Vardag

Att jobba känns som semester

Jag har som sagt börjat jobba igen den här veckan. Och hur har det gått då, undrar ni? Jo, jag kan tala om att jag idag, efter att återigen ha varit själv med barnen i två dagar, kan konstatera följande: att vara på jobbet är som semester i jämförelse.

Jösses. Jag älskar mina barn, men herregud så påfrestande dagarna med dem kan vara ibland. En snart fyraåring som har blivit besatt (ja, besatt!) av att springa, vilket så klart bör uppmuntras, men det är ju inte som att han vill springa själv. Jag ska helst tävla med honom. Hela tiden. Och om jag inte tävlar själv ska jag ta tid på honom och heja på och råkar jag glömma att heja på så är jag illa ute! Till slut har jag lust att skrika: inga fler lopp!!! Ungefär så, som en annan hysterika.

Lägg därtill en ettåring som är som ett litet plåster nästan jämt, förutom om han gör något av följande saker. 1. Drar ut sladden till routern, eller teven eller någon annan godtycklig sladd. 2. Tar sig in till toaletten för att bokstavligen slicka på toalettringen. 3. Stoppar annat i munnen som inte hör hemma där.

Ja, ni förstår ju att jag blir trött. Och att jag längtar efter jobbet på måndag så jag kan få lite lugn och ro.

Gulliga yrväder ändå.
7

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *