• Det vardagliga

    Saker som händer när man lider av sömnbrist

    Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig de senaste dagarna, men min kropp verkar ha fått nog. Igår gick jag omkring och småfrös hela dagen (trots att det var soligt), hade värk i både nacke och rygg och gick och la mig samtidigt som jag nattade Felix, det vill säga 18.45. Vet inte om jag någonsin har lagt mig så tidigt. Ändå känner jag mig dåsig idag också.

    Jag vet vad det är jag behöver – jag behöver sova ut en hel natt utan uppvaknanden cirka varannan timma. Felix sover bredvid mig i sängen så jag behöver inte kliva upp för att amma. Men ändå. Det kommer ikapp en till slut om man inte får sova ut. Tänk att få åka bort och sova på hotell en natt. Finns nog ingenting jag hellre skulle göra just nu.

    Hur som helst, det jag skulle komma till var att denna trötthet har manifesterat sig på olika sätt i min vardag. Jag glömmer saker och är allmänt disträ.

    Idag åkte jag och barnen iväg på ett event som låg en bit utanför stan. Vi hade fått biljetter av min svägerska och skulle möta upp henne och resten av familjen där. När jag parkerat och klivit ur bilen så inser jag att jag lämnat biljetterna hemma. Lockie har precis fått syn på en brandbil och är eld och lågor (hehe) och jag bara: nej men tyvärr, vi måste åka hem igen. SOM TUR ÄR så var de schyssta och släppte in oss ändå när jag förklarade situationen.

    Så vi hängde där i några timmar, ägnade oss åt ansiktsmålning, hoppa i hoppborg, spela minigolf. Typiskt roliga grejer för barn. Ett minus var att det regnade hela dagen.

    Glömde även helt bort att ta några bilder, förutom denna enda, så den får illustrera detta inlägg.

    När jag stod i regnet utanför en foodtruck och väntade på min mat, som tog en evighet, så var det inte bara en utan TVÅ personer som erbjöd sig att dela sitt paraply med mig. När den första personen fick sin mat och var tvungen och gå så kom en annan och knackade mig på axeln och bjöd in mig under hennes paraply. Så fint! Jag vet att jag generaliserar lite nu, men det känns som att en sådan grej aldrig skulle inträffa i Sverige. Det här med att vara nära främlingar är ju i regel något som svenskar inte uppskattar, inklusive jag själv. Därför kändes det ganska obekvämt att stå där och dela paraply med en främling. Men fint var det.

    Men för att återgå till mitt nuvarande förvirrade tillstånd. En annan sak som jag bara kan anta är en direkt följd av min sömnbrist är att jag tydligen glömt bort vad det är för tidsskillnad mellan Sverige och Nya Zeeland. Jag ska nämligen gå en onlinekurs (Friday Lab) och efter att jag anmält mig så upptäckte jag att föreläsningarna är på tisdagar 19.00 svensk tid. I mitt huvud fick jag det till tisdag 07.00 nya zeeländsk tid, vilket hade inneburit vissa problem eftersom Todd har jobbmöte och börjar tidigare på tisdagar. Så jag såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att ta hand om båda barnen samtidigt som jag försöker delta i dessa online-föreläsningar. Har stressat upp mig över detta i flera dagar – Todd har till och med kollat med jobbet om han möjligtvis kan komma försent till jobbmötena – tills poletten plötsligt trillade ner idag och jag insåg att det blir på onsdagsmorgnar här. Kände mig både lättad och dum när jag insåg mitt misstag. Men mest lättad.

     
  • Nya Zeeland

    Historien om hur jag hamnade på andra sidan jorden

    Låt oss börja med att backa bandet sisådär tio år. Jag var tjugotvå och ungefär så förvirrad som tjugotvååringar tenderar att vara. Ställde stora frågor som jag oftast inte hade några svar på. Jag minns den där perioden av mitt liv som glädjefylld och på samma gång turbulent. Jag bodde ihop med en nära vän och livet gick till stor del ut på att festa och sedan ta oss igenom bakfylleångesten tillsammans. Det gick i cykler: lyckan, ångesten, sedan lyckan igen.

    Alla känslor var så stora att de sprängde inuti, fick inte plats.

    Jag var rastlös. Tänkte att jag måste ta mig vidare, att livet måste innehålla mer än detta. En inneboende längtan i mig som ömsom lockade, ömsom drog tag i mig. Jag tänkte: åker jag inte nu så kommer jag aldrig göra det.

    Och så kom det sig att jag tre månader senare stod på Arlanda med min mamma, min pappa och en av mina bröder. Jag skulle till Melbourne, hade ett visum som gällde i ett år. Vi stod där och trampade runt, väntade på att säga hejdå.

    Men du tänker väl inte stanna så länge, sa mamma. Inte tänker du stanna ett helt år?

    Nej, jag kommer nog hem till jul, svarade jag.

    Det var inte bara som jag sa, jag trodde faktiskt att jag skulle komma hem till jul. Det visade sig emellertid att jag skulle komma att stanna i nästan två år.

    Anledningen var en väldigt charmig och snäll Nya Zeeländare med dreadlocks, ring i näsan och världens vackraste leende. Nu, cirka tio år senare, är dreadsen avklippta och ringen urplockad. Han har dock fortfarande världens vackraste leende och vi är fortfarande tillsammans.

    Todd

    Jag tror att vi bara hade träffats i några veckor när han frågade om han kunde få följa med mig till Sverige. Frågan var nog ställd halv på skoj, halvt på allvar. Jag minns inte vad jag svarade då, skrattade kanske bort det, men tänkte ändå att det är nog någonting mer än vad jag först trodde, den här flirten.

    Två år senare följde han med till Sverige. Vi bodde i Sundsvall då och det var en kall vinter. Han var exalterad över att få uppleva sådan kyla, kollade termometern hela tiden. Fick uppleva minus trettio för första gången i livet.

    När våren kom flyttade vi ner till Göteborg. Där stannade vi kvar i nästan sju år. Han hade hemlängtan emellanåt och vi pratade om att flytta till Nya Zeeland. Försökte resonera oss fram till ett vettigt beslut, vred och vände på saker, tänkte i form av plus och minuslistor. Det enda vi alltid kom fram till var: vad vi än beslutar oss för kommer någon få göra en uppoffring. Det var ofrånkomligt.

    Åren gick och vi kom aldrig riktigt fram till något, fortsatte skjuta det på framtiden. Så föddes L och vi tänkte båda att det är bäst att stanna i Sverige när vi har småbarn. Föräldraförsäkringen på Nya Zeeland är inte i närheten av det system som finns i Sverige. Så det vore ju bara dumt att flytta nu. Ändå blev det så. När L var ett år så var vi på Nya Zeeland och hälsade på. Vi började återigen prata om att flytta, och för första gången pratade vi mer allvarligt om det, istället för bara lösa planer. Vi var eniga och det kändes rätt i magen.

    Vi tänkte båda: om vi inte gör det nu så kommer vi aldrig göra det.

    Vi kom hem från den semestern och berättade för familj och vänner om våra planer. Dunedin är den stad som ligger allra längst bort från Göteborg, sa mamma. Hon hade kollat upp det. Jag skulle alltså bokstavligen flytta så långt bort det går att komma.

    Jag som alltid hade trott att jag var en sån som skulle stanna kvar, om inte i hemstaden, så åtminstone i hemlandet. Kanske resa omkring, men alltid återvända. Alltid komma tillbaka hem.

    Nu bor vi här och emellanåt drabbas jag av en känsla av surrealism, av overklighet; mitt i vardagen, mitt i något av alla göromål. Jag stannar upp, ser mig omkring och tänker: jag är så långt bort från allt. Så oerhört långt bort. Är det här jag ska bo nu? Är detta på riktigt?

    Det handlar inte om att jag ångrar mig, det rör sig mer om att livet mitt tog en så oväntad riktning. Hade någon sagt till mig när jag var yngre att i framtiden kommer du bo på Nya Zeeland och ha bildat familj där så hade jag skakat misstroget på huvudet.

    Men minst lika ofta har jag stunder av total klarhet; när jag ser mina barn skratta och leka tillsammans. När jag och T sitter och pratar efter att barnen har lagt sig. När vi åker iväg på en dagsutflykt hela familjen. De där stunderna då jag står bredvid och betraktar dem en stund. När jag sitter på vår balkong och ser solen gå ner. Och jag tänker att allt är precis som det ska vara, att jag är precis där jag ska vara.

    1
  • Det vardagliga

    Vikten av egentid

    Jag har satt mig på ett kafé inne i stan. Bordet framför mig är lite klibbigt och mina armbågar fastnar när jag lutar dem mot bordsskivan. De spelar Alt-J, låten Matilda, och jag dras tillbaka i tiden på det sätt som man bara kan dras iväg med musik. Jag förflyttar mig, följer villigt med.

    En geting surrar omkring mitt ansikte och jag försöker sitta alldeles stilla och knappt andas trots att det suger till i magen och jag instinktivt vill vifta med armarna och springa. Men den försvinner bortåt efter en stund. Servitören kommer med min mat. Crepes med hummus, champinjoner och cashewsås. Jag äter långsamt och njuter av varje tugga.

    Det händer alldeles för sällan nuförtiden, att jag sitter på ett kafé själv. Med skrivblock och penna framför mig. Betraktar människor som går förbi, lyssnar på brottstycken av folks konversationer för att sedan glida in i musiken igen eller mina egna tankar. Mina tankar som får plats att breda ut sig, utan att någonting eller någon kräver min uppmärksamhet.

    Jag lyssnar på allt, ser allt, tar in allt. Öppnar dörrarna på vid gavel.

    Egentligen ska jag skriva på mitt manus, men jag kommer ingenstans. Det har gått så lång tid och jag känner att jag har distanserat mig själv från texten, hittar inte någon ingång. Ifrågasätter, tvivlar och tänker att jag ska lämna det därhän. Påbörja något nytt. Men så var det ju det här med att avsluta saker.

    Jag börjar läsa istället. Aednan av Linnea Axelsson. Förundrad av hennes ord, hennes fingertoppskänsla. Jag vet inte vad jag ska säga om det, allt låter futtigt och banalt. Så jag delar istället med mig av en sida.


    Två – tre timmar hinner passera innan jag reser mig och lämnar kaféet, promenerar på måfå en stund innan jag börjar röra mig hemåt. Avger ett tyst löfte till mig själv om att göra det här oftare.

     
  • Det vardagliga

    Bitter på bebisen

    Det är onsdag morgon och jag har precis lämnat det stora barnet på förskolan. Kommer hem, lägger bebisen, fixar en kopp kaffe. Ungefär fem sekunder efter att jag satt mig ner för att skriva så hörs gråt från babymonitorn. Ibland är det som att han känner på sig att NU ska jag vakna, så fort mamma har satt sig ner framför datorn med en kopp kaffe. Inser att det där lät lite bittert, men i ärlighetens namn är jag lite bitter på honom nu (får man vara det på en sjumånaders bebis?). Ja, när han har satt i system att vara vaken mellan 02 – 04 varje natt den senaste veckan, då får man det. Faktiskt.

    Det är märkligt förresten. Så fort jag uttrycker någon form av negativitet när det gäller barn/bebisar och föräldraskap så tänker jag instinktivt att jag måste tillägga att jag inte enbart känner så, som om folk skulle tro det. Att jag liksom bara raljerar lite, i vad jag antar är något slags copingstrategi för att stå ut när sömnbristen blir för mycket.

