• Vardag

    Sjuka barn och sjuk mamma

    Är hemma och vabbar för andra dagen i rad, om jag nu kan kalla det vab när jag inte bor i Sverige. Det finns ju dessvärre inte någon liknande ersättning att få här. Jag får ta en sjukdag helt enkelt, vilket är passande eftersom jag själv har blivit sjuk också.

    Fem sjukdagar per år har man och om barnen blir sjuka så är det dessa man får ta utav. Och sannolikheten är ju stor att barnen (inklusive en själv) blir sjuk mer än fem dagar på ett år, eller tio förresten om man räknar båda föräldrarna. Då får man ta den förlorade inkomsten helt enkelt. Nåja, kunde ha varit värre så jag ska inte klaga. Men det är sådant som jag lätt tog för givet när vi bodde i Sverige.

    Att vara hemma med sjuka barn när en själv är sjuk hör inte till mina favoritsysslor i livet. Så låt oss lämna det och prata om något roligare. I söndags hade vi i en fin dag här, det var vår i luften och vi hängde i en park.

    Och igår skrev jag cirka 2000 ord på manuset trots förkylning och trötthet. Det är ju nästan värt att fira. Dessutom har jag börjat med Bullet Journal. Men mer om det i ett annat inlägg för nu sover båda barnen och jag ska passa på att äta lunch.

    1
  • Vardag

    En dag på akuten

    Den här dagen blev inte helt som vi hade planerat. Vi skulle egentligen på festival men istället åkte jag in till akuten med Felix. Han hade hög feber igår plus att han var svullen i halsen och dreglade otroligt mycket, så de tyckte att vi skulle åka in.

    Väl där konstaterade de att han har halsfluss, så ingenting värre än det som tur är. Men stackarn har fortfarande svårt att svälja, han har dessutom blåsor på tungan och runt munnen, tänder på väg och en ögoninfektion. Pang bom, allt på en gång!

    De tog röntgenbilder på lungorna också, så han var tvungen att sitta i en maskin med armarna uppsträckta, fastlåst så han inte skulle röra på sig. Typiskt nog hade han just somnat när det var dags för röntgen, så jag fick väcka honom och bara: okej, nu ska du få sätta dig i den här skräckinjagande apparaten. Hoppas han inte blev alltför traumatiserad. Han har inte varit en glad liten unge idag. Men nu har vi påbörjat en kur med antibiotika så förhoppningsvis är han på bättringsvägen snart.

    Men akuten alltså. Vilket ställe att vara på. Satt inne på rummet och lyssnade på någon som hostade så det lät som att lungorna skulle kollapsa, folk överallt som låg på britsar och såg sjuka och eländiga ut. Och så tänkte jag på hur lätt man tar det för givet, detta att ha en frisk och välfungerande kropp. Det krävs liksom att man själv blir sjuk eller att man vistas i den miljön för att man ska komma till den insikten. Så istället för att ta det för givet ska jag försöka hålla fast vid känslan av tacksamhet över att få vara frisk.

    3
  • Vardag

    Skrivandet, dejtkvällen och konserten

    Helt plötsligt har det gått en vecka sedan sist. Jag sitter här i min grotta och harvar på med mitt manus som en annan eremit, intet nytt på den fronten. Eller jo förresten, jag har ägnat de senaste dagarna åt att göra rätt så stora ändringar. Kände att jag hade fastnat totalt och så kom jag slutligen på vad som behövde göras. Ändringarna innebär dessvärre att jag måste skriva om massa scener plus göra en del research innan jag kan komma igång. Så jag ligger inte helt i fas med hur mycket jag ska skriva den här veckan, om jag inte kör en Stephen King och skriver 2000 ord om dagen under helgen. Det kan hända!

    Men nog om skrivandet. Skulle ju berätta att jag och T förra helgen hade första kvällen ute på jag vet inte hur länge. Och det var inte vilken kväll som helst, utan vi skulle på konsert. Och inte vilken konsert som helst, utan Fleetwood Mac! Dessutom hade vi fantastiska platser, nästan längst fram. Det var magiskt! Stevie Nicks alltså, vilken kvinna och vilken röst! 72 år är hon dessutom. Rätt imponerande ändå. Dessutom var Neil Finn med på turnén och när de spelade hans låt Don’t dream it’s over var gåshuden ett faktum.

    Annars var favoriterna The chain, Gold dust woman och Landslide. Och just det – på slutet körde de Tom Pettys Free fallin’ vilket också var helt fantastiskt. Okej nu har jag slut på superlativ.

    Så glad att vi fick en utekväll tillsammans, det behövde vi! Förhoppningsvis hinner det inte gå lika lång tid till nästa gång.

    3

  • Vardag

    Att jobba känns som semester

    Jag har som sagt börjat jobba igen den här veckan. Och hur har det gått då, undrar ni? Jo, jag kan tala om att jag idag, efter att återigen ha varit själv med barnen i två dagar, kan konstatera följande: att vara på jobbet är som semester i jämförelse.

    Jösses. Jag älskar mina barn, men herregud så påfrestande dagarna med dem kan vara ibland. En snart fyraåring som har blivit besatt (ja, besatt!) av att springa, vilket så klart bör uppmuntras, men det är ju inte som att han vill springa själv. Jag ska helst tävla med honom. Hela tiden. Och om jag inte tävlar själv ska jag ta tid på honom och heja på och råkar jag glömma att heja på så är jag illa ute! Till slut har jag lust att skrika: inga fler lopp!!! Ungefär så, som en annan hysterika.

    Lägg därtill en ettåring som är som ett litet plåster nästan jämt, förutom om han gör något av följande saker. 1. Drar ut sladden till routern, eller teven eller någon annan godtycklig sladd. 2. Tar sig in till toaletten för att bokstavligen slicka på toalettringen. 3. Stoppar annat i munnen som inte hör hemma där.

    Ja, ni förstår ju att jag blir trött. Och att jag längtar efter jobbet på måndag så jag kan få lite lugn och ro.

    Gulliga yrväder ändå.
    7
  • Vardag

    Nedgrävd i redigeringsarbete

    Den senaste veckan har jag nästan glömt bort att jag har en blogg som kanske bör uppdateras. Jag har nämligen haft fullt upp med att skriva färdigt en novell till Skrivas stora novelltävling. Det är första gången jag skickar in en text till en tävling så det ska bli spännande att se hur det går.

    Hur klyschigt det än låter så är jag otroligt glad att jag medverkat, oavsett resultat. Jag skickade iväg texten till några testläsare och fick ovärderlig hjälp med redigeringen. Insåg hur viktigt det är att låta andra läsa mina texter. Jag upptäckte saker som jag inte annars hade tänkt på.

    Trots att jag har skrivit länge så har jag aldrig varit bra på att ägna mycket tid åt redigeringen. Men det är ju faktiskt där det verkliga jobbet börjar. Efter ett antal redigeringsrundor så hade jag i princip en helt ny text. Jag är till exempel bra på att slänga in en hel del onödiga småord som tynger ner texten, gör den spretig. I slutändan fick jag en mer koncentrerad text. Dessutom har jag insett att det inte behöver vara tråkigt eller jobbigt med redigeringen. Tvärtom. Visst, det är stundtals frustrerande och det känns som att det är ett evighetsprojekt. Men det är också så tillfredställande när man får till det. När texten får nytt liv.

    Så det har varit en något stressig vecka. Men nu är den inlämnad, igår kväll skickade jag in. Igår sprang jag också ett 10-kilometerslopp och gjorde personbästa med 48:25. Jag förstår inte själv hur det gick till. Senast jag sprang milen var det på 55 minuter, så det är en klar förbättring. Under hela loppet fokuserade jag på en kille framför mig och bestämde mig för att hålla jämnt tempo med honom. Och det fungerade! I oktober kanske jag ska springa en halvmara? Vi får se.

    Efter den händelserika veckan så inleddes denna vecka med att jag började jobba igen efter föräldraledigheten. Det var med blandade känslor jag lämnade Felix på förskolan och åkte till jobbet. Inskolning är såklart aldrig särskilt roligt, och även om det gick jättebra att lämna honom så är det lätt att bli sentimental. En ny era. Ett år som bara flög förbi.

    Kändes såklart lite märkligt att vara tillbaka på jobbet efter så lång tid också. Men skönt ändå att sitta och äta lunch i lugn och ro, gå på toa utan att någon tittar på samt försöker klättra ner i toaletten eller käkar upp toapappret samtidigt. Sådana grejer man uppskattar efter att ha varit föräldraledig.

    3
  • Vardag

    Inskolning och ett onödigt tips

    Här sitter jag och har precis lämnat Felix själv på förskolan för första gången. Han var supernöjd när jag gick därifrån, förhoppningsvis är han det fortfarande. Jag passade på att gå till ett danskt café som nyligen öppnat i närheten av där vi bor.

    Adjø heter caféet och de har fantastiska wienerbröd och en hel meny med olika slags gröt, plus smörrebröd såklart men de har jag inte testat ännu. Om ni planerar att åka till Dunedin någon gång i livet så kan jag rekommendera det här stället. Vore i och för sig mycket mer rimligt att åka till Danmark och hitta ett café där. Nåväl, jag kan väl konstatera att det känns otacksamt att tipsa om caféer när man bor på andra sidan jorden.

    I själva verket hade jag tänkt tipsa om några bra böcker jag läst på sistone, men nu är klockan visst redan så mycket att jag måste åka tillbaka till förskolan igen. Uppenbarligen trodde jag att jag kunde hinna vara mer produktiv på cirka tjugo minuter. Jag får helt enkelt återkomma med boktipsen imorgon.5

  • Vardag

    När kroppen och huvudet vill olika saker

    Den här veckan hade jag tänkt hinna göra en massa saker. Jag hade tänkt skriva klart en krönika och en novell som ska skickas in till en novelltävling. Och så hade jag tänkt skriva på bokmanuset, som alltid. Dessutom ville jag ut och och springa eftersom jag ska anmäla mig till ett tiokilometerslopp som går av stapeln om mindre än två veckor. Kan ju underlätta att vara lite i form.

    Men istället sitter jag här med halsont och feber för tredje kvällen i rad. Så typiskt. Huvudet är grötigt och att skriva känns som en oöverstiglig uppgift. Ja, förutom ett blogginlägg då, såpass mycket kan jag klara av. Jag får inse mig besegrad och ta nya tag nästa vecka.

    Idag trotsade jag i alla fall mitt sega tillstånd och åkte iväg till stranden med barnen eftersom det var en så otroligt fin dag. Som tur var har jag sluppit febern under dagen, det är på kvällen den kommer smygande.

    Vi åkte förbi ett danskt bageri som jag upptäckt nyligen, köpte med oss lite godsaker som vi satt och åt vid lekplatsen. Givetvis kom det ett gäng hungriga fiskmåsar på direkten. Jag testade en ny grej, som enligt denna artikel ska fungera, nämligen att stirra ut fiskmåsen. Det fungerade inte. Jag satt där som en idiot och stirrade men fågeln rörde sig inte ut fläcken. Fast den snodde heller inte maten så på sätt och vis fungerade det kanske.

    Nu ska jag krypa ner i sängen och kolla på ett avsnitt av Orange is the New black. Sedan sova, sova, sova. Förhoppningsvis är jag piggare imorgon för då ska vi ha kalas för vår lilla ettåring.

    3

  • Vardag

    Vecka 33

    Om exakt tre veckor börjar jag jobba igen. Jag har lite kluvna känslor inför detta om jag ska vara ärlig.

    På minussidan:

    – Ångest inför att lämna Felix på förskolan. Han känns så liten fortfarande. Lockie fick ju vara hemma tills han var två så det är lite annorlunda nu. Men jag tror han kommer fixa det galant.

    – Även en viss oro över att inte ha lika mycket tid eller ork över till att skriva. Den här oron är visserligen rätt obefogad eftersom det ju inte är som att jag kommer jobba heltid. Skrivandet kommer fortfarande få plats, för så måste det vara.

    Och på plussidan:

    – Tror att det kan vara välbehövligt med en förändring. Få träffa kollegor igen, sitta och äta lunch i lugn och ro, hinna tänka färdigt en tanke.

    – Vara bland massa böcker! Inspireras, hitta nya böcker att läsa, bokprat med kunder och kollegor.

    Det känns dessutom lagom att börja med tre dagar i veckan, och ha sex timmars arbetsdag. Mitt mål är fortfarande att jobba hemifrån med skrivande, och det vill jag lägga fokus på under våren (ville verkligen skriva under hösten där, men nej – det är ju snart vår här!) Eftersom jag har ägnat mig nästan enbart åt det skönlitterära skrivandet det senaste året så har tiden eller orken inte funnits till att försöka komma igång som frilansskribent. Men det ska det bli ändring på.

    Nu är klockan snart tio och det är hög tid att gå och sova. Det här blogginlägget känns för övrigt så platt och trist att jag nu överväger att radera alltihop, men nej… strunt samma. Man kan inte vara på topp jämt.

    Hade inte ens en vettig bild att illustrera inlägget med så här kommer istället en helt orelaterad bild på mig och en duva (skrev först uggla – hjälp, jag behöver verkligen sova!) från när vi var i botaniska trädgården häromdagen.

    Och så denna lilla plutt som blir ett helt år på lördag och som snart ska börja förskola.2

  • Vardag

    Min natt på hotell

    Idag är det sista dagen i juli. Jag har inte bloggat på ungefär en vecka, och tänkte komma med någon förklaring, men jag lämnar det därhän. Orkar faktiskt inte skriva något mer om att jag är trött och inte sover och blabla, för jag börjar känna mig som ett broken record. (var tvungen att googla om det finns någon vettig översättning till broken record, men nej… eller ja, trasig skiva men så säger man väl knappast om tjatighet på svenska) Nåväl. Det här verkar bli, som ni kanske märker, ett blogginlägg där jag associerar fritt och sidospåren blir många. Sådär som det kan bli när man försöker komma igång igen, och efter att ha suttit och stirrat på skärmen en stund tänker: kom igen, skriv nåt bara, för sjutton.

    Förra veckan hade vi en dag med orimligt varmt väder. Vi åkte till stranden och jag gick barfota! Okej, det var lite kyligt. Men inte så kallt som man skulle förvänta sig när det är mitt i vintern. Idag har dock regnet öst ner hela dagen så ordningen är väl återställd.

    Jag kan även berätta att jag sov en natt på hotell i fredags. Vid tvåtiden på eftermiddagen sa jag adjö till min familj, strosade sedan runt på stan och kollade i secondhand-butiker. Hittade en stickad tröja och ett par t-shirtar. Olyckligtvis blev det en grå tröja, trots att jag gett mig själv köpförbud på gråa tröjor. Det bör finnas en gräns för hur många gråa tröjor man får ha i sin ägo. Det bör även finnas en gräns för hur många gånger man får skriva gråa tröjor i en text. Jag har överskridit gränsen i båda dessa fall. Men tröjan ifråga hade åtminstone vita prickar på sig så det var så jag rättfärdigade köpet. Plus att den var otroligt skön.

    Efter shoppandet satte jag mig på ett kafé en stund. Läste, drack en kaffe och åt en löjligt god choklad – och kolapaj. Glömde såklart fota den innan jag hade hunnit ta ett bett. Story of my life. Vad kan jag säga, jag gillar att äta mer än vad jag gillar att skapa snyggt content. Vanligtvis brukar jag hinna äta upp allt innan jag kommer på att ta en bild till bloggen, så nu kom jag i alla fall på det lite tidigare. Men ärligt talat – hur roliga är matbilder egentligen? De är bara roliga om man är sjukt duktig på att ta matbilder, vilket jag som synes inte är.

    Strosade så småningom från kaféet till hotellet för att checka in. Kom in på rummet och bara: jaha, vad gör jag nu då? Om jag ska vara helt ärlig så kändes det mest konstigt, och inte alls så njutningsfullt, som jag hade föreställt mig. Till en början i alla fall. Jag avskyr att säga det, men jag fick dåligt samvete. Trots att det var helt obefogat. Sedan skärpte jag till mig. Tänkte på en artikel som Peppe delade, angående kvinnor och bristen på tid. Om ni inte orkar läsa hela så läs åtminstone det här stycket:

    I feel such a sense of loss when I think of the great, unwritten poems that took a backseat to polished floors. And for a long time, I thought the expectation that others be tended to first and the floors be polished and that she was the one who was supposed to keep them that way was what kept those untold stories coiled inside her, compressed, as Maya Angelou writes, to the point of pain. But I wonder if it isn’t also that women feel they don’t deserve time to themselves, or enough of it that comes in unbroken stretches. I wonder if we also feel we don’t deserve to tell our untold stories, that they may not be as worth listening to.

    Ville egentligen skriva något mer om det där, om kvinnor och (bristen på) tid men jag orkar inte med någon vidare analys nu så jag går raskt vidare istället. Efter att jag vilat en stund på hotellrummet så gick jag ut i vinterkvällen för att köpa middag. Först promenerade jag till affären, där jag köpte lite snacks. Sedan gick jag till Mamacitas och köpte urgoda tacos. Dessa avnjöt jag på hotellrummet framför ett avsnitt av Big little lies. Sedan kollade jag på ett par avsnitt till innan jag somnade gott.

    Nästa morgon gick jag till ett kafé och åt frukost innan jag promenerade hemåt. Beställde våfflor, eller som det hette på menyn: Brown sugar Buttermilk waffles with vanilla bean mascarpone, citrus rhubarb & toasted hazelnuts. De var ljuvliga.

    Ännu en halvdålig matbild, varsågoda.

    Slutsats: det var underbart att få tid för mig själv, det var underbart att få sova ostört en hel natt. Snart tar jag in på hotell igen.

    7
  • Vardag

    En bättre dag

    Jag sitter på ett av mina favoritställen inne i stan, skriver på manuset och läser Clarice Lispector. Älskar hennes ord, det intensiva och bitvis absurda. Tror bestämt att jag måste läsa alla hennes böcker. Hoppas att något i hennes uttryck kan spilla över i mitt eget skrivande.

    Igår var en fin dag. Jag är fortfarande trött och jag längtar fortfarande innerligt efter att få sova ostört, ta in på hotell en natt, eller åka iväg en helg och ägna mig åt att skriva, läsa och bara vara. Hyra en liten stuga någonstans, kanske nära havet. Lyssna på kluckande vågor och låta lugnet bygga bo i mig. Snart så.

    Men det var gårdagen jag skulle skriva om. Jag vaknade på morgonen och tänkte att vi måste göra något roligt, åka iväg och utforska någon ny plats. Vi tog oss inte så långt, men vi åkte till Mornington. En stadsdel som jag inte sett så mycket av. Där hade de ett lite café som tydligen skulle vara bra.

    Så vi gick dit. Problemet med att gå på café med barn är ju alla goda bakverk som lockar när tanken var att vi skulle äta lunch. Jag kompromissade lite och beställde scones med grädde och sylt och en cheese roll (väldigt Nya Zeeländskt, i princip är det bara en grillad ostmacka som är hoprullad).

    Lockie var nöjd och jag var nöjd. Ändå tills de kom ut med milkshakes till de fyra ungarna som satt vid bordet intill. Och det var alltså inte vilka milkshakes som helst. Det här var extravaganta gourmet-milkshakes, i regnbågens alla färger och med godis ovanpå. De hade lika gärna kunnat ha fyrverkerier på dem, ungefär så kändes det. Våra små scones blev plötsligt rätt så futtiga och menlösa. Men tack så mycket, tänkte jag, för att ni förstörde hela mitt upplägg här.

    Nåväl, det gick bra ändå. Sconesen åts upp och sedan gick vi vidare till lekparken.

    Det klättrades och det gungades. Jag fick konstant springa efter Felix som kryper runt och stoppar ALLT i munnen. Tycker att han ska börja gå nu, och komma över det här med att äta på allt (förutom mat). Så typiskt att bebisar, eller vår bebis i alla fall, alltid vill bli buren hemma när jag helst vill att han ska vara på golvet så jag får vila armarna lite. Men när vi är ute och jag inte vill att han ska krypa runt överallt och stoppa träbitar och kottar och allsköns småting i munnen, då vägrar han minsann bli buren. Han nästan slänger sig ur famnen på mig.

    Efter lekparksbesöket åkte jag en liten sväng och båda två somnade i bilen. Parkerade här, tittade på utsikten och läste en stund.

    När vi var hemma försökte jag vila på golvet en stund. Det gick ungefär så bra som det ser ut på bilderna.

    Såhär kan det se ut när man lagar middag.

    Nu ska jag strax röra mig hemåt. Har skrivit alldeles för lite, och kommer definitivt inte komma upp i femtusen ord den här veckan. Problemet nu är att jag har så lite kvar och då är det väldigt lätt att tänka: äsch, jag skriver färdigt nästa vecka. Känns svårt också, att liksom knyta ihop allt och få till de sista scenerna. Men det är ju inte som att manuset är färdigt nu ändå, så jag behöver inte gå och ha ångest över själva färdigställandet. Det är redigeringen som är det stora jobbet. Med det sagt kommer jag ändå vara otroligt nöjd när jag har mitt färdiga råmanus. Tänka sig!2