• Vardag

    Inskolning och ett onödigt tips

    Här sitter jag och har precis lämnat Felix själv på förskolan för första gången. Han var supernöjd när jag gick därifrån, förhoppningsvis är han det fortfarande. Jag passade på att gå till ett danskt café som nyligen öppnat i närheten av där vi bor.

    Adjø heter caféet och de har fantastiska wienerbröd och en hel meny med olika slags gröt, plus smörrebröd såklart men de har jag inte testat ännu. Om ni planerar att åka till Dunedin någon gång i livet så kan jag rekommendera det här stället. Vore i och för sig mycket mer rimligt att åka till Danmark och hitta ett café där. Nåväl, jag kan väl konstatera att det känns otacksamt att tipsa om caféer när man bor på andra sidan jorden.

    I själva verket hade jag tänkt tipsa om några bra böcker jag läst på sistone, men nu är klockan visst redan så mycket att jag måste åka tillbaka till förskolan igen. Uppenbarligen trodde jag att jag kunde hinna vara mer produktiv på cirka tjugo minuter. Jag får helt enkelt återkomma med boktipsen imorgon.

    4
  • Vardag

    När kroppen och huvudet vill olika saker

    Den här veckan hade jag tänkt hinna göra en massa saker. Jag hade tänkt skriva klart en krönika och en novell som ska skickas in till en novelltävling. Och så hade jag tänkt skriva på bokmanuset, som alltid. Dessutom ville jag ut och och springa eftersom jag ska anmäla mig till ett tiokilometerslopp som går av stapeln om mindre än två veckor. Kan ju underlätta att vara lite i form.

    Men istället sitter jag här med halsont och feber för tredje kvällen i rad. Så typiskt. Huvudet är grötigt och att skriva känns som en oöverstiglig uppgift. Ja, förutom ett blogginlägg då, såpass mycket kan jag klara av. Jag får inse mig besegrad och ta nya tag nästa vecka.

    Idag trotsade jag i alla fall mitt sega tillstånd och åkte iväg till stranden med barnen eftersom det var en så otroligt fin dag. Som tur var har jag sluppit febern under dagen, det är på kvällen den kommer smygande.

    Vi åkte förbi ett danskt bageri som jag upptäckt nyligen, köpte med oss lite godsaker som vi satt och åt vid lekplatsen. Givetvis kom det ett gäng hungriga fiskmåsar på direkten. Jag testade en ny grej, som enligt denna artikel ska fungera, nämligen att stirra ut fiskmåsen. Det fungerade inte. Jag satt där som en idiot och stirrade men fågeln rörde sig inte ut fläcken. Fast den snodde heller inte maten så på sätt och vis fungerade det kanske.

    Nu ska jag krypa ner i sängen och kolla på ett avsnitt av Orange is the New black. Sedan sova, sova, sova. Förhoppningsvis är jag piggare imorgon för då ska vi ha kalas för vår lilla ettåring.

    3
  • Vardag

    Vecka 33

    Om exakt tre veckor börjar jag jobba igen. Jag har lite kluvna känslor inför detta om jag ska vara ärlig.

    På minussidan:

    – Ångest inför att lämna Felix på förskolan. Han känns så liten fortfarande. Lockie fick ju vara hemma tills han var två så det är lite annorlunda nu. Men jag tror han kommer fixa det galant.

    – Även en viss oro över att inte ha lika mycket tid eller ork över till att skriva. Den här oron är visserligen rätt obefogad eftersom det ju inte är som att jag kommer jobba heltid. Skrivandet kommer fortfarande få plats, för så måste det vara.

    Och på plussidan:

    – Tror att det kan vara välbehövligt med en förändring. Få träffa kollegor igen, sitta och äta lunch i lugn och ro, hinna tänka färdigt en tanke.

    – Vara bland massa böcker! Inspireras, hitta nya böcker att läsa, bokprat med kunder och kollegor.

    Det känns dessutom lagom att börja med tre dagar i veckan, och ha sex timmars arbetsdag. Mitt mål är fortfarande att jobba hemifrån med skrivande, och det vill jag lägga fokus på under våren (ville verkligen skriva under hösten där, men nej – det är ju snart vår här!) Eftersom jag har ägnat mig nästan enbart åt det skönlitterära skrivandet det senaste året så har tiden eller orken inte funnits till att försöka komma igång som frilansskribent. Men det ska det bli ändring på.

    Nu är klockan snart tio och det är hög tid att gå och sova. Det här blogginlägget känns för övrigt så platt och trist att jag nu överväger att radera alltihop, men nej… strunt samma. Man kan inte vara på topp jämt.

    Hade inte ens en vettig bild att illustrera inlägget med så här kommer istället en helt orelaterad bild på mig och en duva (skrev först uggla – hjälp, jag behöver verkligen sova!) från när vi var i botaniska trädgården häromdagen.

    Och så denna lilla plutt som blir ett helt år på lördag och som snart ska börja förskola.

    2
  • Vardag

    Min natt på hotell

    Idag är det sista dagen i juli. Jag har inte bloggat på ungefär en vecka, och tänkte komma med någon förklaring, men jag lämnar det därhän. Orkar faktiskt inte skriva något mer om att jag är trött och inte sover och blabla, för jag börjar känna mig som ett broken record. (var tvungen att googla om det finns någon vettig översättning till broken record, men nej… eller ja, trasig skiva men så säger man väl knappast om tjatighet på svenska) Nåväl. Det här verkar bli, som ni kanske märker, ett blogginlägg där jag associerar fritt och sidospåren blir många. Sådär som det kan bli när man försöker komma igång igen, och efter att ha suttit och stirrat på skärmen en stund tänker: kom igen, skriv nåt bara, för sjutton.

    Förra veckan hade vi en dag med orimligt varmt väder. Vi åkte till stranden och jag gick barfota! Okej, det var lite kyligt. Men inte så kallt som man skulle förvänta sig när det är mitt i vintern. Idag har dock regnet öst ner hela dagen så ordningen är väl återställd.

    Jag kan även berätta att jag sov en natt på hotell i fredags. Vid tvåtiden på eftermiddagen sa jag adjö till min familj, strosade sedan runt på stan och kollade i secondhand-butiker. Hittade en stickad tröja och ett par t-shirtar. Olyckligtvis blev det en grå tröja, trots att jag gett mig själv köpförbud på gråa tröjor. Det bör finnas en gräns för hur många gråa tröjor man får ha i sin ägo. Det bör även finnas en gräns för hur många gånger man får skriva gråa tröjor i en text. Jag har överskridit gränsen i båda dessa fall. Men tröjan ifråga hade åtminstone vita prickar på sig så det var så jag rättfärdigade köpet. Plus att den var otroligt skön.

    Efter shoppandet satte jag mig på ett kafé en stund. Läste, drack en kaffe och åt en löjligt god choklad – och kolapaj. Glömde såklart fota den innan jag hade hunnit ta ett bett. Story of my life. Vad kan jag säga, jag gillar att äta mer än vad jag gillar att skapa snyggt content. Vanligtvis brukar jag hinna äta upp allt innan jag kommer på att ta en bild till bloggen, så nu kom jag i alla fall på det lite tidigare. Men ärligt talat – hur roliga är matbilder egentligen? De är bara roliga om man är sjukt duktig på att ta matbilder, vilket jag som synes inte är.

    Strosade så småningom från kaféet till hotellet för att checka in. Kom in på rummet och bara: jaha, vad gör jag nu då? Om jag ska vara helt ärlig så kändes det mest konstigt, och inte alls så njutningsfullt, som jag hade föreställt mig. Till en början i alla fall. Jag avskyr att säga det, men jag fick dåligt samvete. Trots att det var helt obefogat. Sedan skärpte jag till mig. Tänkte på en artikel som Peppe delade, angående kvinnor och bristen på tid. Om ni inte orkar läsa hela så läs åtminstone det här stycket:

    I feel such a sense of loss when I think of the great, unwritten poems that took a backseat to polished floors. And for a long time, I thought the expectation that others be tended to first and the floors be polished and that she was the one who was supposed to keep them that way was what kept those untold stories coiled inside her, compressed, as Maya Angelou writes, to the point of pain. But I wonder if it isn’t also that women feel they don’t deserve time to themselves, or enough of it that comes in unbroken stretches. I wonder if we also feel we don’t deserve to tell our untold stories, that they may not be as worth listening to.

    Ville egentligen skriva något mer om det där, om kvinnor och (bristen på) tid men jag orkar inte med någon vidare analys nu så jag går raskt vidare istället. Efter att jag vilat en stund på hotellrummet så gick jag ut i vinterkvällen för att köpa middag. Först promenerade jag till affären, där jag köpte lite snacks. Sedan gick jag till Mamacitas och köpte urgoda tacos. Dessa avnjöt jag på hotellrummet framför ett avsnitt av Big little lies. Sedan kollade jag på ett par avsnitt till innan jag somnade gott.

