Barn och socker

Idag är det söndag, vi är i Oamaru igen och inväntar Todds återkomst. Måste säga att veckan har flutit på väldigt bra, men jag är definitivt trött nu. Många tidiga mornar och av någon anledning har jag lagt mig senare än vanligt, trots vetskapen att chansen till sovmorgon är totalt obefintlig. Jaja, ska inte skriva mer om att jag är trött för det är farligt nära att jag glider över till klagande nu. Och det ägnar jag mig ju inte åt den här månaden, eller hur?! Haha.

Men ska jag vara helt uppriktig så har jag redan brutit det. Imorse försökte jag avbryta mig själv och det gick till ungefär såhär: Felix kommer in i köket med en bytta med färgpennor, vänder upp och ner på den så att pennorna ligger utspridda över hela köket. Jag: men åååh, Felix! (paus medan jag väljer vilken riktning jag ska ta) såå… bra… att du hällde ut dom där pennorna så jag får en chans att städa golvet. Tack, tack. Verkligen.

Ska tillägga att jag kände mig 0% ärlig i den stunden.

I lördags åkte vi in till stan för att gå på matmarknad. Där köpte vi massa plommon, persikor och lite annan frukt. All stenfrukt är så fantastiskt god såhär års! Förutom frukt köpte vi stenugnsbakad pizza som var ännu godare. Vi slog oss ner på en bänk bredvid en man som Lockie genast drog igång ett samtal med. Jag undrar vid vilken ålder det där kommer börja rinna ut i sanden, om det någonsin gör det. Men just att börja prata med någon på det där självklara sättet som en fyraåring gör, oftast med inledningen att den han pratar med ska kolla på hans skor (han gillar verkligen sina skor!) Hoppas såklart det håller i sig, men samtidigt vill jag ju lära honom att inte vara alltför tillitsfull och prata med vem som helst. Svår balansgång det där.

Efter marknaden åkte vi för att köpa kakor och milkshake.



De har en buss inne i stan, på tillfälligt besök från Auckland. Alltså en sorts foodtruck, men istället en stor buss, där de säljer kakor och milkshakes. Tror det var näst sista dagen innan de skulle åka tillbaka till Auckland och det märktes på kön om man säger så. Uppenbarligen är kakor och milkshakes ett vinnande koncept. Jag tycker förresten att ett skifte verkar ha inträffat, gällande vad folk vill äta (främst när man är ute och fikar menar jag) och nu ska det vara doughnuts och småkakor istället för rawfoodbollar. Eller också är det för att jag bor på Nya Zeeland? Kanske ser annorlunda ut här? Tänker mest på att det är massa nya ställen som öppnar här nuförtiden och väldigt få av dem har fokus på nyttigt, men många har fokus på gott. Jag gillar det.

Med det sagt kan jag förstås uppskatta en rawfoodboll någon gång ibland. Men det går inte upp mot en choklad – och jordnötskaka som fortfarande är lite varm och där den smälta chokladen rinner ut.

Tänker också på hur mitt tänk, eller framförallt mitt agerande, har förändrats med barn nummer två när det gäller socker och eventuella förbud. Med Lockie var jag noga med att vänta så länge som möjligt med att ge socker. Det blir ju såklart mycket svårare med nummer två, han kan ju inte sitta tomhänt om storebror får något. Men bortsett från det tänker jag också: spelar det verkligen så stor roll om man väntar tills de är två år om de ändå ska få glass eller andra sötsaker så småningom? Vad gör det då om de får i sig socker när de är ett år istället för två?

Okej, jag är ingen dietist, och socker kanske de facto är som knark. Men då kan man väl lika gärna gå all in och förbjuda det helt istället för att sätta upp massa regler kring det, som till exempel en specifik åldersgräns. Sedan vi flyttade till Nya Zeeland är det åtminstone lätt att känna sig som den där nyttiga mamman – det räcker i princip med att packa frukt i mellislådan istället för muffins eller småkakor. Många är så obrydda här att det är både befriande och på samma gång lite oroväckande.

0

Lämna ett svar

Stäng meny