• Allmänt

    Flerspråkiga barn – en massa tips

    Jag skrev för några månader sedan ett blogginlägg om flerspråkighet och hur jag tänker kring det i vardagen. När jag skrev inlägget så pratade vår snart fyraåriga son nästan enbart engelska, men jag pratade svenska med honom och han förstod i princip allting. Om jag specifikt bad honom att säga något på svenska så gjorde han det, om än motvilligt. Jag kämpade på med svenskan, trots att jag flera gånger kände för att ge upp och bara prata engelska. För det första kändes det svårt att svänga mellan två språk hela tiden hela tiden (jag och min sambo pratar ju i regel engelska med varandra) och för det andra så kändes det helt enkelt märkligt att jag och mitt barn pratade olika språk med varandra. Som att något gick förlorat i kommunikationen. Det satt förstås mest i huvudet, och jag visste ju att en förutsättning för att han skulle bli flerspråkig var att jag fortsatte prata svenska med honom. Trots motståndet hos oss båda ibland.

    Hur som helst, jag tänkte att det var dags för en uppdatering nu några månader senare. Ska börja med att säga att jag är oerhört glad att jag höll fast vid att prata svenska med honom. Vi var nyligen i Sverige på semester i en månad och precis som jag hade hoppats så vände det när vi var där. Till en början var han fortsatt tveksam, men så plötsligt lossnade det. Och när han väl satte igång förstod jag att han mycket väl kan prata svenska. Det var liksom ingen lång starträcka, utan orden fanns redan där. Jag tror att det som framförallt fick honom att svänga över till svenska var att han umgicks med barn i samma ålder. Han har ju förstått att de flesta vuxna förstår engelska, men insåg snart att de svenska barnen inte gjorde det. Så för att göra sig förstådd bland kompisarna så blev han tvungen att prata svenska.

    Nu är vi tillbaka i Nya Zeeland sedan ungefär en månad och vi pratar fortfarande svenska dagligen. Det var som att han bara behövde komma över den där första uppförsbacken, och inse att han faktiskt kan. Jag märker också hur stolt han känner sig över att kunna två språk.

    Jag vill såklart upprätthålla det här nu, så jag skrev ett inlägg i Facebook-gruppen SMUL (Svenska som modersmål utomlands) och bad om folks bästa tips för att hålla igång svenskan med barnen när man bor utomlands. Tänkte sammanfatta det i en liten (eller möjligen ganska lång) lista. Fick så många bra tips!

    → Titta på svensk TV och film. Barnkanalen är bra!

    → Ladda ner svenska appar till iPad eller telefon.

    → Läsa böcker på svenska, kanske det viktigaste av allt. Alltid godnattsaga på svenska, till exempel.

    → Lyssna på svenska ljudböcker.

    → Lyssna på sagor från SR Play.

    → Resa till Sverige. Kanske inte helt lätt att göra det regelbundet när man bor i Nya Zeeland, men bor man något närmare så.

    → Sjunga med barnen på svenska.

    → Lyssna på svensk musik och barnvisor.

    → Kompletterande svenskundervisning.

    → Lösa svenska korsord (främst för lite äldre barn då).

    → Läsa Bamsetidningar och Kamratposten.

    → Spela spel tillsammans på svenska. Inte på skärm utan på riktigt. Kort, monopol, UNO, Schack.

    → Lyssna på svensk radio/svenska poddar i högtalare hemma eller i bilen. Även om de inte förstår allt så blir det ytterligare en som pratar svenska i deras omgivning.

    → Skype eller FaceTime med släktingar.

    → Försök hitta andra svenska familjer att umgås med.

    → Använd svenska recept när ni bakar tillsammans.

    → Handlar inte bara om att prata utan också om hur man pratar och hur mycket, tycker jag. Dvs prata väldigt väldigt mycket med barn från att de är nyfödda. Beskriv vad ni ser och vad ni gör osv. Så fort barnen gör något som liknar kommunikation, svara och reagera på det. Om barnet använder ett annat språk, kommentera det inte, men se till att ge barnen rätt ord på ett så naturligt sätt som möjligt.

    → Bolibompa-appen. Min dotter (tre år) hade en period för ett halvår sen då hon inte riktigt ville prata svenska. Då laddade jag ner bolibompa-appen, trots att hon vanligtvis inte får spela spel på skärmar – och hon älskade den! Det blev vändpunkten till att hon började prata svenska kontinuerligt igen!

    → Jag tror på att ge svenskan ett så stort sammanhang som möjligt. Visa Sverige, berätta om sin svenska barndom, se filmer och läs böcker och återkoppla kring egna minnen av dessa eller miljöerna som
    beskrivs (de flesta barn älskar att höra om när deras föräldrar var små – och det ger språket en anknytning och en djupare betydelse för dem) och såklart ett socialt sammanhang.

    → Viktigt att betona att om man nu inte varit så duktig med svenskan från början så är det aldrig försent att sätta igång, men utan tvång. Mor- och farföräldrar är jättebra sparringpartners.

    → Köpa barnböcker i både engelsk och svensk upplaga och läsa båda.

    → Fick även tips om denna sida där ni kan läsa mer om flerspråkiga barn och hur man bör gå tillväga. Hon har dessutom skrivit en bok i ämnet.

    I tidningen SMUL finns också massa bra tips och råd.

    → Och här finns ett blogginlägg till på samma tema.

    Sådär, det var hela listan. Som sagt – många superbra tips! Ska återkomma till den om jag känner mig lite vilse i det här med flerspråkighet. Har ni något att tillägga så får ni gärna lämna en kommentar! Måste bara avslutningsvis säga att det är helt underbart vilka nya ord man får ta del av när olika språk råkar blandas. Mitt favoritord som min son använder just nu är yesterdag.


    Tryck gärna på hjärtat om du gillar inlägget och följ mig på Bloglovin’ eller gilla min Facebooksida för att få koll på när jag uppdaterar bloggen.

    7
  • Allmänt

    Bloggpaus, tankar och trötthet

    Det blev visst tyst här på bloggen i några dagar. Jag har varit själv med barnen hela helgen, vilket har lett till att jag, när kvällen kommit, inte har haft någon ork kvar till att skriva. Så jag ligger efter även med manuset. Men så får det vara just nu. Tycker ändå att jag har haft en bra anledning. I skrivande stund sitter jag på ett kafé inne i stan och försöker hinna ikapp. Jag har skrivit ungefär 500 ord och nu ska jag strax ta en paus och beställa lunch. Sedan förhoppningsvis lyckas klämma ur mig ytterligare 1500 ord. Ja, klämma ur mig. Det är så det känns just nu. Som att jag står och stampar på samma ställe i texten, tar mig inte vidare.

    Känner samma sak med det här blogginlägget just nu. Vet inte vad jag vill ha sagt. Skriver riktningslöst och trevar mig fram. Jag ska äta något så att jag kan återkomma med förnyad kraft.

    Uppdatering: nu är jag hemma och det är kväll. Känslan av orkeslöshet dröjer sig kvar. Jag vet inte vad det är. Mörkret och vintern kanske. Jag skrev i alla fall nästan 2000 ord idag. Alltid något. Det känns bra även om jag inte är kompis med mina ord just nu. De är obstinata och oresonliga. De gör inte som jag vill, kanske för att jag inte vet själv vad jag vill. Men det kommer ord i alla fall. Och jag kan inte redigera en text som inte finns där. Ergo: en halvdan text är bra mycket bättre än ingen text alls.

    Jag läste detta blogginlägg och kände mig så träffad av det. Det fick mig att tänka på hur jag bloggade förr i tiden, då bloggen fungerade som en plats där jag kunde ösa ur mig tankar. Ibland skriva ett långt inlägg om ett specifikt ämne, men ibland bara skriva några rader om ingenting särskilt, eller någonting som reflekterade mitt rådande känsloläge. Inte filtrerat, inte genomtänkt. Så är det väl till viss del nu också, men ändå inte riktigt. Som när jag skrev det här i min förra blogg, från 2011.

    Jag läser sönder hela den här eftermiddagen, som är så orubblig och strävsam. Sida efter sida  av kärleksord från Nina Bouraoui, med Paris ständigt i bakgrunden, mellan varje rad. Tick tack, tiden luckras upp, rinner mellan mina iskalla fingrar. Den värsta av alla tystnader, den som sätter sig bredvid en och trycker sig in, påstridig, upp i ansiktet, hänger sig fast som en klibbig substans. Det finns ingenstans för den att ta vägen, ingenstans att rymma. Alla fönster behöver öppnas, vi behöver dra djupa andetag. Vi behöver skratta lite, glömma lite. Springa runt i cirklar och jaga våra svansar tills allting verkar begripligt igen. 

    Ett sådant inlägg skulle jag väl aldrig få för mig att skriva nu. För vad skulle folk tänka om det? Ett kort stycke med några mer eller mindre abstrakta tankegångar. Varken mer eller mindre. Samtidigt är det ju bra att jag strävar efter att skriva genomtänkta blogginlägg, men kanske kan bägge delar få plats? Kanske kan detta också få vara en plats där jag experimenterar med min kreativitet och testar mig fram? Ibland genomarbetat och filtrerat, ibland rått och avskalat.

    Men det är alltid så svårt, tycker jag, att känna vart gränsen går till det som är för personligt, eller för utlämnande. Och då menar jag inte nödvändigtvis utlämnande på så vis att jag delar med mig av sådant som känns för privat, utan utlämnande eftersom det är någon form av skapande och det känns alltid skört att dela med sig av. Äsch, jag vet inte hur jag ska skriva om det här utan att det låter antingen pretentiöst eller banalt. Som sagt, orden vill inte samarbeta med mig idag. Så därmed känner jag att det är dags att sätta punkt, stänga ner datorn och ägna mig åt något helt annat. Kanske fortsätter jag resonemanget imorgon när jag inte känner mig lika trött.

    3
  • Allmänt,  Tips

    Ett bra sommarprat och sommar mitt i vintern

    Det är juli månad och dagarna bara går. För två dagar sedan hade jag namnsdag. Påmindes om detta av en gammal klasskompis som skrev på Instagram och grattade. Jag är hopplös på att komma ihåg min namnsdag. Kanske för att Mirjam som namn hamnade i almanackan relativt sent? Jag vill i alla fall minnas att min namnsdag uppmärksammades när jag var kanske sju år, just för att mitt namn inte haft en namnsdag tidigare. Jaja, nog om detta, nu har jag skrivit namnsdag alldeles för många gånger.

    Och det jag ville göra var faktiskt att tipsa om Caroline Farbergers sommarprat. Jag lyssnade på det igår och tyckte det var otroligt bra. Hon berättar öppet om sin könskorrigering, om resan från man till kvinna. Om hur det är att genomgå en sådan process som högre näringslivschef, hur hon har blivit bemött inom yrkeslivet och av familjen. Det handlar om att våga konfrontera sig själv mitt i livet, om könsnormer, jämställdhet, makt och ansvar. Ett sommarprat som var både drabbande, vemodigt och glädjefyllt.

    Så intressant att höra henne prata om hur hon blivit medveten om strukturer på ett helt annat sätt nu när hon lever som kvinna och inte längre tillhör den priviligierade gruppen. Och framförallt hur det ser ut inom näringslivet. Hon berättade om hur hon suttit (som man) i något styrelsemöte och chefen nöjt slängt ur sig: så bra att vi är en helt jämställd grupp, lika många män som kvinnor. Varpå alla skruvade besvärat på sig, eftersom kvinnorna som var med på mötet var chefens sekreterare, hans assistent, och så vidare… Poängen var att männen i rummet satt på maktpositionerna och ändå var det i chefens världsbild jämställt.

    Musiken var kanske inte min kopp te, men det andra vägde upp. Och när det gäller sommarprat så är självklart det som sägs viktigare än musiken.

    På tal om sommarprat, så har det idag varit ungefär 16 grader varmt här i Dunedin. Inte riktigt sommarvärme kanske, men närapå. Och det är alltså mitt i vintern. Vi åkte i alla fall till ett café nära stranden, jag och min svägerska och varsitt barn.

    Där satt vi och snackade, bland annat om det emotionella arbete som faller på kvinnor, och hur man ibland bara känner för att dra. Och att det på många sätt vore lättare att inte vara medveten om allt detta. Kanske är det nyckeln till en lycklig tillvaro? Att vara dum och glad. Nåväl, jag tipsade om boken Fed up i alla fall, trots att jag inte läst den ännu. Men jag ska, snart.

    Det här inlägget skulle egentligen ha blivit en recension av ett sommarprat och ingenting annat, men jag gled visst iväg åt några olika håll. Så kan det bli. Så kan det gå. Nu ska jag eventuellt kolla på det näst sista avsnittet av Game of thrones. Har haft de två sista avsnitten kvar hur länge som helst nu och orkar inte riktigt ta tag i det.

    2
  • Allmänt

    Nya traditioner och högtider

    En följd av att bosätta sig i ett annat land är att en får lära sig om och ta del av nya traditioner och högtider. Nu är det visserligen inte så extremt stora skillnader mellan Sverige och Nya Zeeland – i bägge länder firas påsk, jul och liknande stora högtider. Men en del är ändå helt nytt för mig, särskilt högtider som har sitt ursprung i Maorisk kultur.

    Till exempel så pågår just nu Matariki. Igår kväll hade min sons förskola styrt upp en kväll med sång och firande. Det bjöds på soppa och efter maten, när det började mörkna, gick vi ut för att titta på stjärnorna. Innan vi åkte ner till förskolan frågade min son: mamma, vad betyder matariki? Jag svarade något vagt om att det är en högtid som har med stjärnorna att göra. Sedan skämdes jag lite över hur oinsatt jag var och lovade att jag skulle ta reda på exakt vad det betyder.

    Bild från Unsplash.

    Såhär står det på Wikipedia:

    Matariki är maori för den öppna stjärnhopen Plejaderna, men också för firandet av dess heliaktiska uppgång som inträffar sent i maj eller tidigt i juni. Det markerar tidpunkten för bland annat det polynesiska nyåret. Olika folk firar Matariki vid olika tidpunkter: Några när Matariki går upp i månadsskiftet maj/juni, andra vid första fullmånen eller nymånen sedan Plejaderna stigit över horisonten.

    För den som blev lika förvirrad som jag över begreppet heliaktisk uppgång så betyder det en uppgång över horisonten för en himlakropp (stjärna, planet eller månen). Denna uppgång inträffar när den första gången på året blir synlig över horisonten i öster strax före soluppgången, efter en period då den varit osynlig nära solen.

    förskolan är de väldigt måna om att uppmärksamma olika kulturers högtider och traditioner, vilket ju är jättebra. Det är en annan svensk som har sitt barn samma förskola och igår kväll pratade vi om att det är midsommar på fredag och om man kanske skulle få till något firande på förskolan. Men som hon påpekade så är midsommar så förknippat med utomhusaktiviteter och sol (nåväl, kanske inte sol då utan för det mesta regn, men åtminstone sommar) så det känns liksom svårt att göra något när det är mitt i vintern här. Vad skulle det vara? Lära de engelskspråkiga barnen små grodorna? Bjuda på sill? Surströmming? Stackars barn. Tänk er de katastrofala följderna.

    På lördag är det en karneval inne i stan, mid winter carnival. Det är den mörkaste dagen på året. I paraden går folk med lyktor i alla möjliga former och skepnader, det blir underhållning av olika slag och kvällen avslutas med fyrverkerier.

    Det ser jag fram emot. Så märkligt det är ändå, att åka ifrån den svenska sommarvärmen till att nu vara mitt i vintern.

    3

  • Allmänt

    Viktiga händelser i mitt liv

    Idag är det tisdag och det är en vecka sedan vi reste från Sverige. Känner mig fortfarande rätt så dagvill och sömnen är inte helt hundra men det är den å andra sidan aldrig nuförtiden. Vi börjar åtminstone landa och jag kan uppskatta att vara hemma igen. Känner mig inte lika nere som jag gjorde de första dagarna. Kommer igång med allt det där som har satts på paus under semestern. Igår satte jag mig till exempel med uppgifter i Friday Lab. Vi jobbar med storytelling, vilket är otroligt intressant, men också väldigt svårt har jag insett. Det kräver mycket av mig och jag tror att jag fortfarande är lite för trött för att fokusera helt och hållet. Skriver ner stora och viktiga händelser som jag varit med om i mitt liv och tänker efteråt att jag borde ha fler milstolpar? Kanske har jag glömt något viktigt? Jag har ju med de uppenbara: när barnen föddes, när jag och T träffades, flytten till Nya Zeeland, till exempel. Men kände ändå efteråt: jaha, var det inte något mer?

    Som tur är är ju livet inte över riktigt än, så jag har väl en del stora händelser att se fram emot också. Får jag hoppas. Obs menar inte att på något vis förminska händelsen då mina barn kom till världen för det är ju såklart det största som finns. Menade mer att jag förvånades över att jag inte hade fler saker att skriva ner.

    Tänker att det vore intressant att göra om samma övning om tio år och se vilka stora händelser jag kan lägga till då. Tänker spontant såhär om jag får drömma fritt: debuterar som författare, börjar få regelbundna uppdrag som frilansskribent, ger ut min andra roman, köper hus, skaffar hund, börjar rida igen, ger ut min tredje roman, vinner Augustpriset, börjar äntligen gå i terapi och uppnår en helt ny nivå av självkännedom och lycka, skickar iväg barnen till deras första skoldag, springer mitt första marathon, köper en sommarstuga i Sverige. Ja, det återstår att se om tio år vad jag kan pricka av.

    Nu ska jag fortsätta lyssna på En varg söker sin pod, typ tredje avsnittet i rad. Älskar deras samtidsanalyser, humor, samtalsämnen, ja hela paketet. Tips, tips. I det förra avsnittet pratade de om Tove Dilevsens roman Gift, som har kommit i ny superfin utgåva från Natur och kultur. Har inte läst den ännu, och nu ser jag så mycket fram emot att läsa den.

    6
  • Allmänt

    De sista dagarna i Sverige och mardrömsresan hem

    Nu har vi varit hemma i tre dagar. Tror jag. Mitt mentala tillstånd är minst sagt luddigt just nu så jag kan ha fel. Har föresatt mig att blogga varje dag de senaste dagarna men istället somnat mellan sju och åtta på kvällen. Sedan vaknat vid tre och inte kunnat somna om. Härliga jetlag.

    Skulle skriva något om hur det känns att vara hemma igen, men vi kan ju börja med resan hem. Den hamnar nog på topplistan över mina värsta upplevelser, om jag nu hade haft någon sådan topplista. Vi blev nämligen magsjuka hela bunten. Jodå, på en ungefär fyrtio timmars resa så passar magsjukan på att göra entré. Jag som aldrig blir magsjuk. Tänkte jag. Satt på flyget och upprepade som ett mantra för mig själv att jag inte skulle bli sjuk, tills jag fick inse mig besegrad. 1-0 kroppen vs psyket. Som tur var hade vi 12 timmar i Singapore så vi tog in på hotell där. Sov och kräktes om vartannat. Gemytlig vistelse.

    När det var dags för det sista flyget gick vi med darriga ben från hotellet. Kände mig rätt slut som människa när vi till sist var framme. Och jag återhämtar mig fortfarande från både magsjuk och jetlag. Så jag har knappt hunnit känna efter hur det känns att vara hemma.

    Kallt är det. Frost på marken på morgonen. Todd har börjat jobba redan. Resväskorna står fortfarande ouppackade. Jag masar mig genom dagarna och somnar tidigt, men hoppas att energin ska återvända snart. Tänker på familjen hemma, att det snart är midsommar, tänker på vad alla ska göra då. Tänker på de små syskonbarnen som kommer vara så mycket större nästa gång vi ses. Drabbas av vemod och vill bara åka tillbaka. Blir oresonligt arg för att Nya Zeeland är så långt bort. Jag vet inte, det blir väl lättare antar jag. Man kommer in i vardagen igen. Men just nu känns det motigt.

    Hur som helst. Tänkte skriva något om de sista dagarna i Sverige också, och visa några bilder från det idylliska sommarställe som min bror och hans sambo har köpt.

    Den obligatoriska hängmattan. Perfekta stället för läsning och rekreation. Lyssna på fågelkvitter eller korna som råmar i hagen.

    Korna var i förstone lite rädda men också nyfikna. Till slut kom en modig en fram och hälsade. Blöt konos och sträv kotunga. Mysigt det.

    Vi spelade kubb, grillade och drack folköl. Typiskt svenska sommarupplevelser med andra ord. En perfekt avslutning på vår semester. Lyckligt ovetande om att vi skulle sitta och kräkas på flyget ett par dagar senare.

    Nästa dag tog jag en liten promenad i skogen. Sedan gick vi ner och fiskade allihop. Gav dock upp ganska snabbt och återvände hem. Inte min grej det där med att vänta tålmodigt på att få napp.

    Längtar redan till nästa gång vi är i Sverige och ser fram emot att få återvända till denna mysiga plats.

    Avslutningsvis så vill jag bara nämna att jag sprang Karlstads stadslopp, för att återknyta till det jag skrev om i förra inlägget. Jag var helt förstörd efteråt men jag gjorde det. Kom i mål på 55.06. Viljekraften var stark.

    7

  • Allmänt

    Att springa eller inte springa?

    Häromdagen kom min bror och sa att han anmält sig till Karlstad stadslopp, 10 km. Åh, tänkte jag genast, det kanske jag också skulle ta och göra. Sagt och gjort – dagen därpå anmälde jag mig. Till saken hör att jag har sprungit cirka fem gånger de senaste två åren, pga först graviditet och sedan pga bebistid och brist på ork/motivation.

    De flesta av dessa cirka fem löpturer har visserligen inträffat de senaste två veckorna så det är väl positivt. Men det har definitivt inte varit några tio kilometer. Dessutom vaknade jag imorse och kände att jag hade lite ont i halsen. Eller inte direkt ont, men den känns inte helt hundra. Lite irriterad.

    Så nu sitter jag här, sugandes på en Strepsils, och försöker bestämma mig för om jag ska springa eller inte. Vore ju trist om kroppen slår bakut tre dagar innan vi ska flyga hem. Men samtidigt vore det ännu mer trist att missa ett tillfälle att tävla mot brorsan. Så jag kanske bara ska köra och hoppas på det bästa.

    Här har ni en som sprang Karlstads minilopp tio gånger om på Nationaldagen.4

  • Allmänt

    Brist på inspiration och några insikter jag fått de senaste dagarna

    Det är onsdag och sex dagar kvar tills vi flyger hem. Ska väl inte tjata mer om att tiden har gått fort, men det har den. Konstaterar det bara. Så. Det är blandade känslor inför att åka hem igen. På ett sätt skönt att komma tillbaka till vardagen, men framförallt känns det trist att lämna alla igen.

    Jag känner mig trött och mosig i huvudet. Försöker mota bort det med ännu en kopp kaffe men det verkar få motsatt effekt. Nu har jag suttit och stirrat på skärmen i fem minuter och kommer inte på något vettigt att skriva. Allting känns som tråkiga redogörelser över vad vi har haft för oss.

    Kan inte ni som läser lämna en liten kommentar om något ni vill att jag ska skriva om? Ge mig idéer och inspiration. En fråga, ett ämne, vad som helst. Då skulle jag bli så glad och tacksam!

    Under helgen har vi umgåtts med våra vänner som var på besök från Sundsvall. Vi grillade, lekte i parken, barnen röjde runt och det var så fint att få träffa dem igen.

    Jag älskar att se hur barnen finner varandra så snabbt och leker som om de aldrig gjort annat.

    Annars då? Jo, jag tänkte att jag skulle dela med mig av några insikter jag har kommit till de senaste dagarna.

    • Insikt nr 1: Det är en dålig idé att lämna bilnyckeln till hyrbilen på bänken intill en mikro som står öppen. Då kan en viss treåring, under ett kort och ej övervakat ögonblick få för sig att lägga in sagda bilnyckel i mikron och på en bråkdels sekund så luktar det bränt och blixtrar till.
    • Insikt nr 2: Lägg till försäkring när man hyr bil, annars kan det bli dyrt. Väldigt dyrt.
    • Insikt nr 3: Se till att åtminstone ha reseförsäkring.
    • Insikt nr 4: Ha skydd på telefonen så att inte skärmen spricker när en viss treåring ska busa och slå till handen på dig så att telefonen flyger i backen. Eller ännu hellre: lägg undan telefonen när du är i närheten av busiga barn.
    • Insikt nr 5: Har redan nämnt detta, men det tål att upprepas. Res inte utan reseförsäkring!

    Kontentan är att det har varit några kostsamma dagar för oss. Men så kan det gå. När man har en liten Emil i Lönneberga i familjen. Nu ska jag strax åka iväg och fixa skärmen på min telefon. Sedan tror jag vi ska åka till ett café som ligger en liten bit utanför Karlstad. Där har de tydligen väldigt stora och väldigt goda räkmackor.6

  • Allmänt

    Vansinnigt trött på att inte få sova på natten

    Den eviga frågan som småbarnsförälder: när blir det bättre med sömnen? Trots att jag har gått igenom hela bebisfasen en gång förut så minns jag inte riktigt. Inte sov väl vår äldsta såhär dåligt? Eller hur var det egentligen? Till viss del förtränger man nog. Eller också glömmer man helt enkelt. De första 1-2 åren är en enda stor dimma.

    Igår var jag så trött hela dagen att jag började känna mig sjuk. Ni vet när man blundar och rummet hamnar i gungning lite. Eller att man fryser fastän det är soligt och sjutton grader varmt. Todd var inne och kollade på skor, då passade jag på att luta bilsätet bakåt och vila en stund på parkeringen medan barnen sov där bak.

    Dagar som dessa känner jag såhär: det spelar ingen roll hur mycket jag planerar och strukturerar upp dagen, det spelar ingen roll att jag vill sätta mig och jobba med uppgifter eller skriva. Det spelar ingen roll att jag vill leka med barnen. För allting fallerar när sömnbehovet inte ens är någotsånär täckt. Vissa dagar fungerar man inte riktigt som människa och att då prestera något känns helt otänkbart.

    Vi åkte till Mariebergsskogen och inne på caféet drogs min blick genast till en mamma med två små i samma ålder som mina. Hon såg så strålande pigg ut, hon skrattade, hon busade och hon lekte. Hon har nog oändligt med tålamod, tänkte jag. Och jag vet, på en bra dag hade det lika gärna kunnat vara jag. Men på en dålig dag tänker jag inte så. Då ser jag istället henne som någon sorts supervarelse, höjer henne upp till skyarna samtidigt som jag själv känner mig pytteliten och grämer mig över att jag knappt orkar svara på tilltal från min treåring, än mindre sätta mig och förklara saker på ett pedagogiskt vis.

    Det är så onödigt, till och med destruktivt, att hålla på och jämföra sig på det där sättet. Men när jag redan känner mig skör så händer det liksom per automatik. Innan jag vet ordet av, innan jag hinner tänka ”stopp nu, Mirjam!” så står jag och känner att det är något som skaver och först då inser jag vad det är jag håller på med. Att trycka ner sig själv när man redan känner sig låg, vad ska det vara bra för?

    Hur som helst. Angående sömnen så tänker jag väl att det är dags att sluta med nattamningen snart, men det känns inte som ett projekt jag vill ta tag i nu när vi är på semester (av hänsyn till de som vi bor hos). En del av mig vill fortsätta amma längre, pga att det är enkelt och mysigt och jag vill tillgodose hans behov. Tänker dessutom att det finns många fördelar med att låta bebisen styra själv och inte avsluta för tidigt. Men det kan inte heller ske på bekostnad av mitt välbefinnande. Ibland måste jag kunna tänka på vad som jag själv skulle må bäst av och hur mycket jag orkar. Det är ju inte som att han kommer må dåligt i längden om han inte får ligga och snutta på mig nätterna igenom.3

  • Allmänt

    Semesterparadoxen och den dåliga bloggaren

    Igår kväll kom vi tillbaka till Karlstad efter en fin, men intensiv, långhelg i Göteborg. Som vanligt brukar det bli så att hela familjens dåliga humör kulminerar framåt slutet av resan, när alla är lika orkeslösa/hungriga/bitska. Den här gången inträffade det i Nordstan, ett ställe som ju kan få vem som helst på dåligt humör. Det var några timmar innan tåget skulle gå och flera intensiva dagar utan tillräcklig sömn som tog ut sin rätt. Men allting löste sig, vi blev glada igen, vi fick mat, barnen somnade. Och det var hur som helst inte det jag skulle skriva om nu.

    Jag har tänkt på det här med att vara på semester och att jag har haft en bild av att jag kommer ha all tid i världen (okej inte riktigt, men nästan så) att sitta och skriva, ta det lugnt, gå långpromenader och filosofera. Kan väl inte påstå att det har varit riktigt så hitintills. Ibland glömmer jag att ta med i beräkningen att vi reser med två små barn. Och ibland glömmer jag nog också att jag måste bli bättre på att aktivt gå undan, stänga in mig, säga att nu ska jag sitta och skriva en stund. Men samtidigt vill jag passa på att umgås med alla så mycket som möjligt nu medan vi är här, såklart.

    Så jag hamnar på efterkälken med allt annat, det vill säga bloggen, skrivandet, läsandet, uppgifterna som jag behöver göra till Friday Lab. Jag tänker på manuset som ligger där och påkallar min uppmärksamhet och jag längtar efter att verkligen dyka in i det igen, inte bara skriva små snuttar här och där. Men det får vara okej att det sätts på paus just nu. Det försvinner ingenstans. Vi har den här begränsade tiden i Sverige nu och jag vill ta tillvara på den. Vill ge mig själv ett visst mått av lugn och ro också, så jag inte kommer hem och känner att jag behöver semester efter semestern.

    Satt på tåget tillbaka från Göteborg och hade lite ångest över att jag (återigen!) hade glömt att ta bilder. Jag får kanske se det som något positivt att jag har njutit av att vara i nuet så mycket att jag inte haft en tanke på att ta fram kameran och dokumentera. Men ändå. Tråkigt att inte ha så många bilder från helgen. Känner mig dessutom som en dålig bloggare. Jaja, det är som det är. Ska inte lägga för stor vikt vid det. Det var, som sagt, en intensiv helg.

    I fredags var jag ute med några kompisar och före detta kollegor. Åt god mat och hade en väldigt fin kväll. Dagen därpå begav vi oss till Hisingen, våra gamla kvarter. Träffade en kompis och grillade uppe på Ramberget. Barnen sprang omkring och samlade kottar och pinnar. Undrar hur stora de kommer hinna bli nästa gång vi ses.

    Sedan hälsade vi på våra gamla grannar. Så märklig känsla att vara tillbaka utanför lägenheten som vi bodde i. Där Lockie spenderade sina första två år i livet. Där vi brukade gå runt på kullerstensgatorna för att få honom att somna när han var bebis. Willysbutiken som vi alltid handlade i. Fortfarande samma kvinna som satt utanför, som sken upp när hon såg oss. Frågade vad bebisen heter. Felix, sa jag. Åh, det heter mitt barnbarn, svarade hon. Det var som att ingen tid hade passerat alls, som att bara slungas tillbaka, och plötsligt kändes Nya Zeeland som en så avlägsen plats. Hemma, men ändå inte.

    På söndagen åkte vi till Majorna där det var megaloppis. Trängdes bland massa folk, hittade kläder till barnen och en del till mig själv. Åt pizza till lunch på en kvarterskrog. Såg bekanta ansikten. Träffade gamla kollegor från kaféet som både jag och Todd jobbade på. Tänkte på när vi bodde precis där, mitt emot kaféet. Vid plaskdammen. En annan tid, ett annat liv.

    Såhär såg vi ut på den tiden. För ungefär sju år sedan.

    Sedan åkte hela trötta familjen hem från megaloppisen och somnade tidigt. Och så blev det måndag och dags att lämna Göteborg. Tack för den här gången, underbara stad och underbara människor.

    1