• Allmänt

    Göteborgs bokmässa och hemlängtan

    Jag avskyr WordPress just nu. Av någon anledning raderades just ett helt inlägg som jag skrev på mobilen, när jag nu äntligen tog mig i kragen och skrev ett blogginlägg. Nåväl, bara att ta nya tag.

    Det är fredag och nu har jag varit tillbaka på jobbet i tre veckor. Ofta går jag runt och längtar efter att få sitta och skriva istället, och det blir kanske ännu mer påtagligt eftersom jag jobbar i en bokhandel. Omringad av böcker. Så jag skapade ett nytt mål för mig själv, ännu ganska luddigt formulerat, men jag tänker att nästa år ska jag ha minst en skrivdag i veckan. En dag då barnen är på förskola och jag kan ägna mig ostört åt att skriva. Tycker inte det känns helt ouppnåeligt.

    Hur går det med barnboksprojektet då? Jo, det går framåt. Snart uppe i tiotusen ord. Den här gången har jag dessutom handlingen ganska klar för mig i huvudet, till skillnad från hur det brukar vara. Jag vet på ett ungefär hur vändpunkterna och nyckelscenerna ser ut. Nu handlar det mer om att få till det som är däremellan.

    Men jag märker hur lätt det är att glömma bort att jag skriver för en yngre målgrupp. Efter att jag skrivit en scen inser jag att språket kanske mer riktar sig till ungdomar eller vuxna. Det är som att jag automatiskt glider över i det. Det är sådant jag får ta tag i under redigeringen tänker jag.

    På tal om något annat så läste jag Peppes blogginlägg om bokmässan i Göteborg och blev så otroligt sugen på att gå. Kollade igenom de olika programpunkterna och allt verkade så spännande och inspirerande. Önskar att jag kunde vara där. Dessa tankar ledde såklart till mer hemlängtan och jag började tänka på Göteborg, och i synnerhet hösten i Göteborg. Romantiserade som bara den. Trots att det kanske i själva verket är blåsigt, blött och ruggigt så såg jag bara förunderligt vackra höstbilder.

    Förutom att bara ha hemlängtan så tror jag att det handlar mycket om att jag saknar ett skrivande sammanhang. Behöver omringa mig med kreativa och skrivande människor, utbyta tankar och erfarenheter. Ladda mig full med inspiration.


    1
  • Skrivande

    Skriver barnbok

    För ett tag sedan såg jag av en slump att Bonniers har en skrivtävling som gäller manus till barnböcker 7-12 år. Eftersom jag aldrig har skrivit i den genren tänkte jag först att det inte är något för mig.

    Men av någon anledning kunde jag inte sluta tänka på det. Idéer började ta form i huvudet, tanken på att skriva någonting helt annorlunda kändes alltmer lockande. Jag har dessutom infört en ny regel för mig själv när det gäller allt kreativt: SÄG JA! Plocka upp tråden och se vad som händer. I värsta fall blir det inget, men i bästa fall blir det magi. Och blir det inte något så har det åtminstone varit utvecklande för mitt skrivande. Jag gör mitt bästa för att inte utgå från en skeptisk eller kritisk inställning. Känner att jag vill testa mig fram och utforska allt som verkar intressant.

    Alltså bestämde jag mig för att satsa, och den senaste veckan har jag skrivit för fullt. Deadline är 3 januari och jag tänker att jag måste vara helt färdig innan jul för att hinna skicka in i tid. Det är bråttom med andra ord, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite stressad. Men framförallt känns det spännande. Och kul! Vilket var precis vad jag ville, att skriva något som ska kännas roligt. Med det sagt menar jag inte att det är lätt som en plätt att skriva barnbok, tvärtom! Men det är befriande att liksom skriva med ett helt nytt uttryck.

    Jag har inte jättehöga förhoppningar om att jag kommer vinna tävlingen med tanke på 1) tidsbristen och 2) att det är första gången jag skriver för den här målgruppen. Dessutom skriver de att de söker nästa Astrid Lindgren, Ulf Stark eller Maria Gripe, och att föreställa sig själv ens i närheten av dessa giganter känns ju orimligt. Men jag tänker så här: oavsett utgång så kommer jag ha ett färdigt manus i slutändan, så jag ser det som en win-win!

    Nu måste jag vara disciplinerad och skriva ungefär 7000 ord i veckan. Mitt andra manus får ligga och vila så länge tills det ska börja redigeras. Kanske blir även blogginläggen något glesare den närmaste tiden. Om jag fixar det här måste jag ändå ge mig själv en fin belöning i slutet av året. Ett romanutkast och ett färdigt barnboksmanus på ett år vore faktiskt bra jobbat. Önska mig lycka till!

    6
  • Vardag

    Att jobba känns som semester

    Jag har som sagt börjat jobba igen den här veckan. Och hur har det gått då, undrar ni? Jo, jag kan tala om att jag idag, efter att återigen ha varit själv med barnen i två dagar, kan konstatera följande: att vara på jobbet är som semester i jämförelse.

    Jösses. Jag älskar mina barn, men herregud så påfrestande dagarna med dem kan vara ibland. En snart fyraåring som har blivit besatt (ja, besatt!) av att springa, vilket så klart bör uppmuntras, men det är ju inte som att han vill springa själv. Jag ska helst tävla med honom. Hela tiden. Och om jag inte tävlar själv ska jag ta tid på honom och heja på och råkar jag glömma att heja på så är jag illa ute! Till slut har jag lust att skrika: inga fler lopp!!! Ungefär så, som en annan hysterika.

    Lägg därtill en ettåring som är som ett litet plåster nästan jämt, förutom om han gör något av följande saker. 1. Drar ut sladden till routern, eller teven eller någon annan godtycklig sladd. 2. Tar sig in till toaletten för att bokstavligen slicka på toalettringen. 3. Stoppar annat i munnen som inte hör hemma där.

    Ja, ni förstår ju att jag blir trött. Och att jag längtar efter jobbet på måndag så jag kan få lite lugn och ro.

    Gulliga yrväder ändå.
    7
  • Allmänt

    Septemberlistan

    Jag hittade en trevlig månadslista hos Kugge och insåg att det var länge sedan det dök upp en lista på bloggen. Därför snor jag den, trots att det redan är 4 september.

    Första tanken under månadens första morgon:
    Första september var söndag morgon, samma morgon som jag skulle springa mitt 10-kilometerslopp. Gissar att jag tänkte något i stil med: herregud vad trött jag är, hur ska jag orka det här? Eller något annat peppande.

    Den här boken ska jag läsa:
    Ja, som vanligt har jag ju cirka en miljon böcker jag ska läsa (känns det som). Men de som står närmast på tur är:
    * Writing life av Annie Dillard
    * Hot Milk av Deborah Levy
    * Normal people av Sally Rooney
    * Silvervägen av Stina Jackson
    * Och så ska jag läsa ut de två som jag håller på med, nämligen Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo och Det bästa som hänt mig av Johanna Schreiber.
    Hinner jag med dessa böcker under en månad eller är jag för överambitiös? Om jag ska komma upp i mitt läsmål för i år så får jag i alla fall rappa på.

    Jag ska jobba med:
    Jag har just börjat jobba i bokhandeln igen, så jag kommer jobba där måndag till onsdag. Resten av tiden ska jag 1) ta hand om barn och 2) skriva, skriva, skriva. Vilket leder mig in på nästa punkt…

    Jag ska skriva:
    Mitt råmanus är så gott som färdigt så jag ska börja redigera det, eller eventuellt låta det vila ett tag till. Det här med att man ska låta texten vila förresten – hur länge är det tänkt att man ska vänta? Finns det någon gyllene regel? Jag har även ett annat projekt på gång som jag tänkte börja med snarast, men det berättar jag mer om i ett annat inlägg. #cliffhanger

    Maträtt jag vill testa:
    Hmm, kan inte komma på något särskilt. Jo, förresten! Jag vill köpa Masa Harina (majsmjöl) och göra eget tortillabröd. Allrahelst skulle jag vilja ha en tortillapress också, men det borde fungera utan. Eller? Är detta ett typiskt tillfälle då jag tänker ”hur svårt kan det vara?” och sedan står jag där i köket med massivt stresspåslag, förmodligen skrikande ungar omkring mig och golv och skåpluckor täckta i mjöl. Slutar med att vi äter fiskpinnar och mos.

    Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen förverkligas:
    Det jag har lagt tid på det senaste är novellen som jag nu har skickat in. Men kanske inte kan säga att något har förverkligats eftersom jag inte vad hur det kommer gå i tävlingen.

    En målsättning som är möjlig att nå:
    Att skriva varje dag. Tidigare har jag haft femtusen ord i veckan som mål, men nu när jag börjat jobba får jag eventuellt justera det målet lite. Jag får kanske testa mig fram och se. Ska i alla fall komma igång med det nya skrivprojektet! Det känns spännande och roligt. Plus springa tre dagar i veckan, och klämma in minst ett yogapass.

    Jag är mest kluven till:
    Att jag ska jobba och samtidigt hinna/orka med skrivandet. Samtidigt är det just nu ganska skönt att vara tillbaka på jobbet. Få nya intryck. Prata med folk. Så ja, kluven som sagt. Men glad att jag inte jobbar heltid.

    Det här ger mig energi just nu:
    Att vara ute och springa. Förutom idag, då kändes kroppen som en trött ångvält som snubblade fram. Märklig liknelse, men ni fattar. Det kändes inte bra. Tror inte kroppen återhämtat sig än sen i söndags så jag ska nog ta det lugnt ett tag till. Får också mycket energi av att det är ljust längre på kvällarna, soliga dagar och känslan av att våren är på väg. Snart kan vi sitta ute på balkongen och njuta av kvällssolen.

    Det här ser jag mest fram emot:
    Att gå ut och äta middag med jobbet nästa vecka. Varma och soliga dagar. Picknickar och strandhäng.

    3
  • Vardag

    Nedgrävd i redigeringsarbete

    Den senaste veckan har jag nästan glömt bort att jag har en blogg som kanske bör uppdateras. Jag har nämligen haft fullt upp med att skriva färdigt en novell till Skrivas stora novelltävling. Det är första gången jag skickar in en text till en tävling så det ska bli spännande att se hur det går.

    Hur klyschigt det än låter så är jag otroligt glad att jag medverkat, oavsett resultat. Jag skickade iväg texten till några testläsare och fick ovärderlig hjälp med redigeringen. Insåg hur viktigt det är att låta andra läsa mina texter. Jag upptäckte saker som jag inte annars hade tänkt på.

    Trots att jag har skrivit länge så har jag aldrig varit bra på att ägna mycket tid åt redigeringen. Men det är ju faktiskt där det verkliga jobbet börjar. Efter ett antal redigeringsrundor så hade jag i princip en helt ny text. Jag är till exempel bra på att slänga in en hel del onödiga småord som tynger ner texten, gör den spretig. I slutändan fick jag en mer koncentrerad text. Dessutom har jag insett att det inte behöver vara tråkigt eller jobbigt med redigeringen. Tvärtom. Visst, det är stundtals frustrerande och det känns som att det är ett evighetsprojekt. Men det är också så tillfredställande när man får till det. När texten får nytt liv.

    Så det har varit en något stressig vecka. Men nu är den inlämnad, igår kväll skickade jag in. Igår sprang jag också ett 10-kilometerslopp och gjorde personbästa med 48:25. Jag förstår inte själv hur det gick till. Senast jag sprang milen var det på 55 minuter, så det är en klar förbättring. Under hela loppet fokuserade jag på en kille framför mig och bestämde mig för att hålla jämnt tempo med honom. Och det fungerade! I oktober kanske jag ska springa en halvmara? Vi får se.

    Efter den händelserika veckan så inleddes denna vecka med att jag började jobba igen efter föräldraledigheten. Det var med blandade känslor jag lämnade Felix på förskolan och åkte till jobbet. Inskolning är såklart aldrig särskilt roligt, och även om det gick jättebra att lämna honom så är det lätt att bli sentimental. En ny era. Ett år som bara flög förbi.

    Kändes såklart lite märkligt att vara tillbaka på jobbet efter så lång tid också. Men skönt ändå att sitta och äta lunch i lugn och ro, gå på toa utan att någon tittar på samt försöker klättra ner i toaletten eller käkar upp toapappret samtidigt. Sådana grejer man uppskattar efter att ha varit föräldraledig.

    3
  • Allmänt,  Skrivande

    Du är inte det du skriver

    Hej, här sitter jag med värkande ben och fötter efter en lång löprunda i förmiddags. Med risk för att låta väldigt hurtig så måste jag säga att det är lite skönt med den sortens värk. När man verkligen känner att kroppen har fått arbeta. Om prick en vecka ska jag ju springa ett 10-kilometerslopp, så jag försöker klämma in några löppass före dess.

    Har för övrigt insett att mina två viktigaste grejer i livet (förutom det uppenbara: min familj) är att skriva och springa. Och läsa, men det hör lite ihop med skrivandet. Jag skulle gärna vilja komma igång med yogan igen, det har liksom trillat långt ner på prioriteringslistan nu. Men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De stunderna jag får över vill jag som sagt ägna åt mitt skrivande eller att springa. Sedan ska man därutöver hinna klämma in familjetid, att ge varandra egentid, vardagsbestyr, ja ni vet. Livspusslet alltså. Det största i-landsproblemet. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra i mitt privilegierade liv?!

    Nu hoppar jag abrupt från det ena till det andra. Jag har skrivit en novell som jag ska skicka in till en tävling. För några dagar sedan skickade jag iväg den till ett gäng testläsare. Tänker att jag ska göra allt för att optimera mina chanser att vinna, och någon annans kritiska ögon på ens egen text är ju oerhört givande. Men också, förstås, oerhört läskigt. De senaste dagarna har jag pendlat mellan att tänka att jag tycker om novellen och att den faktiskt har vissa kvaliteter, till att bli helt övertygad om att de kommer läsa den och tycka att den är så dålig att de inte ens kan komma på några konstruktiva kommentarer. Det är toppar och dalar, kan man väl konstatera.

    Jag kan lätt intala mig själv att jag är helt okej med att ta kritik, men när jag sedan sitter och väntar och tankarna snurrar, då är jag inte lika kaxig. Tanken att någon ska läsa det jag skrivit och tycka det är dåligt, den är onekligen svår att hantera. Men. Det är då jag ger mig själv den här snälla påminnelsen: du är inte det du skriver. Kanske är du vad du äter, i alla fall enligt hälsogurun Anna Skipper, men du är definitivt inte det du skriver. Ens värde ligger inte i det man har skapat. Att ta emot kritik för en text är inte detsamma som att bli kritiserad som person. Ja, jag vet, allt detta är självklart. Men det tål att upprepas, många gånger.

    3
  • Skrivande,  texter

    Mina texter, del två

    Ofta beklagar jag mig över alla oavslutade texter jag har, alla små utkast och fragment. I anteckningsböcker, i mobilen, på en liten papperslapp eller vart som helst. Men så inser jag det fina i att de är just fragment, att de är oavslutade. Att allting inte måste bli något i den bemärkelsen att det ska vara helt färdigt. Jag undrar om man kan ge ut en bok med en samling ofärdiga texter? Förmodligen inte. Tur att jag har en blogg som jag kan publicera dem på istället.

    *

    Jag kröker ryggen, lutar ansiktet så nära texten jag kan. Enda gången jag klarar att skriva fritt är när jag inte vet på förhand vad jag ska skriva. Det existerar ingen röd tråd, går från det ena till det andra. Inrymmer så mycket, men kanske ändå ingenting alls. Samtidigt vet jag inte hur jag ska skriva annorlunda. Allting annat känns uppstyltat, fel. Men likförbannat sitter jag efteråt och undrar vart äktheten ligger i allt detta. En massa ord som forslas fram. Som betyder: vad? Försöker hitta någon balans mellan form och innehåll. 

    *

    Jag har skrivit alldeles för lite. De senaste veckorna, de senaste åren, det senaste livet. Tankens anrop: idag har jag funnit mig skeptiskt inställd till det mesta. Tankar om relationer och hur svårt det är att finna och bevara balansen. Att det alltid ska tippa över åt det ena eller det andra hållet. Mina känslor tar sig uttryck på de mest absurda vis. Sedan känner jag hur snaran dras åt och jag håller tillbaka, tvekar. Osäker på mina egna känslor, kategoriserar dem i rätt eller fel. Kväver mig själv. 

    Milan Kundera: Att livet är en fälla har vi alltid vetat: man föds utan att ha bett om det, innesluten i en kropp som man inte har valt och förutbestämd att dö. Världsrummet däremot erbjöd en ständig flyktmöjlighet. 

    Svindel: en bedövande, oemotståndlig lust att falla. Berusad av sin egen svaghet. 

    *

    En tågresa. Instängd i en trång och svettluktande kupé, en obalanserad kombination av mänskliga odörer. Högljudda andetag som bryter av tystnaden och tankarna jag försöker tänka. Jag blickar ut genom den dammiga fönsterrutan. Ett utbrett fält som gränsar mot skogsbrynet, där smala björkstammar står på rad som i givakt, ett skydd mot eventuella inkräktare. De ser nakna och starka ut, tänker jag. De tar sin uppgift på största allvar. 

    Detta är alltså början, tänker jag om och om igen. Eller slutet. Jag har tappat förmågan att urskilja skillnaden. På golvet mellan mina fötter ligger en grön tygväska. Den kapslar in alla mina tillhörigheter.

    *

    Göteborg 6 juni 2005

    Väntar på vagn nummer sex och det ekar av ljud under marken. En penna som faller vinkelrätt och landar just här. Det är ständig rörelse och stillastående innebär slutet. Smutsig mark och steg som rör sig snabbt, fötterna… jag ser bara fötterna och jag vet inte vad jag skriver men jag låtsas inte om det. Någon betraktar mig från 30, 20, 10 meters håll. Så nära inpå. Ingen betraktar mig. Ensam är jag i den stora staden. Urskiljer mönster i marken. Linjer och kvadrater.

    *

    Man kan stå i solen och känna hur man långsamt blåser framåt, hur man försiktigt dras med i trädens svajande rörelser. Springer från tryggheten och in i något dunkelt och asfalten som skrapar emot skosulorna för varje hasande steg man tar. Jag hör andhämtningar och jag vet inte om det är mina egna. Man kan stå i solen och låtsas att man svävar ungefär några meter ovanför marken, precis utom räckhåll för alla. Man kan stå i solen och frysa så förbannat ändå, dra jackan tätare omkring sig och försöka blåsa värme i fingrarna. En skenbar värme som lägger sig tillrätta på det yttersta skiktet, når aldrig ända in.

    *

    Jag är ett nytvättat fönster,

    folk går rakt igenom mig och skärvorna

    faller i högar omkring mig

    *

    Det är december och jag vill sitta vid mitt skrivbord och skriva. Hela kvällen, hela natten. Fast egentligen vill jag inte alls. Jag vill att jag ska vilja. Istället sitter jag nedtryckt i soffan, äter glass och kollar på avsnitt efter avsnitt av Greys anatomy. Och jag är trött, hela tiden. Istället för att det ger mig energi, känner jag att jag töms fullständigt så fort jag fattar pennan, innan jag ens har börjat skriva. Måste dra och slita för att få loss mina tankar, som tegelstenar sjunker de mot botten. Till sist får jag nöja mig med det överblivna, yttersta. Det som inte betyder något. Det som inte är. Bara för att jag åtminstone ska få se några ord på pappret, för att det ska ge mig en tillfällig tillfredställelse. Och jag blir rädd varje gång jag inte vill skriva, varje gång jag börjar tänka att det inte spelar någon roll, för det är ju inte som att det gör mig lyckligare.

    Fler av mina texter kan ni läsa här.

    2
  • Vardag

    Inskolning och ett onödigt tips

    Här sitter jag och har precis lämnat Felix själv på förskolan för första gången. Han var supernöjd när jag gick därifrån, förhoppningsvis är han det fortfarande. Jag passade på att gå till ett danskt café som nyligen öppnat i närheten av där vi bor.

    Adjø heter caféet och de har fantastiska wienerbröd och en hel meny med olika slags gröt, plus smörrebröd såklart men de har jag inte testat ännu. Om ni planerar att åka till Dunedin någon gång i livet så kan jag rekommendera det här stället. Vore i och för sig mycket mer rimligt att åka till Danmark och hitta ett café där. Nåväl, jag kan väl konstatera att det känns otacksamt att tipsa om caféer när man bor på andra sidan jorden.

    I själva verket hade jag tänkt tipsa om några bra böcker jag läst på sistone, men nu är klockan visst redan så mycket att jag måste åka tillbaka till förskolan igen. Uppenbarligen trodde jag att jag kunde hinna vara mer produktiv på cirka tjugo minuter. Jag får helt enkelt återkomma med boktipsen imorgon.5

  • Personligt

    Till min ettåring

    Klockan är fyra på morgonen och jag ligger vaken. Du har precis somnat om, ligger bredvid mig på mage med benen uppdragna och rumpan i vädret, som om du när som helst ska vakna till och sätta dig upp.

    Vid nästan exakt den här tiden för ett år sedan vaknade jag av att vattnet gick. Tio timmar och massvis med värkar senare kom du till världen.

    Vilket år vi har haft. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har varit tufft emellanåt. Men du. Du är en sån ljuvlig liten person. Så liten och redan med en så oerhört stor personlighet. Det hade du redan från början. Ditt namn betyder lycka och det passar dig utmärkt, för du är nämligen glad nästan jämt. Ibland sitter du till och med och skrattar för dig själv. Ingen vet riktigt åt vad.

    Men du är bestämd också, och du vet vad du vill. Tar man ifrån dig något du vill ha så får man höra vad du tycker om den saken. Jo, nog har jag en känsla av att du kommer ha mig lindad runt ditt finger.

    Just nu gillar du att vinka, klappa händer och skaka på huvudet samtidigt som du säger nänänä. Och idag, på din första födelsedag, tog du dina allra första steg! Som att du ville vänta tills alla var samlade.

    Tänk att just du kom till oss. Älskade underbara Felix, jag älskar dig till månen och tillbaka. Grattis på födelsedagen.

    (Förresten – en liten önskan är att du under ditt andra år ska fokusera på att sova lite bättre. Känn ingen press eller så, men snälla… försök.)

    10

  • Vardag

    När kroppen och huvudet vill olika saker

    Den här veckan hade jag tänkt hinna göra en massa saker. Jag hade tänkt skriva klart en krönika och en novell som ska skickas in till en novelltävling. Och så hade jag tänkt skriva på bokmanuset, som alltid. Dessutom ville jag ut och och springa eftersom jag ska anmäla mig till ett tiokilometerslopp som går av stapeln om mindre än två veckor. Kan ju underlätta att vara lite i form.

    Men istället sitter jag här med halsont och feber för tredje kvällen i rad. Så typiskt. Huvudet är grötigt och att skriva känns som en oöverstiglig uppgift. Ja, förutom ett blogginlägg då, såpass mycket kan jag klara av. Jag får inse mig besegrad och ta nya tag nästa vecka.

    Idag trotsade jag i alla fall mitt sega tillstånd och åkte iväg till stranden med barnen eftersom det var en så otroligt fin dag. Som tur var har jag sluppit febern under dagen, det är på kvällen den kommer smygande.

    Vi åkte förbi ett danskt bageri som jag upptäckt nyligen, köpte med oss lite godsaker som vi satt och åt vid lekplatsen. Givetvis kom det ett gäng hungriga fiskmåsar på direkten. Jag testade en ny grej, som enligt denna artikel ska fungera, nämligen att stirra ut fiskmåsen. Det fungerade inte. Jag satt där som en idiot och stirrade men fågeln rörde sig inte ut fläcken. Fast den snodde heller inte maten så på sätt och vis fungerade det kanske.

    Nu ska jag krypa ner i sängen och kolla på ett avsnitt av Orange is the New black. Sedan sova, sova, sova. Förhoppningsvis är jag piggare imorgon för då ska vi ha kalas för vår lilla ettåring.

    3