    Men vi borde väl ändå kunna konstatera att det inte är så tabubelagt nuförtiden att tala om hur otroligt jobbig och krävande bebistiden och småbarnstiden ofta är. Det måste få vara okej att vara less, slutkörd och att bara längta bort ibland. Det betyder inte att man älskar sina barn mindre. Kanske är det tankarna om att det finns faktiskt de som har det värre som gör att jag får dåligt samvete, och får mig att ifrågasätta min rätt att hålla på och klaga. Nåväl, går vidare från det nu.

    Såhär ser det ut utanför vårt fönster idag. Dimmigt, ruggigt och lite regnigt. Speglar min trötta sinnesstämning ganska så väl.

    Kaffe och en bra bok kan nog, om inte pigga upp, så åtminstone skänka en stunds njutning och glädje. Bebisen somnade om förresten. Låt oss hålla tummarna att han sover såpass länge att jag hinner läsa lite efter att jag skrivit klart detta blogginlägg.

    Hittade Roxane Gays novellsamling i bokhyllan häromdagen och hade helt glömt bort att jag har den. Den verkar ha fått fin kritik så jag ser fram emot att läsa den.

    En annan författare jag är väldigt nyfiken på just nu är David Sedaris. Jag tycker alltid att det är svårt att veta vilken bok jag ska börja med, när jag vill upptäcka en ny författare och hen har skrivit massvis med böcker. Ska jag ta den senaste, den som har fått bäst kritik, eller kanske debuten? Vi får se. Jag läste i alla fall hans lista med favoritböcker i Vi läser och den första boken han rekommenderar är Revolutionary road, en av mina absoluta favoritromaner. Så jag tror helt klart att jag kan komma att uppskatta David Sedaris böcker.

    På tal om böcker så var jag inne i den här fantastiska bokhandeln häromdagen. Tänker inte skriva vad den heter för precis efter att jag tagit bilden kom butiksägaren fram och sa: I’m not so keen on people taking photos in here. Osannolikt att han skulle klicka sig in på min blogg så jag lägger ut bilden ändå, tyckte så mycket om den. 

  • Tankar & reflektioner

    När rasismen blir normaliserad

    Jag som hade tänkt att jag inte skulle låta cynismen ta överhanden, att jag skulle bibehålla lite hopp om mänskligheten trots allt, efter terrorattacken i Christchurch. Sen gick jag in och läste hejhejvardags blogginlägg och fick se den här bilden som @detvabattreforr hade repostat på Instagram.

    Det är alltså folk (män) som sitter och spyr ur sig dessa vidrigheter i Aftonbladets kommentarsfält. Nej, det förvånar mig inte egentligen. Och det är väl det som är det värsta. Att det har blivit så normaliserat att uttrycka sin rasism så att det liksom görs helt oförblommerat. Fattar de inte ens hur logiken brister? Är de såpass korkade? ”Får smaka sina egna illdåd.” Okej, vilka illdåd hade de människorna gjort sig skyldiga till? Det femåriga barnet som omkom, vad hade hon gjort sig skyldig till? Varför tycker dessa människor att hon inte förtjänade att leva?

    Jag borde kanske inte lägga energi på det. Jag borde kanske försöka glömma bort att jag ens har läst de där kommentarerna. Men jag blir bara helt lamslagen av den här ondskan som florerar. Eller idiotin. Kan inte avgöra vad som passar bäst in på dessa personer. Är de empatistörda monster eller är de bara idioter som inte förstår bättre, som inte riktigt begriper att det faktiskt är verkliga människor som drabbas? Kanske är de helt enkelt avtrubbade? Eller också handlar det mer om att de vill provocera än uttrycka sina egna åsikter?

    Jag vet inte. Men oavsett vilket – att stå vid sidlinjen och heja på när någon skjuter ihjäl oskyldiga människor. Det är fan inte klokt.1

  • Nya Zeeland

    En mörk dag

    Jag är i mataffären och handlar när jag får höra vad som hänt. Av en slump stöter jag på min svärfar och hans fru. De har precis kommit ner från Christchurch för att hälsa på oss över helgen.

    De berättar vad de än så länge fått reda på. Masskjutning i två moskéer, hela stan är i lockdown. Minst tjugo människor omkomna, men det pågår fortfarande. Jag står och skakar på huvudet, vet inte vad jag ska säga. Att det här händer just nu.

    Jag åker hem från affären, skruvar upp volymen på radion. Lyssnar på premiärministern, Jacinda Arderns, tal. Many of those who will have been directly affected by this shooting may be migrants to New Zealand, they may even be refugees here. They have chosen to make New Zealand their home, and it is their home. They are us. The person who has perpetuated this violence against us is not. They have no place in New Zealand.

    Jag svänger in på vår garageuppfart och jag kan inte stoppa tårarna, de bara kommer.

    Samtidigt ropar min son från baksätet: Look mamma, there’s a butterfly. Han pekar ut genom bilrutan, viftar ivrigt med handen. Look, look! Oh, you missed it! Hans förmåga att rycka mig tillbaka till det som är här och nu. Påminna mig om det vackra som också finns, när man överväldigas av ondskan.

    Jag samlar mig, stänger av bilen, stänger av Jacindas röst och fortsätter med vardagsbestyren. Bär in matkassar, ordnar mellanmål, försöker få bebisen att sova.

    Men allting känns så overkligt.

    Dödssiffran går upp under eftermiddagen. 49 döda och 40 skadade. T ringer från jobbet, säger att han läser hans manifest. Tydligen var en av drivkrafterna terrordådet i Stockholm. Så något slags hämnd antar jag. Jag försöker förstå vidden av vad vissa människor är kapabla till, hur det är möjligt. Att gå in i en moské och skjuta besinningslöst, ha ihjäl oskyldiga människor, streama det live på sociala medier. En sådan utstuderad ondska. Det är så svårt att ta in. Men det händer ju. Det är inte första gången och säkerligen inte sista. I sinom tid kommer dessa händelser också blekna, bli ett i raden av alla vansinnesdåd. Något som man kanske tänker på då och då. Tills nästa gång något inträffar och man påminns återigen.

    Jag skrev på Instagram att jag börjar förlora hoppet, och så kändes det igår. Bara ett totalt mörker. Så jävla mycket ondska i den här världen, jag vet inte hur jag ska hantera det. Men idag tänker jag på Greta Thunberg.

    För samtidigt som en galning går in i en moské i Christchurch och öppnar eld, tar livet av 49 personer, så går barn och ungdomar i över hundra olika länder ut och strejkar för miljön, inspirerade av henne. På gatorna i Christchurch, på gatorna här i Dunedin. Kämpar för att vi ska ha en plats att leva på i framtiden. De ingjuter hopp, påminner mig om att inte låta cynismen ta över. Jag önskar bara att de inte kämpade för en värld där människor som Brenton Tarrant existerar.

    1

  • Tips

    Några bra texter jag läst under veckan som gått

    Här sitter jag och hostar i ett hav av snorpapper och självömkan. Tillvaron med två barn har hittills varit kantad av en enda härva av förkylningar känns det som. Ja, och annat också såklart, finare och trevligare grejer. Men vidhåller att det har varit alltför många förkylningar! För övrigt: hur sjutton ska man bli frisk när man inte får sova ut och återhämta sig? Det tar liksom dubbelt så lång tid. Jaja, nog om det.

    Med tanke på att jag inte sysselsatt mig med något vettigt de senaste dagarna och mitt huvud är sådär förkylningsluddigt, så tänkte jag istället dela med mig av några texter som jag läst och vill rekommendera, under veckan som gått.

    • Hanna Hellquists krönika i DN, där hon skriver öppet och ärligt om sitt alkoholmissbruk, framförallt om skammen som omgärdat det. Hon är en otroligt vass skribent och hennes krönikor är alltid spot on. Men ibland är de exceptionellt bra. Tror dessutom att många kan relatera till det hon skriver, även om en inte själv har ett alkoholmissbruk. Tänker att många någon gång känt att de druckit för mycket en period, eller kanske har levt eller lever nära någon med alkoholproblem. Jag har själv ingen lättsam relation till alkohol. Inte på så vis att jag dricker för mycket, men jag har levt nära alkoholism och jag vet hur det gestaltar sig. Så jag har ett medvetet, och tyvärr inte ett så avslappnat, förhållningssätt till alkohol. Vet inte varför jag säger tyvärr förresten, som om den avslappnade inställning är idealet.
    • Agnes Lidbecks text i Vi Läser, om att leva i en tid som är avförtrollad, mörk och cynisk. Hon ger sig ut på jakt efter avförtrollningens nollpunkt, samtalar med Tove Folkesson, Isabelle Ståhl och Ellis Burrau. Jag tycker så mycket om att läsa texter som är utforskande, där tankarna får breda ut sig, och där tonvikten inte ligger på att komma fram till ett slutgiltigt svar eller att vräka ur sig åsikter. Det är just frågorna och sökandet som är det centrala.
    • Linn Jungs blogginlägg, om unga personer och deras prestationskrav. Tycker det var så uppfriskande att läsa i en tid då allt tycks kretsa kring att prestera, och man ska börja sätta upp livsmål när man är femton år typ. Så jag omfamnar en attityd som mer går ut på att allting kan ordna sig ändå, och att allt inte står och faller med ens yrkesmässiga framgång. Livet handlar om så mycket mer än det.
    • Buzzfeed artikeln How Millennials Became the burnout generation, som relaterar till det som Linn Jung skrev om. Om varför vi egentligen prokrastinerar, om att vi aldrig får en riktig paus för att vi aldrig är ”off the clock” i och med sociala medier, om att unga människor jobbar så mycket hårdare idag men ändå tjänar mindre, blir utbrända. En väldigt lång men väldigt läsvärd artikel.
    • Sandra Beijers inlägg där hon svarar på frågan om varför hon inte uppmärksammade Internationella kvinnodagen på sin blogg. Jag förstår precis hennes tankar om att hon inte vill publicera något bara för att vinna poäng hos sina läsare och att hon inte ska behöva stå till svars för det. Det var ungefär samma sak som skavde i mig när alla skrev i princip samma saker om Black Friday. Jag antar att det lätt blir ett sådant klimat, framförallt i sociala medier som ju inte direkt ger mycket utrymme för att resonera, vrida och vända på saker, utan man ska helst positionera sig fort. Och så sällar man sig till ett visst läger där total konformitet råder och det är ju föga utvecklande. Okej, jag kanske överdriver lite nu. Men ungefär så känns det ibland. Nina Åkestam skrev också om detta i hennes bok Feministfällan. ”Positionerna är så låsta att vi vet precis hur alla kommer att reagera på en debattartikel eller ett tv-program innan det ens har publicerats.”

    Sandra Beijer skriver också i ett tidigare inlägg om hur skönt det var att slippa sitt kommentarsfält då bloggen låg nere under ett par dagar. Att slippa höra hur problematisk hon är, etcetera. Förstår ärligt talat inte hur hon orkar, detta att ha så mycket förväntningar på sig och kontinuerligt få kritik för saker hon säger eller gör. Jag hade nog gått sönder för länge sen.

    • Slutligen denna artikel, om en kille som blir arg och hotar med att stämma ett företag då han tror att en bild föreställande honom används för att bevisa att alla hipsters ser likadana ut, men det visar sig att det faktiskt inte är han på bilden. Touché. Skrattade högt åt detta. Är han månne urtypen för den vita kränkta mannen?

     

  • Det vardagliga

    Världens godaste rödbetspaj med fetaost och karamelliserad rödlök

    Idag kommer något så ovanligt som ett recept på bloggen. Det här är nämligen en matpaj som är vansinnigt god och dessutom en alldeles egen kreation (eller ja, min sambos om jag ska vara helt ärlig).

    PAJDEG

    125 gram smör

    3 dl mjöl

    3 msk vatten

    En basic pajdeg alltså. Låt smöret bli något rumstempererat, dela det i mindre bitar och lägg i en bunke.

