• Allmänt

    Stress och kaos

    De senaste dagarna har inte varit roliga. Stora och små jobbigheter som sammanfaller och tillsammans skapar en känsla av att allt kommer braka ihop snart. Aldrig förr har jag känt mig så oförberedd inför en semester och aldrig förr har jag känt att den är så välbehövlig.

    Större jobbigheter är till exempel att bilen inte gick igenom besiktningen och att vi behöver fixa en del grejer med den, helst innan vi åker, vilket vi inte har råd med eftersom vi har lagt alla pengar på resa och nya pass till hela familjen. Hade inte räknat med att det skulle bli så många kostnader. Passen i Nya Zeeland är ungefär tre gånger så dyra som i Sverige, plus att jag var tvungen att ordna med ett tillfälligt pass vilket kostade 1600kr, plus resan och boende i Wellington. Jaja, ni fattar… ska sluta tråka ut er med att rabbla upp kostnader. Men allt sammantaget har vi egentligen inte alls råd att åka på någon semester. Lite sent att komma på det nu bara, när allt redan är bokat.

    Men jag försöker ju anamma det här med positivt, lösningsorienterat tänkande så istället för att krypa ihop i fosterställning på golvet tänker jag nyktert: hur kan vi lösa det här på bästa sätt?

    Haha, nej nu far jag med osanning. Jag tänker inte alls så, men jag försöker tänka så och det är ett steg i rätt riktning. I själva verket är det först så att tusen tankar surrar i huvudet.

    Och sedan sätter jag mig och bloggar istället, prokrastinerar och orkar inte ta tag i det andra. Orkar inte tänka på att vi ska åka om tre dagar och vi har inte ens börjat förbereda något och huset ser ut som ett bombnedslag. Todd har dessutom så mycket att ordna med på jobbet innan semestern att han fick sitta kvar till midnatt igår. Sedan hjälper det inte med bebis och tandsprickning och urusel sömn de senaste dagarna. Sömnbrist kan ju få allt att kännas en miljon gånger värre, som alla småbarnsföräldrar nog kan relatera till. Det är då den där lilla petitessen, som att jag råkade köpa hem espressokaffe istället för bryggkaffe eller att både schampo och balsam har tagit slut, får mig att nästan kippa efter luft.

    Imorgon är i alla fall Todd ledig, då ska vi ta ett rejält ryck med att städa, förbereda och packa. Sedan: andas ut en stund.

    Allt detta gör ju också såklart att jag har noll tid eller fokus över till att sitta och skriva, vilket adderar ytterligare stress. Men det får vara som det är med det just nu. Jag tar igen det senare.

    Igår gjorde jag förresten en visionboard. Kortfattat: en visualisering av hur man vill att livet ska se ut. Det blev, inte helt oväntat, mycket fokus på kreativitet och skrivande. Hade gärna velat ha med något familjerelaterat men hittade inget som riktigt passade.

    Det var förvånansvärt roligt, även om jag tycker att det är lite cheesy med alla peppiga, motiverande citat. Men det kanske är precis vad jag behöver just nu. Jag har i alla fall satt upp den på väggen ovanför skrivbordet. Vem är jag ens?! Snart börjar jag väl köpa självhjälpsböcker och utöva mindfulness. Kul att jag måste ironisera och driva med mig själv också för att få det att framstå som mer okej på något sätt. Jag kan inte bara skriva: jag har gjort en vision board. Punkt slut.

    Nåväl, nu ska jag väl börja skriva den där att-göra-listan och försöka bringa ordning i kaoset.

    3
  • Allmänt

    Veckan som gått

    Jag tar kort på himlen utanför vårt fönster var och varannan kväll för den ser ofta alldeles magisk ut. Kolla bara! Okej, första bilden var väl kanske inte så märkvärdig. Men den andra. Ganska snygg himmel. Hur som helst, det jag skulle skriva var en sammanfattning av veckan som gått.

    Veckans känsla: 

    Börjar bli lite pirrig och nervös inför att vi ska åka ganska snart. Det är liksom sista veckan nu och allt som ska fixas måste fixas. Jag vet inte ens riktigt vad som vi behöver göra. Måste skriva en lista. Annars har jag ägnat mig åt mitt skrivande i vanlig ordning, samt gjort målövningar i Friday Lab. Att skapa mål för tre månader och fem år gick ganska lätt. Livsmål har jag inte börjat med än, för det känns så stort och diffust. Ja, det här blev en spretig redogörelse för mitt känsloläge, men det passar ju förvisso bra eftersom jag känner mig just så. Lite spretig.

    Veckans skrivande:

    Tyvärr har jag inte haft något bra flyt den här veckan, det har gått stapplande framåt. Men jag har fått ihop mina femtusen ord och det får jag väl vara nöjd med. Totalt tjugofemtusen ord nu alltså. Ungefär halvvägs, om det blir så att jag landar på femtiotusen. Jag har svårt att tänka mig att den kommer bli så mycket längre, men jag tycker det är svårt att föreställa sig exakt. Hur vet man ens när man är klar?

    Just nu har jag en känsla av att mycket av det jag skriver bara är utfyllnad. Det är inte roligt att avsluta ett skrivpass och inte känna sig helt nöjd, men jag får påminna mig själv om att alla ord bara ska ut nu, och det kommer ändå skrivas om x antal gånger.

    Veckans läsande:

    Har läst tre böcker samtidigt den här veckan.

    Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. Tycker mycket om den. Framför allt på grund av hennes fantastiska språk. Den är full av underfundiga, snirkliga formuleringar och rapp dialog. Har dock ungefär två tredjedelar kvar att läsa. Det är ingen tunn bok.

    Nordisk Fauna av Andrea Lundgren. Började läsa den här novellsamlingen i början av veckan och kunde inte sluta. Det är det första jag läser av Andrea Lundgren och nu ser jag fram emot att läsa hennes andra böcker. Framförallt Glupahunger som ska vara väldigt bra. Ska försöka få till en recension av Nordisk Fauna nästa vecka.

    Facit – Konsten att skriva krönikor av Patrik Lundberg. En inspirerande och konkret handbok om att skriva krönikor. Något som jag gärna vill komma igång med snart. Den är grundläggande och tar upp sådant som stilistik, dramaturgi och retorik – mycket som jag lärde mig när jag läste Kulturjournalistik. Men det var många år sen och det kändes nödvändigt att friska upp kunskaperna. Ett plus att det finns praktiska övningar i den också.

    Måste även säga att jag är så glad att Karin Smirnoffs senaste roman har kommit, Vi for upp med mor. Åh, vad jag ser fram emot att läsa den.

    Veckans bästa: Kanske idag när jag gick till en ny secondhand-butik som en bekant tipsade om. Hittade två fina klänningar och ett par nya sneakers. De var alltså sprillans nya, såg inte ut att ha varit använda ens. För sex dollar. Vad blir det i kronor? Trettiosju. Ganska nöjd med det. En av klänningarna var dessutom en designerklänning. Älskar att hitta loppisfynd.

    Veckans sämsta: Att jag känner mig ungefär som en åttioåring i kroppen. Min handled gör ont, och min rygg! Nu har dessutom ena foten börjat göra ont. Vad är det frågan om med dessa krämpor? Och inte har jag yogat en enda gång den här veckan. Jag skyller allt på skrivandet. Det tar över mitt liv och lämnar inget utrymme för annat.

    6
  • Allmänt

    Saker jag vill göra när vi kommer till Sverige

    Nu är det två och en halv vecka kvar tills vi åker till Sverige. Kan inte begripa hur fort det här året går. Ja, jag vet, en sån klyscha att påpeka hur fort tiden går. Men det är ju helt galet! Nästa söndag åker vi upp till Oamaru och bor hos mina svärföräldrar en vecka, därefter bär det av upp till Christchurch och så har vi en helg där innan vi flyger till Sverige.

    Ska erkännas att jag är lite nervös inför den trettiotvå timmar långa resan med två barn. Men försöker att inte tänka för mycket på det. Tänker istället  på allt jag vill göra när vi kommer till Sverige och tänkte därför författa en liten lista. Bortsett från det uppenbara, att umgås med familj och vänner, så vill jag (utan inbördes ordning):

    • Ha en picknick i Slottskogen i Göteborg en solig eftermiddag.
    • Äta lösgodis. Inte för att jag brukade äta mängder med lösgodis, men när det inte finns att få tag på här, så känns det plötsligt som ett måste.
    • Ha en utekväll i Göteborg. Gå till Andra Långgatan och vältra mig i nostalgi.
    • Äta mammas hemgjorda sesampasta, allrahelst på nybakat bröd. Med en bit lagrad prästost ovanpå. Och så en kopp kaffe till, Arvid Nordqvist eller Gevalia. Mmm.
    • Promenera längs med Klarälven.
    • Ta ett kvällsdopp i Vänern.
    • Gå in på Pocket shop och kanske köpa en bok eller två.
    • Sätta mig på ett kafé någonstans, läsa och skriva en stund. Eller bara lyssna på folk som pratar svenska omkring mig.
    • Gå ut och springa någon runda som jag brukade springa när vi bodde i Göteborg.
    • Åka ut till mammas stuga. Dricka kaffe i solen och lyssna på inget annat än skogens läten.
    • Leka med mina syskonbarn (varav två som jag inte ens har träffat än!)
    • Äta jordgubbar och glass.
    • Ha grillkvällar och sitta uppe sent medan det fortfarande är ljust ute.
    • Gå till mina favoritbutiker och förmodligen inte köpa något alls eftersom vi har spenderat alla pengar på resan och på nya pass till hela familjen. Nåväl. En fördel med att vara pank: man blir per automatik mer klimatsmart. Ska kanske inte prata om att vara klimatsmart när vi ska resa över halva jordklotet? Ska kanske vara tyst nu. Går vidare…
    • Gå och handla mat och köpa allt sånt som inte går att få tag på här, till exempel knäckebröd och brunost.

    Och säkert en massa annat, men det var allt jag kunde komma på just nu. Åh, vad jag längtar!

    3
  • livet

    Du och jag mot världen

    Idag är det 25 april och min älskade vän fyller år. Matilda. Syrran. Mirjam och Matilda. Jag tänker att jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som vi har upplevt tillsammans. Den där sommaren då vi hängde nästan dagligen, det måste har varit 2003 för vi skulle börja trean på gymnasiet. Jag var sjutton år och du hade fyllt arton, så jag lånade ditt leg för att komma in på Arena i Karlstad. Du brukade gå in först, sen gick du ut för att ta en cigg och då gav du leget till mig. Vi var så lika, folk trodde vi var syskon. Och det var vi ju också. Är vi ju.

    ”Jag ska ta reda på det där”, brukade du säga. ”Om man kan adoptera en syster. För i så fall ska jag adoptera dig.”

    Vi gick ut nästan varje helg den sommaren, stannade ibland mitt emot Pråmen på vägen hem och tog ett dopp i Klarälven. Promenerade sedan hemåt med drypande hår och blöta fläckar på kläderna. Samlade ihop våra sista kronor för att kunna köpa en påse med Estrella Sourcream & onion på Statoil innan vi gick hem till dig eller mig.

    Jag backar bandet. Vi var tolv år och arrangerade kanintävlingar på 4H, gick runt och letade efter sponsorer tillsammans. Det var Fruit of the Loom-tröjor och hemliga klubbar, varma hästmular och fnitter i en sadelkammare. Du hade födelsedagskalas och dina grannar hade fest. Vi vågade oss dit och några tonårskillar frågade om vi ville ha öl. Ja, visst, sa någon av oss som ville verka tuff. Sedan gick vi runt hörnet och hällde ut ölen för i själva verket ville vi inte alls ha den. Vi var tolv år och bara några år senare skulle livet se helt annorlunda ut. Men det visste vi inte då.

    Det var sommaren 2001. Vi hade precis gått ut ettan på gymnasiet och vi skulle åka till Spanien, en bussresa till Lloret de Mar. Jag glömmer aldrig hur vi satt på bussen och sjöng En gammal amazon till alla medresenärers förtret. Vi hade en filt eller en handduk över oss och därunder satt vi och guppade och sjöng och kunde inte sluta skratta. Det var du och jag mot världen, syrran.

    Det var sommaren 2010. Tio år sedan vi satt på den där bussen. Jag hade precis kommit tillbaka till Sverige efter att ha bott i Australien i nästan två år. Du hade flyttat upp till Sundsvall och jag hade ingenstans att bo. Kom hit och bo med oss då, sa du. Och så packade jag min väska, satte mig på ett tåg och åkte upp till dig. Jag fann en fristad där och jag tänkte på kontrasten mellan att bo i en stad med cirka fyra miljoner invånare och att bo på landet i Sundsvall. Rensa ogräs, sopa stallgången, hämta hö till hästarna. Rida ut tillsammans och gallopera på en skogsväg någonstans. Sitta i sadelkammaren till sent på kvällen, dricka rödvin och smörja sadlar och träns. Lukten av läder och stall. Lugnet ifrån hästarna.

    Jag flyttade ner till Göteborg efter några månader. Nästa gång jag kom upp och hälsade på så höll du en tre månaders bebis i famnen. Jag minns att vi stod i ert sovrum och betraktade honom när han somnat och jag tänkte att du är mamma nu. Så obegripligt stort. Två år senare var det min tur, men det visste jag inte då.

    Vi bodde cirka sjuttio mil ifrån varandra, du i Sundsvall och jag i Göteborg, och vi sågs alltmer sporadiskt. Om vi bara visste hur långt ifrån varandra vi skulle bo några år senare. 1750 mil för att vara exakt.

    På min födelsedag ett år så skickade du ett kort med stjärnor på och texten Good friends are lika stars, you can’t always see them but you know they are always there. Du är min stjärna, syrran. Och nu har vi inte setts på snart två år, men om några veckor får vi ses igen. Då får du träffa mitt yngsta barn för första gången. Kanske går du och jag ut en kväll, kanske tar vi oss ett dopp i Klarälven för gamla tiders skull.

    5
  • tankar

    Att sluta cementera gamla uppfattningar om sig själv

    Det här med prioriteringar och tid, det är ett evigt gissel alltså. Jag har varit så uppslukad av skrivandet den senaste tiden, vilket är en bra sak så klart. Men samtidigt känner jag att jag glömmer bort andra grejer. Jag har svårt att lägga fokus på mer än en sak samtidigt, och dessutom har jag varit så disträ på sistone. Glömde bort en väns födelsedag häromdagen, höll nästan på att glömma bort min brors födelsedag, glömmer bort att svara på meddelanden. Går runt och tänker på alla de där andra små grejerna som jag behöver ta itu med, men sen sätter jag mig hellre och läser eller skriver.

    Jag försöker hinna med att lägga tid på bloggen också, för jag vill verkligen göra det. Men sedan tänker jag att jag måste vara snäll mot mig själv och tänka realistiskt i fråga om hur mycket jag ska hinna med. Jag får också för mig att jag inte har så mycket att skriva om här, eftersom jag inte har pysslat med så mycket annat än manuset de senaste veckorna. Men det stämmer så klart inte. Jag behöver bara gå in och kolla på mina sjuttioelva utkast för att förstå att så inte är fallet. Snart ska jag skriva alla de där inläggen som ligger och väntar på att bli skrivna.

    På tal om något helt annat så lyssnade jag idag på podden Det kommer att bli bra, ett avsnitt där de pratade om ens självbild och hur man ofta har etiketter på sig som kanske är föråldrade. Ett av alla mina utkast på bloggen handlar om just detta, och det är något som jag har tänkt en del på på sistone. Det här att man går och dras med gamla idéer och sådant man tror är sanningar om hur man är som person. Sällan stannar man upp och utvärderar dessa etiketter, reflekterar över huruvida de faktiskt är relevanta eller inte. Det kan ju vara så att det är någon grej som stämmer fortfarande, men som man vill förändra? Eller kanske stämmer det inte alls, i andras ögon?

    Jag har till exempel alltid tänkt att jag inte är nog strukturerad och målmedveten för att skriva en roman, eller för att bli författare. Och jag antar att det har varit ett enkelt sätt att så att säga slippa undan på. Istället för att våga satsa, och därmed riskera att misslyckas, så har jag sagt att jag gärna skulle vilja skriva en roman, men tyvärr har jag inte tillräckligt med självdisciplin och sedan har jag ryckt på axlarna och gått vidare. Men det är klart att jag kan vara strukturerad om jag ger mig fan på det. Jag kan vara målmedveten och disciplinerad också. Tänka sig.

    Det är så mycket som hänger kvar, utan att man ens tänker på vart det kommer ifrån. Kanske är det något som man fick höra för tio år sen och som av någon anledning har blivit en del av ens självbild.

    Så istället för att fortsätta cementera gamla uppfattningar om mig själv så tänker jag från och med nu se till att reflektera över dem, utvärdera och se vilka etiketter som jag kan kasta bort och byta ut mot nya. Och om jag känner att dessa nya etiketter inte passar till en början, så tänker jag såhär: fake it till you make it. Det tror jag är en bra devis att leva efter.

    6
  • Allmänt

    Brist på bilder och så lite mer om skrivandet

    Plötsligt har nästan hela helgen gått och jag inser att jag har tagit ungefär en bild och jag inser att jag inte är en så värst bra bloggare för jag glömmer hela tiden att dokumentera. Till exempel så äter jag oftast upp häften av maten på tallriken och DÅ kommer jag på att den kanske hade varit fin att fota, innan den ser ut som en enda röra. Nåväl, ibland är det väldigt skönt att glömma bort att fota.

    Jag dricker kaffe som har kallnat, det smakar surt men jag dricker det ändå. En sovande bebis i famnen, emellanåt en arm eller ett ben som rycker till. Ljud utifrån köket: de andra två i familjen som gör bananpannkakor, en köksstol som släpas över parkettgolvet när treåringen ska hjälpa till, uppsluppna små glädjeutrop varvas med frustration. Om en stund ska jag smyga in i det andra rummet och sätta mig och skriva en stund innan vi får besök. Snart är jag uppe i tjugotusen ord. Det låter så mycket. Det är nästan lika mycket som jag skrev på ett helt år när jag läste Kreativt skrivande 3 och jobbade med manuset. Fast då skrev jag även klart min C-uppsats i Litteraturvetenskap så jag hade att stå i.

    Men jag har ett helt annat flyt nu, jämfört med då. Framförallt så synar jag inte texten med kritisk blick hela tiden och det är nog den avgörande skillnaden. Jag kan konstatera efter att jag skrivit något, att det där blev kanske inte helt hundra, men jag får ändra på det sen. Och så fortsätter jag skriva. En annan skillnad är att jag jobbar med tydliga mål, något som jag i princip aldrig gjort tidigare i mitt skrivande. Jag har liksom haft någon skev idé om att konstnärligt skapande och kreativitet inte hör ihop med att jobba målmedvetet, att det på något vis skulle förta kärnan, eller ärligheten eller vad man nu ska kalla det. Att det skulle bli något framtvingat istället. Så är det ju absolut inte, har jag insett nu. Snarare är det en förutsättning för mitt skrivande att jag håller igång en rutin och att ha mål fungerar som en drivande faktor.

