Litteratur

Boktips, recensioner, tankar om läsning.

  • Litteratur

    Det jag läste under januari månad

    brandi-redd-595063-unsplash

    (Bild från Unsplash)

    Nu är det måndag morgon här. Jag började skriva det här inlägget igår kväll, men saker kom emellan. Sådär som det kan bli. Och vi är redan på fjärde dagen i februari månad. Tänkte därför att det skulle passa bra med en liten sammanfattning av mitt läsande under förra månaden. Känner att jag har gått ut ganska starkt ändå, sju böcker på en månad är jag nöjd med. I synnerhet eftersom vi har haft (och har fortfarande) besök vilket innebär att jag inte har läst fullt lika mycket som jag brukar. Här kommer i alla fall en liten lista över de böcker jag läste:

    • Hägring 38, Kjell Westö. Den första boken jag läst av Kjell Westö, men definitivt inte den sista. En välkomponerad och skickligt berättad historia som utspelar sig i en finlandssvensk borgerlig miljö, år 1938. Westö kan verkligen konsten att skapa karaktärer som känns mångfacetterade och intressanta.
    • Grit: Konsten att inte ge upp, Angela Duckworth. En fackbok om grit, det vill säga uthållighet och målmedvetenhet. Konsten att inte ge upp helt enkelt, precis som titeln lyder. Intressant och lärorikt. Duckworths tes är att vägen till framgång beror på hur mycket grit en person har snarare än hur talangfull eller begåvad hen är inom ett visst område. Tänkte skriva lite mer utförligt om boken framöver.
    • Allt vi aldrig gjorde med varandra, Inger Alfvén. En välskriven, men kanske inte så minnesvärd, relationsroman om en brokig och splittrad familj. Handlingen kretsar kring ett stundande bröllop och vi får följa skeendet genom de olika familjemedlemmarnas perspektiv.
    • Nora eller Brinn Oslo brinn, Johanna Frid. Helt klart höjdpunkten bland månadens böcker. En autofiktiv roman om svartsjuka, endometrios och sociala medier. Kort sagt. Har skrivit mer om den här.
    • Bli som folk, Stina Stoor. En novellsamling där berättelserna ofta kretsar kring barndomen. Språket är poetiskt och säreget. Komplext. Inte alltid lätta att ta sig in i, men ger man texten tid så är det verkligen värt det.
    • Barnvagnsblues, Ester Roxberg. En roman om moderskap, att känna sig utanför och fel. Ett ifrågasättande av föreställningen att bebistiden är rosenskimrande och ljuvlig. Tyckte om den, men den lämnade inga djupare spår hos mig.
    • Skuggan över stenbänken, Maria Gripe. Äntligen har jag läst den här fantastiska boken! Vilken känsla det är att få ta del av Maria Gripes magiska värld. Karaktärerna, stämningen, alltihop! Jag längtar efter att läsa resten av böckerna i Skuggserien och är ändå glad att jag väntat så länge med att läsa dem. För nu har jag ju dem fortfarande att se fram emot.
  • Litteratur

    Recension: Nora eller Brinn Oslo brinn

    Nora eller Brinn Oslo brinn är en vass samtidsskildring, en kärlekshistoria och en essäistisk undersökning av sjukdom och smärta. Historien inleds med att romanjaget Johanna upptäcker att hennes pojkvän Emil fortfarande har kontakt med sin ex-flickvän, den undersköna och alldeles perfekta Nora, och att de även planerar att träffas. Efter att hon får se en bild på Nora så faller hon allt djupare ner i en spiral av svartsjuka, ilska och sorg. Hon fastnar i ett beteende som på alla sätt och vis är skadligt för relationen, men hon kan inte sätta stopp för sig själv. Samtidigt lider hon av en annan genomborrande smärta; den som orsakas av hennes endometrios.

    Livmodersmärtan och det som hon kallar för ”Norasmärtan” lever sida vid sida inom henne. ”Det enda jag kan säga är att bilden på Nora fick det att brinna i mig, den satte bröstkorgen i brand. Det var den enda smärta som stod i proportion till den i livmodern.” Johanna utvecklar en besatthet av Nora, och till sist handlar det inte längre om Emil. Han faller ur bilden. Hon skriver att hon inte längre vet var gränsen går mellan Nora och henne själv. Hon ligger vaken på natten och scrollar igenom hennes Instagramflöde, låter bilderna etsa sig fast. Blir så bottenlöst förtvivlad över att hon aldrig kan leva upp till Nora, att det fullständigt förpestar hennes tillvaro. Svartsjukan sprider sig som ett gift. ”Jag förstod att vad jag än gjorde, under den kommande veckan och resten av livet, skulle jag inte bli hon.”

    Romanen är skriven på svenska, norska och danska och författaren glider skickligt mellan de olika språken. Det finns gott om litterära referenser som får utgöra en del av berättarjagets tankevärld. Den litterära prosan och den analytiska tonen samsas med mörk och slagfärdig humor.

    Johanna Frids roman visar prov på djup människokännedom och iakttagelseförmåga, och hon skriver insiktsfullt om de allra mörkaste och skamligaste känslorna. Jag tror det är början på ett stort författarskap.

    NORA ELLER BRINN OSLO BRINN

    Författare: Johanna Frid

    Förlag: Ellerströms

    Finns att köpa här och här.

     


  • Litteratur

    Mina fem bästa böcker 2018

    2018 har varit ett märkligt läsår för mig. De flesta böckerna läste jag från augusti och framåt, första halvan av året hade jag nämligen en alldeles för lång lässvacka. Jag läste i slutändan totalt 32 böcker, vilket jag får vara ganska nöjd med med tanke på hur början av året såg ut. Många var bra, en del mindre bra men ingen som jag tyckte var direkt dålig. Brukar i regel inte fortsätta läsa om jag känner så. Här kommer i alla fall en lista på mina fem favoriter.

    1. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    Om Jana, som återvänder till sin lilla hemort i Västerbotten, för att hjälpa sin försupna bror. Till den som vill läsa en mörk historia med ett stråk av humor, samt förundras över ett nytänkande och svindlande språk.

    2. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

    Berättarjaget är Inni, en prostituerad narkoman som blir mördad i en skogsdunge. Historien berättas sedan utifrån hennes perspektiv, hon figurerar som en allvetande berättare när hon ser tillbaka på sitt eget och på sin familjs liv. Älskar det mörka, det poetiska, naturbeskrivningarna och bildspråket som Sara Stridsberg bemästrar likt få andra.

    3. Människan är den vackraste staden av Sami Said

    San Fransisco är på flykt från Afrikas horn, hans pengar har tagit slut och han har precis blivit utslängd från sitt boende. Där tar historien sin början och läsaren slungas rakt in i skeendet. Tumultartat, fartfyllt och med språklig briljans leder Sami Said läsaren runt i cirklar och snår ända fram till slutet.

    4. Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

    Om en son som har en egocentrisk pappa, och som nu själv har blivit pappa. Om trassliga familjerelationer och hur man förhåller sig till och kanske omvärderar relationen till de egna föräldrarna när man själv fått barn. Träffsäkert och välskrivet.

    5. Arv och miljö av Vigdis Hjorth

    Berättarjaget Bergljot kommer till insikt om att hennes far förgrep sig på henne som barn och hon bestämmer sig för att konfrontera föräldrarna. En roman om att inte bli trodd, att våga dra fram mörka familjehemligheter och sedan stängas ute. Att kämpa förtvivlat för att bli lyssnad på. Läsaren får följa Bergljot på nära avstånd, komma under huden på henne, känna hennes frustration och sörja med henne. Det är tungt sorgligt mörkt och intensivt. Och så oerhört vackert skrivet.

  • Litteratur

    Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    9789177950981_200x_jag-for-ner-till-bror.jpeg

    Karin Smirnoffs Jag for ner till bror är en säregen och lysande romandebut. Handlingen kretsar kring berättarjaget Jana, en kvinna som återvänder till den Västerbottniska uppväxtorten Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade tvillingbror. Samma kväll som hon anländer träffar hon den råbarkade och något vilda konstnären John, som hon sedermera inleder ett stormigt förhållande med. Han målar tavlor som leder till att Janas förflutna börjar komma upp till ytan, traumatiska minnen som hon hade förträngt kommer tillbaka. Återblickar till en svår barndom präglad av våld, alkoholism och incest, varvas med nutiden och mystiken kring mordet som nyligen inträffat i byn.

    Allteftersom tillkommer nya ledtrådar i Janas försök att komma till botten med vad som hänt, gällande såväl mordet som sitt eget förflutna, men olika sanningar ställs hela tiden mot varandra. ”Nu var jag där igen. Berättelse mot berättelse och jag i mitten som en skiljedomare. Två fyllon med minnesluckor på varsin sida om sanningen.” Berättelsen vecklar ut sig nästan som en pusseldeckare. Men det är framförallt Janas inre och hennes medvetande som driver berättelsen framåt, i en ström av tankar och iakttagelser, ofta utan vare sig punkt eller kommatecken.

    Smirnoffs berättarstil är rakt på sak och direkt, vilket skapar mycket humor i en annars rätt så becksvart historia om en barndom full av misär. Vi har den så kallade fadren som är brutal på ett närmast tyranniskt vis, och sedan den fromma modren som anser att förlåtelse och tillbedjan är det allra viktigaste, och att familjen bör hålla ihop oavsett vad som sker. Till slut vet man inte vad som är mest tragiskt – hans beteende eller hennes sätt att ta honom i försvar. ”Varje gång jag sa förlåtelse såg jag hennes blåslagna ansikte under schaletten. Hur hon låtsades att allt var bra och såg bort när det kom till vår tur. Ni måste lära er att förlåta sa hon som ett mantra. Till och med gud förlät människorna när de tog hans son. Er far vill egentligen inget ont. Han vill bara ha ordning och reda.”

    Det är inte många män som framstår som sympatiska i den här romanen. De flesta både super och är våldsamma, och det tycks vara normen för Jana. Hon förvånas inte när även John förefaller vara av samma skrot och korn. Men hon ifrågasätter samtidigt att skulden skulle ligga hos henne, det psykologiska resonemanget att hon på grund av sin barndom hela tiden väljer fel män. ”Jag hade alltid tänkt att det var fel på mig. […] Däremot hörde jag aldrig att det var männens fel. Att de var alkoholiserade våldsamma svin som gav sig i lag med kvinnor och barn fast de visste att de förmodligen skulle skada dem.” Hon lägger skulden och skammen där den hör hemma.

    Jag läste nyligen att Karin Smirnoff redan har börjat skriva på en fortsättning. Det gläder mig. Hennes debut är helt briljant och jag kommer utan tvekan läsa allt som hon skriver fortsättningsvis.

    Boken finns att köpa här och här.

  • Litteratur

    Tre boktips plus tre böcker som jag vill läsa

    Först och främst måste jag beklaga mig lite över denna evinnerliga sjukdomsperiod. Minns inte längre när den började och jag börjar först nu, när antibiotikan is working it’s magic, se ett slut på eländet. Det hela började med sjuk och hostande bebis, sedan fick treåringen ögoninflammation, jag fick halsfluss, treåringens ögoninflammation övergick i svinkoppor OCH halsfluss. Kom igen, liksom. Han är vanligtvis aldrig sjuk, kan räkna på ena handen hur många gånger han har haft feber, och nu kommer varje tänkbar åkomma på en gång känns det som. Okej, jag överdriver lite nu. Men jag är så trött på det här. Nu borde i alla fall antibiotikan råda bot på oss eländiga varelser. Dessutom har det regnat ihärdigt i åtminstone en vecka nu, säkert längre. Vilket kanske är lika bra när en ändå är sjuk och inte orkar ta sig ut. Men det har liksom lagt ett extra lager av gråhet över vår redan glåmiga tillvaro. Känner att vi behöver köra en detox efter en period av orimligt mycket iPad och TV-tittande. Har nästan glömt bort hur man sysselsätter sig själv och barnen utan en skärm. Vi får väl gå ut i naturen och känna att vi lever, typ.

    Då så, då var min klagosång avklarad. Nu till någonting roligare, nämligen några boktips. Jag är fortfarande inne i en fantastisk läsperiod och vill bara läsa hela tiden, sjukdom och trötthet till trots. Helt otroligt. Här kommer några bra böcker jag har läst på sistone:

    • Skrivliv av Gun-Britt Sundström. En bok som består av utdrag ur Gun-Britt Sundströms dagböcker från 1965 – 78. Vi får ta del av perioden då hon romandebuterar och etablerar sig som författare och skribent, och allt som händer runtomkring. Jag är i likhet med många andra utomordentligt förtjust i hennes roman Maken, så jag såg verkligen fram emot att läsa Skrivliv. Att få gå in bakom kulisserna. Om mina förhoppningar på boken infriades? Utan tvekan. Det är en njutning att få ta del av hennes pricksäkra formuleringar, skarpa humor och intelligenta tankegångar; i synnerhet kring skrivandet och författarrollen. Älskar hennes reflektioner och hennes iakttagelseförmåga. Jag önskar att jag kunde få sätta mig ner med henne, dricka en kopp te, och samtala i flera timmar.
    • Handbok för städerskor av Lucia Berlin. En novellsamling som till stora delar består av självbiografiska berättelser, eller åtminstone glimtar ur författarens liv. Det är ofta vardagligt men inte utan en komplexitet, varje novell nästlar sig liksom in och lämnar kvar något i mig. En eftertanke eller en känsla. Och språket – så makalöst bra. Med formuleringar som ”ögonfransarna kastade taggiga skuggor på de avtärda kinderna”.
    • Kända och underliga ting av Teju Cole. En essäsamling vars ämnen kretsar kring foto, skrivande, litteratur, resor, rasism, politik. Teju Cole glider från det ena ämnet till det andra och uppvisar tydligt att han är beläst och insatt i de ämnen som han avhandlar. Ett minus är att han vad gäller konst och litteratur till största del refererar till män. Dock föga förvånande. Det är hur som helst tankeväckande och givande läsning.

    Det var mina tips. Nu till de tre böcker som jag tänker att jag ska läsa härnäst, med Augustpriset i åtanke:

    • Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. En debutroman som har fått fantastiskt fina recensioner.
    • Mammorna av Alexandra Pascalidou. En reportagebok där vi får möta 20 mammor från de fattigaste och mest utsatta områdena i Sverige. Om våldet, kampen och kärleken till barnen. Känner att jag får en gråtklump i halsen bara av att läsa om den här boken.
    • Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson. Om internet och hur Silicon Valleya visionärer har banat väg för en antidemokratisk revolution. Har fått blandade recensioner, men jag är ändå sugen på att läsa den.
  • Litteratur

    Blixtra, spraka, blända

    img_4900

    Penny Löwe debuterar vid tjugo års ålder med en kritikerrosad roman som hon kammar hem Augustpriset med. Hon blir unisont hyllad i media- och kulturvärlden, kallad underbarn och geni. Samtidigt är hon skandalomsusad och vill inte gärna vara en del av etablissemanget.

    Penny är alltså berättarjaget i denna underhållande och färgstarka roman av Jenny Jägerfeld. När historien tar sin början så kämpar Penny med sin andra roman, men skrivkrampen har ett hårt grepp om henne. Förskottet på en kvarts miljon som hon fick av förlaget brände hon under några månader i London, tillsammans med den nyfunna karismatiska och förförande vännen Lola. Efter en intensiv och turbulent tid i London bestämmer hon sig för att bryta helt med Lola och flytta hem igen, för att skriva klart romanen och leva ”Svensson-liv”. Hon träffar Nick som hon inleder en tämligen platt och passionslös relation med. En dag ungefär två år senare dyker Lola upp och ställer allt på ända igen.

    När jag skriver om Jenny Jägerfelds roman märker jag att det känns svårt att kapsla in och återge handlingen, det finns så många olika trådar och storyn går åt flera oväntade håll. Möjligtvis hade den mått bra av att kortas ner något, men jag blir ändå aldrig direkt mätt på att läsa om Penny och hennes förehavanden. Det finns ett sådant driv framåt att jag har ytterst svårt att lägga ifrån mig boken. Trots att det är en omfångsrik roman så läste jag ut den på ett par dagar.

    Dialogen är rapp och ofta underfundig, särskilt mellan Penny och Lola. Deras vänskapsrelation skildras för övrigt på ett alldeles ypperligt sätt, det är stormigt och intensivt och samtidigt något som liksom skaver hela tiden. Förutom de humoristiska inslagen så är det också en vemodig skildring av en ung tjej som är rätt så vilsen och som allra helst vill bli sedd av sin känslomässigt frånvarande och egocentriska far. Det blir nästan jobbigt att läsa om hur hon idealiserar honom.

    ”Jag vet inte hur många gånger jag hade befunnit mig i den här situationen. Suttit i en soffa och tittat på pappa. Bara betraktat honom. Som barn, tonåring, vuxen. Lyssnat på honom och hans vänner. Varit publik. Väntat på att de andra skulle gå hem. Så att jag fick vara ensam med honom. Men folk gick ju aldrig hem.”

    Jenny Jägerfeld är grym på att sätta ord på skapandets våndor, den där känslan när orden inte kommer fram. ”Det gick inte. Det bara gick inte. Frustrationen var en tärande klåda, ett eksem på en plats någonstans mellan skulderbladen som inte gick att nå.” Romanen väcker också frågor om skapande och konst i allmänhet, och om originalitet i synnerhet. Handlar inte allt skapande om att efterlikna snarare än att skapa någonting helt unikt? Och var går gränsen för plagiat? Intressanta frågor som vävs in i storyn på ett snyggt sätt.

    Boken finns att köpa här och här.

  • Litteratur,  Vardag

    En tur till jobbet, bokköp och inskolning

    Nu har vi påbörjat inskolning på förskolan och idag var första gången jag åkte därifrån en stund. Passade på att gå till banken, och lämpligt nog ligger banken precis vägg i vägg med mitt jobb. Så jag gick in dit en sväng också.

    Så fina små paket med ledtrådar utanpå om vilken bok det är. Bra julklappstips! Alltså att ni kan göra samma grej då, inte åka till en bokhandel i Nya Zeeland för att köpa julklappar.

    Felix somnade därinne och jag kunde strosa runt en stund bland alla böcker. Minns inte när jag gjorde det senast. Helt underbart. Hittade så många böcker som jag ville köpa, men jag fick hejda mig.

    Så fina klassiker. Vill gärna ha hela bokhyllan fylld med dessa. Men istället för en klassiker så fick en annan bok följa med hem.

    Har hört bra saker om hennes tidigare bok Fight like a girl så jag ser fram emot att läsa denna. Hoppas på en del nya insikter om hur man ska tänka när man uppfostrar två pojkar i ett patriarkat. Särskilt viktigt i det här landet som har en rätt så utbredd machokultur.

    På tal om detta så satt en av pedagogerna på förskolan och pratade med Lockie när han tog fram en träbräda med några skruvar i för att leka med. Gillar du verktyg, frågade hon. Har pappa verktyg hemma? Brukar du leka med pappas verktyg?

    Hon la dock till eller mamma, efter en stund. Kanske kände hon min irritation. Petitesser, kan tyckas. Men nej, inte när massa små uttalanden ackumuleras och när det rör sig om att barn hela tiden får förmedlat till sig att pojkar gör si och flickor gör så, eller att mammas och pappas uppgifter måste skilja sig åt i fråga om hushållsarbete. Jag tror tyvärr inte att de har så mycket fokus på att arbeta med genus på den här förskolan. Kanske borde jag ta med boken som jag köpte och bara råka lämna den där någonstans, som en subtil hint?

