Det vardagliga

Att gå på festival och känna sig alldeles för mainstream

Då var det återigen måndag. Inte för att det brukar kännas så värst mycket som måndag i min tillvaro när jag inte jobbar. Men just denna måndag skrev jag faktiskt en veckoplanering och gick igenom vad jag ska få gjort under veckan vad gäller skrivande och övriga uppgifter. Det kändes tillfredställande och en kan ju bara hoppas att jag fortsätter vara såhär strukturerad.

I ett försök att pigga upp mig själv så satte jag på mig läppstift och inkluderade en flamingo i min outfit. Det fungerade förvånansvärt bra.

Något som gjorde mig ännu gladare idag var denna veganska peppermint slice (vet inte riktigt vad den kan kallas på svenska). Det är i alla fall en botten med mörk lite kladdig choklad, i mitten en kräm som smakar mint, och choklad ovanpå. Lite som after eight men hundra gånger bättre. Åt den för första gången för en vecka sedan och har typ tänkt på den dagligen sedan dess.

I lördags var vi på musikfestival i Waitati som ligger en bit utanför Dunedin. Det var en festival för alla åldrar så den pågick från 11 på förmiddagen till 11 på kvällen. Vi var dock hemma långt före dess.

Jag kände mig oerhört mainstream och ocool på festivalen. Har ju varken dreads eller hippiebrallor. Jag heter inte något i stil med Rain och jag röker inte gräs. Men vi hade en väldigt fin dag ändå.

Tyckte det här var en rätt så rolig idé. Rave för barnen.

Blev överlycklig när jag såg att min favvo foodtruck var på plats. Beställde det vanliga – halloumi på rotibröd med chili, syltad rödlök och annat smått och gott. Friterad halloumi och friterat bröd, mmm.

Här kunde man slå sig ner och konversera med någon utifrån Proust questionnaires, ett personlighetsquiz som författaren Proust utformade och som ska avslöja ens sanna jag eller nåt sånt. Blev dock inget konverserande för min del. Kanske snor jag quizet till bloggen istället.

Kreativiteten flödade.

Jag träffade ett flertal personer som jag känner (eller ja, bekanta) och tänkte efteråt att jag faktiskt börjar få ett sammanhang och känna mig lite mer hemma här. Sakta men säkert. Det känns fint.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *