• tankar

    Det här med barnvakt

    Vi har varit föräldrar i snart fyra år och under dessa år har vi haft en kväll ute tillsammans. Rätt galet när jag tänker på det. Eller okej, två om jag räknar med när Lockie var åtta månader. Men då gick vi till kvarterskrogen och jag fick gå tillbaka för att amma honom mitt i middagen för att få honom att somna om. Inte direkt lattjo lajban. Den andra gången var vi på bröllop och hade en helkväll ute. Åkte dock hem på kvällen/natten till Lockie och mormor som var barnvakt.

    Minns ett samtal vi hade med en kille på festen. Han begrep inte hur vi tänkte.

    Han: vart bor ni inatt då?

    Vi: nej men vi åker hem sen.

    Han: okej, så ni har alltså ordnat barnvakt och är ute tillsammans för första gången på evigheter. Och så ska ni åka hem ikväll?

    Vi (tittar lite förvirrat på varandra): eh ja, precis…

    Såhär i efterhand kan jag tycka att vi borde tagit in på hotell, haft en helt barnfri natt med sovmorgon och allt, för hur ofta händer det? Men så tänkte vi inte då, uppenbarligen.

    Det tycks vara vanligt i Nya Zeeland att folk anlitar en barnvakt för en kväll, oftast nån ung tjej som vill tjäna lite extra pengar. Kanske är det vanligare när barnen är lite äldre, jag vet inte. Men det känns så främmande för mig, att någon vi inte känner ska hänga i vårt hus en kväll och ta hand om barnen. Känns väldigt amerikanskt av någon anledning, förmodligen för att det ofta förekommer i amerikanska filmer och serier.

    Vår nya granne har en femtonårig dotter och igår var vi där och hälsade på. Hon lekte med både Lockie och Felix och det märktes att hon hade god hand med barn. Jag började fundera på om vi skulle ta och fråga henne någon gång. De har dessutom en hund som jag erbjöd mig att gå ut på promenader med eller ta hand om ifall de behöver hjälp. Tjänster och gentjänster liksom. Men det får nog vänta tills Felix blir lite äldre.

    Ikväll ska vi alla fall ut och äta middag med Todds familj. Dock inte utan barn, men det blir trevligt ändå.

    En kväll för många år sedan, när vi var nyförlovade och barnfria i Italien.

    6
  • Vardag

    En bättre dag

    Jag sitter på ett av mina favoritställen inne i stan, skriver på manuset och läser Clarice Lispector. Älskar hennes ord, det intensiva och bitvis absurda. Tror bestämt att jag måste läsa alla hennes böcker. Hoppas att något i hennes uttryck kan spilla över i mitt eget skrivande.

    Igår var en fin dag. Jag är fortfarande trött och jag längtar fortfarande innerligt efter att få sova ostört, ta in på hotell en natt, eller åka iväg en helg och ägna mig åt att skriva, läsa och bara vara. Hyra en liten stuga någonstans, kanske nära havet. Lyssna på kluckande vågor och låta lugnet bygga bo i mig. Snart så.

    Men det var gårdagen jag skulle skriva om. Jag vaknade på morgonen och tänkte att vi måste göra något roligt, åka iväg och utforska någon ny plats. Vi tog oss inte så långt, men vi åkte till Mornington. En stadsdel som jag inte sett så mycket av. Där hade de ett lite café som tydligen skulle vara bra.

    Så vi gick dit. Problemet med att gå på café med barn är ju alla goda bakverk som lockar när tanken var att vi skulle äta lunch. Jag kompromissade lite och beställde scones med grädde och sylt och en cheese roll (väldigt Nya Zeeländskt, i princip är det bara en grillad ostmacka som är hoprullad).

    Lockie var nöjd och jag var nöjd. Ändå tills de kom ut med milkshakes till de fyra ungarna som satt vid bordet intill. Och det var alltså inte vilka milkshakes som helst. Det här var extravaganta gourmet-milkshakes, i regnbågens alla färger och med godis ovanpå. De hade lika gärna kunnat ha fyrverkerier på dem, ungefär så kändes det. Våra små scones blev plötsligt rätt så futtiga och menlösa. Men tack så mycket, tänkte jag, för att ni förstörde hela mitt upplägg här.

    Nåväl, det gick bra ändå. Sconesen åts upp och sedan gick vi vidare till lekparken.

    Det klättrades och det gungades. Jag fick konstant springa efter Felix som kryper runt och stoppar ALLT i munnen. Tycker att han ska börja gå nu, och komma över det här med att äta på allt (förutom mat). Så typiskt att bebisar, eller vår bebis i alla fall, alltid vill bli buren hemma när jag helst vill att han ska vara på golvet så jag får vila armarna lite. Men när vi är ute och jag inte vill att han ska krypa runt överallt och stoppa träbitar och kottar och allsköns småting i munnen, då vägrar han minsann bli buren. Han nästan slänger sig ur famnen på mig.

    Efter lekparksbesöket åkte jag en liten sväng och båda två somnade i bilen. Parkerade här, tittade på utsikten och läste en stund.

    När vi var hemma försökte jag vila på golvet en stund. Det gick ungefär så bra som det ser ut på bilderna.

    Såhär kan det se ut när man lagar middag.

    Nu ska jag strax röra mig hemåt. Har skrivit alldeles för lite, och kommer definitivt inte komma upp i femtusen ord den här veckan. Problemet nu är att jag har så lite kvar och då är det väldigt lätt att tänka: äsch, jag skriver färdigt nästa vecka. Känns svårt också, att liksom knyta ihop allt och få till de sista scenerna. Men det är ju inte som att manuset är färdigt nu ändå, så jag behöver inte gå och ha ångest över själva färdigställandet. Det är redigeringen som är det stora jobbet. Med det sagt kommer jag ändå vara otroligt nöjd när jag har mitt färdiga råmanus. Tänka sig!

    2
  • tankar

    Sömnlösa nätter

    Jag dricker vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe för dagen och försöker navigera i mitt något dimmiga tillstånd. Jag har haft en urusel natt, minst sagt. Det verkar vara så det ligger till nuförtiden, en lång rad av mer eller mindre sömnlösa nätter. När det ena barnet väl somnat så vaknar det andra barnet klockan fyra och är hungrigt. Dessutom låg jag vaken efter att Felix hade somnat, i säkert en och en halv timme. Tankarna malde och jag kunde inte förmå mig själv att slappna av. Och inte är det några mysiga, härliga tankar som tar plats i mitt huvud den tiden på dygnet. Nej då, på natten kommer oftast katastroftankarna. Så jag låg i något halvslumrande tillstånd och föreställde mig att vi fick inbrott, att det skulle storma in ett gäng män med vapen och hota oss, jag började tänka på vad som skulle hända med barnen, om de skulle skadas… och den dörren vill man inte öppna! Mitt problem är att jag så totalt kan gå in i de där hemska tankarna, föreställer mig samma scenario flera gånger om som en tvångstanke. Är det bara jag som är så knäpp? Till sist lyckades jag forcera undan tankarna och somnade.

    Men det blir bättre snart, påminner jag mig själv. Med sömnen alltså. Snart ska jag orka ta tag i att sluta amma på natten, Todd får ta nätterna en period. Just nu försöker vi dela på det men ofta slutar det med att ingen av oss får sova så värst mycket. Vi har inte riktigt någon bra strategi.

    Och i det här tillståndet försöker jag skriva en bok, orka med vardagen och vara en tillräckligt bra mamma. Tänker på saker jag vill göra men det känns som att dagarna bara går och ingenting händer. Fast det är ju inte sant eftersom jag snart har skrivit färdigt ett bokmanus. Det är definitivt något. Men ändå. Snart ska jag börja jobba igen och så drabbas jag av dåligt samvete, tänker att jag ägnat hela min föräldraledighet åt att skriva. Att jag har varit alltför fokuserad på det. När Lockie var bebis gick vi på öppna förskolan, babysim, biblioteket, babyrytmik, och så vidare, och så vidare. Jag vet, man måste såklart inte göra allt sånt. Men får ändå dåligt samvete. Så att… allt sammantaget känner jag mig inte på topp.

    Men vi har haft fina vinterdagar här på sistone. Alltid något.

    1
  • Litteratur

    Växa – inte lyda

    Jag lyssnar just nu på en otroligt bra bok, Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson. För er som inte hört talas om honom så är han en barnläkare som har skrivit en mängd böcker om föräldraskap, om samspelet mellan barn och vuxna och om snarlika ämnen.

    Den har gett mig så många aha-upplevelser (och ja, en del dåligt samvete ska väl erkännas). Han pratar bland annat om det här med tomma hot, kanske den allra vanligaste grejen som blivande föräldrar säger att de aldrig ska börja med, men oftast gör ändå. Åtminstone ibland, när desperationen är ett faktum.

    Ett exempel: man är på väg att åka hemifrån, och har väntat i vad som känns som fem timmar på att treåringen ska göra färdigt det ena med det andra med det tredje. Till sist säger (eller möjligen skriker) man: kommer du inte nu så åker vi utan dig! Varpå barnet kommer springandes direkt, åtminstone i nio fall utav tio. Tills de är stora nog att se igenom det där.

    Det händer rätt ofta att jag drar till med det, i ärlighetens namn. Men vad är det egentligen jag gör? Jag hotar att överge mitt barn, att åka iväg och lämna honom själv. Det är ju fruktansvärt. Och såklart något som jag aldrig någonsin skulle göra, men hur kan det då vara okej att säga att jag ska göra det? Det är ju nästan lika illa. Härmed lovar jag att aldrig någonsin komma med det tomma hotet igen.

    Han ägnar ett kapitel åt att skriva om skam, vilket är otroligt intressant. Han talar om röd skam som kan kopplas till en specifik händelse och därmed är lättare att hantera. Det som är värre är om man har många upplevelser av röd skam och det till sist övergår i vad han kallar för vit skam – den sortens skam som är kopplad till ens person, som får en att känna sig fel. Den är inte lika lätt att råda bot på.

    Att läsa böcker om föräldraskap kan ju lätt få en att hamna i ett mörkt hål av självanklagelser: hur många gånger har jag oavsiktligt kränkt mitt barn, skammat hen, skrikit när jag borde ha behållit lugnet, ignorerat när jag inte orkat, inte varit närvarande, osv. Det finns så mycket man kan göra fel. Så. Himla. Mycket. Men det är också alltför lätt att drunkna i dåligt samvete, för det är omöjligt att vara perfekt. Det är lönlöst att försöka sträva därefter.

    Därför var det också så tröstande att lyssna på detta avsnitt i boken:

    Barn behöver inte en perfekt barndom, de behöver en tillräckligt bra barndom. Det betyder en barndom som oftare varit fylld av respekt än brott mot integriteten, oftare varit glad än ledsam, oftare varit trygg än otrygg, oftare varit varm än kall, oftare präglad av närhet än av ödslighet.

    Så klokt. Läs boken, alla föräldrar eller blivande föräldrar. Och andra också för all del!

    1

  • Allmänt

    Flerspråkiga barn – en massa tips

    Jag skrev för några månader sedan ett blogginlägg om flerspråkighet och hur jag tänker kring det i vardagen. När jag skrev inlägget så pratade vår snart fyraåriga son nästan enbart engelska, men jag pratade svenska med honom och han förstod i princip allting. Om jag specifikt bad honom att säga något på svenska så gjorde han det, om än motvilligt. Jag kämpade på med svenskan, trots att jag flera gånger kände för att ge upp och bara prata engelska. För det första kändes det svårt att svänga mellan två språk hela tiden hela tiden (jag och min sambo pratar ju i regel engelska med varandra) och för det andra så kändes det helt enkelt märkligt att jag och mitt barn pratade olika språk med varandra. Som att något gick förlorat i kommunikationen. Det satt förstås mest i huvudet, och jag visste ju att en förutsättning för att han skulle bli flerspråkig var att jag fortsatte prata svenska med honom. Trots motståndet hos oss båda ibland.

    Hur som helst, jag tänkte att det var dags för en uppdatering nu några månader senare. Ska börja med att säga att jag är oerhört glad att jag höll fast vid att prata svenska med honom. Vi var nyligen i Sverige på semester i en månad och precis som jag hade hoppats så vände det när vi var där. Till en början var han fortsatt tveksam, men så plötsligt lossnade det. Och när han väl satte igång förstod jag att han mycket väl kan prata svenska. Det var liksom ingen lång starträcka, utan orden fanns redan där. Jag tror att det som framförallt fick honom att svänga över till svenska var att han umgicks med barn i samma ålder. Han har ju förstått att de flesta vuxna förstår engelska, men insåg snart att de svenska barnen inte gjorde det. Så för att göra sig förstådd bland kompisarna så blev han tvungen att prata svenska.

    Nu är vi tillbaka i Nya Zeeland sedan ungefär en månad och vi pratar fortfarande svenska dagligen. Det var som att han bara behövde komma över den där första uppförsbacken, och inse att han faktiskt kan. Jag märker också hur stolt han känner sig över att kunna två språk.

    Jag vill såklart upprätthålla det här nu, så jag skrev ett inlägg i Facebook-gruppen SMUL (Svenska som modersmål utomlands) och bad om folks bästa tips för att hålla igång svenskan med barnen när man bor utomlands. Tänkte sammanfatta det i en liten (eller möjligen ganska lång) lista. Fick så många bra tips!

    → Titta på svensk TV och film. Barnkanalen är bra!

    → Ladda ner svenska appar till iPad eller telefon.

    → Läsa böcker på svenska, kanske det viktigaste av allt. Alltid godnattsaga på svenska, till exempel.

    → Lyssna på svenska ljudböcker.

    → Lyssna på sagor från SR Play.

    → Resa till Sverige. Kanske inte helt lätt att göra det regelbundet när man bor i Nya Zeeland, men bor man något närmare så.

    → Sjunga med barnen på svenska.

    → Lyssna på svensk musik och barnvisor.

    → Kompletterande svenskundervisning.

    → Lösa svenska korsord (främst för lite äldre barn då).

    → Läsa Bamsetidningar och Kamratposten.

    → Spela spel tillsammans på svenska. Inte på skärm utan på riktigt. Kort, monopol, UNO, Schack.

    → Lyssna på svensk radio/svenska poddar i högtalare hemma eller i bilen. Även om de inte förstår allt så blir det ytterligare en som pratar svenska i deras omgivning.

    → Skype eller FaceTime med släktingar.

    → Försök hitta andra svenska familjer att umgås med.

    → Använd svenska recept när ni bakar tillsammans.

    → Handlar inte bara om att prata utan också om hur man pratar och hur mycket, tycker jag. Dvs prata väldigt väldigt mycket med barn från att de är nyfödda. Beskriv vad ni ser och vad ni gör osv. Så fort barnen gör något som liknar kommunikation, svara och reagera på det. Om barnet använder ett annat språk, kommentera det inte, men se till att ge barnen rätt ord på ett så naturligt sätt som möjligt.

    → Bolibompa-appen. Min dotter (tre år) hade en period för ett halvår sen då hon inte riktigt ville prata svenska. Då laddade jag ner bolibompa-appen, trots att hon vanligtvis inte får spela spel på skärmar – och hon älskade den! Det blev vändpunkten till att hon började prata svenska kontinuerligt igen!

    → Jag tror på att ge svenskan ett så stort sammanhang som möjligt. Visa Sverige, berätta om sin svenska barndom, se filmer och läs böcker och återkoppla kring egna minnen av dessa eller miljöerna som
    beskrivs (de flesta barn älskar att höra om när deras föräldrar var små – och det ger språket en anknytning och en djupare betydelse för dem) och såklart ett socialt sammanhang.

    → Viktigt att betona att om man nu inte varit så duktig med svenskan från början så är det aldrig försent att sätta igång, men utan tvång. Mor- och farföräldrar är jättebra sparringpartners.

    → Köpa barnböcker i både engelsk och svensk upplaga och läsa båda.

    → Fick även tips om denna sida där ni kan läsa mer om flerspråkiga barn och hur man bör gå tillväga. Hon har dessutom skrivit en bok i ämnet.

    I tidningen SMUL finns också massa bra tips och råd.

    → Och här finns ett blogginlägg till på samma tema.

    Sådär, det var hela listan. Som sagt – många superbra tips! Ska återkomma till den om jag känner mig lite vilse i det här med flerspråkighet. Har ni något att tillägga så får ni gärna lämna en kommentar! Måste bara avslutningsvis säga att det är helt underbart vilka nya ord man får ta del av när olika språk råkar blandas. Mitt favoritord som min son använder just nu är yesterdag.


    Tryck gärna på hjärtat om du gillar inlägget och följ mig på Bloglovin’ eller gilla min Facebooksida för att få koll på när jag uppdaterar bloggen.

    8
  • Allmänt

    Bloggpaus, tankar och trötthet

    Det blev visst tyst här på bloggen i några dagar. Jag har varit själv med barnen hela helgen, vilket har lett till att jag, när kvällen kommit, inte har haft någon ork kvar till att skriva. Så jag ligger efter även med manuset. Men så får det vara just nu. Tycker ändå att jag har haft en bra anledning. I skrivande stund sitter jag på ett kafé inne i stan och försöker hinna ikapp. Jag har skrivit ungefär 500 ord och nu ska jag strax ta en paus och beställa lunch. Sedan förhoppningsvis lyckas klämma ur mig ytterligare 1500 ord. Ja, klämma ur mig. Det är så det känns just nu. Som att jag står och stampar på samma ställe i texten, tar mig inte vidare.

    Känner samma sak med det här blogginlägget just nu. Vet inte vad jag vill ha sagt. Skriver riktningslöst och trevar mig fram. Jag ska äta något så att jag kan återkomma med förnyad kraft.

    Uppdatering: nu är jag hemma och det är kväll. Känslan av orkeslöshet dröjer sig kvar. Jag vet inte vad det är. Mörkret och vintern kanske. Jag skrev i alla fall nästan 2000 ord idag. Alltid något. Det känns bra även om jag inte är kompis med mina ord just nu. De är obstinata och oresonliga. De gör inte som jag vill, kanske för att jag inte vet själv vad jag vill. Men det kommer ord i alla fall. Och jag kan inte redigera en text som inte finns där. Ergo: en halvdan text är bra mycket bättre än ingen text alls.

