Litteratur

Blixtra, spraka, blända

img_4900

Penny Löwe debuterar vid tjugo års ålder med en kritikerrosad roman som hon kammar hem Augustpriset med. Hon blir unisont hyllad i media- och kulturvärlden, kallad underbarn och geni. Samtidigt är hon skandalomsusad och vill inte gärna vara en del av etablissemanget.

Penny är alltså berättarjaget i denna underhållande och färgstarka roman av Jenny Jägerfeld. När historien tar sin början så kämpar Penny med sin andra roman, men skrivkrampen har ett hårt grepp om henne. Förskottet på en kvarts miljon som hon fick av förlaget brände hon under några månader i London, tillsammans med den nyfunna karismatiska och förförande vännen Lola. Efter en intensiv och turbulent tid i London bestämmer hon sig för att bryta helt med Lola och flytta hem igen, för att skriva klart romanen och leva ”Svensson-liv”. Hon träffar Nick som hon inleder en tämligen platt och passionslös relation med. En dag ungefär två år senare dyker Lola upp och ställer allt på ända igen.

När jag skriver om Jenny Jägerfelds roman märker jag att det känns svårt att kapsla in och återge handlingen, det finns så många olika trådar och storyn går åt flera oväntade håll. Möjligtvis hade den mått bra av att kortas ner något, men jag blir ändå aldrig direkt mätt på att läsa om Penny och hennes förehavanden. Det finns ett sådant driv framåt att jag har ytterst svårt att lägga ifrån mig boken. Trots att det är en omfångsrik roman så läste jag ut den på ett par dagar.

Dialogen är rapp och ofta underfundig, särskilt mellan Penny och Lola. Deras vänskapsrelation skildras för övrigt på ett alldeles ypperligt sätt, det är stormigt och intensivt och samtidigt något som liksom skaver hela tiden. Förutom de humoristiska inslagen så är det också en vemodig skildring av en ung tjej som är rätt så vilsen och som allra helst vill bli sedd av sin känslomässigt frånvarande och egocentriska far. Det blir nästan jobbigt att läsa om hur hon idealiserar honom.

”Jag vet inte hur många gånger jag hade befunnit mig i den här situationen. Suttit i en soffa och tittat på pappa. Bara betraktat honom. Som barn, tonåring, vuxen. Lyssnat på honom och hans vänner. Varit publik. Väntat på att de andra skulle gå hem. Så att jag fick vara ensam med honom. Men folk gick ju aldrig hem.”

Jenny Jägerfeld är grym på att sätta ord på skapandets våndor, den där känslan när orden inte kommer fram. ”Det gick inte. Det bara gick inte. Frustrationen var en tärande klåda, ett eksem på en plats någonstans mellan skulderbladen som inte gick att nå.” Romanen väcker också frågor om skapande och konst i allmänhet, och om originalitet i synnerhet. Handlar inte allt skapande om att efterlikna snarare än att skapa någonting helt unikt? Och var går gränsen för plagiat? Intressanta frågor som vävs in i storyn på ett snyggt sätt.

Boken finns att köpa här och här.

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: