Allmänt

Att hitta nya vänner

Nu har jag börjat skriva några ord och raderat dem direkt, ungefär tio gånger om. Vad är det frågan om? Det står liksom still i huvudet, och konsten att skriva en inledning är visst något jag inte bemästrar för tillfället. När jag väl kommer igång så blir jag dessutom avbruten, som alldeles nyss till exempel när Lockie stod med en full vattenflaska vänd upp och ner över huvudet och glatt utbrast att han ska vattna sig själv för han är en blomma. Alltid är det något.

Ett par timmar senare. Lugnet har infunnit sig i vårt hus (dvs båda barnen sover). Jag sitter i soffan med ett av barnen sovandes på mig. Vågar inte lägga ner honom för jag vet att han förmodligen vaknar efter ca fem minuter. Igår kväll var kanske den värsta kvällen hitintills beträffande lillens sömn och allmänna humör. Men strunt samma, ska inte gå in på detaljer, för jag inser nu när jag skriver detta att det kanske är ganska ointressant att läsa om andra barns sovvanor.

Kan ju skriva något om hur dagen har varit istället. Vi har varit på Playcentre idag, där som vi brukar hänga två dagar i veckan. Jag tror att jag skrev i ett annat inlägg att det är ungefär som en öppen förskola, men det stämmer inte helt och hållet. Skulle säga att det är mer som ett föräldrakooperativ. De flesta stannar där med sina barn, men är barnet över två år så kan man lämna dem under förutsättning att man stannar kvar och hjälper till någon annan dag. Så alla hjälps helt enkelt åt med alla barn, och det är alltid en pedagog där. Tycker att det är en bra grej för oss eftersom Lockie får möjlighet att leka med andra barn plus att jag får chansen att träffa andra föräldrar i området. Eller ja, andra mammor. Tror att det är en pappa där bland ett stort gäng mammor. Så jämställt är det alltså i det här landet. Men det är en annan diskussion.

Jag har i alla fall träffat ett par stycken där som jag gärna skulle vilja umgås lite mer med, men jag tycker sånt där är så jäkla svårt. Att ta steget liksom. Önskar ibland att det kunde gå lika lätt som när man var barn eller tonåring och bara började hänga. Inga konstigheter. Det behöver det ju inte vara nu heller i och för sig, det är väl bara jag som gör det svårt för mig själv. Jag får försöka släppa på den där spärren och bjuda över dem på en kopp kaffe eller nåt. Vi har ju ändå bott här i ett år nu, så det kanske är på tiden att jag försöker utveckla mitt sociala liv. Annars vet jag inte om jag kommer stå ut med att bo såhär långt bort från familj och vänner. Jag har aldrig varit en person som behöver (eller orkar med) ett stort socialt nätverk, utan är ganska nöjd om jag har ett par eller några nära vänner. Och det borde jag väl kunna hitta här, hoppas jag.

Nu är visst klockan nästan läggdags. Inser att jag har skrivit på det här inlägget till och från hela kvällen, och att resultatet blev synnerligen ointressant. Jaja, så kan det få vara ibland. Här kommer en bild på min urgulliga bebis som kompensation:

Knubbiga bebislår alltså. Livets bästa.

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *