Litteratur

Recension: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Vad kan jag säga om en bok som Bön för Tjernobyl? Faktum är att den lämnar mig alldeles mållös. Det är en bok fylld med vittnesmål och monologer från människor som har drabbats av något ofattbart i livet. Hur skulle jag ens kunna försöka förstå när de själva gång på gång säger att det är för obegripligt? Att krig är något man kan förstå, men att detta övergår det mänskliga förståndet. Författaren själv kallar boken för ”en encyklopedi över min samtids känslor och inre liv.” Det är tydligt att känslor prioriteras framför fakta och händelser, vilket gör att boken skiljer sig från många andra reportageböcker.

Svetlana Aleksijevitj har rest runt under tre års tid och intervjuat människor som fallit offer för Tjernobylkatastrofen. Detta resulterar i otroligt starka berättelser och scener. Hon fungerar som ett slags förmedlare, vilket förvisso alla reportrar gör i mer eller mindre utsträckning. Skillnaden är att detta aldrig handlar om hennes egna erfarenheter eller värderingar. Hon finns inte alls med i texten för att förklara eller argumentera. Hon bara låter människorna berätta. Det är deras ord,  men det är hennes sätt att komponera ihop texten, hennes sätt att upptäcka mönster i alla berättelser som gör att det blir en ”monolog om frihet och drömmen om en vanlig död” eller en ”monolog om ett helt liv skrivet på en dörr” eller ”en monolog om ett månlandskap”. Enbart titlarna i denna bok utgör ju ett konstverk i sig själva.

En ensam mänsklig stämma

I den inledande monologen, En ensam mänsklig stämma, skildrar hon en kvinna som sitter vid sin mans dödsbädd. Hon visar den helt gränslösa och ovillkorliga kärleken, hur kvinnan aldrig lämnar hans sida. Inte ens när hans kropp förvandlas till något nästan omänskligt. Hon utsätter sig själv för livsfara, utan att tveka en sekund. Aleksijevitj för fram detta känslosamma, både kärleken och den fruktansvärda sorgen, utan att det någonsin faller över åt det sentimentala hållet. Det som berör är också våndan inför själva berättandet, hur kvinnan talar om saker som hon inte talat om på tio år. ”Nej, det kan jag inte berätta! Ni kan inte skriva det! Allt som var mig så kärt. Allt som jag älskade så mycket…”

Där finns också mannen som skriker åt Aleksijevitj att lämna dem ifred, att de måste leva där. Och så alla barnens röster, samlade i En barnkör. Det berör på ett helt annat plan, deras rättframhet och hur de tvingas handskas med döden. ”Först trodde jag att jag aldrig kommer att dö. Men nu vet jag att jag ska dö. En pojke som hette Vadik Korinkov låg på sjukhuset samtidigt som jag… Han ritade fåglar och små hus och gav mig dem. Han dog. Att dö är inte otäckt… Man sover länge, länge och vaknar aldrig …”

”Hur mycket människa finns det i människan?”

Jag undrar vad som krävs av en människa för att hon ska utsätta sig själv för detta? Att resa runt under så lång tid och samtala i timmar med de som drabbats så hårt, att lyssna på alla deras sorger, se dem gråta och gå under. Att göra allt detta, utan att själv gå under. Hon väjer inte undan för något, hon låter nyfikenheten och det genuina intresset för den mänskliga naturen leda henne framåt. ”Hur mycket människa finns det i människan?” undrar hon. På samma sätt som ett barn låter hon inte skrupler eller hämningar stå i vägen.

Hon har en otrolig förmåga att se människan, den som finns där bortom allt som byggs upp på ytan. Att tränga igenom det där skiktet och hitta fram till det allra innersta, till det blottlagda. Inte genom att ställa perfekta frågor, inte heller genom att övertala. Utan helt enkelt genom att förfina konsten att lyssna. Hon sätter ett sådant stort värde på dessa människor, just för att hon låter de få sina röster hörda. Hon lägger märke till och för fram det som är betydelsefullt i vardagen. Alla små detaljer som är så talande. Det är det som gör den här boken så oerhört drabbande.

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *