmaning. Försöker du läsa ikapp och hur i så fall?
    Det här ska jag väl kanske inte erkänna i bloggen men jag har inte några läsutmaningar. Ska kanske börja med det? Men om jag hade ett uppsatt mål så skulle jag ändå inte stressa för att läsa ikapp.

    4. Omslagen på böcker i en serie du älskar matchar inte, hur hanterar du det?
    Om det är omslag som jag verkligen tycker om så kan det svida lite, men i regel bryr jag mig inte så värst mycket om det.

    5. Alla omkring dig hypar över en bok du inte gillar. Vem bondar du med som har liknande känslor?
    Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på den här. Brukar oftast kunna hitta någon som delar min läsupplevelse men annars gör det inte så mycket. Smaken är som baken som man säger.

    6. Du läser en bok offentligt och känner hur du börjar gråta. Hur hanterar du det?
    Kan inte minnas att det har hänt någon gång. Däremot när jag suttit på vagnen och lyssnat på någon sorglig radiodokumentär, då har det varit nära. Annars försätts jag nog oftast i det känsloläget när jag är hemma i min safe zone. Men om det hände så skulle jag förmodligen lägga undan boken och fortsätta läsningen vid ett annat tillfälle. Är inte mycket för att gråta offentligt.

    7. Uppföljaren till en bok du älskar har precis kommit ut men du har glömt vad som hände i förra boken. Läser du om boken innan du går vidare?
    Nej, jag läser en sammanfattning och räknar med att jag kommer hänga med i handlingen.

    8. Du vill inte att någon ska låna dina böcker, hur säger du på ett trevligt sätt nej till någon som frågar?
    Jag lånar gärna ut mina böcker, åtminstone till familj och vänner.

    9. Du har plockat upp fem böcker den senaste månaden men inte kommit någonvart med dem. Hur kommer du över en lässvacka?
    Jag läser något som är lättsamt men välskrivet. Gärna en tunn bok. Och så väntar jag bara ut lässvackan.

    10. Det är många böcker som har kommit ut och som du bara måste läsa, hur många böcker köper du?
    Det beror väl lite på vad ekonomin tillåter just då. Jag har ju turen att få lite personalrabatt eftersom jag jobbar i bokhandel, så ibland kan jag plocka på mig en rejäl hög. Men på senaste tiden har jag faktiskt mest lånat från biblioteket.

    11. Efter du har köpt alla de där böckerna du bara måste läsa, hur lång tid sitter de i din bokhylla innan du faktiskt läser dem?

    Vissa läser jag direkt, andra stackare hamnar i hyllan och förblir olästa länge.