Litteratur

Boktips, recensioner, tankar om läsning.

  • Litteratur

    Tre bra böcker jag läst på sistone

    Det var länge sedan jag skrev en recension här på bloggen. Känner inte riktigt att jag har haft tid, eller jag har inte prioriterat det helt enkelt. Men jag har läst flera bra böcker som jag gärna vill tipsa om. Så jag kör på några korta boktips istället, inte riktigt lika tidskrävande som att skriva en recension.

    Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Kommer ihåg att jag kollade på den här boken på jobbet (i bokhandeln) för länge sedan, förmodligen innan den kom ut på svenska. Den har ju blivit oerhört hyllad världen över, men det var inte förrän den blev omtalad i Sverige som jag bestämde mig för att läsa den. Det är jag väldigt glad att jag gjorde. Allt jag fått lära mig är en självbiografi om hur det är att växa upp avskärmad från samhället. Familjen är mormoner och föräldrarna (framför allt pappan) tror inte på skolsystemet, han är övertygad om att regeringen är fienden och han uppehåller sig ständigt med att förbereda sig för domedagen som han vet kommer inträffa när som helst.

    Tara är sjutton år när hon går i skolan för första gången, och därefter lyckas hon genom stipendier ta sig vidare till både Harvard och Oxford. Men det är på bekostnad av familjen. Boken är lika fascinerande som den är sorglig och brutal. Tara Westover förmedlar dessutom en mångfacetterad bild av familjen. Ingen framställs som rakt igenom ond, trots det fruktansvärda som hon utsätts för, inte minst av hennes labila storebror.

    Friläge av Yrsa Keysendal är en roman om att växa upp och växa isär. Det handlar om Anna och Linda som bor vägg i vägg. De har nästan ett slags hatkärlek-förhållande till varandra. Bråkar ofta men är samtidigt oskiljaktiga. Men så uppstår en spricka, som tycks irreparabel, mellan dem. De går skilda vägar och vi får följa dem på varsitt håll.

    Det är en kort roman med mycket innehåll, om vänskap och svek och försoning. Yrsa har ett vackert och pulserande språk som verkligen tilltalar mig.

    Gå förlorad av Agnes Lidbeck. Håller på med den här just nu, men har kommit såpass långt att jag med säkerhet kan rekommendera den. I den senaste romanen av Agnes Lidbeck får vi följa den ganska osympatiska karaktären Anders under tjugo års tid. Han lever med sin fru Kristina och deras dotter Anna. Det kretsar mestadels kring hans tankar, hur han ser på sin omvärld och inte minst sig själv. Han är oerhört självmedveten, uppehåller sig vid tankar på hur han kan framställa sig själv som en god, modern man. Samtidigt är han osäker på det mesta och härbärgerar en aggression som kommer fram i sporadiska utbrott, vilka han sedan genast vill skyla över. Agnes Lidbeck är mästerlig när det gäller att grotta ner sig i det psykologiska och få fram det där som skaver.

    Sådär. Det var mina boktips, som jag såhär i efterhand känner blev ganska spretigt skrivna. Men det får gå. Böckerna är bra i alla fall. Läs dem.

    1
  • Litteratur

    Recension: Testamente av Nina Wähä

    Nina Wähäs nya roman Testamente är ett storslaget familjeepos, myllrande och färgstarkt, och hon håller ett stadigt grepp om läsaren fram till sista sidan. Det handlar om familjen Toimi. Tiden är åttiotalet, platsen Aapajärvi i Tornedalen. Berättelsen tar sin början med att Annie, den äldsta systern, motvilligt återvänder hem till Tornedalen. Där är det något som ligger i luften, hemligheter som uppdagas och något slags uppgörelse som stundar.

    Vi får lära känna tolv syskon, eller fjorton om man räknar de två som har dött, en förtryckande far och en mor som har nått sin gräns. Och när jag säger lära känna så menar jag verkligen lära känna, för Nina Wähä gräver sig in på djupet hos varje karaktär och trots att de är så många så lyckas hon ge dem alla tillräckligt med utrymme. Varenda en känns komplex, levande, varsamt mejslad. Pentti, fadern, är som en ond mörk kraft kring vilken resten av familjen ständigt cirkulerar, förhåller sig. ”Hans hjärna var som ett minerat landskap. För den utomstående fanns ingen logik men för hans barn, som vuxit upp och fostrats av detta, så visste de exakt hur han skulle reagera i varje given situation.”

    Porträttet av Siri, modern, är ömsint och rått, och Nina Wähäs gestaltning av moderskapet som sådant är lysande. Men också hur Siri som femtio-någonting försöker finna sig själv på nytt, och upptäcka sin sexualitet, inse att hon faktiskt har en egen sexualitet, efter åratal i ett äktenskap där den inte fått något utrymme alls. ”Genom det tunna nattlinnet såg hon konturerna av sin kropp. Hon strök med händerna över brösten, ner över revbenen, förbi midjan och stannade så vid höfterna. Så stod hon och speglade sig, vred och vände på sig. Går det att älska mig? tänkte hon. Finns jag?”

    Genom en tydlig berättarröst, som med jämna mellanrum träder fram och talar direkt till läsaren, får vi följa de olika karaktärerna och historien vecklar på så vis ut sig i många förgreningar, för att sedan återkomma till roten, till Tornedalen och barndomshemmet.

    Det är komplexa frågor som både uttalas och går att läsa mellan raderna i Wähäs roman. Vad är det som avgör vilka vi blir som människor? Hur kommer det sig att vissa stannar på samma plats hela livet medan andra knappt kan vänta med att ta sig därifrån? Frågor om arv och miljö, om tillhörighet och längtan bort.

    Handlingen drivs framåt av hemligheter, av att nya saker uppdagas, och berättaren placerar ut små ledtrådar och cliffhangers, ofta genom att tala direkt till läsaren. Det skapar en spänning och ett driv i texten men samtidigt har Nina Wähä ett språk som man vill insupa, läsa långsamt och njuta av. ”Han mindes den tidiga barndomen som genom ett draperi, likt dem som skiljer patienter åt på sjukhusen. Att det funnits en sorg, och en tyst gråt, men han kunde nästan inte skilja det från en dröm. Kanske var det bara en dröm?”

    Jag ville inte sluta läsa om den dysfunktionella familjen Toimi och deras förehavanden, och den redan gedigna romanen kunde för min del gärna ha fortsatt i ytterligare ett par hundra sidor.

    TESTAMENTE

    Författare: Nina Wähä

    Förlag: Nordstedts

    Finns att köpa här och här.0

  • Litteratur

    Recension: Nej och åter nej av Nina Lykke

    Nina Lykkes roman Nej och åter nej handlar om ett utåt sett lyckat medelklasspar. Jan ska precis bli departementschef och Ingrid jobbar som lärare. Men det är något som skaver i tillvaron. Ingrid har hamnat i ett tillstånd av leda och förbittring, hon är less på jobbet och less på de vuxna sönerna som inte kan ta hand om sig själva och flytta ut, eller ens föra ett vettigt samtal med föräldrarna. Hon gör det som hon tror förväntas av henne, men finner ingen nämnvärd glädje i någonting längre. ”Hela tiden var det som om något glappade. Hon plockade fram mat ur kylskåpet och det glappade. Hon bryggde kaffe och det glappade. Varför var hon här, varför gjorde hon det hon gjorde?” När Jan berättar att han har en affär med den yngre kollegan Hanne så får hon kanske, efter den initiala chocken, precis det uppvaknande hon längtat efter.

    Det är alltså ett otrohetsdrama där mannen lämnar frun för en yngre kvinna – samma historia har berättats många gånger förr. Men Nina Lykkes grepp gör det här till en uppfriskande satirisk roman med mycket humor och svärta. Hon har en förmåga att hitta de små detaljerna och jag småler ofta åt de många träffsäkra formuleringarna. ”Ingrid önskade att hon haft en gammal fast telefon där hon verkligen kunde slänga på luren. Att bara trycka hårt på den vita hands-free-sladden gav inte på långa vägar samma tillfredsställelse.”

    Berättarperspektivet växlar mellan Ingrid, Jan och Hanne, och de partierna jag uppskattar allra mest är Ingrids. Kanske för att hon är den av karaktärerna som utvecklas mest, men också för att hennes cyniska blick på omgivningen är så välformulerad. Nina Lykke fångar med precision hennes känsla av utanförskap, det att ställa sig frågande till hela alltet, och hur en vägg byggs upp alltmer mellan henne själv och omvärlden.

    Det är också i relationerna som Nina Lykke visar prov på stor skicklighet – Ingrid och Jans relation som går på tomgång och där de för länge sedan slutat prata med varandra på riktigt. Eller Hanne som hela tiden söker ruset, den där första förälskelsen, för att sedan alltid hitta något som är fel och lämna. Det är först när personen inte längre är tillgänglig som hen blir intressant. En kliché måhända men det är en kliché av en anledning och det fungerar.

    NEJ OCH ÅTER NEJ

    Författare: Nina Lykke

    Förlag: Wahlström & Widstrand

    Köp den här eller här.


    Du kanske också gillar:

    Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

    Testamente av Nina Wähä

    Följ mig gärna på Bloglovin och gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen. 0

  • Litteratur

    Min läslista på Nextory – 10 boktips

    Nu är det dags för lite boktips. För ett par veckor sedan skaffade jag mig Nextory, eftersom det var en del böcker som jag hemskt gärna ville läsa och just dessa böcker fanns ej tillgängliga att låna som e-böcker. I det läget var det i själva verket bara fyra stycken som jag ville läsa, men listan fylldes såklart snabbt på. Sådär som det brukar bli med läslistor.

    • Jaga vatten av Ellen Strömberg. En debutroman och som jag länge varit nyfiken på att läsa. Om vänskap, sexualitet och uppväxt.
    • Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Kan inte påstå att jag är något superfan av Alex Schulman men denna tycks ju ha blivit så hyllad. Så jag vill se what all the fuss is about så att säga.
    • Slutet av Mats Strandberg. En ungdomsroman om den förestående apokalypsen. Har en känsla av att jag kommer sträckläsa.
    • Nuckan av Malin Lindroth. Ännu en bok jag velat läsa länge. Om tvåsamheten som norm och att leva utanför den normen. Om att reclaima ordet ”nucka”.
    • Comedy Queen av Jenny Jägerfeld. Augustprisnominerad ungdomsroman, om Sasha som bestämmer sig för att använda humor för att försöka undslippa det som gör ont.
    • Lugnet av Tomas Bannerhed. Minns att jag blev totalt golvad av hans debutroman Korparna från 2011 (som för övrigt vann både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris) och nu är han tillbaka med en ny roman. Nominerad till Sveriges Radios romanpris. Ser fram emot att läsa!
    • Så jävla kallt av Lova Lakso. En debutroman som riktar sig till unga vuxna. Om Karla som bestämmer sig för att lämna Norrland och fly söderut med sina två kompisar. Beskrivs som ”en skruvad road-movie med överraskande vändningar”. Låter bra tycker jag.
    • Titta inte bakåt av Nina Wähä. Den hamnade på listan enkom för att jag just nu läser hennes roman Testamente och direkt kände att jag vill läsa ALLT som denna människa skrivit.
    • Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström. En roman om relationer, maktkamper och passion. Läste hans roman Ett liv för lite för ett par år sedan och tyckte så otroligt mycket om den. Hoppas denna är lika bra.
    • Moll av Elisabeth Rynell. Har inte läst någon roman av Elisabeth Rynell tidigare men däremot har jag läst hennes essäsamling Skrivandets sinne och den hör till en av mina favoritböcker om skrivande. Denna handlar om ett samtida eller framtida Sverige där olönsamma människor utlokaliseras från huvudstaden.

    Sådär, det var min lista. Hoppas ni har funnit några bra boktips. Två böcker har jag redan läst ut (därför står de inte med på ovanstående lista). Nej och åter nej av Nina Lykke och Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall. Båda mycket läsvärda. Älskar framförallt det här stycket ur Låt oss hoppas på det bästa.