    Nu var det ju egentligen inte tänkt att jag skulle rabbla på en massa om skrivandet, men det upptar så stor del av mina tankar just nu och då blir det lätt så.

    I övrigt så har påskhelgen varit fin. I fredags bestämde vi spontant att vi skulle åka upp till mina svärföräldrar i Oamaru, så vi spenderade natten där. Sedan hade jag en grå och ganska så trist lördag hemma med barnen när Todd jobbade. Men av någon märklig anledning så sov de båda för kvällen redan klockan sex så vi fick äta middag på tumanhand, vilket inte sker ofta nuförtiden. Fast ja, vi blev ju avbrutna mitt i av att Felix vaknade. Men ändå. Idag får vi besök av Todds bror och hans flickvän, som ska sova här inatt. Innan dess borde vi försöka hinna städa upp lite. Men först ska jag skriva. Gäller ju att prioritera rätt.

    Hoppas ni som läser har en härlig och avslappnande påsk.1

  • tankar

    Min plats på jorden

    Jag promenerar hem efter att jag lämnat mitt ena barn på förskolan, går genom botaniska trädgården, lyssnar på fåglarna och undrar vilkas sång det är som jag hör. Är det Tuis eller Bellbirds eller kanske några helt andra? Jag har inte lärt mig att identifiera fåglarna här, det jag vet är att de sjunger vackert. Jag tänker på det Kerstin Ekman säger om att finna sin plats på jorden och jag undrar om det här är min. Eller om det kan bli det, en dag. Kanske måste man inte ha en plats på jorden, kanske handlar livet mer om vilka man omger sig med än om var man befinner sig.

    Och jag tänker på skrivandet och rörelsen, hur dessa hänger ihop. Att skrivandet sker när jag går omkring här, minst lika mycket som när jag sitter framför datorn. Något som börjar ta form, tankar som breder ut sig och tar plats. En snäll påminnelse till mig själv att jag behöver göra det här oftare. Hitta det som finns att hämta i naturen, gå omvägar, gå vilse. Bryta upp från invanda mönster. Jag sätter mig intill ett högt träd fastän det är fuktigt på marken. Bebisen börjar vakna till och jag vaggar fram och tillbaka tills han lutar huvudet mot mig och somnar om igen. I selen på min mage.

    Solen i ögonen, flugor som surrar omkring mig och gräshoppor som gnider vingarna. Allting förefaller helt plötsligt så enkelt, just i den här stunden, och jag tänker att allt jag behövde göra var ju att gå ut och sätta mig på marken intill ett träd och bara vara. Så banalt det låter nu när jag skriver det. Det går nog inte att fånga vissa känslor i ord utan att de framstår just så, som något banalt. Jag hör fotsteg omkring mig, fötter som skrapar mot gruset och samtal som kommer närmre för att sedan glida förbi och försvinna bort igen. Ett äldre par passerar, mannen ler och våra blickar möts när han säger hej. Och här sitter jag under trädet. Här är min lilla plats på jorden, just nu.2

  • Tips

    Tre tips en tisdag i april

    Hej! Vilken alliteration jag fick till i rubriken förresten. Synd att inte april börjar på bokstaven T, då hade det varit fulländat. Hur som helst, det var tipsen jag skulle komma till. Tre bra grejer som jag läst och lyssnat på på sistone:

    Söndagsintervjun i P1 med Kerstin Ekman Jag älskar att lyssna på Kerstin Ekman. Hon delar alltid med sig av sina kloka tankar på ett direkt och rättframt sätt. Här pratar hon om hemhörighet, uppbrott och vemod, om att finna sin plats på jorden. Och en del om skrivande såklart.

    Agnes Lidbecks text i DN om samtidslitteraturen vs dåtidslitteraturen. Har den gått från att ha ett mer allmängiltigt samhällsperspektiv till att bli jagcentrerad? Eller handlar det i själva verket om hur vi läser? Inte direkt en ny frågeställning, men Agnes Lidbecks tankar och resonemang är intressanta. Älskar avslutningen: ”Min önskelista som samtidsförfattare vore, å andra sidan: lägg mig åt sidan, och plocka upp min bok. Läs mig som att DU, läsaren, i relation till texten, är mer intressant än JAG, författaren, i relation till texten. Läs mig som om jag vore död och begraven.”

    Slutligen får det bli ett boktips, nämligen Det var ur munnarna orden kom av Mirja Unge. Den här boken har ju några år på nacken och kanske tillhör jag, som tills alldeles nyligen inte hade läst den, en minoritet. Men jag tipsar ändå. För ni vet när man upptäcker ett nytt författarskap och känner sig helt överväldigad för att det är så jäkla bra och vill berätta det för alla? Så känner jag inför Mirja Unge. Jag vill läsa allt av henne.

    Den här handlar om Minna, som bor med sin familj i norra Sverige. Läsaren får följa skeendena ur hennes perspektiv, och det är en magisk och mörk värld som målas upp. ”Och det hördes röster, regnröster skrek och de hesa lätena brast mot rutorna och Minna fick huvudet och öronen in under håret och lukten där av ljummet Majahår. Det skrällde till i sovrummet, det svor till men Minna var i hårskogen hon var i doften av regnvatten och sömn.” Älskar det sätt på vilket Mirja Unge leker med språket och hur starkt hon skildrar ett barns värld och dess utsatthet.

    *

    Det var det. Nu är det snart dags att fixa lite middag (tomatsoppa) och sedan lägga den minsta lilla marodören som i skrivande stund hänger vid mina fötter och lever om. När han sover ska jag sätta mig och skriva ett tag och sedan gå och lägga mig tidigt eftersom jag ska upp orimligt tidigt imorgon. Det är nämligen dags för föreläsning i Friday Lab (kursen som jag går) och sedan klockorna ställdes om både här och i Sverige blir 19.00 svensk tid 05.00 här. Inte optimalt, men ärligt talat så brukar jag inte få sova så värst mycket längre ändå.

    Avslutar med en bild på hur fint det ser ut utanför vårt köksfönster just nu.0

  • Allmänt

    Morning pages

    Jag har börjat skriva Morning pages, vilket kort sagt innebär att man skriver tre sidor handskriven text direkt när man vaknar, innan man gör någonting annat. Jag såg att någon skrev om det i Facebookgruppen Skrivgäris, och tänkte att det där måste jag undersöka lite närmre. Metoden (om man nu kan kalla det en metod, det är ju i princip bara att skriva, men ändå) kommer från Julia Cameron och hon skriver om det i sin bok The artist’s way. Tanken är att det ska rensa hjärnan, att det ska fungera nästan som meditation bara att man skriver istället.

    Det är alltså flödesskrivning; man skriver det man tänker på utan att stanna upp förrän man har fyllt tre sidor. Det kan vara tre sidor med komplett nonsens, eftersom både innehåll och språk är oviktigt. Dessa sidor ska inte ska läsas av någon, egentligen inte av en själv heller (fast där har jag fuskat) och det allra viktigaste är att inte censurera sig själv. Julia Cameron beskriver det väldigt vackert som cloud thoughts, de där tankarna som glider genom ens medvetande. Molntankar. Det är dessa som man ska skriva ner. Det är som att ta en liten dammsugare, säger hon, och städa upp i ens medvetande. För att få mer klarhet, bli mer kreativ.

    Jag har bara testat det i ungefär en vecka än så länge så jag kan väl inte komma med någon utförlig rapport. Det jag kan säga är att jag, som jag nämnde i det förra inlägget, har varit i ett kreativt flow den senaste veckan. Kanske finns det ett samband?

    På tal om kreativitet så vill jag tipsa om ett bra podcast-avsnitt där de pratar om just detta, nämligen det här avsnittet av Superältarna. En podcast som jag helt hade missat, där Jenny Jägerfeld och Johanna Thydell tar upp en massa spännande ämnen som de vrider och vänder på.

    En annan sak som jag har upptäck är att Netflix, föga förvånande, utgör den värsta käppen i hjulet när det gäller mitt skrivande. Så länge vi inte hade påbörjat någon ny serie så satte jag mig och skrev på kvällen. Men så började vi kolla på Störst av allt, och plötsligt minskade motivationen att skriva avsevärt. Den är ju så spännande. Jag har dessutom inte läst boken, så jag har ingen aning om hur det ska sluta.

    Nu har dessutom sista säsongen av Game of Thrones kommit och vi ska alldeles strax se första avsnittet. Åh, alla dessa distraktioner.0

  • Allmänt

    Helg, flow och prioriteringar

    Oj, det är helg redan. Vart tog den här veckan vägen, frågar jag mig som vanligt. Varje gång jag har tänkt att jag ska skriva ett blogginlägg de senaste dagarna så har jag valt att skriva på mitt manus istället. Och det är väl egentligen bra, tänker jag. Ibland måste man prioritera bort vissa saker för att hinna med annat, och just nu har jag så bra flyt i skrivandet att jag liksom vill passa på att skriva varje ledig stund, innan den här lättheten försvinner. Eller vem vet, kanske håller det i sig tills jag har skrivit färdigt hela manuset? Tveksamt. Tiotusen ord har jag i alla fall skrivit den här veckan och det är fortfarande lördag och söndag kvar. Känner mig som värsta Stephen King ju. Eller bara som någon med hybris. Men det känns bra, helt enkelt.

    Det jag också skulle säga var att i en perfekt värld så hade jag hunnit med både bloggande och manusskrivande, men just nu ser det inte ut så. Jag menar inte att jag ska sluta blogga, bara att det kanske blir lite färre inlägg ett tag framöver. Och att det kanske blir till större del ogenomtänkta vardagsinlägg, som det här.

    Igår åkte jag in till jobbet en sväng. De har sagostund och pyssel på fredagar, så jag tänkte slå ihjäl lite tid genom att vara med på det. Sagorna och pysslet är för barnen alltså, inte för mig, om det inte framkom tydligt nog. Passade även på att titta på böcker, såklart. Blev sugen på de där två: Handmaid’s tale the graphic novel. Så snygga bilder i den! Och Siri Hustvedts senaste som jag visserligen inte har hört eller läst något alls om, men det är Siri Hustvedt. Det räcker för att jag ska vilja läsa den och ha den i min ägo. Fint omslag dessutom.

    Sedan gick vi till muséet en sväng. Fina höstfärger utanför fönstret.

    Efter vårt museibesök fick vi springa till bilen i ösregn, utan paraply eller jackor. Märkligt väder här nu, sol och regn om vartannat. Åkte en omväg hem så att barnen skulle somna i bilen, vilket de gjorde ganska snabbt. Var tvungen att stanna och ta ett par bilder, bland annat på den här gulliga kossan.

    Och så blev det soligt igen. Här är gatan bakom vårt hus. Vi har förresten precis fått veta att vi får hyra det här huset ett år till. Väldigt skönt att få det beskedet, dels för att vi trivs väldigt bra både i huset och området, men också för att vi annars hade behövt flytta två veckor efter att vi kommit tillbaka från Sverige. Det hade inte känts rimligt. Tråkigt att man bara får skriva kontrakt ett år i taget här, men så ser det ut. Om några år kanske vi har råd att köpa.

    Nu ska jag ta en kopp kaffe till och sätta mig och skriva en stund.1