Allmänt

Bloggpaus, tankar och trötthet

Det blev visst tyst här på bloggen i några dagar. Jag har varit själv med barnen hela helgen, vilket har lett till att jag, när kvällen kommit, inte har haft någon ork kvar till att skriva. Så jag ligger efter även med manuset. Men så får det vara just nu. Tycker ändå att jag har haft en bra anledning. I skrivande stund sitter jag på ett kafé inne i stan och försöker hinna ikapp. Jag har skrivit ungefär 500 ord och nu ska jag strax ta en paus och beställa lunch. Sedan förhoppningsvis lyckas klämma ur mig ytterligare 1500 ord. Ja, klämma ur mig. Det är så det känns just nu. Som att jag står och stampar på samma ställe i texten, tar mig inte vidare.

Känner samma sak med det här blogginlägget just nu. Vet inte vad jag vill ha sagt. Skriver riktningslöst och trevar mig fram. Jag ska äta något så att jag kan återkomma med förnyad kraft.

Uppdatering: nu är jag hemma och det är kväll. Känslan av orkeslöshet dröjer sig kvar. Jag vet inte vad det är. Mörkret och vintern kanske. Jag skrev i alla fall nästan 2000 ord idag. Alltid något. Det känns bra även om jag inte är kompis med mina ord just nu. De är obstinata och oresonliga. De gör inte som jag vill, kanske för att jag inte vet själv vad jag vill. Men det kommer ord i alla fall. Och jag kan inte redigera en text som inte finns där. Ergo: en halvdan text är bra mycket bättre än ingen text alls.

Jag läste detta blogginlägg och kände mig så träffad av det. Det fick mig att tänka på hur jag bloggade förr i tiden, då bloggen fungerade som en plats där jag kunde ösa ur mig tankar. Ibland skriva ett långt inlägg om ett specifikt ämne, men ibland bara skriva några rader om ingenting särskilt, eller någonting som reflekterade mitt rådande känsloläge. Inte filtrerat, inte genomtänkt. Så är det väl till viss del nu också, men ändå inte riktigt. Som när jag skrev det här i min förra blogg, från 2011.

Jag läser sönder hela den här eftermiddagen, som är så orubblig och strävsam. Sida efter sida  av kärleksord från Nina Bouraoui, med Paris ständigt i bakgrunden, mellan varje rad. Tick tack, tiden luckras upp, rinner mellan mina iskalla fingrar. Den värsta av alla tystnader, den som sätter sig bredvid en och trycker sig in, påstridig, upp i ansiktet, hänger sig fast som en klibbig substans. Det finns ingenstans för den att ta vägen, ingenstans att rymma. Alla fönster behöver öppnas, vi behöver dra djupa andetag. Vi behöver skratta lite, glömma lite. Springa runt i cirklar och jaga våra svansar tills allting verkar begripligt igen. 

Ett sådant inlägg skulle jag väl aldrig få för mig att skriva nu. För vad skulle folk tänka om det? Ett kort stycke med några mer eller mindre abstrakta tankegångar. Varken mer eller mindre. Samtidigt är det ju bra att jag strävar efter att skriva genomtänkta blogginlägg, men kanske kan bägge delar få plats? Kanske kan detta också få vara en plats där jag experimenterar med min kreativitet och testar mig fram? Ibland genomarbetat och filtrerat, ibland rått och avskalat.

Men det är alltid så svårt, tycker jag, att känna vart gränsen går till det som är för personligt, eller för utlämnande. Och då menar jag inte nödvändigtvis utlämnande på så vis att jag delar med mig av sådant som känns för privat, utan utlämnande eftersom det är någon form av skapande och det känns alltid skört att dela med sig av. Äsch, jag vet inte hur jag ska skriva om det här utan att det låter antingen pretentiöst eller banalt. Som sagt, orden vill inte samarbeta med mig idag. Så därmed känner jag att det är dags att sätta punkt, stänga ner datorn och ägna mig åt något helt annat. Kanske fortsätter jag resonemanget imorgon när jag inte känner mig lika trött.

3

4 kommentarer

  • Em - mitt liv på NZ

    PRECIS så har jag också känt med bloggandet på den senaste tiden. Jag har aldrig skrivit lika vackert och uttrycksfullt som du (du är sjukt duktig!) men min blogg var bättre förr kan jag tycka, jag skrev mycket ärligare och personligare. Nu blir det precis som du säger mer banalt och ganska ytligt… Känner att jag måste tänka mej för mer angående vad jag delar med mej av. Tänker alldeles för mycket på vilka som läser istället för det jag vill få ur mej. Tidigare skrev jag bara. Kanske är det ett tecken på att en blivit vuxen och mer mogen vad vet jag. Men lite tråkig också ha ha. Kram och tack för en fin blogg!

    • Mirjam

      Tack, vad glad jag blir att du gillar bloggen. Ja det är svårt att hitta den där balansen. Bra att vara eftertänksam och inte dela med sig av vad som helst, men fint att samtidigt kunna vara personlig och ärlig. Det blir ju också en annan sak om man skriver om andra personer (familjen till exempel) som man måste ta hänsyn till. Man får göra en avvägning och känna efter vad som känns okej antar jag. Kram!

  • Anna

    Jag måste säga att personligen älskar jag den typen av abstrakta, poetiska bloggtexter. Så du skulle i alla fall fånga denna bloggläsaren med sådana!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *