• Allmänt,  Skrivande

    Du är inte det du skriver

    Hej, här sitter jag med värkande ben och fötter efter en lång löprunda i förmiddags. Med risk för att låta väldigt hurtig så måste jag säga att det är lite skönt med den sortens värk. När man verkligen känner att kroppen har fått arbeta. Om prick en vecka ska jag ju springa ett 10-kilometerslopp, så jag försöker klämma in några löppass före dess.

    Har för övrigt insett att mina två viktigaste grejer i livet (förutom det uppenbara: min familj) är att skriva och springa. Och läsa, men det hör lite ihop med skrivandet. Jag skulle gärna vilja komma igång med yogan igen, det har liksom trillat långt ner på prioriteringslistan nu. Men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De stunderna jag får över vill jag som sagt ägna åt mitt skrivande eller att springa. Sedan ska man därutöver hinna klämma in familjetid, att ge varandra egentid, vardagsbestyr, ja ni vet. Livspusslet alltså. Det största i-landsproblemet. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra i mitt privilegierade liv?!

    Nu hoppar jag abrupt från det ena till det andra. Jag har skrivit en novell som jag ska skicka in till en tävling. För några dagar sedan skickade jag iväg den till ett gäng testläsare. Tänker att jag ska göra allt för att optimera mina chanser att vinna, och någon annans kritiska ögon på ens egen text är ju oerhört givande. Men också, förstås, oerhört läskigt. De senaste dagarna har jag pendlat mellan att tänka att jag tycker om novellen och att den faktiskt har vissa kvaliteter, till att bli helt övertygad om att de kommer läsa den och tycka att den är så dålig att de inte ens kan komma på några konstruktiva kommentarer. Det är toppar och dalar, kan man väl konstatera.

    Jag kan lätt intala mig själv att jag är helt okej med att ta kritik, men när jag sedan sitter och väntar och tankarna snurrar, då är jag inte lika kaxig. Tanken att någon ska läsa det jag skrivit och tycka det är dåligt, den är onekligen svår att hantera. Men. Det är då jag ger mig själv den här snälla påminnelsen: du är inte det du skriver. Kanske är du vad du äter, i alla fall enligt hälsogurun Anna Skipper, men du är definitivt inte det du skriver. Ens värde ligger inte i det man har skapat. Att ta emot kritik för en text är inte detsamma som att bli kritiserad som person. Ja, jag vet, allt detta är självklart. Men det tål att upprepas, många gånger.

    4
  • Skrivande,  texter

    Mina texter, del två

    Ofta beklagar jag mig över alla oavslutade texter jag har, alla små utkast och fragment. I anteckningsböcker, i mobilen, på en liten papperslapp eller vart som helst. Men så inser jag det fina i att de är just fragment, att de är oavslutade. Att allting inte måste bli något i den bemärkelsen att det ska vara helt färdigt. Jag undrar om man kan ge ut en bok med en samling ofärdiga texter? Förmodligen inte. Tur att jag har en blogg som jag kan publicera dem på istället.

    *

    Jag kröker ryggen, lutar ansiktet så nära texten jag kan. Enda gången jag klarar att skriva fritt är när jag inte vet på förhand vad jag ska skriva. Det existerar ingen röd tråd, går från det ena till det andra. Inrymmer så mycket, men kanske ändå ingenting alls. Samtidigt vet jag inte hur jag ska skriva annorlunda. Allting annat känns uppstyltat, fel. Men likförbannat sitter jag efteråt och undrar vart äktheten ligger i allt detta. En massa ord som forslas fram. Som betyder: vad? Försöker hitta någon balans mellan form och innehåll. 

    *

    Jag har skrivit alldeles för lite. De senaste veckorna, de senaste åren, det senaste livet. Tankens anrop: idag har jag funnit mig skeptiskt inställd till det mesta. Tankar om relationer och hur svårt det är att finna och bevara balansen. Att det alltid ska tippa över åt det ena eller det andra hållet. Mina känslor tar sig uttryck på de mest absurda vis. Sedan känner jag hur snaran dras åt och jag håller tillbaka, tvekar. Osäker på mina egna känslor, kategoriserar dem i rätt eller fel. Kväver mig själv. 

    Milan Kundera: Att livet är en fälla har vi alltid vetat: man föds utan att ha bett om det, innesluten i en kropp som man inte har valt och förutbestämd att dö. Världsrummet däremot erbjöd en ständig flyktmöjlighet. 

    Svindel: en bedövande, oemotståndlig lust att falla. Berusad av sin egen svaghet. 

    *

    En tågresa. Instängd i en trång och svettluktande kupé, en obalanserad kombination av mänskliga odörer. Högljudda andetag som bryter av tystnaden och tankarna jag försöker tänka. Jag blickar ut genom den dammiga fönsterrutan. Ett utbrett fält som gränsar mot skogsbrynet, där smala björkstammar står på rad som i givakt, ett skydd mot eventuella inkräktare. De ser nakna och starka ut, tänker jag. De tar sin uppgift på största allvar. 

    Detta är alltså början, tänker jag om och om igen. Eller slutet. Jag har tappat förmågan att urskilja skillnaden. På golvet mellan mina fötter ligger en grön tygväska. Den kapslar in alla mina tillhörigheter.

    *

    Göteborg 6 juni 2005

    Väntar på vagn nummer sex och det ekar av ljud under marken. En penna som faller vinkelrätt och landar just här. Det är ständig rörelse och stillastående innebär slutet. Smutsig mark och steg som rör sig snabbt, fötterna… jag ser bara fötterna och jag vet inte vad jag skriver men jag låtsas inte om det. Någon betraktar mig från 30, 20, 10 meters håll. Så nära inpå. Ingen betraktar mig. Ensam är jag i den stora staden. Urskiljer mönster i marken. Linjer och kvadrater.

    *

    Man kan stå i solen och känna hur man långsamt blåser framåt, hur man försiktigt dras med i trädens svajande rörelser. Springer från tryggheten och in i något dunkelt och asfalten som skrapar emot skosulorna för varje hasande steg man tar. Jag hör andhämtningar och jag vet inte om det är mina egna. Man kan stå i solen och låtsas att man svävar ungefär några meter ovanför marken, precis utom räckhåll för alla. Man kan stå i solen och frysa så förbannat ändå, dra jackan tätare omkring sig och försöka blåsa värme i fingrarna. En skenbar värme som lägger sig tillrätta på det yttersta skiktet, når aldrig ända in.

    *

    Jag är ett nytvättat fönster,

    folk går rakt igenom mig och skärvorna

    faller i högar omkring mig

    *

    Det är december och jag vill sitta vid mitt skrivbord och skriva. Hela kvällen, hela natten. Fast egentligen vill jag inte alls. Jag vill att jag ska vilja. Istället sitter jag nedtryckt i soffan, äter glass och kollar på avsnitt efter avsnitt av Greys anatomy. Och jag är trött, hela tiden. Istället för att det ger mig energi, känner jag att jag töms fullständigt så fort jag fattar pennan, innan jag ens har börjat skriva. Måste dra och slita för att få loss mina tankar, som tegelstenar sjunker de mot botten. Till sist får jag nöja mig med det överblivna, yttersta. Det som inte betyder något. Det som inte är. Bara för att jag åtminstone ska få se några ord på pappret, för att det ska ge mig en tillfällig tillfredställelse. Och jag blir rädd varje gång jag inte vill skriva, varje gång jag börjar tänka att det inte spelar någon roll, för det är ju inte som att det gör mig lyckligare.

    Fler av mina texter kan ni läsa här.

    3
  • Vardag

    Inskolning och ett onödigt tips

    Här sitter jag och har precis lämnat Felix själv på förskolan för första gången. Han var supernöjd när jag gick därifrån, förhoppningsvis är han det fortfarande. Jag passade på att gå till ett danskt café som nyligen öppnat i närheten av där vi bor.

    Adjø heter caféet och de har fantastiska wienerbröd och en hel meny med olika slags gröt, plus smörrebröd såklart men de har jag inte testat ännu. Om ni planerar att åka till Dunedin någon gång i livet så kan jag rekommendera det här stället. Vore i och för sig mycket mer rimligt att åka till Danmark och hitta ett café där. Nåväl, jag kan väl konstatera att det känns otacksamt att tipsa om caféer när man bor på andra sidan jorden.

    I själva verket hade jag tänkt tipsa om några bra böcker jag läst på sistone, men nu är klockan visst redan så mycket att jag måste åka tillbaka till förskolan igen. Uppenbarligen trodde jag att jag kunde hinna vara mer produktiv på cirka tjugo minuter. Jag får helt enkelt återkomma med boktipsen imorgon.5

  • Personligt

    Till min ettåring

    Klockan är fyra på morgonen och jag ligger vaken. Du har precis somnat om, ligger bredvid mig på mage med benen uppdragna och rumpan i vädret, som om du när som helst ska vakna till och sätta dig upp.

    Vid nästan exakt den här tiden för ett år sedan vaknade jag av att vattnet gick. Tio timmar och massvis med värkar senare kom du till världen.

    Vilket år vi har haft. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har varit tufft emellanåt. Men du. Du är en sån ljuvlig liten person. Så liten och redan med en så oerhört stor personlighet. Det hade du redan från början. Ditt namn betyder lycka och det passar dig utmärkt, för du är nämligen glad nästan jämt. Ibland sitter du till och med och skrattar för dig själv. Ingen vet riktigt åt vad.

    Men du är bestämd också, och du vet vad du vill. Tar man ifrån dig något du vill ha så får man höra vad du tycker om den saken. Jo, nog har jag en känsla av att du kommer ha mig lindad runt ditt finger.

    Just nu gillar du att vinka, klappa händer och skaka på huvudet samtidigt som du säger nänänä. Och idag, på din första födelsedag, tog du dina allra första steg! Som att du ville vänta tills alla var samlade.

    Tänk att just du kom till oss. Älskade underbara Felix, jag älskar dig till månen och tillbaka. Grattis på födelsedagen.

    (Förresten – en liten önskan är att du under ditt andra år ska fokusera på att sova lite bättre. Känn ingen press eller så, men snälla… försök.)

    10

  • Vardag

    När kroppen och huvudet vill olika saker

    Den här veckan hade jag tänkt hinna göra en massa saker. Jag hade tänkt skriva klart en krönika och en novell som ska skickas in till en novelltävling. Och så hade jag tänkt skriva på bokmanuset, som alltid. Dessutom ville jag ut och och springa eftersom jag ska anmäla mig till ett tiokilometerslopp som går av stapeln om mindre än två veckor. Kan ju underlätta att vara lite i form.

    Men istället sitter jag här med halsont och feber för tredje kvällen i rad. Så typiskt. Huvudet är grötigt och att skriva känns som en oöverstiglig uppgift. Ja, förutom ett blogginlägg då, såpass mycket kan jag klara av. Jag får inse mig besegrad och ta nya tag nästa vecka.

    Idag trotsade jag i alla fall mitt sega tillstånd och åkte iväg till stranden med barnen eftersom det var en så otroligt fin dag. Som tur var har jag sluppit febern under dagen, det är på kvällen den kommer smygande.

    Vi åkte förbi ett danskt bageri som jag upptäckt nyligen, köpte med oss lite godsaker som vi satt och åt vid lekplatsen. Givetvis kom det ett gäng hungriga fiskmåsar på direkten. Jag testade en ny grej, som enligt denna artikel ska fungera, nämligen att stirra ut fiskmåsen. Det fungerade inte. Jag satt där som en idiot och stirrade men fågeln rörde sig inte ut fläcken. Fast den snodde heller inte maten så på sätt och vis fungerade det kanske.

    Nu ska jag krypa ner i sängen och kolla på ett avsnitt av Orange is the New black. Sedan sova, sova, sova. Förhoppningsvis är jag piggare imorgon för då ska vi ha kalas för vår lilla ettåring.

    3

  • Skrivande

    Att hitta ett kreativt sammanhang

    Bild från Unsplash.

    ”Ingenting är så fruktbart för ens skrivande som att ha vänner som också skriver, eller åtminstone är något intresserade av det!”

    Läste dessa rader av Olivia Bergdahl i Tidningen Skriva och var tvungen att kopiera det direkt. Som en påminnelse till mig själv. Skrivandet måste inte, och borde inte vara en ensam syssla. Just för tillfället är jag dessutom i det läget där jag känner att någon annans input hade gynnat mig med detta manus. Jag har faktiskt gått med i en skrivargrupp här i Dunedin. Hittade den av en slump på Facebook och såg sedan att de träffas IRL en gång i månaden. Än så länge har jag inte gått på någon träff men tänker att jag ska det.

    Jag fick också höra av min chef som jag träffade häromdagen, för att diskutera detaljerna kring min jobbstart, att hon som ersatte mig när jag gick på föräldraledighet är med i en skrivgrupp, eller kanske hade hon startat den till och med? Minns inte riktigt. Men hur som helst hoppas jag såklart att jag kan vara med på ett hörn där också.

    Det finns bara ett litet problem med allt detta, och det är det faktum att jag inte skriver på engelska. Lösningen är givetvis enkel: att jag översätter texterna till engelska eller att jag helt enkelt börjar skriva på engelska. Det senare känner jag mig inte helt bekväm med. Nog för att jag behärskar det engelska språket någorlunda bra, men ändå. Jag skulle känna mig helt vilsen om jag började skriva skönlitterära texter på engelska. Å andra sidan kanske det kan vara en bra grej – något spännande kan uppstå i bytet av språk. Översätta texterna är dessvärre tidskrävande, men känns ändå som ett bättre alternativ just nu. Kanske kommer jag skriva på engelska i framtiden, när jag känner mig redo att utforska ett nytt språk. Oavsett vad jag bestämmer mig för så vill jag ingå i en skrivargrupp.

    Man kan ju förresten försöka skapa en skrivargrupp online också? Det går ju faktiskt alldeles utmärkt att diskutera skrivande, och ge och få respons på texter utan att ses (även om det såklart är trevligare att sitta i samma rum.) Har jag några skrivande läsare som är intresserade av detta så skriv en kommentar eller skicka ett mejl på mirjamekstrom@gmail.com.

    3
  • Vardag

    Vecka 33

    Om exakt tre veckor börjar jag jobba igen. Jag har lite kluvna känslor inför detta om jag ska vara ärlig.

    På minussidan:

    – Ångest inför att lämna Felix på förskolan. Han känns så liten fortfarande. Lockie fick ju vara hemma tills han var två så det är lite annorlunda nu. Men jag tror han kommer fixa det galant.

    – Även en viss oro över att inte ha lika mycket tid eller ork över till att skriva. Den här oron är visserligen rätt obefogad eftersom det ju inte är som att jag kommer jobba heltid. Skrivandet kommer fortfarande få plats, för så måste det vara.

    Och på plussidan:

    – Tror att det kan vara välbehövligt med en förändring. Få träffa kollegor igen, sitta och äta lunch i lugn och ro, hinna tänka färdigt en tanke.

    – Vara bland massa böcker! Inspireras, hitta nya böcker att läsa, bokprat med kunder och kollegor.

    Det känns dessutom lagom att börja med tre dagar i veckan, och ha sex timmars arbetsdag. Mitt mål är fortfarande att jobba hemifrån med skrivande, och det vill jag lägga fokus på under våren (ville verkligen skriva under hösten där, men nej – det är ju snart vår här!) Eftersom jag har ägnat mig nästan enbart åt det skönlitterära skrivandet det senaste året så har tiden eller orken inte funnits till att försöka komma igång som frilansskribent. Men det ska det bli ändring på.

    Nu är klockan snart tio och det är hög tid att gå och sova. Det här blogginlägget känns för övrigt så platt och trist att jag nu överväger att radera alltihop, men nej… strunt samma. Man kan inte vara på topp jämt.

    Hade inte ens en vettig bild att illustrera inlägget med så här kommer istället en helt orelaterad bild på mig och en duva (skrev först uggla – hjälp, jag behöver verkligen sova!) från när vi var i botaniska trädgården häromdagen.

    Och så denna lilla plutt som blir ett helt år på lördag och som snart ska börja förskola.2

  • Allmänt,  Nya Zeeland

    Den magiska naturen

    Idag åkte jag upp till Mount Cargill. Lite av en slump att det blev så. Egentligen skulle jag bara få barnen att somna, så jag körde en omväg hem. Bestämde mig för att kolla in ett område som ligger nära oss, men där jag aldrig varit förut. Och så såg jag en skylt mot Mount Cargill och tänkte: varför inte? Strax efter att vi flyttat till Dunedin gick vi upp till det här berget. Med en tvååring. Det tog cirka två timmar. Det var inte ett genomtänkt beslut. Men ändå värt det när vi kom upp. Nu körde jag ju hursomhelst. Så efter ungefär tio minuter möttes jag av denna vy.

    Jag fick nästan lite svindel när jag satt i bilen där uppe. Framförallt när jag skulle backa och vända för att köra ner igen. Fanns såklart gott om plats däruppe, men ändå.

    Tänkte på hur lätt det är att vänja sig vid att bo såhär, att man glömmer bort vilken ynnest det är att kunna åka en kvart hemifrån och njuta av det här. Naturen alltså. Bilderna gör ju inte utsikten rättvisa, men det var slående vackert.3

    Kommentarer inaktiverade för Den magiska naturen
  • Allmänt

    Min mentala årstidsförvirring

    Idag har det snöat i Dunedin. Det började i själva verket igår kväll, först med regn och hagel som sedan övergick i snö. Och när jag tittade ut genom fönstret imorse låg det ett tunt lager på marken. Eller ja, att ens kalla det ett lager är väl att ta i. Det låg några flingor på marken. Kul med snö, men lite väl futtigt ändå. Det kunde väl åtminstone snöa såpass mycket att ungarna kunde göra en snögubbe. Kom igen, liksom. En kvart senare hade det smält bort. Ändå är det sådana snöfall som gör att folk nästan stannar hemma från jobbet här.

    Nu är det alltså augusti, vilket innebär sista vintermånaden på Nya Zeeland. Jag har ännu svårt att förlika mig med tanken på att september innebär vår för min del. Missförstå mig rätt, jag ser ju helt klart fram emot våren och varmare dagar. Men det sitter så djupt inpräntat i mig att september är början på hösten. Inte så konstigt eftersom jag levt större delen av mitt liv på den nordiska halvklotet.

    Hösten innebär för många, inklusive mig själv, en känsla av nystart. Det har alltid varit den tid på året då jag liksom ställer om mentalt, går in i en ny fas. Den känslan har jag nu också, vilket skapar en viss förvirring hos mig, eftersom det snart är vår. I september börjar jag jobba igen efter ett års föräldraledighet, Felix kommer börja förskolan. Så ja, vi går in i en ny fas i livet. Och jag tänker att det borde ju vara höst!

    Att i princip alla som jag följer i sociala medier och de vars bloggar jag läser befinner sig i Norden och skriver om att hösten är på gång, adderar ju ytterligare till min mentala årstidsförvirring. Jag sugs in i känslan av höstmörker, murriga färger, löven som faller från träden.

    Jag undrar hur det kommer se ut i fortsättningen, så länge vi bor kvar här. Kommer min nystartskänsla infalla i mars/april när det börjar bli höst eller kommer våren innebära en nystart istället? Kanske både och? Hur lång tid kommer det ta att vänja sig?


    6
  • tankar

    Fredagspoesi

    Det är fredagkväll. Ute stormar det, här inne sitter jag och dricker ett glas rött och läser Verner Aspenströms poesi. Okej, kände genast att det där lät alltför pretentiöst så jag kan tillägga att jag inom kort förmodligen kommer sätta på Netflix. Men faktiskt, så tycker jag om att läsa poesi och det står jag för. Ändå är det inte något jag gör ofta, och framförallt inte några svenska poeter. Har ju inte en enda svensk diktsamling här. Men som tur är så finns ju det mesta i den digitala världen nuförtiden, så jag läser Werner Aspenström på Nextory. Känns lite märkligt. Jag tror hursomhelst inte jag läst något av honom tidigare. Tyckte genast om det, och tänkte därför dela med mig av ett stycke.

    Min dag är rik. Mitt bröst är ungt.

    Jag är ett föl som flåsar.

    Jag är en svärm av druckna bin

    som samlar honungspåsar.

    I hjärnan virvlar tankar runt

    som kulor i en pipa.

    Likt trollbarn kyttar ord omkring,

    jag hinner knappt dem gripa.

     

    Ville ni ha ännu ett smakprov? Okej då.

    Din värld är din och du kan forma henne.

    Om tröstlösheten griper dig, så vet:

    din unga vilja är ett gyllene spänne

    emellan dröm och verklighet.

    Ja, all dessa ting du skall förvalta

    och dessa hundra riken som finns till

    kan du förändra och gestalta

    som du vill.

    Fina rader. Note to self: läs mer poesi. Men nu ska jag titta på sista säsongen av Orange is the new black.

    4