Litteratur

Boktips, recensioner, tankar om läsning.

  • Litteratur

    Växa – inte lyda

    Jag lyssnar just nu på en otroligt bra bok, Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson. För er som inte hört talas om honom så är han en barnläkare som har skrivit en mängd böcker om föräldraskap, om samspelet mellan barn och vuxna och om snarlika ämnen.

    Den har gett mig så många aha-upplevelser (och ja, en del dåligt samvete ska väl erkännas). Han pratar bland annat om det här med tomma hot, kanske den allra vanligaste grejen som blivande föräldrar säger att de aldrig ska börja med, men oftast gör ändå. Åtminstone ibland, när desperationen är ett faktum.

    Ett exempel: man är på väg att åka hemifrån, och har väntat i vad som känns som fem timmar på att treåringen ska göra färdigt det ena med det andra med det tredje. Till sist säger (eller möjligen skriker) man: kommer du inte nu så åker vi utan dig! Varpå barnet kommer springandes direkt, åtminstone i nio fall utav tio. Tills de är stora nog att se igenom det där.

    Det händer rätt ofta att jag drar till med det, i ärlighetens namn. Men vad är det egentligen jag gör? Jag hotar att överge mitt barn, att åka iväg och lämna honom själv. Det är ju fruktansvärt. Och såklart något som jag aldrig någonsin skulle göra, men hur kan det då vara okej att säga att jag ska göra det? Det är ju nästan lika illa. Härmed lovar jag att aldrig någonsin komma med det tomma hotet igen.

    Han ägnar ett kapitel åt att skriva om skam, vilket är otroligt intressant. Han talar om röd skam som kan kopplas till en specifik händelse och därmed är lättare att hantera. Det som är värre är om man har många upplevelser av röd skam och det till sist övergår i vad han kallar för vit skam – den sortens skam som är kopplad till ens person, som får en att känna sig fel. Den är inte lika lätt att råda bot på.

    Att läsa böcker om föräldraskap kan ju lätt få en att hamna i ett mörkt hål av självanklagelser: hur många gånger har jag oavsiktligt kränkt mitt barn, skammat hen, skrikit när jag borde ha behållit lugnet, ignorerat när jag inte orkat, inte varit närvarande, osv. Det finns så mycket man kan göra fel. Så. Himla. Mycket. Men det är också alltför lätt att drunkna i dåligt samvete, för det är omöjligt att vara perfekt. Det är lönlöst att försöka sträva därefter.

    Därför var det också så tröstande att lyssna på detta avsnitt i boken:

    Barn behöver inte en perfekt barndom, de behöver en tillräckligt bra barndom. Det betyder en barndom som oftare varit fylld av respekt än brott mot integriteten, oftare varit glad än ledsam, oftare varit trygg än otrygg, oftare varit varm än kall, oftare präglad av närhet än av ödslighet.

    Så klokt. Läs boken, alla föräldrar eller blivande föräldrar. Och andra också för all del!

    1
  • Litteratur

    Böckerna jag ska läsa i vinter

    Överallt bloggas det om folks sommarläsning. Knasigt för mig såklart eftersom det är vinter här. Att ligga i en hängmatta eller sitta på någon annan godtycklig somrig plats och avnjuta en bra bok känns alltså ganska avlägset för mig. Den somriga biten alltså, böckerna läses som tur är ändå. Och såklart ska jag också dela med mig av mina boktips. Så det får bli ett inlägg om vilka böcker jag ska läsa i vinter, helt enkelt. Kanske uppkrupen i soffan med en filt omkring mig och en stor kopp te.

    Som vanligt är det SÅ många böcker jag vill läsa. Är nästan konstant i ett tillstånd av lätt panik för att jag inte hinner läsa allt. Den läsande människans öde. Nåväl. Jag läser fortfarande mest på Nextory eftersom jag föredrar att läsa böcker på svenska, främst pga att jag skriver på svenska och läsandet fungerar ofta som inspiration i mitt skrivande. Men några vanliga hederliga pappersböcker har jag också på min lista.

    Big Magic av Elizabeth Gilbert. Har redan börjat läsa den här. Intressant och ett (för mig) nytt sätt att se på kreativitet. Ibland tar skeptikern i mig över när hon beskriver idéer som levande väsen, men jag försöker förhålla mig öppensinnad. Lovar att skriva mer om den senare. Den finns även på svenska.

    Normal people av Sally Rooney. Läste första kapitlet i den här för ett antal månader sedan, men så lade jag undan den av oklar anledning. Handlar om Connell och Marianne som växer upp i västra Irland. Om kärlek, sex och makt. Sally Rooney är en mästare på att skildra relationer och sådant som skaver. Längtar efter att fortsätta läsa den. Finns också på svenska.

    Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. En roman som jag varit i färd med att läsa i några månader nu. Tycker om den, men den är inte direkt tunn och jag har läst massa annat parallellt. Nåväl. Ska satsa på att läsa ut den nu. Handlar om tre syskon (trillingar) som befinner sig på olika platser i världen och i livet med den gemensamma nämnaren att alla genomgår något slags livskris. Underfundigt, komplext och originellt.

    Glupahungern av Andrea Lundgren. Denna roman utspelar sig i de norrbottniska skogarna, handlingen kretsar kring en familj och ett mystiskt försvinnande. Älskar hur Andrea Lundgren använder sig av naturen för att bygga upp en känsla i texten. Hennes språk är poetiskt och outsägligt vackert.

    Konturer av Rachel Cusk. En bok som blivit otroligt hyllad och beskrivits som en förnyelse av romankonsten. Inte illa. Det verkar dock som att folk har lite delade meningar. Kanske är det antingen eller, en älska eller avsky-bok? Måste läsas hur som helst. Den här är första delen i en trilogi och den handlar om Faye som åker till Aten för att undervisa. Där stöter hon på en rad människor som berättar om sina liv. Det är en roman om samtal och om det mänskliga mötet.

    Allt jag inte kan säga av Emilie Pine. En omtalad och hyllad debut som jag verkligen ser fram emot att läsa. Det är en samling essäer om sådant som har format författarens liv. Om infertilitet, en alkoholiserad förälder, tabun kring den kvinnliga kroppen, etc. Ska dock försöka hitta den på engelska här.

    Dagar av ensamhet av Elena Ferrante. Om Olga som ger upp sin författarkarriär för att ta hand om barnen och sedan blir övergiven av sin man. Hon faller allt djupare, isolerar sig i lägenheten med barnen. Tills hon, genom att hon inleder en relation med en granne, börjar hitta en väg ut ur mörkret. Jag har inte läst något av Ferrante sedan min kärlekshistoria med Neapelkvartetten nådde sitt slut. Har såklart höga förväntningar på denna.

    Analfabeten av Agota Kristof . Jag läste nyligen ut Agota Kristofs fenomenala trilogi som består av Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Bästa jag har läst på länge. Men det var inte den jag skulle skriva om nu. Analfabeten är en bok med elva berättelser som bildar Agota Kristofs självbiografi. Om uppväxten och skolgången i Ungern, om dagboksskrivandet och om landsflykten.

    Moderskap av Sheila Heti. Huvudpersonen i romanen är mellan 30 och 40 år och står i valet och kvalet angående att skaffa barn. Hon ställer sig frågan: vad vinner den kvinna som skaffat barn, och vad offrar hon? Vad vinner och vad offrar den som avstår? Hon rådgör med sin partner och med vänner. Hon vänder sig till filosofi, mysticism, drömtydning. Hon singlar till och med slant. En roman som har fått fina recensioner och tar upp ett ämne som är spännande att läsa om.

    Det bästa som har hänt mig av Johanna Schreiber. Fortsätter på samma tema som föregående roman – moderskapet – men nu i kanske något mer lättsam tappning. Om Ermina, Freddie och Sigrid som bildar en egen liten grupp, när de inser att mammagruppen är full av lögner och förskönande beskrivningar. De bygger upp en vänskap och förenas i de känslor som skaver i den nya tillvaron som föräldrar.

    Det var min lista på vinterns böcker. Återstår att se om jag håller mig till listan eller ej. Inte helt sällan låter jag impulsen och lusten styra när det gäller vad jag ska läsa. Nu är det ju knappast så att jag behöver lägga till ännu fler böcker på min lista, men boktips kan man aldrig få nog av, så vad ska ni läsa i sommar?

    4
  • Litteratur

    Alla orden i mig av Karin Erlandsson

    Jag har läst Karin Erlandssons bok Alla orden i mig, en samling essäer om skrivande, där vi också får ta del av författarens skrivdagbok. I korta, personligt hållna texter skriver hon rättframt och ärligt om hennes sätt att se på skrivande.

    Det centrala resonemanget är att skrivandet är ett hantverk som alla kan lära sig. Skrivandet är inget upphöjt eller magiskt som är förbehållet vissa personer med något slags medfödd begåvning. Hon tar till exempel bestämt avstånd från och kritiserar det Bodil Malmsten skriver i sin handbok Så gör jag – Konsten att skriva, då Malmsten kallar sin bok för ”en handbok i en konst som inte går att lära ut.” För mig personligen så är Bodil Malmstens skrivbok något av en skrivbibel så den kritiken håller jag inte med om. Jag tycker dessutom att hon lär ut skrivande på ett utmärkt sätt, trots hennes påstående om att det inte går att lära ut. Erlandssons pragmatiska förhållningssätt till skrivandet är dock både uppfriskande och inspirerande. Det gäller bara att skriva, varken mer eller mindre. ”Om det finns en hemlig ingrediens som gör att en del skriver böcker och andra inte, så är det disciplin. Stig upp på morgonen, skriv det du planerat, gör det du föresatt dig – ja, det är mitt bästa råd. ” Hon drar paralleller mellan träning och skrivande och poängterar att det alltid finns ursäkter för att inte skriva. ”Ingen annan än du kan förbättra din kondition och ingen annan än du kan skriva din bok.”

    Mycket av det hon skriver är slående, om än inte något nydanande. Jag markerar ändå genomgående i texten och nickar igenkännande. Att till och med skrivarkurser kan vara en ursäkt för att inte skriva är en tanke som aldrig slagit mig tidigare, och som måhända låter långsökt, men för egen del kände jag mig träffad av detta. ”Vid någon tidpunkt måste man inse att tiden det tar att läsa skrivtipsen och gå på kurserna tas från tiden då man hade kunnat skriva boken. Vid någon punkt blir också skrivarkursen en ursäkt för att inte skriva.” Hon får det att verka så enkelt, tänker jag till en början. Men i andra delen, när jag läser skrivdagboken, så förstår jag att så inte alls är fallet. Hon tampas med samma ångest och vånda som de flesta skrivande personer gör inför sitt skapande. Det är bara det att hon inte låter det stoppa henne. Ibland framstår hon som närapå manisk i sin envishet, och påtalar själv att det vore enklare om hon kunde ge upp ibland.

    När jag läser den här boken häpnar jag framförallt av hennes oerhörda produktivitet. Om det inte vore för det faktum att hon gett ut så många böcker på kort tid så skulle jag nästan tro att hon överdrev detta extrema tempo. Hon följer ett tufft skrivschema, inte sällan med femtusen ord om dagen. Och när hon har vad hon själv kallar en onödig dag så har hon ändå ägnat sig åt att ”skriva en kulturkrönika åt Nyan, läsa biografin om Tove Jansson och bakat 40 tunnbröd.” Att vänta på inspiration finns inte på kartan. Hon skriver att ”det bästa med att skriva snabbt är att jag inte hinner vara rädd.” Kanske är det just detta som är hemligheten, tänker jag när jag läser den raden. För faktum är ju att det oftast är rädslorna som bromsar. En massa ursäkter som i grund och botten inte är något annat än rädslor.

    Erlandsson tar även upp den ekonomiska aspekten av skrivandet. Att det är svårt, eller för de allra flesta rentav omöjligt, att livnära sig enbart på sitt författarskap har nog alla med författarambitioner koll på. Men det är inte ofta någon delar med sig av det ekonomiska i rent konkreta siffror. Och de dubier som kan uppstå när man tänker på huruvida man kan försörja sig på sitt författande måste ändå alltid överträffas av kärleken till skrivandet. Det är liksom grundbulten, och det lyser verkligen igenom i Karin Erlandssons bok – den fantastiska kärlek som hon hyser för skrivandet. Den smittar av sig, eller snarare så påminns jag om att jag ju också känner just så, och min inspiration och skrivlust får förnyad kraft. När jag läst ut boken vill jag bara skriva, skriva, skriva.

    Boken finns att köpa här.

    Vill du ha fler tips på böcker om skrivande? Läs mitt inlägg där jag skriver om tre bra skrivböcker.


    Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin’ om du vill ha koll på när jag uppdaterar eller om du vill spara inlägg till senare.

    2
  • Litteratur

    Tre bra böcker jag läst på sistone

    Det var länge sedan jag skrev en recension här på bloggen. Känner inte riktigt att jag har haft tid, eller jag har inte prioriterat det helt enkelt. Men jag har läst flera bra böcker som jag gärna vill tipsa om. Så jag kör på några korta boktips istället, inte riktigt lika tidskrävande som att skriva en recension.

    Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Kommer ihåg att jag kollade på den här boken på jobbet (i bokhandeln) för länge sedan, förmodligen innan den kom ut på svenska. Den har ju blivit oerhört hyllad världen över, men det var inte förrän den blev omtalad i Sverige som jag bestämde mig för att läsa den. Det är jag väldigt glad att jag gjorde. Allt jag fått lära mig är en självbiografi om hur det är att växa upp avskärmad från samhället. Familjen är mormoner och föräldrarna (framför allt pappan) tror inte på skolsystemet, han är övertygad om att regeringen är fienden och han uppehåller sig ständigt med att förbereda sig för domedagen som han vet kommer inträffa när som helst.

    Tara är sjutton år när hon går i skolan för första gången, och därefter lyckas hon genom stipendier ta sig vidare till både Harvard och Oxford. Men det är på bekostnad av familjen. Boken är lika fascinerande som den är sorglig och brutal. Tara Westover förmedlar dessutom en mångfacetterad bild av familjen. Ingen framställs som rakt igenom ond, trots det fruktansvärda som hon utsätts för, inte minst av hennes labila storebror.

    Friläge av Yrsa Keysendal är en roman om att växa upp och växa isär. Det handlar om Anna och Linda som bor vägg i vägg. De har nästan ett slags hatkärlek-förhållande till varandra. Bråkar ofta men är samtidigt oskiljaktiga. Men så uppstår en spricka, som tycks irreparabel, mellan dem. De går skilda vägar och vi får följa dem på varsitt håll.

    Det är en kort roman med mycket innehåll, om vänskap och svek och försoning. Yrsa har ett vackert och pulserande språk som verkligen tilltalar mig.

    Gå förlorad av Agnes Lidbeck. Håller på med den här just nu, men har kommit såpass långt att jag med säkerhet kan rekommendera den. I den senaste romanen av Agnes Lidbeck får vi följa den ganska osympatiska karaktären Anders under tjugo års tid. Han lever med sin fru Kristina och deras dotter Anna. Det kretsar mestadels kring hans tankar, hur han ser på sin omvärld och inte minst sig själv. Han är oerhört självmedveten, uppehåller sig vid tankar på hur han kan framställa sig själv som en god, modern man. Samtidigt är han osäker på det mesta och härbärgerar en aggression som kommer fram i sporadiska utbrott, vilka han sedan genast vill skyla över. Agnes Lidbeck är mästerlig när det gäller att grotta ner sig i det psykologiska och få fram det där som skaver.

    Sådär. Det var mina boktips, som jag såhär i efterhand känner blev ganska spretigt skrivna. Men det får gå. Böckerna är bra i alla fall. Läs dem.

    1
  • Litteratur

    Recension: Testamente av Nina Wähä

    Nina Wähäs nya roman Testamente är ett storslaget familjeepos, myllrande och färgstarkt, och hon håller ett stadigt grepp om läsaren fram till sista sidan. Det handlar om familjen Toimi. Tiden är åttiotalet, platsen Aapajärvi i Tornedalen. Berättelsen tar sin början med att Annie, den äldsta systern, motvilligt återvänder hem till Tornedalen. Där är det något som ligger i luften, hemligheter som uppdagas och något slags uppgörelse som stundar.

    Vi får lära känna tolv syskon, eller fjorton om man räknar de två som har dött, en förtryckande far och en mor som har nått sin gräns. Och när jag säger lära känna så menar jag verkligen lära känna, för Nina Wähä gräver sig in på djupet hos varje karaktär och trots att de är så många så lyckas hon ge dem alla tillräckligt med utrymme. Varenda en känns komplex, levande, varsamt mejslad. Pentti, fadern, är som en ond mörk kraft kring vilken resten av familjen ständigt cirkulerar, förhåller sig. ”Hans hjärna var som ett minerat landskap. För den utomstående fanns ingen logik men för hans barn, som vuxit upp och fostrats av detta, så visste de exakt hur han skulle reagera i varje given situation.”

    Porträttet av Siri, modern, är ömsint och rått, och Nina Wähäs gestaltning av moderskapet som sådant är lysande. Men också hur Siri som femtio-någonting försöker finna sig själv på nytt, och upptäcka sin sexualitet, inse att hon faktiskt har en egen sexualitet, efter åratal i ett äktenskap där den inte fått något utrymme alls. ”Genom det tunna nattlinnet såg hon konturerna av sin kropp. Hon strök med händerna över brösten, ner över revbenen, förbi midjan och stannade så vid höfterna. Så stod hon och speglade sig, vred och vände på sig. Går det att älska mig? tänkte hon. Finns jag?”

    Genom en tydlig berättarröst, som med jämna mellanrum träder fram och talar direkt till läsaren, får vi följa de olika karaktärerna och historien vecklar på så vis ut sig i många förgreningar, för att sedan återkomma till roten, till Tornedalen och barndomshemmet.

    Det är komplexa frågor som både uttalas och går att läsa mellan raderna i Wähäs roman. Vad är det som avgör vilka vi blir som människor? Hur kommer det sig att vissa stannar på samma plats hela livet medan andra knappt kan vänta med att ta sig därifrån? Frågor om arv och miljö, om tillhörighet och längtan bort.

    Handlingen drivs framåt av hemligheter, av att nya saker uppdagas, och berättaren placerar ut små ledtrådar och cliffhangers, ofta genom att tala direkt till läsaren. Det skapar en spänning och ett driv i texten men samtidigt har Nina Wähä ett språk som man vill insupa, läsa långsamt och njuta av. ”Han mindes den tidiga barndomen som genom ett draperi, likt dem som skiljer patienter åt på sjukhusen. Att det funnits en sorg, och en tyst gråt, men han kunde nästan inte skilja det från en dröm. Kanske var det bara en dröm?”

    Jag ville inte sluta läsa om den dysfunktionella familjen Toimi och deras förehavanden, och den redan gedigna romanen kunde för min del gärna ha fortsatt i ytterligare ett par hundra sidor.

    TESTAMENTE

    Författare: Nina Wähä

    Förlag: Nordstedts

    Finns att köpa här och här.7

  • Litteratur

    Recension: Nej och åter nej av Nina Lykke

    Nina Lykkes roman Nej och åter nej handlar om ett utåt sett lyckat medelklasspar. Jan ska precis bli departementschef och Ingrid jobbar som lärare. Men det är något som skaver i tillvaron. Ingrid har hamnat i ett tillstånd av leda och förbittring, hon är less på jobbet och less på de vuxna sönerna som inte kan ta hand om sig själva och flytta ut, eller ens föra ett vettigt samtal med föräldrarna. Hon gör det som hon tror förväntas av henne, men finner ingen nämnvärd glädje i någonting längre. ”Hela tiden var det som om något glappade. Hon plockade fram mat ur kylskåpet och det glappade. Hon bryggde kaffe och det glappade. Varför var hon här, varför gjorde hon det hon gjorde?” När Jan berättar att han har en affär med den yngre kollegan Hanne så får hon kanske, efter den initiala chocken, precis det uppvaknande hon längtat efter.

    Det är alltså ett otrohetsdrama där mannen lämnar frun för en yngre kvinna – samma historia har berättats många gånger förr. Men Nina Lykkes grepp gör det här till en uppfriskande satirisk roman med mycket humor och svärta. Hon har en förmåga att hitta de små detaljerna och jag småler ofta åt de många träffsäkra formuleringarna. ”Ingrid önskade att hon haft en gammal fast telefon där hon verkligen kunde slänga på luren. Att bara trycka hårt på den vita hands-free-sladden gav inte på långa vägar samma tillfredsställelse.”

    Berättarperspektivet växlar mellan Ingrid, Jan och Hanne, och de partierna jag uppskattar allra mest är Ingrids. Kanske för att hon är den av karaktärerna som utvecklas mest, men också för att hennes cyniska blick på omgivningen är så välformulerad. Nina Lykke fångar med precision hennes känsla av utanförskap, det att ställa sig frågande till hela alltet, och hur en vägg byggs upp alltmer mellan henne själv och omvärlden.

    Det är också i relationerna som Nina Lykke visar prov på stor skicklighet – Ingrid och Jans relation som går på tomgång och där de för länge sedan slutat prata med varandra på riktigt. Eller Hanne som hela tiden söker ruset, den där första förälskelsen, för att sedan alltid hitta något som är fel och lämna. Det är först när personen inte längre är tillgänglig som hen blir intressant. En kliché måhända men det är en kliché av en anledning och det fungerar.

    NEJ OCH ÅTER NEJ

    Författare: Nina Lykke

    Förlag: Wahlström & Widstrand

    Köp den här eller här.


    Du kanske också gillar:

    Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

    Testamente av Nina Wähä

    Följ mig gärna på Bloglovin och gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen. 0

  • Litteratur

    Min läslista på Nextory – 10 boktips

    Nu är det dags för lite boktips. För ett par veckor sedan skaffade jag mig Nextory, eftersom det var en del böcker som jag hemskt gärna ville läsa och just dessa böcker fanns ej tillgängliga att låna som e-böcker. I det läget var det i själva verket bara fyra stycken som jag ville läsa, men listan fylldes såklart snabbt på. Sådär som det brukar bli med läslistor.

    • Jaga vatten av Ellen Strömberg. En debutroman och som jag länge varit nyfiken på att läsa. Om vänskap, sexualitet och uppväxt.
    • Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Kan inte påstå att jag är något superfan av Alex Schulman men denna tycks ju ha blivit så hyllad. Så jag vill se what all the fuss is about så att säga.
    • Slutet av Mats Strandberg. En ungdomsroman om den förestående apokalypsen. Har en känsla av att jag kommer sträckläsa.
    • Nuckan av Malin Lindroth. Ännu en bok jag velat läsa länge. Om tvåsamheten som norm och att leva utanför den normen. Om att reclaima ordet ”nucka”.
    • Comedy Queen av Jenny Jägerfeld. Augustprisnominerad ungdomsroman, om Sasha som bestämmer sig för att använda humor för att försöka undslippa det som gör ont.
    • Lugnet av Tomas Bannerhed. Minns att jag blev totalt golvad av hans debutroman Korparna från 2011 (som för övrigt vann både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris) och nu är han tillbaka med en ny roman. Nominerad till Sveriges Radios romanpris. Ser fram emot att läsa!
    • Så jävla kallt av Lova Lakso. En debutroman som riktar sig till unga vuxna. Om Karla som bestämmer sig för att lämna Norrland och fly söderut med sina två kompisar. Beskrivs som ”en skruvad road-movie med överraskande vändningar”. Låter bra tycker jag.
    • Titta inte bakåt av Nina Wähä. Den hamnade på listan enkom för att jag just nu läser hennes roman Testamente och direkt kände att jag vill läsa ALLT som denna människa skrivit.
    • Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström. En roman om relationer, maktkamper och passion. Läste hans roman Ett liv för lite för ett par år sedan och tyckte så otroligt mycket om den. Hoppas denna är lika bra.
    • Moll av Elisabeth Rynell. Har inte läst någon roman av Elisabeth Rynell tidigare men däremot har jag läst hennes essäsamling Skrivandets sinne och den hör till en av mina favoritböcker om skrivande. Denna handlar om ett samtida eller framtida Sverige där olönsamma människor utlokaliseras från huvudstaden.

    Sådär, det var min lista. Hoppas ni har funnit några bra boktips. Två böcker har jag redan läst ut (därför står de inte med på ovanstående lista). Nej och åter nej av Nina Lykke och Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall. Båda mycket läsvärda. Älskar framförallt det här stycket ur Låt oss hoppas på det bästa.

    0

  • Litteratur

    Två böcker som har betytt mycket för mig

    Hittade en text som jag skrev för några år sedan och som jag tänkte dela med mig av här. Jag skriver om två romaner som jag tycker mycket om och resonerar kring vad som gör att vissa böcker sticker ut ur mängden och stannar kvar hos en.

    Jag har läst två romaner i följd nu, som båda lätt hamnar bland mina bästa någonsin. Sådant gör mig fantastiskt glad. Den första: Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Nu senast: Revolutionary road av Richard Yates. Jag tänkte författa en sorts lättvindig analys över vad det är som gör att vissa litterära verk, exempelvis dessa två, betyder så mycket för mig personligen. Det måste väl ha att göra med något  mer än bara det faktum att de är oerhört välskrivna, trots att det givetvis är en förutsättning för att jag ska uppskatta dem i första taget. Men det är just detta ’något mer’ som är så svårt att sätta fingret på. 

    För det första är dessa två romaner så diametralt olika, på alla plan. Har de ens en gemensam nämnare? Kärlek kanske, som förefaller vara alltings gemensamma nämnare. Jensens roman är en episk saga, ett storartat romantiskt mästerverk. Poetiskt, fantasirikt, symboliskt, flödande. En ständig resa, såväl inre som yttre. Det jag uppskattade där var just det rörliga i berättandet, hur man drogs med på ett äventyr som tycktes fortsätta i all oändlighet. Revolutionary road däremot är en stillastående, obehagligt realistisk roman och Yates sätt att inte skymma undan för det fula, att dissekera karaktärerna fullständigt påminner mig om Doktor glas (en annan favorit).

    Handlingen tar till största del plats i huvudkaraktärernas egna, eller deras vänners, vardagsrum. Instängd mellan fyra väggar glider berättaren från den ena karaktären till den andra och på ett briljant och till synes enkelt sätt blottläggs deras olika personligheter. Det handlar om de sociala maskerna kontra ens inre. Om hur man kan bryta sig ur slentrianen och normerna, och vara sann mot sig själv. Om hur ett förhållande kan fortgå in absurdum, utan att någon av parterna öppnar ögonen. Och om hur lätt det är att bara nöja sig, utan att alls reflektera över tillvaron, tills halva ens liv har passerat. Grannarnas psykiskt instabila son slinker in i handlingen och för på ett subtilt sätt med sig frågeställningen om vem som egentligen är galen. Det är en tung bok att läsa, inte minst på grund av den tryckande stämningen som författaren gestaltar.

    Så för att återgå till grundfrågan: Vad är det alltså som utgör ’något mer’? Jag skall göra mitt bästa för att lägga fram vad som gör att en roman betyder något alldeles särskilt för mig.

    – En konstnärlig prägel, till att börja med (med allt vad det innebär). Så luddigt formulerat, men nåväl. Jag vill känna att författaren vill något med verket, kanske är det vad som utgör det konstnärliga.

    – Frågeställningar eller teman som jag kan relatera till och som intresserar mig, såsom utanförskap, relationer, sociala roller, samhällets struktur och dess normer, feminism, moderskap. Ja, listan kan göras lång.

    – En psykologisk aspekt, allrahelst en djupdykning rakt ner i människans natur.

    – Sist men absolut inte minst ett språk som är originellt, vackert och levande. Sådär så att jag vill läsa ett stycke gång på gång, skriva av det i min anteckningsbok och sedan läsa det ett antal gånger till. Ett språk som jag uppslukas av, som jag inte kan få nog av.

    Jag vet fortfarande inte om detta sätter fingret på det eller ej. Men om alla ovanstående punkter stämmer in på ett verk så är det sannolikt en fullträff i mina ögon. Inser nu att handlingens betydelse är sekundär för mig, så länge karaktärerna och språket fängslar mig på ett eller annat sätt. Jag föredrar en till synes tråkig historia som är skildrad på ett fulländat sätt framför en fantastisk historia som inte är gestaltad väl.

    Det här med ’konstnärlig prägel’ är också ytterst svårt att greppa. Det som för mig känns magiskt och sublimt, kanske är rena skräpet för någon annan. Allting är individuellt, och ständigt föränderligt. Jag älskar ju inte samma böcker idag, som jag gjorde när jag var femton. Ibland kan jag inte ens se vad jag en gång uppskattade i en viss roman. Kanske är det just det som aldrig riktigt går att definiera, och kanske är det också det som jag älskar med litteraturen; det där ogripbara som finns mellan raderna, det som får hjärtat att rusa.0

  • Litteratur

    Boktips: Det jag läste under januari månad

    brandi-redd-595063-unsplash

    (Bild från Unsplash)

    Nu är det måndag morgon här och vad passar bättre då än att dela med sig av några boktips. Med andra ord tänkte jag skriva en liten sammanfattning om de böcker som jag läste i januari.  Känner att jag har gått ut ganska starkt ändå, sju böcker på en månad är jag nöjd med. I synnerhet eftersom vi har haft (och har fortfarande) besök vilket innebär att jag inte har läst fullt lika mycket som jag brukar. Här kommer i alla fall en liten lista över de böcker jag läste:

    • Hägring 38, Kjell Westö. Den första boken jag läst av Kjell Westö, men definitivt inte den sista. En välkomponerad och skickligt berättad historia som utspelar sig i en finlandssvensk borgerlig miljö, år 1938. Westö kan verkligen konsten att skapa karaktärer som känns mångfacetterade och intressanta.
    • Grit: Konsten att inte ge upp, Angela Duckworth. En fackbok om grit, det vill säga uthållighet och målmedvetenhet. Konsten att inte ge upp helt enkelt, precis som titeln lyder. Intressant och lärorikt. Duckworths tes är att vägen till framgång beror på hur mycket grit en person har snarare än hur talangfull eller begåvad hen är inom ett visst område. Tänkte skriva lite mer utförligt om boken framöver.
    • Allt vi aldrig gjorde med varandra, Inger Alfvén. En välskriven, men kanske inte så minnesvärd, relationsroman om en brokig och splittrad familj. Handlingen kretsar kring ett stundande bröllop och vi får följa skeendet genom de olika familjemedlemmarnas perspektiv.
    • Nora eller Brinn Oslo brinn, Johanna Frid. Helt klart höjdpunkten bland månadens böcker. En autofiktiv roman om svartsjuka, endometrios och sociala medier. Kort sagt. Har skrivit mer om den här.
    • Bli som folk, Stina Stoor. En novellsamling där berättelserna ofta kretsar kring barndomen. Språket är poetiskt och säreget. Komplext. Inte alltid lätta att ta sig in i, men ger man texten tid så är det verkligen värt det.
    • Barnvagnsblues, Ester Roxberg. En roman om moderskap, att känna sig utanför och fel. Ett ifrågasättande av föreställningen att bebistiden är rosenskimrande och ljuvlig. Tyckte om den, men den lämnade inga djupare spår hos mig.
    • Skuggan över stenbänken, Maria Gripe. Äntligen har jag läst den här fantastiska boken! Vilken känsla det är att få ta del av Maria Gripes magiska värld. Karaktärerna, stämningen, alltihop! Jag längtar efter att läsa resten av böckerna i Skuggserien och är ändå glad att jag väntat så länge med att läsa dem. För nu har jag ju dem fortfarande att se fram emot.

    Fler boktips hittar du här och här.

    Vill du ha koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen0

  • Litteratur

    Recension: Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

    Nora eller Brinn Oslo brinn är en vass samtidsskildring, en kärlekshistoria och en essäistisk undersökning av sjukdom och smärta. Historien inleds med att romanjaget Johanna upptäcker att hennes pojkvän Emil fortfarande har kontakt med sin ex-flickvän, den undersköna och alldeles perfekta Nora, och att de även planerar att träffas. Efter att hon får se en bild på Nora så faller hon allt djupare ner i en spiral av svartsjuka, ilska och sorg. Hon fastnar i ett beteende som på alla sätt och vis är skadligt för relationen, men hon kan inte sätta stopp för sig själv. Samtidigt lider hon av en annan genomborrande smärta; den som orsakas av hennes endometrios.

    Livmodersmärtan och det som hon kallar för ”Norasmärtan” lever sida vid sida inom henne. ”Det enda jag kan säga är att bilden på Nora fick det att brinna i mig, den satte bröstkorgen i brand. Det var den enda smärta som stod i proportion till den i livmodern.” Johanna utvecklar en besatthet av Nora, och till sist handlar det inte längre om Emil. Han faller ur bilden. Hon skriver att hon inte längre vet var gränsen går mellan Nora och henne själv. Hon ligger vaken på natten och scrollar igenom hennes Instagramflöde, låter bilderna etsa sig fast. Blir så bottenlöst förtvivlad över att hon aldrig kan leva upp till Nora, att det fullständigt förpestar hennes tillvaro. Svartsjukan sprider sig som ett gift. ”Jag förstod att vad jag än gjorde, under den kommande veckan och resten av livet, skulle jag inte bli hon.”

    Romanen är skriven på svenska, norska och danska och författaren glider skickligt mellan de olika språken. Det finns gott om litterära referenser som får utgöra en del av berättarjagets tankevärld. Den litterära prosan och den analytiska tonen samsas med mörk och slagfärdig humor.

    Johanna Frids roman visar prov på djup människokännedom och iakttagelseförmåga, och hon skriver insiktsfullt om de allra mörkaste och skamligaste känslorna. Jag tror det är början på ett stort författarskap.

    NORA ELLER BRINN OSLO BRINN

    Författare: Johanna Frid

    Förlag: Ellerströms

    Finns att köpa här och här.


    Fler recensioner: Testamente av Nina Wähä och Nej och åter nej av Nina Lykke. 

    Vill du hålla koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen


    0