Litteratur

Boktips, recensioner, tankar om läsning.

  • Litteratur

    Recension: Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld

    img_4900

    Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända är en underhållande och fartfylld roman. Handlingen kretsar kring Penny, en ung författare som debuterat med en kritikerrosad roman. Hon blir unisont hyllad i media- och kulturvärlden, kallad underbarn och geni. Samtidigt är hon skandalomsusad och vill inte gärna vara en del av etablissemanget.

    När historien tar sin början så kämpar Penny med sin andra roman, men skrivkrampen har ett hårt grepp om henne. Förskottet på en kvarts miljon som hon fick av förlaget brände hon under några månader i London, tillsammans med den nyfunna karismatiska och förförande vännen Lola. Efter en intensiv och turbulent tid i London bestämmer hon sig för att bryta helt med Lola och flytta hem igen, för att skriva klart romanen och leva ”Svensson-liv”. Hon träffar Nick som hon inleder en tämligen platt och passionslös relation med. En dag ungefär två år senare dyker Lola upp och ställer allt på ända igen.

    Romanen består av många olika trådar och storyn går åt flera oväntade håll. Möjligtvis hade den mått bra av att kortas ner något, men jag blir ändå aldrig direkt mätt på att läsa om Penny och hennes förehavanden. Det finns ett sådant driv framåt att jag har ytterst svårt att lägga ifrån mig boken. Trots att det är en omfångsrik roman så läste jag ut den på ett par dagar.

    Dialogen är rapp och ofta underfundig, särskilt mellan Penny och Lola. Deras vänskapsrelation skildras för övrigt på ett alldeles ypperligt sätt, det är stormigt och intensivt och samtidigt något som liksom skaver hela tiden. Förutom de humoristiska inslagen så är det också en vemodig skildring av en ung tjej som är rätt så vilsen och som allra helst vill bli sedd av sin känslomässigt frånvarande och egocentriska far. Det blir nästan jobbigt att läsa om hur hon idealiserar honom.

    ”Jag vet inte hur många gånger jag hade befunnit mig i den här situationen. Suttit i en soffa och tittat på pappa. Bara betraktat honom. Som barn, tonåring, vuxen. Lyssnat på honom och hans vänner. Varit publik. Väntat på att de andra skulle gå hem. Så att jag fick vara ensam med honom. Men folk gick ju aldrig hem.”

    Jenny Jägerfeld är grym på att sätta ord på skapandets våndor, den där känslan när orden inte kommer fram. ”Det gick inte. Det bara gick inte. Frustrationen var en tärande klåda, ett eksem på en plats någonstans mellan skulderbladen som inte gick att nå.” Romanen väcker också frågor om skapande och konst i allmänhet, och om originalitet i synnerhet. Handlar inte allt skapande om att efterlikna snarare än att skapa någonting helt unikt? Och var går gränsen för plagiat? Intressanta frågor som vävs in i storyn på ett snyggt sätt.

    Boken finns att köpa här och här.

    0
  • Litteratur,  Vardag

    En tur till jobbet, bokköp och inskolning

    Nu har vi påbörjat inskolning på förskolan och idag var första gången jag åkte därifrån en stund. Passade på att gå till banken, och lämpligt nog ligger banken precis vägg i vägg med mitt jobb. Så jag gick in dit en sväng också.

    Så fina små paket med ledtrådar utanpå om vilken bok det är. Bra julklappstips! Alltså att ni kan göra samma grej då, inte åka till en bokhandel i Nya Zeeland för att köpa julklappar.

    Felix somnade därinne och jag kunde strosa runt en stund bland alla böcker. Minns inte när jag gjorde det senast. Helt underbart. Hittade så många böcker som jag ville köpa, men jag fick hejda mig.

    Så fina klassiker. Vill gärna ha hela bokhyllan fylld med dessa. Men istället för en klassiker så fick en annan bok följa med hem.

    Har hört bra saker om hennes tidigare bok Fight like a girl så jag ser fram emot att läsa denna. Hoppas på en del nya insikter om hur man ska tänka när man uppfostrar två pojkar i ett patriarkat. Särskilt viktigt i det här landet som har en rätt så utbredd machokultur.

    På tal om detta så satt en av pedagogerna på förskolan och pratade med Lockie när han tog fram en träbräda med några skruvar i för att leka med. Gillar du verktyg, frågade hon. Har pappa verktyg hemma? Brukar du leka med pappas verktyg?

    Hon la dock till eller mamma, efter en stund. Kanske kände hon min irritation. Petitesser, kan tyckas. Men nej, inte när massa små uttalanden ackumuleras och när det rör sig om att barn hela tiden får förmedlat till sig att pojkar gör si och flickor gör så, eller att mammas och pappas uppgifter måste skilja sig åt i fråga om hushållsarbete. Jag tror tyvärr inte att de har så mycket fokus på att arbeta med genus på den här förskolan. Kanske borde jag ta med boken som jag köpte och bara råka lämna den där någonstans, som en subtil hint?

    Hur som helst så hade det gått bra för honom medan jag var borta, och jag tror att han kommer trivas. Det är en Montessori-förskola och utifrån det jag har läst och hört så gillar jag tankarna bakom den pedagogiken. Tycker det är så himla svårt att veta egentligen, vad som är bra eller inte. Blir mest förvirrad av att läsa om olika slags pedagogiska inriktningar och landar slutligen i att de flesta verkar ju bra på sitt sätt.

    Nej, nu ska jag läsa en stund. Och sedan kanske kolla på Bonde söker fru, mitt guilty pleasure. Som ger mig hemlängtan.

    0
  • Litteratur

    En liten lista om litteratur

    Hej, här kommer en lista om böcker som jag komponerat ihop denna afton.

    Bok jag läser just nu: Dvärgen av Pär Lagerkvist och Kända och underliga ting av Teju Cole.

    Bok jag är sugen på att läsa: Massa! Bland annat Nuckan av Malin Lindroth och Nej och åter nej av Nina Lykke.

    Bok som fick mig att skratta: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Och den senaste boken jag läste – Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld.

    Bok som fick mig att gråta: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj.

    Författare som jag vill läsa mer utav: Kerstin Ekman! Har knappt läst något av henne, det måste det bli ändring på!

    Bok som jag önskar att jag själv hade skrivit: Typ allt som är välskrivet? Nej, jag vet inte. Kanske Agnes Lidbecks Finna sig. Tyckte den var briljant.

    Bok som jag egentligen tyckte om men aldrig läste ut: Underground railroad av Colson Whitehead, Handmaid’s tail av Margaret Atwood.

    Bok som jag känner att jag borde läsa, men aldrig kommer att läsa: Odysseus av James Joyce. Har försökt och gett upp alltför många gånger.

    Bok som alla hyllade men som jag inte tyckte om: Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Var så himla peppad på den här (kanske för höga förväntningar?) och det föll platt. Tyckte den var för amerikansk och melodramatisk, karaktärerna kändes inte särskilt mångfacetterade och de utvecklades liksom inte.

    Bästa boken om feminism: Nina Björks Under det rosa täcket ligger mig varmt om hjärtat. Även hennes bok Lyckliga i alla sina dagar.

    Bästa boken om skrivande: Bodil Malmstens Så gör jag: konsten att skriva.

    Bästa diktsamlingen: Kanske måste bli Bodil Malmsten igen. Hennes fantastiska bok Det här är hjärtat. Eller någon av Tranströmer.

    Bästa trilogin: Kristina Sandbergs trilogi om Maj måste jag nog säga. Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

    Bok som jag har läst flera gånger: Aprilhäxan av Majgull Axelsson (skrev C-uppsats om den). Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt pga älskade den.

    Bok som jag vill läsa om: Revolutionary road av Richard Yates.

    Min all time favourite: Typ omöjligt att bara välja en men okej. Anna Karenina av Lev Tolstoj.

    0
  • Litteratur

    Människan är den vackraste staden

    Att läsa Sami Saids nya roman är som att slungas in i en språklig karusell, där det går i ett rasande tempo och han leker med orden, omkullkastar regler och föreställningar. Det är bara att hålla i sig och hänga med utifrån bästa förmåga.

    Romanens jagberättare är San Fransisco, en flykting (eller upptäcktsresande som han kallar sig själv) från Afrikas horn. Hans pengar har tagit slut och han befinner sig någonstans i norra Europa. När romanen tar sin början har han just blivit utslängd från sin lägenhet. Tillvaron går ut på att försöka ta sig vidare, han rör sig från plats till plats utan några fasta punkter. Med en dröm om att någon gång ta sig till Amerika. Hans kringflackande existens skildras i en medvetandeström, där sinnesintryck och tankar flödar fram om vartannat.

    Det är ett språk som liksom spränger alla gränser, överraskar och hela tiden tar nya vändningar. Ena stunden humoristiskt, andra stunden finstämt och poetiskt. ”En fruktansvärd egenskap, den passade inte en lejondräpare som druckit sin systers tårar och skickat sina svagheter i exil och var förutbestämd att nå ända upp till högsta våningen.” Språket präglas till stor del av en glöd och en frenesi, men samtidigt finns det en enkelhet och ett lugn i vissa formuleringar, som verkligen tilltalar mig. ”Utanför pågick dagen fortfarande, i mitt huvud var det skymning.”

    I romaner som är lagda åt det experimentella hållet så kan det kanske ibland upplevas som att språket eller stilen överskuggar innehållet, men i det här fallet tycker jag att författaren lyckas sammanföra språk och innehåll till en perfekt balans. Det blir aldrig tillkrånglat eller onödigt svårt och förankringen i storyn finns hela tiden där. Med det sagt så gäller det att läsa den här romanen med skärpta sinnen. Om jag tappar fokus så är det svårt att hitta tillbaka, lite som om att berättelsen skyndar vidare utan mig.

    San Fransisco lever i utkanten av samhället, han är en del av de ”uthemska”, som han själv kallar det. ”Vi kom bra överens, jag och stadens onyktra. Mellan oss fanns en ömsesidig respekt, ett slags erkännande av varandras existenser.” Trots att detta är en mörk berättelse, så är den samtidigt full av ljus och glädje. Dels på grund av det sprakande, lekfulla språket och dels på grund av den mycket älskvärde San Fransisco som allt som oftast ser på tillvaron med glädje och förhoppningar. Han är en upptäcktsresande, som bara väntar på att ta sig vidare. ”Han andades ut en möjlig framtid. Jag och han på den gyllene bron i San Fransisco. Bilarna som ven förbi, måsarna över oss. Här och var slog grässtrån upp ur sprickorna.”

    Finns att köpa här och här.

    0
  • Litteratur

    Recension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

    Som jag skrev för ett tag sedan så har jag ju börjat låna e-böcker på mitt svenska bibliotekskort. Äntligen har jag kunnat läsa alla svenska böcker som jag har gått miste om här på andra sidan jordklotet. Nu senast: Sara stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis.

    Allting utgår ifrån berättarjaget Inni, en ung tjej som missbrukar och livnär sig på prostitution. Historien tar sin början med att hon blir brutalt mördad och styckad i en skogsdunge. Hon figurerar sedan som en sorts allvetande berättare, och genom hennes blick får vi se hennes två barn som hon lämnat bort, hennes föräldrar och lillebrodern som drunknade som barn. Dessa scener där hon betraktar sin familj varvas med återblickar till hennes förflutna, samtidigt som hon hela tiden återkommer till scenen i skogen. Berättelsen vecklar ut sig på ett sätt som skapar spänning och driv, och jag vill bara fortsätta läsa.

    Samtidigt är det som en snara som dras åt långsamt, att läsa den här romanen. Framförallt är det bildspråket och naturbeskrivningarna som används för att skapa det mörka, nästintill klaustrofobiska, tonläget. Som att man sugs in och dras nedåt, hela tiden, precis som berättarjaget. ”Jag låg på marken i skogen och såg på trädens mörka rötter som långsamt trängde ner i sjöns vatten och allting var så stilla att även de långsammaste rörelserna blev synliga, trädkronorna som rörde sig i slowmotion där uppe, insekterna som krälade på undersidan av varje blomma och vattendropparna som släppte från trädens grenar […] Jag tänkte att träden hängde mellan människan och Gud, att de sträckte sina kronor upp i himlen och att rötterna grep som drakklor ner i jorden där de döda bodde, där jag också skulle befinna mig snart.”

    Jag stannar hela tiden upp vid formuleringar, ja hela stycken, läser om igen och förundras över styrkan i språket. ”Själv hade jag hundratals skisser till olika liv inom mig, och jag visste inte vilket av de jag skulle gripa efter. Så jag grep efter inget.” Det poetiska och det vackra varvas med förruttnelse, död, groteska detaljer. ”Det är tur att fåglarna finns, och likmaskarna, och förruttnelsen. Om vi döda inte låg i jorden och förmultnade skulle vi vara till himlen travade, skyskrapor och torn av döda.” Sara Stridsberg brukar aldrig göra mig besviken med sina böcker, och det här är inget undantag. Kärlekens Antarktis är en stark och smärtsam roman.

    0
  • Litteratur

    Återfunnen läslust och tre boktips

    Till min glädje och överraskning så har äntligen min läslust återkommit efter att jag i flera månader har fått truga mig igenom nästan varenda bok jag tagit mig an. Att sakna läslust är som ni nog förstår inte ett optimalt tillstånd när man jobbar i bokhandel. Har alltså fått kämpa tappert på jobbet när kunder bett mig om tips. Inte nog med att jag måste prata engelska, jag har dessutom inte läst ut en bok de senaste månaderna. Världens bästa boksäljare.

    Men nu när jag är föräldraledig så läser jag som aldrig förr. Vilket kan tyckas vara lite underligt när jag har en sex veckors bebis, en treåring och en hjärna som är mos. Anledningen till att jag läser så mycket, och jag borde väl skämmas lite för att erkänna detta då jag jobbar i en bokhandel, är att jag läser e-böcker. Jag insåg nämligen att jag har mitt svenska bibliotekskort kvar och att jag kan låna e-böcker på det. Plötsligt kan jag läsa alla svenska böcker som jag annars inte har tillgång till här. Vilken lycka. Dessutom är det lättare att läsa på paddan när jag sitter och ammar. Skulle tro att jag har läst fler böcker de senaste veckorna än vad jag gjort på x antal månader.

    Då måste jag så klart också passa på att tipsa om några bra böcker jag läst på sistone. Min ambition var att recensera alla böckerna men istället får det bli ett ganska kortfattat omdöme. Någon måtta får det vara. Mera orkar faktiskt inte amningshjärnan med just nu. Här kommer mina tips (utan inbördes ordning):

    Arv och miljö av Vigdis Hjorth. En roman om trasiga familjeband, om mörka hemligheter som dras fram i ljuset. Det handlar om en förmögen familj, vars äldsta dotter, Bergljot, i vuxen ålder kommer till den fruktansvärda insikten att hennes far förgrep sig på henne som barn. När hon konfronterar föräldrarna vill de inte kännas vid hennes berättelse. Deras anseende väger tyngre än sanningen. Inte heller hennes systrar tror fullt ut på henne. Men hon kräver nu att bli lyssnad på och hon kämpar för att göra sin röst hörd, för att få berätta sin historia. Det är en stark och laddad roman om ett svårt ämne.

    Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Återigen en roman om familjerelationer, men framförallt är det ett kärleksfullt och vemodigt porträtt av Gardells mor. Hennes längtan efter frihet och hennes gudfruktighet. Hennes omsorg om barnen och hennes excentriska natur. Han är så bra på att fånga och sätta ord på människans utsatthet, vare sig det är han själv som barn eller hans mamma när hon går allt djupare in i demensen. Vissa passager gör nästan ont att läsa. Som när han ska lämna mamman på ett äldreboende och hon skriker att hon bara vill vara fri. Men trots allt det mörka så är det sällan utan humor, i sann Gardell-anda.

    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri. Även detta en roman där familjen står i centrum, och denna gång är det framför allt far-sonförhållandet som skildras. En frånvarande och i mångt och mycket misslyckad far återvänder till Sverige med sex månaders intervaller, för att träffa sina barn och barnbarn. Berättelsen utspelar sig under tio dagar utan att så mycket egentligen händer, men desto mer utspelar sig under ytan och i form av tillbakablickar. Sonen är mitt i småbarnskaoset, vilket beskrivs med mycket humor och igenkänning. Men mitt i det komiska står han där på gränsen till ett sammanbrott, med impulsen att bara sticka. Göra som sin egen far. Lämna. ”Varje gång han gör något tänker han på hur det ska uppfattas, han ger sig själv en komplimang för att han tömmer diskmaskinen, han blockar ut rösterna som viskar att han hatar det här livet, att tillvaron aldrig har varit såhär tråkig och att det enda han vill göra är att resa sig upp och dra. Bara lämna och försvinna. Men när han sitter där i bollhavet är han ändå tacksam. Han är lycklig. Det här är dom gyllene åren. Han kommer bergis sakna den här tiden när barnen flyttat hemifrån. Trots att tiden står stilla.” Det svåra i att vara förälder fångas så väl. Dubbelheten, de extrema topparna och dalarna i ens känsloliv. Det dåliga samvetet. Khemiris språk är lysande som vanligt, och hans senaste roman är det bästa jag läst av honom.

    Sådär. Det var mina boktips. Nu har jag precis påbörjat Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada, och den verkar mycket lovande. Ser även fram emot att läsa Sara Stridsbergs senaste. Böcker alltså, det är bra grejer. Tack läslusten, för att du kom tillbaka till mig.

     

    0
  • Litteratur

    Tema: svenska kvinnliga författare

    Plötsligt har jag drabbats av lite panik över att jag om några månader kommer bo på andra sidan jordklotet och följaktligen inte kommer kunna få tag på böcker av svenska författare så lätt. (En av många anledningar till att få panik inför flytten.) Visst, det går ju att beställa och få det skickat dit. Men ändå. Jag fokuserar därför på att ta mig an böcker av svenska författare just nu. Särskilt sådana som jag har velat läsa länge men av olika anledningar inte läst ännu. Så idag tog jag en tur till biblioteket och lånade ett litet gäng böcker:

    Spådomen av Agneta Pleijel

    Har gått och sneglat på denna på jobbet ganska länge, särskilt efter rekommendationer från min kollega.  Och jag är dessutom väldigt sugen på att läsa henne senaste roman Doften av en man, som ju är en fortsättning på Spådomen. Så då måste jag börja med denna!

    Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall

    Ja, vad behöver sägas? Det här är ju en klassiker som jag borde ha läst för länge sen. Det blir dessutom det första jag läser av Kerstin Thorvall. Efterlängtad läsning!

    Dykarkungens dotter av Birgitta Trotzig

    Ännu en författare som jag inte har läst, och där jag känner att jag verkligen har gått miste om något. Anneli Jordahl skriver i Svenska dagbladet: ”Utan Trotzig hade inte Mare Kandres mörka, adjektivrika sagor kommit till. Utan Trotzig hade vår litteratur varit mindre intellektuell och mindre lidelsefull – mycket, mycket tråkigare.” Mare Kandre tycker jag var en så oerhört begåvad författare så det kommer bli en fullträff det här känner jag. Mörka, täta, psykologiska romaner – kan inte få nog!

    Emma & Uno. Visst var det kärlek av Märta Tikkanen

    Jag har inte tidigare läst något av Märta Tikkanen heller. Katastrof alltså. Den här lågmälda, poetiska romanen om hennes morföräldrar känns verkligen som ett måste. Vem kan motstå en tragisk kärlekshistoria mitt i denna feel-good-hysteri? Inget ont om de som gillar feel-good, jag har bara svårt att relatera till varför en läser något som förmodligen kommer glömmas bort fem minuter efter att boken är utläst.

    Sist men inte minst så hittade jag en något mer samtida roman: Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Den har jag redan satt igång med, eftersom den måste tillbaka om en vecka. Jag gillar det jag har läst än så länge. Den handlar om Elise, en något avtrubbad ung tjej som rör sig genom Stockholms gator. Tomheten och en känsla av främlingsskap gentemot omvärlden genomsyrar henne. Hon går på Tinderdejter, men känner sig uttråkad och upplever att alla är precis likadana. Språket är skarpsynt och precist, mycket igenkänning för den som har en benägenhet att längta bort och drabbas av tillvarons tomhet. Och vem har inte det?

     

    0
  • Litteratur

    Jag ägnar mig åt hetsläsning

    Jag är just nu inne i en period av extrem läslust, sådär så att jag kan gå från soffan till köket utan att lägga ifrån mig boken jag läser. Häromdagen slog jag två flugor i en smäll och gjorde mina sjukgymnastinövningar samtidigt som jag läste. Det blev lite problematiskt när jag stod på balansplattan, men annars gick det bra. Nåväl, för att komma till saken – jag har ju inte riktigt haft tid till att läsa det senaste, så nu vill jag ta igen allt. Dessutom kommer jag jobba ganska mycket i bokhandeln över sommaren och vill verkligen läsa ikapp. Blir så mycket jobbigare att tipsa om böcker om jag typ inte har läst några av de som är på tapeten just nu.

    Men hur mycket jag än tycker om att känna det här suget efter att hela tiden läsa, så måste jag ibland hejda mig under själva läsningen så att det inte går alltför fort. Jag kan bli så ivrig på att sätta igång med nästa bok att jag inte ger den jag läser tillräckligt mycket tid och eftertanke. Det blev väldigt tydligt när jag läste Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den har dessutom ett element av spänning och stark framåtrörelse vilket gjorde att jag ville läsa den snabbt, men det starka och bitvis poetiska språket förtjänade att läsas långsamt. Så jag fick stanna upp ibland och påminna mig själv om det. Eller det var väl snarare hans formuleringar som påminde mig om det – när jag plötsligt stannade upp mitt i det spännande handlingsförloppet och insåg att här behöver jag suga i mig språket, sakta ner en stund. Jag uppskattade verkligen kontrasterna i romanen. Hur han går från en poetisk eller abstrakt formulering till något alldeles konkret. Och hur han målar upp så tydliga scener, med ett språk som är till synes enkelt men där det är uppenbart att bakom ligger enormt mycket arbete och omsorg om detaljer. Skicklig författare helt enkelt.

    Nu tänkte jag försöka mig ut på en löprunda för första gången sedan jag skadade tån. Hoppas att senorna inte går av igen. Sen ska jag dammsuga lägenheten och sen kommer min mor på besök.

    0
  • Litteratur,  Skrivande

    Tre böcker om skrivande

    Eftersom jag har läst Kreativt skrivande (och helt enkelt för att jag är en skrivande människa) så har jag plöjt igenom många skrivböcker genom åren. Jag tänkte därför nämna tre stycken som jag tycker sticker ut lite extra ur det enorma hav av skrivböcker som finns där ute.

    Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell. En tunn essäbok med självbiografisk utgångspunkt. Den handlar mycket om att hitta självtillit i sitt skrivande, att finna sin egen röst och att våga. Och den handlar också om hennes vänskap med Sara Lidman.

    Hon skriver i en av sina essäer om att beskriva en rödhake. Om att hon är den enda som ser rödhaken just så som hon ser den och att hon därför måste skriva om den utifrån sin subjektiva blick. Det låter kanske självklart men jag fick ändå en aha-upplevelse när jag läste detta. ”Om jag istället skulle försöka skriva om en allmän, tänkt rödhake sådan jag föreställer mig att den borde vara, kommer min lilla text genast att vissna.” Jag tror att ens subjektiva blick lätt faller undan när självtilliten tryter. Åtminstone är det så för mig. Jag börjar mer eller mindre medvetet att tänka ”hur skulle någon annan beskriva det här föremålet/den här miljön, hur borde jag beskriva det” och utifrån det läget formulerar jag meningar som låter alldeles för konstlade och stela. Rynell skriver också  att ”Kampen med självkänslan ingår i det som så småningom blir till, som en text inuti texten.” Det tycker jag är ett så fint sätt att se det på. Den här boken är full av kloka resonemang och tankar om skrivande. Det är kanske inte en bok man vänder sig till för handfasta råd eller skrivövningar, men definitivt om man vill inspireras och få nya inblickar i skrivandets konst.

    Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Denna skrivbok är till skillnad från föregående ganska omfattande. Och den är fullspäckad med handfasta råd och praktiska övningar samtidigt som den är personlig och väldigt rolig. Hon skriver om arbetsprocessen, om dramaturgi, om hur hon hittar tonen, om hur hon går igenom helvetesperioder. Hon betonar också vikten av hårt arbete. ”Talang är långt tålamod. Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på.”

    Och hennes sätt att skriva är ju så fantastiskt att jag kan läsa den här boken enbart för att njuta av språket. Ett plus i kanten är förstås att jag lär mig mycket av den. Ett av mina favoritstycken är: ”Låt dig inspireras, imponeras. Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta. Ta in. Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns. Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media. Något har hänt. Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet. Lägg märke till allt, missa ingenting.”

    Skriva med kropp och själ av Natalie Goldberg. Nu var det några år sedan jag läste den här boken, men jag minns att jag fick en rejäl inspirationskick efteråt. Det jag uppskattar med Goldbergs hållning är att hon belyser friheten i skrivandet, att man ska kunna sänka kraven och släppa spärrarna. Kanske ha ett mindre allvarligt utgångsläge. Det låter ju självklart och enkelt, men som alla skrivande personer nog vet så är det inte alltid det. Personligen har jag ofta störst problem med att jag stelnar till i mitt skrivande, överanalyserar, petar i detaljer och sätter stopp för mig själv. Hon skriver väldigt mycket nyttigt och inspirerande angående detta. Att man inte ska försöka vara för litterär, om att släppa loss allting och inte bry sig om hur ens ego helst vill framställa en.

    Om man är i det läget då man behöver komma igång med skrivandet så tycker jag att Natalie Goldbergs bok är ett perfekt hjälpmedel. Hon har massvis med nyttiga och givande skrivövningar och fokus ligger mer på den mentala biten (att ha rätt inställning och nå fram till ett känsloläge då orden kommer naturligt) snarare än hur man ska göra för att skriva bra.

    Det var mina tips. Jag skulle egentligen vilja ha med Maria Küchens Att skriva börjar här, men den kanske får ett alldeles eget inlägg istället. Nu får det räcka för ikväll.

    0
  • Litteratur

    Recension: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

    Vad kan jag säga om en bok som Bön för Tjernobyl? Faktum är att den lämnar mig alldeles mållös. Det är en bok fylld med vittnesmål och monologer från människor som har drabbats av något ofattbart i livet. Hur skulle jag ens kunna försöka förstå när de själva gång på gång säger att det är för obegripligt? Att krig är något man kan förstå, men att detta övergår det mänskliga förståndet. Författaren själv kallar boken för ”en encyklopedi över min samtids känslor och inre liv.” Det är tydligt att känslor prioriteras framför fakta och händelser, vilket gör att boken skiljer sig från många andra reportageböcker.

    Svetlana Aleksijevitj har rest runt under tre års tid och intervjuat människor som fallit offer för Tjernobylkatastrofen. Detta resulterar i otroligt starka berättelser och scener. Hon fungerar som ett slags förmedlare, vilket förvisso alla reportrar gör i mer eller mindre utsträckning. Skillnaden är att detta aldrig handlar om hennes egna erfarenheter eller värderingar. Hon finns inte alls med i texten för att förklara eller argumentera. Hon bara låter människorna berätta. Det är deras ord,  men det är hennes sätt att komponera ihop texten, hennes sätt att upptäcka mönster i alla berättelser som gör att det blir en ”monolog om frihet och drömmen om en vanlig död” eller en ”monolog om ett helt liv skrivet på en dörr” eller ”en monolog om ett månlandskap”. Enbart titlarna i denna bok utgör ju ett konstverk i sig själva.

    En ensam mänsklig stämma

    I den inledande monologen, En ensam mänsklig stämma, skildrar hon en kvinna som sitter vid sin mans dödsbädd. Hon visar den helt gränslösa och ovillkorliga kärleken, hur kvinnan aldrig lämnar hans sida. Inte ens när hans kropp förvandlas till något nästan omänskligt. Hon utsätter sig själv för livsfara, utan att tveka en sekund. Aleksijevitj för fram detta känslosamma, både kärleken och den fruktansvärda sorgen, utan att det någonsin faller över åt det sentimentala hållet. Det som berör är också våndan inför själva berättandet, hur kvinnan talar om saker som hon inte talat om på tio år. ”Nej, det kan jag inte berätta! Ni kan inte skriva det! Allt som var mig så kärt. Allt som jag älskade så mycket…”

    Där finns också mannen som skriker åt Aleksijevitj att lämna dem ifred, att de måste leva där. Och så alla barnens röster, samlade i En barnkör. Det berör på ett helt annat plan, deras rättframhet och hur de tvingas handskas med döden. ”Först trodde jag att jag aldrig kommer att dö. Men nu vet jag att jag ska dö. En pojke som hette Vadik Korinkov låg på sjukhuset samtidigt som jag… Han ritade fåglar och små hus och gav mig dem. Han dog. Att dö är inte otäckt… Man sover länge, länge och vaknar aldrig …”

    ”Hur mycket människa finns det i människan?”

    Jag undrar vad som krävs av en människa för att hon ska utsätta sig själv för detta? Att resa runt under så lång tid och samtala i timmar med de som drabbats så hårt, att lyssna på alla deras sorger, se dem gråta och gå under. Att göra allt detta, utan att själv gå under. Hon väjer inte undan för något, hon låter nyfikenheten och det genuina intresset för den mänskliga naturen leda henne framåt. ”Hur mycket människa finns det i människan?” undrar hon. På samma sätt som ett barn låter hon inte skrupler eller hämningar stå i vägen.

    Hon har en otrolig förmåga att se människan, den som finns där bortom allt som byggs upp på ytan. Att tränga igenom det där skiktet och hitta fram till det allra innersta, till det blottlagda. Inte genom att ställa perfekta frågor, inte heller genom att övertala. Utan helt enkelt genom att förfina konsten att lyssna. Hon sätter ett sådant stort värde på dessa människor, just för att hon låter de få sina röster hörda. Hon lägger märke till och för fram det som är betydelsefullt i vardagen. Alla små detaljer som är så talande. Det är det som gör den här boken så oerhört drabbande.

    0