    0

  • Litteratur

    Två böcker som har betytt mycket för mig

    Hittade en text som jag skrev för några år sedan och som jag tänkte dela med mig av här. Jag skriver om två romaner som jag tycker mycket om och resonerar kring vad som gör att vissa böcker sticker ut ur mängden och stannar kvar hos en.

    Jag har läst två romaner i följd nu, som båda lätt hamnar bland mina bästa någonsin. Sådant gör mig fantastiskt glad. Den första: Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Nu senast: Revolutionary road av Richard Yates. Jag tänkte författa en sorts lättvindig analys över vad det är som gör att vissa litterära verk, exempelvis dessa två, betyder så mycket för mig personligen. Det måste väl ha att göra med något  mer än bara det faktum att de är oerhört välskrivna, trots att det givetvis är en förutsättning för att jag ska uppskatta dem i första taget. Men det är just detta ’något mer’ som är så svårt att sätta fingret på. 

    För det första är dessa två romaner så diametralt olika, på alla plan. Har de ens en gemensam nämnare? Kärlek kanske, som förefaller vara alltings gemensamma nämnare. Jensens roman är en episk saga, ett storartat romantiskt mästerverk. Poetiskt, fantasirikt, symboliskt, flödande. En ständig resa, såväl inre som yttre. Det jag uppskattade där var just det rörliga i berättandet, hur man drogs med på ett äventyr som tycktes fortsätta i all oändlighet. Revolutionary road däremot är en stillastående, obehagligt realistisk roman och Yates sätt att inte skymma undan för det fula, att dissekera karaktärerna fullständigt påminner mig om Doktor glas (en annan favorit).

    Handlingen tar till största del plats i huvudkaraktärernas egna, eller deras vänners, vardagsrum. Instängd mellan fyra väggar glider berättaren från den ena karaktären till den andra och på ett briljant och till synes enkelt sätt blottläggs deras olika personligheter. Det handlar om de sociala maskerna kontra ens inre. Om hur man kan bryta sig ur slentrianen och normerna, och vara sann mot sig själv. Om hur ett förhållande kan fortgå in absurdum, utan att någon av parterna öppnar ögonen. Och om hur lätt det är att bara nöja sig, utan att alls reflektera över tillvaron, tills halva ens liv har passerat. Grannarnas psykiskt instabila son slinker in i handlingen och för på ett subtilt sätt med sig frågeställningen om vem som egentligen är galen. Det är en tung bok att läsa, inte minst på grund av den tryckande stämningen som författaren gestaltar.

    Så för att återgå till grundfrågan: Vad är det alltså som utgör ’något mer’? Jag skall göra mitt bästa för att lägga fram vad som gör att en roman betyder något alldeles särskilt för mig.

    – En konstnärlig prägel, till att börja med (med allt vad det innebär). Så luddigt formulerat, men nåväl. Jag vill känna att författaren vill något med verket, kanske är det vad som utgör det konstnärliga.

    – Frågeställningar eller teman som jag kan relatera till och som intresserar mig, såsom utanförskap, relationer, sociala roller, samhällets struktur och dess normer, feminism, moderskap. Ja, listan kan göras lång.

    – En psykologisk aspekt, allrahelst en djupdykning rakt ner i människans natur.

    – Sist men absolut inte minst ett språk som är originellt, vackert och levande. Sådär så att jag vill läsa ett stycke gång på gång, skriva av det i min anteckningsbok och sedan läsa det ett antal gånger till. Ett språk som jag uppslukas av, som jag inte kan få nog av.

    Jag vet fortfarande inte om detta sätter fingret på det eller ej. Men om alla ovanstående punkter stämmer in på ett verk så är det sannolikt en fullträff i mina ögon. Inser nu att handlingens betydelse är sekundär för mig, så länge karaktärerna och språket fängslar mig på ett eller annat sätt. Jag föredrar en till synes tråkig historia som är skildrad på ett fulländat sätt framför en fantastisk historia som inte är gestaltad väl.

    Det här med ’konstnärlig prägel’ är också ytterst svårt att greppa. Det som för mig känns magiskt och sublimt, kanske är rena skräpet för någon annan. Allting är individuellt, och ständigt föränderligt. Jag älskar ju inte samma böcker idag, som jag gjorde när jag var femton. Ibland kan jag inte ens se vad jag en gång uppskattade i en viss roman. Kanske är det just det som aldrig riktigt går att definiera, och kanske är det också det som jag älskar med litteraturen; det där ogripbara som finns mellan raderna, det som får hjärtat att rusa.0

  • Litteratur

    Boktips: Det jag läste under januari månad

    brandi-redd-595063-unsplash

    (Bild från Unsplash)

    Nu är det måndag morgon här och vad passar bättre då än att dela med sig av några boktips. Med andra ord tänkte jag skriva en liten sammanfattning om de böcker som jag läste i januari.  Känner att jag har gått ut ganska starkt ändå, sju böcker på en månad är jag nöjd med. I synnerhet eftersom vi har haft (och har fortfarande) besök vilket innebär att jag inte har läst fullt lika mycket som jag brukar. Här kommer i alla fall en liten lista över de böcker jag läste:

    • Hägring 38, Kjell Westö. Den första boken jag läst av Kjell Westö, men definitivt inte den sista. En välkomponerad och skickligt berättad historia som utspelar sig i en finlandssvensk borgerlig miljö, år 1938. Westö kan verkligen konsten att skapa karaktärer som känns mångfacetterade och intressanta.
    • Grit: Konsten att inte ge upp, Angela Duckworth. En fackbok om grit, det vill säga uthållighet och målmedvetenhet. Konsten att inte ge upp helt enkelt, precis som titeln lyder. Intressant och lärorikt. Duckworths tes är att vägen till framgång beror på hur mycket grit en person har snarare än hur talangfull eller begåvad hen är inom ett visst område. Tänkte skriva lite mer utförligt om boken framöver.
    • Allt vi aldrig gjorde med varandra, Inger Alfvén. En välskriven, men kanske inte så minnesvärd, relationsroman om en brokig och splittrad familj. Handlingen kretsar kring ett stundande bröllop och vi får följa skeendet genom de olika familjemedlemmarnas perspektiv.
    • Nora eller Brinn Oslo brinn, Johanna Frid. Helt klart höjdpunkten bland månadens böcker. En autofiktiv roman om svartsjuka, endometrios och sociala medier. Kort sagt. Har skrivit mer om den här.
    • Bli som folk, Stina Stoor. En novellsamling där berättelserna ofta kretsar kring barndomen. Språket är poetiskt och säreget. Komplext. Inte alltid lätta att ta sig in i, men ger man texten tid så är det verkligen värt det.
    • Barnvagnsblues, Ester Roxberg. En roman om moderskap, att känna sig utanför och fel. Ett ifrågasättande av föreställningen att bebistiden är rosenskimrande och ljuvlig. Tyckte om den, men den lämnade inga djupare spår hos mig.
    • Skuggan över stenbänken, Maria Gripe. Äntligen har jag läst den här fantastiska boken! Vilken känsla det är att få ta del av Maria Gripes magiska värld. Karaktärerna, stämningen, alltihop! Jag längtar efter att läsa resten av böckerna i Skuggserien och är ändå glad att jag väntat så länge med att läsa dem. För nu har jag ju dem fortfarande att se fram emot.

    Fler boktips hittar du här och här.

    Vill du ha koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen0

  • Litteratur

    Recension: Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

    Nora eller Brinn Oslo brinn är en vass samtidsskildring, en kärlekshistoria och en essäistisk undersökning av sjukdom och smärta. Historien inleds med att romanjaget Johanna upptäcker att hennes pojkvän Emil fortfarande har kontakt med sin ex-flickvän, den undersköna och alldeles perfekta Nora, och att de även planerar att träffas. Efter att hon får se en bild på Nora så faller hon allt djupare ner i en spiral av svartsjuka, ilska och sorg. Hon fastnar i ett beteende som på alla sätt och vis är skadligt för relationen, men hon kan inte sätta stopp för sig själv. Samtidigt lider hon av en annan genomborrande smärta; den som orsakas av hennes endometrios.

    Livmodersmärtan och det som hon kallar för ”Norasmärtan” lever sida vid sida inom henne. ”Det enda jag kan säga är att bilden på Nora fick det att brinna i mig, den satte bröstkorgen i brand. Det var den enda smärta som stod i proportion till den i livmodern.” Johanna utvecklar en besatthet av Nora, och till sist handlar det inte längre om Emil. Han faller ur bilden. Hon skriver att hon inte längre vet var gränsen går mellan Nora och henne själv. Hon ligger vaken på natten och scrollar igenom hennes Instagramflöde, låter bilderna etsa sig fast. Blir så bottenlöst förtvivlad över att hon aldrig kan leva upp till Nora, att det fullständigt förpestar hennes tillvaro. Svartsjukan sprider sig som ett gift. ”Jag förstod att vad jag än gjorde, under den kommande veckan och resten av livet, skulle jag inte bli hon.”

    Romanen är skriven på svenska, norska och danska och författaren glider skickligt mellan de olika språken. Det finns gott om litterära referenser som får utgöra en del av berättarjagets tankevärld. Den litterära prosan och den analytiska tonen samsas med mörk och slagfärdig humor.

    Johanna Frids roman visar prov på djup människokännedom och iakttagelseförmåga, och hon skriver insiktsfullt om de allra mörkaste och skamligaste känslorna. Jag tror det är början på ett stort författarskap.

    NORA ELLER BRINN OSLO BRINN

    Författare: Johanna Frid

    Förlag: Ellerströms

    Finns att köpa här och här.


    Fler recensioner: Testamente av Nina Wähä och Nej och åter nej av Nina Lykke. 

    Vill du hålla koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen


    0
  • Litteratur

    Lästips: Mina fem bästa böcker 2018

    2018 har varit ett märkligt läsår för mig. De flesta böckerna läste jag från augusti och framåt, första halvan av året hade jag nämligen en alldeles för lång lässvacka. Men slutligen tog jag mig i kragen och började läsa igen och tur var väl det så att jag kan ge er några lästips. Jag läste i slutändan totalt 32 böcker, vilket jag får vara ganska nöjd med med tanke på hur början av året såg ut. Många var bra, en del mindre bra men ingen som jag tyckte var direkt dålig. Brukar i regel inte fortsätta läsa om jag känner så. Här kommer i alla fall en lista på mina fem favoriter.

    1. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    Om Jana, som återvänder till sin lilla hemort i Västerbotten, för att hjälpa sin försupna bror. Till den som vill läsa en mörk historia med ett stråk av humor, samt förundras över ett nytänkande och svindlande språk. Längre recension finns här.

    2. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

    Berättarjaget är Inni, en prostituerad narkoman som blir mördad i en skogsdunge. Historien berättas sedan utifrån hennes perspektiv, hon figurerar som en allvetande berättare när hon ser tillbaka på sitt eget och på sin familjs liv. Älskar det mörka, det poetiska, naturbeskrivningarna och bildspråket som Sara Stridsberg bemästrar likt få andra. Kika in här om du vill läsa mer om boken.

    3. Människan är den vackraste staden av Sami Said

    San Fransisco är på flykt från Afrikas horn, hans pengar har tagit slut och han har precis blivit utslängd från sitt boende. Där tar historien sin början och läsaren slungas rakt in i skeendet. Tumultartat, fartfyllt och med språklig briljans leder Sami Said läsaren runt i cirklar och snår ända fram till slutet. Har skrivit mer om boken här

    4. Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

    Om en son som har en egocentrisk pappa, och som nu själv har blivit pappa. Om trassliga familjerelationer och hur man förhåller sig till och kanske omvärderar relationen till de egna föräldrarna när man själv fått barn. Träffsäkert och välskrivet.

    5. Arv och miljö av Vigdis Hjorth

    Berättarjaget Bergljot kommer till insikt om att hennes far förgrep sig på henne som barn och hon bestämmer sig för att konfrontera föräldrarna. En roman om att inte bli trodd, att våga dra fram mörka familjehemligheter och sedan stängas ute. Att kämpa förtvivlat för att bli lyssnad på. Läsaren får följa Bergljot på nära avstånd, komma under huden på henne, känna hennes frustration och sörja med henne. Det är tungt sorgligt mörkt och intensivt. Och så oerhört vackert skrivet.

    Det var de lästipsen. Hoppas att ni hittat något som faller er i smaken. 


    Vill du ha koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig hemskt gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen

    0
  • Litteratur

    Recension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    9789177950981_200x_jag-for-ner-till-bror.jpeg

    Karin Smirnoffs Jag for ner till bror är en säregen och lysande romandebut. Handlingen kretsar kring berättarjaget Jana, en kvinna som återvänder till den Västerbottniska uppväxtorten Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade tvillingbror. Samma kväll som hon anländer träffar hon den råbarkade och något vilda konstnären John, som hon sedermera inleder ett stormigt förhållande med. Han målar tavlor som leder till att Janas förflutna börjar komma upp till ytan, traumatiska minnen som hon hade förträngt kommer tillbaka. Återblickar till en svår barndom präglad av våld, alkoholism och incest, varvas med nutiden och mystiken kring mordet som nyligen inträffat i byn.

    Allteftersom tillkommer nya ledtrådar i Janas försök att komma till botten med vad som hänt, gällande såväl mordet som sitt eget förflutna, men olika sanningar ställs hela tiden mot varandra. ”Nu var jag där igen. Berättelse mot berättelse och jag i mitten som en skiljedomare. Två fyllon med minnesluckor på varsin sida om sanningen.” Berättelsen vecklar ut sig nästan som en pusseldeckare. Men det är framförallt Janas inre och hennes medvetande som driver berättelsen framåt, i en ström av tankar och iakttagelser, ofta utan vare sig punkt eller kommatecken.

    Smirnoffs berättarstil är rakt på sak och direkt, vilket skapar mycket humor i en annars rätt så becksvart historia om en barndom full av misär. Vi har den så kallade fadren som är brutal på ett närmast tyranniskt vis, och sedan den fromma modren som anser att förlåtelse och tillbedjan är det allra viktigaste, och att familjen bör hålla ihop oavsett vad som sker. Till slut vet man inte vad som är mest tragiskt – hans beteende eller hennes sätt att ta honom i försvar. ”Varje gång jag sa förlåtelse såg jag hennes blåslagna ansikte under schaletten. Hur hon låtsades att allt var bra och såg bort när det kom till vår tur. Ni måste lära er att förlåta sa hon som ett mantra. Till och med gud förlät människorna när de tog hans son. Er far vill egentligen inget ont. Han vill bara ha ordning och reda.”

    Det är inte många män som framstår som sympatiska i den här romanen. De flesta både super och är våldsamma, och det tycks vara normen för Jana. Hon förvånas inte när även John förefaller vara av samma skrot och korn. Men hon ifrågasätter samtidigt att skulden skulle ligga hos henne, det psykologiska resonemanget att hon på grund av sin barndom hela tiden väljer fel män. ”Jag hade alltid tänkt att det var fel på mig. […] Däremot hörde jag aldrig att det var männens fel. Att de var alkoholiserade våldsamma svin som gav sig i lag med kvinnor och barn fast de visste att de förmodligen skulle skada dem.” Hon lägger skulden och skammen där den hör hemma.

    Jag läste nyligen att Karin Smirnoff redan har börjat skriva på en fortsättning. Det gläder mig. Hennes debut är helt briljant och jag kommer utan tvekan läsa allt som hon skriver fortsättningsvis.

    Boken finns att köpa här och här.


    Du kanske också gillar: Nora eller Brinn Oslo Brinn, Kärlekens Antarktis och Testamente.

    Vill du ha koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen0

  • Litteratur

    Tre boktips plus tre böcker som jag vill läsa

    Först och främst måste jag beklaga mig lite över denna evinnerliga sjukdomsperiod. Minns inte längre när den började och jag börjar först nu, när antibiotikan is working it’s magic, se ett slut på eländet. Det hela började med sjuk och hostande bebis, sedan fick treåringen ögoninflammation, jag fick halsfluss, treåringens ögoninflammation övergick i svinkoppor OCH halsfluss. Kom igen, liksom. Han är vanligtvis aldrig sjuk, kan räkna på ena handen hur många gånger han har haft feber, och nu kommer varje tänkbar åkomma på en gång känns det som. Okej, jag överdriver lite nu. Men jag är så trött på det här. Nu borde i alla fall antibiotikan råda bot på oss eländiga varelser. Dessutom har det regnat ihärdigt i åtminstone en vecka nu, säkert längre. Vilket kanske är lika bra när en ändå är sjuk och inte orkar ta sig ut. Men det har liksom lagt ett extra lager av gråhet över vår redan glåmiga tillvaro. Känner att vi behöver köra en detox efter en period av orimligt mycket iPad och TV-tittande. Har nästan glömt bort hur man sysselsätter sig själv och barnen utan en skärm. Vi får väl gå ut i naturen och känna att vi lever, typ.

    Då så, då var min klagosång avklarad. Nu till någonting roligare, nämligen några boktips. Jag är fortfarande inne i en fantastisk läsperiod och vill bara läsa hela tiden, sjukdom och trötthet till trots. Helt otroligt. Här kommer några bra böcker jag har läst på sistone:

    • Skrivliv av Gun-Britt Sundström. En bok som består av utdrag ur Gun-Britt Sundströms dagböcker från 1965 – 78. Vi får ta del av perioden då hon romandebuterar och etablerar sig som författare och skribent, och allt som händer runtomkring. Jag är i likhet med många andra utomordentligt förtjust i hennes roman Maken, så jag såg verkligen fram emot att läsa Skrivliv. Att få gå in bakom kulisserna. Om mina förhoppningar på boken infriades? Utan tvekan. Det är en njutning att få ta del av hennes pricksäkra formuleringar, skarpa humor och intelligenta tankegångar; i synnerhet kring skrivandet och författarrollen. Älskar hennes reflektioner och hennes iakttagelseförmåga. Jag önskar att jag kunde få sätta mig ner med henne, dricka en kopp te, och samtala i flera timmar.
    • Handbok för städerskor av Lucia Berlin. En novellsamling som till stora delar består av självbiografiska berättelser, eller åtminstone glimtar ur författarens liv. Det är ofta vardagligt men inte utan en komplexitet, varje novell nästlar sig liksom in och lämnar kvar något i mig. En eftertanke eller en känsla. Och språket – så makalöst bra. Med formuleringar som ”ögonfransarna kastade taggiga skuggor på de avtärda kinderna”.
    • Kända och underliga ting av Teju Cole. En essäsamling vars ämnen kretsar kring foto, skrivande, litteratur, resor, rasism, politik. Teju Cole glider från det ena ämnet till det andra och uppvisar tydligt att han är beläst och insatt i de ämnen som han avhandlar. Ett minus är att han vad gäller konst och litteratur till största del refererar till män. Dock föga förvånande. Det är hur som helst tankeväckande och givande läsning.

    Det var mina tips. Nu till de tre böcker som jag tänker att jag ska läsa härnäst, med Augustpriset i åtanke:

    • Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. En debutroman som har fått fantastiskt fina recensioner.
    • Mammorna av Alexandra Pascalidou. En reportagebok där vi får möta 20 mammor från de fattigaste och mest utsatta områdena i Sverige. Om våldet, kampen och kärleken till barnen. Känner att jag får en gråtklump i halsen bara av att läsa om den här boken.
    • Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson. Om internet och hur Silicon Valleya visionärer har banat väg för en antidemokratisk revolution. Har fått blandade recensioner, men jag är ändå sugen på att läsa den.

    0