    Nästa morgon gick jag till ett kafé och åt frukost innan jag promenerade hemåt. Beställde våfflor, eller som det hette på menyn: Brown sugar Buttermilk waffles with vanilla bean mascarpone, citrus rhubarb & toasted hazelnuts. De var ljuvliga.

    Ännu en halvdålig matbild, varsågoda.

    Slutsats: det var underbart att få tid för mig själv, det var underbart att få sova ostört en hel natt. Snart tar jag in på hotell igen.

    7
  • Vardag

    En bättre dag

    Jag sitter på ett av mina favoritställen inne i stan, skriver på manuset och läser Clarice Lispector. Älskar hennes ord, det intensiva och bitvis absurda. Tror bestämt att jag måste läsa alla hennes böcker. Hoppas att något i hennes uttryck kan spilla över i mitt eget skrivande.

    Igår var en fin dag. Jag är fortfarande trött och jag längtar fortfarande innerligt efter att få sova ostört, ta in på hotell en natt, eller åka iväg en helg och ägna mig åt att skriva, läsa och bara vara. Hyra en liten stuga någonstans, kanske nära havet. Lyssna på kluckande vågor och låta lugnet bygga bo i mig. Snart så.

    Men det var gårdagen jag skulle skriva om. Jag vaknade på morgonen och tänkte att vi måste göra något roligt, åka iväg och utforska någon ny plats. Vi tog oss inte så långt, men vi åkte till Mornington. En stadsdel som jag inte sett så mycket av. Där hade de ett lite café som tydligen skulle vara bra.

    Så vi gick dit. Problemet med att gå på café med barn är ju alla goda bakverk som lockar när tanken var att vi skulle äta lunch. Jag kompromissade lite och beställde scones med grädde och sylt och en cheese roll (väldigt Nya Zeeländskt, i princip är det bara en grillad ostmacka som är hoprullad).

    Lockie var nöjd och jag var nöjd. Ändå tills de kom ut med milkshakes till de fyra ungarna som satt vid bordet intill. Och det var alltså inte vilka milkshakes som helst. Det här var extravaganta gourmet-milkshakes, i regnbågens alla färger och med godis ovanpå. De hade lika gärna kunnat ha fyrverkerier på dem, ungefär så kändes det. Våra små scones blev plötsligt rätt så futtiga och menlösa. Men tack så mycket, tänkte jag, för att ni förstörde hela mitt upplägg här.

    Nåväl, det gick bra ändå. Sconesen åts upp och sedan gick vi vidare till lekparken.

    Det klättrades och det gungades. Jag fick konstant springa efter Felix som kryper runt och stoppar ALLT i munnen. Tycker att han ska börja gå nu, och komma över det här med att äta på allt (förutom mat). Så typiskt att bebisar, eller vår bebis i alla fall, alltid vill bli buren hemma när jag helst vill att han ska vara på golvet så jag får vila armarna lite. Men när vi är ute och jag inte vill att han ska krypa runt överallt och stoppa träbitar och kottar och allsköns småting i munnen, då vägrar han minsann bli buren. Han nästan slänger sig ur famnen på mig.

    Efter lekparksbesöket åkte jag en liten sväng och båda två somnade i bilen. Parkerade här, tittade på utsikten och läste en stund.

    När vi var hemma försökte jag vila på golvet en stund. Det gick ungefär så bra som det ser ut på bilderna.

    Såhär kan det se ut när man lagar middag.

    Nu ska jag strax röra mig hemåt. Har skrivit alldeles för lite, och kommer definitivt inte komma upp i femtusen ord den här veckan. Problemet nu är att jag har så lite kvar och då är det väldigt lätt att tänka: äsch, jag skriver färdigt nästa vecka. Känns svårt också, att liksom knyta ihop allt och få till de sista scenerna. Men det är ju inte som att manuset är färdigt nu ändå, så jag behöver inte gå och ha ångest över själva färdigställandet. Det är redigeringen som är det stora jobbet. Med det sagt kommer jag ändå vara otroligt nöjd när jag har mitt färdiga råmanus. Tänka sig!2

  • Uncategorized,  Vardag

    Barnet som inte ville sova

    Fredag kväll. Och så var det bara tio dagar kvar till julafton. Jag har gått och tänkt att jag ska blogga hela dagen och plötsligt är klockan redan halv nio och jag känner mest för att däcka. Önskar att även bebisen var på samma nivå som jag men han är så vaken som det bara går att bli. Misstänker att det har med värmen att göra. Idag har det varit ungefär tjugofem grader varmt här. Huset känns som en bastu. Jag har fortfarande svårt att komma in i någon vidare julstämning. Vi har dock införskaffat en julgran nu, det hjälper ju en aning.

    Tycker den blev ganska tjusig ändå. Utanför fönstret skymtar våra tomatplantor fram. Börjar komma SÅ många tomater och jag längtar tills vi kan äta dem.

    Vad mer har jag att rapportera om? Igår var jag på fyramånaderskontroll med Felix. Han hade bara gått upp 400 gram sedan sist, på en månad alltså. Vilket ju är helt okej, men jag började ändå noja. Tänk om han inte får i sig tillräckligt, tänk om mjölken börjar sina, osv. Men han är ju typ världens gladaste unge så jag tror knappast jag behöver oroa mig egentligen. Tänkte att jag skulle vara så cool med andra barnet, jag har ju gjort allt förut liksom, sedan sitter jag ändå där och googlar och läser trådar på Familjeliv. Så förargligt.

    Hade egentligen tänkt få ur mig någonting mer substantiellt, men den där lilla bebisen vägrar fortfarande sova och jag tror att det börjar bli min tur att försöka igen, för sjuttioelfte gången. Så jag får helt enkelt avsluta här.0

  • Vardag

    Sömnbrist och skrivkramp

    Klockan är nu 19.20 och jag står i köket och vaggar en sovande bebis. Jag påbörjade ett blogginlägg klockan nio imorse ungefär, men kom inte så långt. Inte för att det har varit fullt upp hela dagen, det är mest en massa småsaker som kommit emellan. En sådan dag.

    Känner dessutom att jag lider av idétorka just nu gällande bloggen. Och då börjar jag fråga mig själv om det är någon mening med att skriva något alls, om jag nu inte har någonting särskilt att rapportera om eller reflektera kring. Bestämmer mig trots allt för att skriva några rader, kanske mest som ett tappert försök att kicka igång mitt trötta huvud. De senaste veckorna har ju präglats av sjuka barn och sömnbrist, och jag har inte riktigt återhämtat mig än. Tänk om jag kunde få ta in på hotell och sova ostört. I ungefär en vecka. Det vore något.

    Idag åkte jag in till stan en sväng, egentligen i syfte att hitta någon passande möbel att ha under vår teve som sitter på väggen. Gick till en secondhandbutik och hade tänkt gå till ännu en som dock visade sig vara stängd. Hittade inget. Så jag bestämde mig för att kolla in ett antikvariat som jag inte varit på tidigare.

    Det kändes verkligen som ett typiskt antikvariat. En tung dörr som gnisslade när jag öppnade den, lukten av gamla böcker och rökelse, en man som satt bakom kassan med näsan begravd i en bok och knappt lyfte på huvudet när jag kom in. Det som saknades var en katt som strök runt bland hyllorna. Eller har jag bara fått för mig att det är vanligt med katter på antikvariat? I själva verket kanske jag bara har sett det ett par gånger och nu inbillar mig att det är normen.

    Sedan åkte jag hem, vi åt middag och nu börjar dagen lida mot sitt slut. Det är faktiskt allt jag har att komma med för tillfället. Orden vill inte riktigt samarbeta med mig, så jag tänker förlika mig med det nu och istället läsa en stund. Förhoppningsvis återkommer jag snart med nya krafter och en liten gnutta inspiration. Om jag får sova lite mer inatt.0

  • Vardag

    Hej då november

    Känns som att den här månaden kom och försvann i ett nafs. Jag antar att de flesta i Sverige inte håller med mig. Där har november förmodligen pågått i evigheters evigheter. Inte för att vi har haft det så somrigt och härligt här, det har ju i princip regnat varje dag. Jag tror att tiden helt enkelt går så fort för att: 1. Jag blir äldre och 2. Vi har en liten bebis. Mäter liksom tiden utifrån hur fort han växer. Nu rullar han snart runt den lilla plutten.

    Ja, nu är det i alla fall december. Om 23 dagar är det julafton och jag kan verkligen inte uppbåda några som helst julkänslor. Det är ju snart sommar här. Det går liksom inte ihop. Och jag blir lite sorgsen när jag ser alla mysiga vintriga bilder från andra sidan jordklotet, julpyntat och idylliskt. Jag vill också julpynta men när det inte finns tillstymmelse till vintermörker ute så försvinner ju hela mysfaktorn. Imorgon ska vi i alla fall på någon slags tomteparad inne i stan, så då kanske alla mina julkänslor väcks till liv. Håller tummarna.

    Annars då? Idag har jag varit flitig och bakat bröd. Dessvärre blev resultatet, dvs två ganska tunga kompakta limpor, inte helt lyckat. Men det var ätbart åtminstone, om än inte särskilt tillfredställande. Får mig att tänka på en period för några år sen när jag gav mig fan på att baka surdegsbröd. Jag glömmer aldrig den oerhörda frustrationen och den dåliga stämningen som uppstod de gånger jag misslyckades. Efter att ha spenderat dagar med att ta hand om och mata den där lilla surdegskulturen, som vore den min alldeles egna bebis, och sedan ändå misslyckas med bröden. Då kanske frustrationen gick överstyr, och jag kan eventuellt ha tagit ut det på min sambo. Han pratar fortfarande om det ibland, den där surdegsfasen jag gick igenom.

    Här är ett par rediga limpor som jag lyckades med i alla fall, så allt var inte förgäves. Men det lär nog dröja innan jag bakar surdegsbröd igen.

    Nu ska jag fortsätta läsa (förhoppningsvis läsa ut) Karin Smirnoffs roman Jag for ner till bror. Den är helt fantastisk, något av det bästa jag läst på länge! Jag blir också så glad av att läsa författare som romandebuterar när de är lite äldre eftersom det inger mig hopp om att jag har många år på mig fortfarande, de där stunderna när jag krisar och får för mig att allt är för sent.0

  • Skrivande,  Vardag

    En mindre bra dag

    Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

    Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

    Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

    För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

    Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

    0

  • Litteratur,  Vardag

    En tur till jobbet, bokköp och inskolning

    Nu har vi påbörjat inskolning på förskolan och idag var första gången jag åkte därifrån en stund. Passade på att gå till banken, och lämpligt nog ligger banken precis vägg i vägg med mitt jobb. Så jag gick in dit en sväng också.

    Så fina små paket med ledtrådar utanpå om vilken bok det är. Bra julklappstips! Alltså att ni kan göra samma grej då, inte åka till en bokhandel i Nya Zeeland för att köpa julklappar.

    Felix somnade därinne och jag kunde strosa runt en stund bland alla böcker. Minns inte när jag gjorde det senast. Helt underbart. Hittade så många böcker som jag ville köpa, men jag fick hejda mig.

    Så fina klassiker. Vill gärna ha hela bokhyllan fylld med dessa. Men istället för en klassiker så fick en annan bok följa med hem.

    Har hört bra saker om hennes tidigare bok Fight like a girl så jag ser fram emot att läsa denna. Hoppas på en del nya insikter om hur man ska tänka när man uppfostrar två pojkar i ett patriarkat. Särskilt viktigt i det här landet som har en rätt så utbredd machokultur.

    På tal om detta så satt en av pedagogerna på förskolan och pratade med Lockie när han tog fram en träbräda med några skruvar i för att leka med. Gillar du verktyg, frågade hon. Har pappa verktyg hemma? Brukar du leka med pappas verktyg?

    Hon la dock till eller mamma, efter en stund. Kanske kände hon min irritation. Petitesser, kan tyckas. Men nej, inte när massa små uttalanden ackumuleras och när det rör sig om att barn hela tiden får förmedlat till sig att pojkar gör si och flickor gör så, eller att mammas och pappas uppgifter måste skilja sig åt i fråga om hushållsarbete. Jag tror tyvärr inte att de har så mycket fokus på att arbeta med genus på den här förskolan. Kanske borde jag ta med boken som jag köpte och bara råka lämna den där någonstans, som en subtil hint?

    Hur som helst så hade det gått bra för honom medan jag var borta, och jag tror att han kommer trivas. Det är en Montessori-förskola och utifrån det jag har läst och hört så gillar jag tankarna bakom den pedagogiken. Tycker det är så himla svårt att veta egentligen, vad som är bra eller inte. Blir mest förvirrad av att läsa om olika slags pedagogiska inriktningar och landar slutligen i att de flesta verkar ju bra på sitt sätt.

    Nej, nu ska jag läsa en stund. Och sedan kanske kolla på Bonde söker fru, mitt guilty pleasure. Som ger mig hemlängtan.0