    Addera mjölet och smula ihop alltsammans. När det är sammanblandat så är det dags för tre matskedar vatten, och sedan formar du det till en deg. Obs! Degen ska inte knådas för mycket utan bara så att den håller ihop. Pajdeg vill man inte ha överarbetad.

    Ställ kallt i minst 30 minuter innan du trycker ut den i en form. Eller ställ den kallt efter att du tryckt ut den om du vill, huvudsaken är att den står kallt innan den åker in i ugnen. (Jösses vad jag är dålig på att skriva enkla recept.) Moving on…


    FYLLNING

    5-6 rödbetor

    2 rödlökar

    1 paket fetaost

    3 msk Balsamvinäger

    2 msk råsocker eller strösocker

    3 ägg

    3 dl valfri mjölk (brukar använda havre)

    Timjan eller persilja


    Sätt ugnen på 200 grader.

    Förgrädda pajskalet i 10 minuter.

    Sätt igång med att tärna rödbetorna, lägg dem på en bakpappersklädd plåt, salta och peppra.

    Rosta i ugnen ca 30 minuter eller tills de börjar kännas mjuka.

    Halvera och skiva rödlöken tunt, stek i olja på medelvärme. Den ska bli mjuk och glansig men inte brännas.

    Tillsätt socker och rör tills det lösts upp. Häll på balsamvinäger, låt stå och puttra i cirka 10 minuter, tills balsamvinägern har reducerats lite och det ser ut som en härlig kladdig sörja, ungefär såhär:

    Karamelliserad lök gör sig inte så bra på bild märkte jag, men tur att det smakar godare än det ser ut.

    Vispa samman 3 ägg och 3 dl mjölk till en äggstanning. Glöm ej salt och peppar.

    Lägg de ugnsrostade rödbetorna i pajskalet, täck med karamelliserad rödlök och smula sedan över fetaosten.

    Häll på äggstanningen. Toppa med timjan eller någon annan god ört. Idag hade jag färsk persilja och salvia, det funkade utmärkt.

    Grädda i ugnen ca 25 minuter, tills äggstanningen har stelnat och pajen är gyllenbrun.

    Ät upp och njut.

    1

  • Litteratur

    Recension: Testamente av Nina Wähä

    Nina Wähäs nya roman Testamente är ett storslaget familjeepos, myllrande och färgstarkt, och hon håller ett stadigt grepp om läsaren fram till sista sidan. Det handlar om familjen Toimi. Tiden är åttiotalet, platsen Aapajärvi i Tornedalen. Berättelsen tar sin början med att Annie, den äldsta systern, motvilligt återvänder hem till Tornedalen. Där är det något som ligger i luften, hemligheter som uppdagas och något slags uppgörelse som stundar.

    Vi får lära känna tolv syskon, eller fjorton om man räknar de två som har dött, en förtryckande far och en mor som har nått sin gräns. Och när jag säger lära känna så menar jag verkligen lära känna, för Nina Wähä gräver sig in på djupet hos varje karaktär och trots att de är så många så lyckas hon ge dem alla tillräckligt med utrymme. Varenda en känns komplex, levande, varsamt mejslad. Pentti, fadern, är som en ond mörk kraft kring vilken resten av familjen ständigt cirkulerar, förhåller sig. ”Hans hjärna var som ett minerat landskap. För den utomstående fanns ingen logik men för hans barn, som vuxit upp och fostrats av detta, så visste de exakt hur han skulle reagera i varje given situation.”

    Porträttet av Siri, modern, är ömsint och rått, och Nina Wähäs gestaltning av moderskapet som sådant är lysande. Men också hur Siri som femtio-någonting försöker finna sig själv på nytt, och upptäcka sin sexualitet, inse att hon faktiskt har en egen sexualitet, efter åratal i ett äktenskap där den inte fått något utrymme alls. ”Genom det tunna nattlinnet såg hon konturerna av sin kropp. Hon strök med händerna över brösten, ner över revbenen, förbi midjan och stannade så vid höfterna. Så stod hon och speglade sig, vred och vände på sig. Går det att älska mig? tänkte hon. Finns jag?”

    Genom en tydlig berättarröst, som med jämna mellanrum träder fram och talar direkt till läsaren, får vi följa de olika karaktärerna och historien vecklar på så vis ut sig i många förgreningar, för att sedan återkomma till roten, till Tornedalen och barndomshemmet.

    Det är komplexa frågor som både uttalas och går att läsa mellan raderna i Wähäs roman. Vad är det som avgör vilka vi blir som människor? Hur kommer det sig att vissa stannar på samma plats hela livet medan andra knappt kan vänta med att ta sig därifrån? Frågor om arv och miljö, om tillhörighet och längtan bort.

    Handlingen drivs framåt av hemligheter, av att nya saker uppdagas, och berättaren placerar ut små ledtrådar och cliffhangers, ofta genom att tala direkt till läsaren. Det skapar en spänning och ett driv i texten men samtidigt har Nina Wähä ett språk som man vill insupa, läsa långsamt och njuta av. ”Han mindes den tidiga barndomen som genom ett draperi, likt dem som skiljer patienter åt på sjukhusen. Att det funnits en sorg, och en tyst gråt, men han kunde nästan inte skilja det från en dröm. Kanske var det bara en dröm?”

    Jag ville inte sluta läsa om den dysfunktionella familjen Toimi och deras förehavanden, och den redan gedigna romanen kunde för min del gärna ha fortsatt i ytterligare ett par hundra sidor.

    TESTAMENTE

    Författare: Nina Wähä

    Förlag: Nordstedts

    Finns att köpa här och här. 

  • Det vardagliga

    Att gå på festival och känna sig alldeles för mainstream

    Då var det återigen måndag. Inte för att det brukar kännas så värst mycket som måndag i min tillvaro när jag inte jobbar. Men just denna måndag skrev jag faktiskt en veckoplanering och gick igenom vad jag ska få gjort under veckan vad gäller skrivande och övriga uppgifter. Det kändes tillfredställande och en kan ju bara hoppas att jag fortsätter vara såhär strukturerad.

    I ett försök att pigga upp mig själv så satte jag på mig läppstift och inkluderade en flamingo i min outfit. Det fungerade förvånansvärt bra.

    Något som gjorde mig ännu gladare idag var denna veganska peppermint slice (vet inte riktigt vad den kan kallas på svenska). Det är i alla fall en botten med mörk lite kladdig choklad, i mitten en kräm som smakar mint, och choklad ovanpå. Lite som after eight men hundra gånger bättre. Åt den för första gången för en vecka sedan och har typ tänkt på den dagligen sedan dess.

    I lördags var vi på musikfestival i Waitati som ligger en bit utanför Dunedin. Det var en festival för alla åldrar så den pågick från 11 på förmiddagen till 11 på kvällen. Vi var dock hemma långt före dess.

    Jag kände mig oerhört mainstream och ocool på festivalen. Har ju varken dreads eller hippiebrallor. Jag heter inte något i stil med Rain och jag röker inte gräs. Men vi hade en väldigt fin dag ändå.

    Tyckte det här var en rätt så rolig idé. Rave för barnen.

    Blev överlycklig när jag såg att min favvo foodtruck var på plats. Beställde det vanliga – halloumi på rotibröd med chili, syltad rödlök och annat smått och gott. Friterad halloumi och friterat bröd, mmm.

    Här kunde man slå sig ner och konversera med någon utifrån Proust questionnaires, ett personlighetsquiz som författaren Proust utformade och som ska avslöja ens sanna jag eller nåt sånt. Blev dock inget konverserande för min del. Kanske snor jag quizet till bloggen istället.

    Kreativiteten flödade.

    Jag träffade ett flertal personer som jag känner (eller ja, bekanta) och tänkte efteråt att jag faktiskt börjar få ett sammanhang och känna mig lite mer hemma här. Sakta men säkert. Det känns fint.