Allmänt

Att föreställa sig det värsta

Tisdag morgon. Jag dricker min andra kopp kaffe, Paw patrol står på teven i bakgrunden, treåringen sprider ut pyssel på soffbordet, bebisen ligger i min famn och snuttar och sover om vartannat, jag börjar vakna till, känna mig redo att ta mig an dagen.

Tänker på att jag måste åka till banken snart, vilket känns som ett enormt åtagande just nu. Funderar på om det finns något inne på banken som treåringen kan råka ha sönder eller om det är relativt safe. Jag måste ta ut pengar eftersom båda våra visakort har spärrats efter att vi upptäckte att flera transaktioner dragits från Apple, fastän vi inte köpt något. Hände tydligen Todds syster, det började med små transaktioner och slutade med att de tagit typ 800 dollar. Så vi spärrade korten och inväntar nu nya.

Igår upplevde jag förresten en kort stund av total förskräckelse. Lockie var ute och lekte medan jag tog reda på disken. Vanligtvis kommer han in direkt och vill att jag ska följa med (försöker uppmuntra honom att leka lite mer själv ibland, men det går sådär). Efter kanske fem minuter började jag bli lite nojig, trots att han aldrig tidigare fått för sig att öppna grinden och gå ut på gatan. Det har dessutom rapporterats flera incidenter på sistone om att någon har närmat sig barn utanför skolor och förskolor i Dunedin, och med detta i bakhuvudet kände jag mig inte direkt lugnare.

Jag såg framför mig hur någon åkte förbi i en bil och tog honom med sig. Så jag skyndade ut, upptäckte att grinden var öppen och att han inte var inom synhåll. Skrek hans namn och började springa mot grinden, varpå jag snabbt hör ett ”he’s here, he’s fine!” Han hade gått till grannen som bor i huset intill, och där lekte han så nöjt med grannens fyraåring och hjälpte till att rensa trädgården, själv stod jag där med hjärtklappning och kände mig som världens mest oansvariga förälder.

Om något skulle hända mina barn, jag orkar knappt tänka den tanken. Ändå föreställer jag mig scenarion där något händer, som en tvångstanke. Tills det blir fysiskt obehagligt och jag måste liksom skaka av mig tanken, skaka av mig ångesten. Tänker på när jag var sju år och en man satt och väntade i en bil utanför min skola. Vi bodde på landet och jag tog mig vanligtvis hem från skolan själv. När jag gick förbi sa han att han var en vän till mina föräldrar och att han var på väg hem till oss, han undrade om jag kanske ville ha skjuts hem? Jag funderade en stund men kom sedan på att jag hade min cykel. Förhoppningsvis hade jag sagt nej oavsett om jag hade cykeln eller inte, men tänker ändå ibland på vad som hade hänt om jag hade hoppat in i bilen med honom.

Jag kommer nog följa mina barn till och från skolan tills dom är tonåringar. Och sätta något slags lås på vår grind.

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *