• Skrivande,  Vardag

    En mindre bra dag

    Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

    Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

    Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

    För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

    Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

    0
  • Litteratur,  Vardag

    En tur till jobbet, bokköp och inskolning

    Nu har vi påbörjat inskolning på förskolan och idag var första gången jag åkte därifrån en stund. Passade på att gå till banken, och lämpligt nog ligger banken precis vägg i vägg med mitt jobb. Så jag gick in dit en sväng också.

    Så fina små paket med ledtrådar utanpå om vilken bok det är. Bra julklappstips! Alltså att ni kan göra samma grej då, inte åka till en bokhandel i Nya Zeeland för att köpa julklappar.

    Felix somnade därinne och jag kunde strosa runt en stund bland alla böcker. Minns inte när jag gjorde det senast. Helt underbart. Hittade så många böcker som jag ville köpa, men jag fick hejda mig.

    Så fina klassiker. Vill gärna ha hela bokhyllan fylld med dessa. Men istället för en klassiker så fick en annan bok följa med hem.

    Har hört bra saker om hennes tidigare bok Fight like a girl så jag ser fram emot att läsa denna. Hoppas på en del nya insikter om hur man ska tänka när man uppfostrar två pojkar i ett patriarkat. Särskilt viktigt i det här landet som har en rätt så utbredd machokultur.

    På tal om detta så satt en av pedagogerna på förskolan och pratade med Lockie när han tog fram en träbräda med några skruvar i för att leka med. Gillar du verktyg, frågade hon. Har pappa verktyg hemma? Brukar du leka med pappas verktyg?

    Hon la dock till eller mamma, efter en stund. Kanske kände hon min irritation. Petitesser, kan tyckas. Men nej, inte när massa små uttalanden ackumuleras och när det rör sig om att barn hela tiden får förmedlat till sig att pojkar gör si och flickor gör så, eller att mammas och pappas uppgifter måste skilja sig åt i fråga om hushållsarbete. Jag tror tyvärr inte att de har så mycket fokus på att arbeta med genus på den här förskolan. Kanske borde jag ta med boken som jag köpte och bara råka lämna den där någonstans, som en subtil hint?

    Hur som helst så hade det gått bra för honom medan jag var borta, och jag tror att han kommer trivas. Det är en Montessori-förskola och utifrån det jag har läst och hört så gillar jag tankarna bakom den pedagogiken. Tycker det är så himla svårt att veta egentligen, vad som är bra eller inte. Blir mest förvirrad av att läsa om olika slags pedagogiska inriktningar och landar slutligen i att de flesta verkar ju bra på sitt sätt.

    Nej, nu ska jag läsa en stund. Och sedan kanske kolla på Bonde söker fru, mitt guilty pleasure. Som ger mig hemlängtan.

    0
  • Vardag

    En rätt så fin kväll

    Fredag kväll här. I Sverige är klockan 09.25 på morgonen. Jag sitter och spejar ut över den vackra vyn från vår uteplats och dricker ett glass rött. Det låter ju väldigt idylliskt. Och det hade varit det också, om det inte vore för ett ihärdigt bebisskrik där inifrån.

    Jag som hade planerat det hela så bra. Skulle ta en promenad runt kvarteret med Felix i sjalen eftersom det är ett säkert kort när det gäller att natta honom. Trodde jag i alla fall. Sedan komma hem, sjunka ner i soffan, äta lite choklad och dricka lite vin. Istället: ett huvud som hela tiden stack upp ur sjalen, stora bebisögon som stirrade vidöppet och nyfiket under hela promenaden. En mamma som kånkar uppför backar, buffar i rumpan och känner frustrationen växa stadigt. Ingen sömn där inte.

    Så vi kom hem igen, Todd hade lagt Lockie och går nu runt och vaggar Felix som äntligen tycks ha lugnat ner sig lite.

    Men sova tänker han i alla fall inte göra, så nu sitter vi alla tre här ute istället och tittar på den vackraste himlen någonsin. En rätt så fin kväll ändå.

    0
  • Vardag

    Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

    Det är onsdag kväll och min helg, som infaller mitt i veckan, är nu till ända. Imorgon börjar fem dagars jobb igen. Jag är numera så kallad teamledare i bokhandeln på helgerna och det innebär att jag jobbar varje helg. Inte direkt optimalt, på grund av barn och brist på familjetid, eller för att inte tala om egentid som är minst lika viktigt.

    Nu blir det oftast så att Todd får ta Lockie på helgerna och jag har honom mina lediga dagar. Eller så kommer hans farmor ner när vi båda jobbar helg.  En annan tråkig grej med helgjobb är att OB-tilllägg är något som inte existerar här i Nya Zeeland, så det känns ännu mer omotiverande att jobba då. Men roligt att chefen har gett mig det här förtroendet så snabbt ändå, det får väl ses som positivt.

    Hur har det gått då? Jo vars, i söndags när jag stängde så hade jag ett totalt melt-down och började gråta för att skrivaren inte fungerade när jag skulle göra kassaavslut. Som tur var så fanns det ingen där som behövde bevittna detta spektakel, och det slutade ändå väl. Till slut. Gravidhormoner är inte att leka med ibland. Alternativt så är det bara min personlighet.

    Men bortsett från denna incident så går det bra. Känns fortfarande ovant att vara den som ska fatta beslut och den som ska ta det yttersta ansvaret. En position som jag inte är helt van vid, så det är nog nyttigt och lärorikt.

    I fredags fick jag även ha hand om sagostunden som vi har två dagar i veckan. En liten pojke bestämde sig för att krypa upp och sätta sig i knäet på mig. Ganska mysigt ändå. Sen hade vi pyssel efteråt och jag insåg att jag aldrig skulle kunna jobba på förskola eftersom det var kämpigt nog att ge cirka fem barn tillräckligt med hjälp och uppmärksamhet.

     

    0