    Jag läste detta blogginlägg och kände mig så träffad av det. Det fick mig att tänka på hur jag bloggade förr i tiden, då bloggen fungerade som en plats där jag kunde ösa ur mig tankar. Ibland skriva ett långt inlägg om ett specifikt ämne, men ibland bara skriva några rader om ingenting särskilt, eller någonting som reflekterade mitt rådande känsloläge. Inte filtrerat, inte genomtänkt. Så är det väl till viss del nu också, men ändå inte riktigt. Som när jag skrev det här i min förra blogg, från 2011.

    Jag läser sönder hela den här eftermiddagen, som är så orubblig och strävsam. Sida efter sida  av kärleksord från Nina Bouraoui, med Paris ständigt i bakgrunden, mellan varje rad. Tick tack, tiden luckras upp, rinner mellan mina iskalla fingrar. Den värsta av alla tystnader, den som sätter sig bredvid en och trycker sig in, påstridig, upp i ansiktet, hänger sig fast som en klibbig substans. Det finns ingenstans för den att ta vägen, ingenstans att rymma. Alla fönster behöver öppnas, vi behöver dra djupa andetag. Vi behöver skratta lite, glömma lite. Springa runt i cirklar och jaga våra svansar tills allting verkar begripligt igen. 

    Ett sådant inlägg skulle jag väl aldrig få för mig att skriva nu. För vad skulle folk tänka om det? Ett kort stycke med några mer eller mindre abstrakta tankegångar. Varken mer eller mindre. Samtidigt är det ju bra att jag strävar efter att skriva genomtänkta blogginlägg, men kanske kan bägge delar få plats? Kanske kan detta också få vara en plats där jag experimenterar med min kreativitet och testar mig fram? Ibland genomarbetat och filtrerat, ibland rått och avskalat.

    Men det är alltid så svårt, tycker jag, att känna vart gränsen går till det som är för personligt, eller för utlämnande. Och då menar jag inte nödvändigtvis utlämnande på så vis att jag delar med mig av sådant som känns för privat, utan utlämnande eftersom det är någon form av skapande och det känns alltid skört att dela med sig av. Äsch, jag vet inte hur jag ska skriva om det här utan att det låter antingen pretentiöst eller banalt. Som sagt, orden vill inte samarbeta med mig idag. Så därmed känner jag att det är dags att sätta punkt, stänga ner datorn och ägna mig åt något helt annat. Kanske fortsätter jag resonemanget imorgon när jag inte känner mig lika trött.

    3
  • Allmänt,  Tips

    Ett bra sommarprat och sommar mitt i vintern

    Det är juli månad och dagarna bara går. För två dagar sedan hade jag namnsdag. Påmindes om detta av en gammal klasskompis som skrev på Instagram och grattade. Jag är hopplös på att komma ihåg min namnsdag. Kanske för att Mirjam som namn hamnade i almanackan relativt sent? Jag vill i alla fall minnas att min namnsdag uppmärksammades när jag var kanske sju år, just för att mitt namn inte haft en namnsdag tidigare. Jaja, nog om detta, nu har jag skrivit namnsdag alldeles för många gånger.

    Och det jag ville göra var faktiskt att tipsa om Caroline Farbergers sommarprat. Jag lyssnade på det igår och tyckte det var otroligt bra. Hon berättar öppet om sin könskorrigering, om resan från man till kvinna. Om hur det är att genomgå en sådan process som högre näringslivschef, hur hon har blivit bemött inom yrkeslivet och av familjen. Det handlar om att våga konfrontera sig själv mitt i livet, om könsnormer, jämställdhet, makt och ansvar. Ett sommarprat som var både drabbande, vemodigt och glädjefyllt.

    Så intressant att höra henne prata om hur hon blivit medveten om strukturer på ett helt annat sätt nu när hon lever som kvinna och inte längre tillhör den priviligierade gruppen. Och framförallt hur det ser ut inom näringslivet. Hon berättade om hur hon suttit (som man) i något styrelsemöte och chefen nöjt slängt ur sig: så bra att vi är en helt jämställd grupp, lika många män som kvinnor. Varpå alla skruvade besvärat på sig, eftersom kvinnorna som var med på mötet var chefens sekreterare, hans assistent, och så vidare… Poängen var att männen i rummet satt på maktpositionerna och ändå var det i chefens världsbild jämställt.

    Musiken var kanske inte min kopp te, men det andra vägde upp. Och när det gäller sommarprat så är självklart det som sägs viktigare än musiken.

    På tal om sommarprat, så har det idag varit ungefär 16 grader varmt här i Dunedin. Inte riktigt sommarvärme kanske, men närapå. Och det är alltså mitt i vintern. Vi åkte i alla fall till ett café nära stranden, jag och min svägerska och varsitt barn.

    Där satt vi och snackade, bland annat om det emotionella arbete som faller på kvinnor, och hur man ibland bara känner för att dra. Och att det på många sätt vore lättare att inte vara medveten om allt detta. Kanske är det nyckeln till en lycklig tillvaro? Att vara dum och glad. Nåväl, jag tipsade om boken Fed up i alla fall, trots att jag inte läst den ännu. Men jag ska, snart.

    Det här inlägget skulle egentligen ha blivit en recension av ett sommarprat och ingenting annat, men jag gled visst iväg åt några olika håll. Så kan det bli. Så kan det gå. Nu ska jag eventuellt kolla på det näst sista avsnittet av Game of thrones. Har haft de två sista avsnitten kvar hur länge som helst nu och orkar inte riktigt ta tag i det.

    2
  • Skrivande

    Den fantastiska känslan av flow

    Jag har alltid känt att jag har haft svårt för att sitta på café och skriva, samtidigt som bilden av att sitta på ett café och skriva tilltalar mig mycket. Att liksom sitta där och smutta på sitt kaffe medan man låter fingrarna dansa över tangenterna, och tänker att folk ska se på en som en riktig författare. I själva verket har jag oftast svårt att hitta fokus i en så stimmig miljö. Kanske börjar jag lyssna på andras konversationer istället, eller också känner jag mig alldeles för självmedveten och får därmed svårt att slappna av och ägna mig helhjärtat åt texten.

    Men idag åkte jag hursomhelst hemifrån, för att försöka få ett par timmars ostörd skrivtid. Jag gick till ett av mina favoritställen, beställde en kaffe och satte mig på övervåningen. Lördag förmiddag och lokalen var nästan full. Ljudnivån hög, men akustiken gjorde att det var svårt att urskilja vad någon sa. Det var bara ett högt sorl omkring mig. Satte på mig hörlurarna, men stängde sedan av musiken eftersom den kändes distraherande.

    I alla fall – det jag skulle komma till var att idag gick det plötsligt alldeles utmärkt att sitta och skriva på ett café. Jag stördes inte alls av de omkring mig, tvärtom. Jag kom in i ett så himla bra flow. Mitt i sorlet och allt folk satt jag och skrev för fullt. När jag började känna mig färdig, efter ungefär två timmar, hade jag skrivit 2500 ord. Så nu har jag redan kommit upp i den mängden jag ska skriva den här veckan. Allt hädanefter är bara en bonus. Det är första gången sedan vi kom hem från semestern som jag haft ett riktigt bra skrivpass, och nu känner jag mig på banan med det här manuset igen. Njuter av den känslan så länge den varar.

    Jag gick från caféet med en lätthet i stegen, kände mig helt förträffligt nöjd över mitt produktiva skrivpass. Ikväll ska min sambo ut med jobbet och jag ska nog ta och fira min bedrift med kladdkaka och någon Netflix-serie.4

  • Litteratur

    Böckerna jag ska läsa i vinter

    Överallt bloggas det om folks sommarläsning. Knasigt för mig såklart eftersom det är vinter här. Att ligga i en hängmatta eller sitta på någon annan godtycklig somrig plats och avnjuta en bra bok känns alltså ganska avlägset för mig. Den somriga biten alltså, böckerna läses som tur är ändå. Och såklart ska jag också dela med mig av mina boktips. Så det får bli ett inlägg om vilka böcker jag ska läsa i vinter, helt enkelt. Kanske uppkrupen i soffan med en filt omkring mig och en stor kopp te.

    Som vanligt är det SÅ många böcker jag vill läsa. Är nästan konstant i ett tillstånd av lätt panik för att jag inte hinner läsa allt. Den läsande människans öde. Nåväl. Jag läser fortfarande mest på Nextory eftersom jag föredrar att läsa böcker på svenska, främst pga att jag skriver på svenska och läsandet fungerar ofta som inspiration i mitt skrivande. Men några vanliga hederliga pappersböcker har jag också på min lista.

    Big Magic av Elizabeth Gilbert. Har redan börjat läsa den här. Intressant och ett (för mig) nytt sätt att se på kreativitet. Ibland tar skeptikern i mig över när hon beskriver idéer som levande väsen, men jag försöker förhålla mig öppensinnad. Lovar att skriva mer om den senare. Den finns även på svenska.

    Normal people av Sally Rooney. Läste första kapitlet i den här för ett antal månader sedan, men så lade jag undan den av oklar anledning. Handlar om Connell och Marianne som växer upp i västra Irland. Om kärlek, sex och makt. Sally Rooney är en mästare på att skildra relationer och sådant som skaver. Längtar efter att fortsätta läsa den. Finns också på svenska.

    Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. En roman som jag varit i färd med att läsa i några månader nu. Tycker om den, men den är inte direkt tunn och jag har läst massa annat parallellt. Nåväl. Ska satsa på att läsa ut den nu. Handlar om tre syskon (trillingar) som befinner sig på olika platser i världen och i livet med den gemensamma nämnaren att alla genomgår något slags livskris. Underfundigt, komplext och originellt.

    Glupahungern av Andrea Lundgren. Denna roman utspelar sig i de norrbottniska skogarna, handlingen kretsar kring en familj och ett mystiskt försvinnande. Älskar hur Andrea Lundgren använder sig av naturen för att bygga upp en känsla i texten. Hennes språk är poetiskt och outsägligt vackert.

    Konturer av Rachel Cusk. En bok som blivit otroligt hyllad och beskrivits som en förnyelse av romankonsten. Inte illa. Det verkar dock som att folk har lite delade meningar. Kanske är det antingen eller, en älska eller avsky-bok? Måste läsas hur som helst. Den här är första delen i en trilogi och den handlar om Faye som åker till Aten för att undervisa. Där stöter hon på en rad människor som berättar om sina liv. Det är en roman om samtal och om det mänskliga mötet.

    Allt jag inte kan säga av Emilie Pine. En omtalad och hyllad debut som jag verkligen ser fram emot att läsa. Det är en samling essäer om sådant som har format författarens liv. Om infertilitet, en alkoholiserad förälder, tabun kring den kvinnliga kroppen, etc. Ska dock försöka hitta den på engelska här.

    Dagar av ensamhet av Elena Ferrante. Om Olga som ger upp sin författarkarriär för att ta hand om barnen och sedan blir övergiven av sin man. Hon faller allt djupare, isolerar sig i lägenheten med barnen. Tills hon, genom att hon inleder en relation med en granne, börjar hitta en väg ut ur mörkret. Jag har inte läst något av Ferrante sedan min kärlekshistoria med Neapelkvartetten nådde sitt slut. Har såklart höga förväntningar på denna.

    Analfabeten av Agota Kristof . Jag läste nyligen ut Agota Kristofs fenomenala trilogi som består av Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Bästa jag har läst på länge. Men det var inte den jag skulle skriva om nu. Analfabeten är en bok med elva berättelser som bildar Agota Kristofs självbiografi. Om uppväxten och skolgången i Ungern, om dagboksskrivandet och om landsflykten.

    Moderskap av Sheila Heti. Huvudpersonen i romanen är mellan 30 och 40 år och står i valet och kvalet angående att skaffa barn. Hon ställer sig frågan: vad vinner den kvinna som skaffat barn, och vad offrar hon? Vad vinner och vad offrar den som avstår? Hon rådgör med sin partner och med vänner. Hon vänder sig till filosofi, mysticism, drömtydning. Hon singlar till och med slant. En roman som har fått fina recensioner och tar upp ett ämne som är spännande att läsa om.

    Det bästa som har hänt mig av Johanna Schreiber. Fortsätter på samma tema som föregående roman – moderskapet – men nu i kanske något mer lättsam tappning. Om Ermina, Freddie och Sigrid som bildar en egen liten grupp, när de inser att mammagruppen är full av lögner och förskönande beskrivningar. De bygger upp en vänskap och förenas i de känslor som skaver i den nya tillvaron som föräldrar.

    Det var min lista på vinterns böcker. Återstår att se om jag håller mig till listan eller ej. Inte helt sällan låter jag impulsen och lusten styra när det gäller vad jag ska läsa. Nu är det ju knappast så att jag behöver lägga till ännu fler böcker på min lista, men boktips kan man aldrig få nog av, så vad ska ni läsa i sommar? 4

  • Nya Zeeland

    Det stora inlägget om hur det är att bo i Nya Zeeland

    Jag fick en läsarfråga angående hur det är att bo och leva i Nya Zeeland och tänkte att jag skulle ägna ett inlägg åt att besvara den frågan.

    Vad saknar du där som du hade i Sverige? Vad uppskattar du med Nya Zealand som inte fanns i Sverige? Hur är det att föda barn och uppfostra sina barn där som svensk?

    Om jag tänker bort det faktum att Nya Zeeland ligger så oerhört långt bort från Sverige (och typ resten av världen känns det som) så är det otroligt fint att bo här. Naturen är helt magisk, livsstilen är avslappnad och människorna är väldigt trevliga och öppna.

    Men om jag ska börja med det jag saknar här (bortsett från det uppenbara: familj och vänner i Sverige) så är det först och främst den ekonomiska tryggheten. Det är dyrare att bo här och man har inte samma sociala skyddsnät. Matkostnader är något högre, barnomsorgen likaså, och inkomsterna är just nu lägre än de vi hade i Sverige. Nu är jag dessutom föräldraledig och vi får klara oss på en inkomst. Så att slippa ha ekonomin som ett ständigt orosmoln – det saknar jag allra mest med att bo i Sverige. Jag saknar också att vara varm inomhus på vintern. Husen här är i regel dåligt isolerade och där vi bor, på södra halvön, blir vintrarna ändå rätt så kalla. Jag vänjer mig aldrig vid att behöva frysa inomhus. Tycker också det är jobbigt att köra bil på vintern (utan vinterdäck!), när vägarna blir isiga och det är branta backar överallt.

    Saker jag uppskattar med att bo här: Folk är generellt prestigelösa och ganska obrydda om att ha de senaste prylarna, snygga kläder, nya bilar och nyrenoverade kök. Det jämförs inte så mycket som jag kan tycka att det görs i Sverige, och det tycker jag är rätt befriande. Det finns dessutom, åtminstone i staden vi bor i, en genuin vilja att hjälpa människor. Obs, säger inte att det inte förekommer i Sverige såklart, men jag var rätt häpen över hur folk som vi inte alls kände verkligen tog sig tid och försökte hjälpa oss när vi var nyinflyttade. Tipsade om jobb och såna saker. Eller grannar som bara: här, ta med er frukt och grönsaker från vår trädgård, ta så mycket ni vill! Här har ni en hög med böcker till barnen, vi använder de ändå inte längre. Jag upplever att det inte finns samma rädsla hos folk här för att verka påträngande, eller ”vara i vägen”. På både gott och ont kanske.

    Jag uppskattar (nej, jag älskar) naturen. Att åka till stranden när som helst på året, att åka på en liten roadtrip och upptäcka nya ställen. De vackra omgivningarna skänker lugn och glädje. Jag tycker om kulturlivet här (inte för att jag hinner uppleva det så mycket med två småbarn, men jag vet att det finns där borta i horisonten och snart ska jag nog ta mig dit).

    Att föda barn och uppfostra barn här då? Jag blev ju gravid bara ett par månader efter att vi flyttat hit. Den processen såg lite annorlunda ut än i Sverige. Eller ja, själva graviditeten fortlöpte ju som vanligt, men det runt omkring var annorlunda. Jag fick börja med att välja en barnmorska själv, genom att gå in på en sajt och läsa om de olika barnmorskorna i vår region. Vissa väljer tydligen ut en hel drös som de sedan intervjuar innan de bestämmer sig för ”the perfect match.” Jag, som har varit van att bara få en tilldelad och vara nöjd med det, valde ut en som jag tyckte lät vettig och henne fick det bli. Och det blev bra.

    Sedan har man samma barnmorska under graviditeten, förlossningen och även under de första sex veckorna av barnets liv. Jag fick dock en annan barnmorska under förlossningen, eftersom vår bebis bestämde sig för att komma när min ordinarie hade sin lediga helg. Men jag hade redan träffat hennes ersättare, så vi var inte obekanta. Under de första sex veckorna efter att barnet har fötts gör de alltid hembesök och man behöver inte lämna huset för att ta sig iväg till dem. Så sammantaget kan jag säga att min upplevelse var oerhört positiv och jag tycker att de har ett mer välfungerande system här. Det är gratis också, skall väl tilläggas.

    Vad gäller föräldraledighet och förskola är det dessvärre inte lika positivt. Jag hade egentligen bara rätt till sex månaders föräldraledighet, men lyckades förhandla med min chef och fick ett år. Då är det ändå bara sex månaders betald föräldraledighet. Förskolan kostar i runda slängar 5500 i månaden, om barnet går där 40 timmar i veckan. Efter att barnet fyllt tre får man 20 timmar gratis. Vår fantastiska premiärminister Jacinda Ardern har dock infört flera positiva förändringar, bland annat får barnfamiljer numera 60 dollar i veckan som ett slags barnbidrag. Ungefär 1400 kronor i månaden. Så det blir sakta men säkert bättre.

    Men om man bortser från att det kan vara ekonomiskt utmanande så är Nya Zeeland ett utmärkt land att uppfostra sina barn i. Det finns gott om roliga aktiviteter där vi bor och klimatet gör att det är lättare (och trevligare) att vistas utomhus året om. Man behöver inte gå i ide eller klä på sig fjorton lager när det är vinter. Vi har många barnfamiljer i vårt område och det är ett tajt community. Folk är hjälpsamma och måna om att det ska finnas en sammanhållning.

    Så sammanfattningsvis finns det en del positivt och en del negativt med att bo här, såsom det brukar vara antar jag. Men nu ska jag ta och runda av innan det här blir alltför långdraget. Hoppas du fått en uppfattning om hur det är att bo och leva här. Fråga gärna på om du/ni undrar över något mer!


    Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin’ om du vill ha koll på när jag uppdaterar eller om du vill spara inlägg till senare.

    42