    Hur som helst så hade det gått bra för honom medan jag var borta, och jag tror att han kommer trivas. Det är en Montessori-förskola och utifrån det jag har läst och hört så gillar jag tankarna bakom den pedagogiken. Tycker det är så himla svårt att veta egentligen, vad som är bra eller inte. Blir mest förvirrad av att läsa om olika slags pedagogiska inriktningar och landar slutligen i att de flesta verkar ju bra på sitt sätt.

    Nej, nu ska jag läsa en stund. Och sedan kanske kolla på Bonde söker fru, mitt guilty pleasure. Som ger mig hemlängtan.

  • Litteratur

    En liten lista om litteratur

    Hej, här kommer en lista om böcker som jag komponerat ihop denna afton.

    Bok jag läser just nu: Dvärgen av Pär Lagerkvist och Kända och underliga ting av Teju Cole.

    Bok jag är sugen på att läsa: Massa! Bland annat Nuckan av Malin Lindroth och Nej och åter nej av Nina Lykke.

    Bok som fick mig att skratta: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Och den senaste boken jag läste – Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld.

    Bok som fick mig att gråta: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj.

    Författare som jag vill läsa mer utav: Kerstin Ekman! Har knappt läst något av henne, det måste det bli ändring på!

    Bok som jag önskar att jag själv hade skrivit: Typ allt som är välskrivet? Nej, jag vet inte. Kanske Agnes Lidbecks Finna sig. Tyckte den var briljant.

    Bok som jag egentligen tyckte om men aldrig läste ut: Underground railroad av Colson Whitehead, Handmaid’s tail av Margaret Atwood.

    Bok som jag känner att jag borde läsa, men aldrig kommer att läsa: Odysseus av James Joyce. Har försökt och gett upp alltför många gånger.

    Bok som alla hyllade men som jag inte tyckte om: Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Var så himla peppad på den här (kanske för höga förväntningar?) och det föll platt. Tyckte den var för amerikansk och melodramatisk, karaktärerna kändes inte särskilt mångfacetterade och de utvecklades liksom inte.

    Bästa boken om feminism: Nina Björks Under det rosa täcket ligger mig varmt om hjärtat. Även hennes bok Lyckliga i alla sina dagar.

    Bästa boken om skrivande: Bodil Malmstens Så gör jag: konsten att skriva.

    Bästa diktsamlingen: Kanske måste bli Bodil Malmsten igen. Hennes fantastiska bok Det här är hjärtat. Eller någon av Tranströmer.

    Bästa trilogin: Kristina Sandbergs trilogi om Maj måste jag nog säga. Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

    Bok som jag har läst flera gånger: Aprilhäxan av Majgull Axelsson (skrev C-uppsats om den). Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt pga älskade den.

    Bok som jag vill läsa om: Revolutionary road av Richard Yates.

    Min all time favourite: Typ omöjligt att bara välja en men okej. Anna Karenina av Lev Tolstoj.

  • Litteratur

    Människan är den vackraste staden

    Att läsa Sami Saids nya roman är som att slungas in i en språklig karusell, där det går i ett rasande tempo och han leker med orden, omkullkastar regler och föreställningar. Det är bara att hålla i sig och hänga med utifrån bästa förmåga.

    Romanens jagberättare är San Fransisco, en flykting (eller upptäcktsresande som han kallar sig själv) från Afrikas horn. Hans pengar har tagit slut och han befinner sig någonstans i norra Europa. När romanen tar sin början har han just blivit utslängd från sin lägenhet. Tillvaron går ut på att försöka ta sig vidare, han rör sig från plats till plats utan några fasta punkter. Med en dröm om att någon gång ta sig till Amerika. Hans kringflackande existens skildras i en medvetandeström, där sinnesintryck och tankar flödar fram om vartannat.

    Det är ett språk som liksom spränger alla gränser, överraskar och hela tiden tar nya vändningar. Ena stunden humoristiskt, andra stunden finstämt och poetiskt. ”En fruktansvärd egenskap, den passade inte en lejondräpare som druckit sin systers tårar och skickat sina svagheter i exil och var förutbestämd att nå ända upp till högsta våningen.” Språket präglas till stor del av en glöd och en frenesi, men samtidigt finns det en enkelhet och ett lugn i vissa formuleringar, som verkligen tilltalar mig. ”Utanför pågick dagen fortfarande, i mitt huvud var det skymning.”

    I romaner som är lagda åt det experimentella hållet så kan det kanske ibland upplevas som att språket eller stilen överskuggar innehållet, men i det här fallet tycker jag att författaren lyckas sammanföra språk och innehåll till en perfekt balans. Det blir aldrig tillkrånglat eller onödigt svårt och förankringen i storyn finns hela tiden där. Med det sagt så gäller det att läsa den här romanen med skärpta sinnen. Om jag tappar fokus så är det svårt att hitta tillbaka, lite som om att berättelsen skyndar vidare utan mig.

    San Fransisco lever i utkanten av samhället, han är en del av de ”uthemska”, som han själv kallar det. ”Vi kom bra överens, jag och stadens onyktra. Mellan oss fanns en ömsesidig respekt, ett slags erkännande av varandras existenser.” Trots att detta är en mörk berättelse, så är den samtidigt full av ljus och glädje. Dels på grund av det sprakande, lekfulla språket och dels på grund av den mycket älskvärde San Fransisco som allt som oftast ser på tillvaron med glädje och förhoppningar. Han är en upptäcktsresande, som bara väntar på att ta sig vidare. ”Han andades ut en möjlig framtid. Jag och han på den gyllene bron i San Fransisco. Bilarna som ven förbi, måsarna över oss. Här och var slog grässtrån upp ur sprickorna.”

    Finns att köpa här och här.

  • Litteratur

    Kärlekens Antarktis

    Som jag skrev för ett tag sedan så har jag ju börjat låna e-böcker på mitt svenska bibliotekskort. Äntligen har jag kunnat läsa alla svenska böcker som jag har gått miste om här på andra sidan jordklotet. Nu senast: Sara stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis.

    Allting utgår ifrån berättarjaget Inni, en ung tjej som missbrukar och livnär sig på prostitution. Historien tar sin början med att hon blir brutalt mördad och styckad i en skogsdunge. Hon figurerar sedan som en sorts allvetande berättare, och genom hennes blick får vi se hennes två barn som hon lämnat bort, hennes föräldrar och lillebrodern som drunknade som barn. Dessa scener där hon betraktar sin familj varvas med återblickar till hennes förflutna, samtidigt som hon hela tiden återkommer till scenen i skogen. Berättelsen vecklar ut sig på ett sätt som skapar spänning och driv, och jag vill bara fortsätta läsa.

    Samtidigt är det som en snara som dras åt långsamt, att läsa den här romanen. Framförallt är det bildspråket och naturbeskrivningarna som används för att skapa det mörka, nästintill klaustrofobiska, tonläget. Som att man sugs in och dras nedåt, hela tiden, precis som berättarjaget. ”Jag låg på marken i skogen och såg på trädens mörka rötter som långsamt trängde ner i sjöns vatten och allting var så stilla att även de långsammaste rörelserna blev synliga, trädkronorna som rörde sig i slowmotion där uppe, insekterna som krälade på undersidan av varje blomma och vattendropparna som släppte från trädens grenar […] Jag tänkte att träden hängde mellan människan och Gud, att de sträckte sina kronor upp i himlen och att rötterna grep som drakklor ner i jorden där de döda bodde, där jag också skulle befinna mig snart.”

    Jag stannar hela tiden upp vid formuleringar, ja hela stycken, läser om igen och förundras över styrkan i språket. ”Själv hade jag hundratals skisser till olika liv inom mig, och jag visste inte vilket av de jag skulle gripa efter. Så jag grep efter inget.” Det poetiska och det vackra varvas med förruttnelse, död, groteska detaljer. ”Det är tur att fåglarna finns, och likmaskarna, och förruttnelsen. Om vi döda inte låg i jorden och förmultnade skulle vi vara till himlen travade, skyskrapor och torn av döda.” Sara Stridsberg brukar aldrig göra mig besviken med sina böcker, och det här är inget undantag. Kärlekens Antarktis är en stark och smärtsam roman.