tankar

Det här med amning

Så var det måndag igen, och därtill en miserabel sådan. Det är hagel och åskoväder. Vi kurar ihop oss inomhus och försöker hålla oss sysselsatta. För tillfället sover båda barnen och jag roar mig med att dricka kaffe och äta chokladmuffins. Och blogga.

På tal om miserabelt så känns det som att barnen turas om med att vara sjuka just nu. Felix håller precis på att återhämta sig från sin förkylning och igår började Lockie få en riktigt hemsk hosta. Låter som att det är krupp. En sån där skällande hosta och ett väsande läte när han andas. Och han som ska börja förskolan på onsdag. Får nog flytta fram det till nästa vecka. Vill att vi en gång för alla tar oss igenom den här sjukdomsperioden nu, så att vi kan vara krya ett tag åtminstone. Tills det är dags igen, och så vidare och så vidare i en oändlig rundgång av snor och hosta. The life of småbarnsföräldrar.

Och när jag ändå är inne på ämnet miserabla saker så tänker jag på Johanna Toftbys blogginlägg där hon ondgör sig över att amma offentligt. Jag undrar om hon ens menade allvar med det hon skrev? Eller om det enbart handlade om att orsaka en shitstorm och få lite publicitet. Kanske både och. Med tanke på rubriken ”Jag vill inte ha dina bröst i ansiktet!” så är det ganska uppenbart att hon är ute efter att provocera. Bröst i ansiktet?! Nej jag vet inte jag, men när jag ammar mitt barn offentligt så brukar jag inte gå fram och trycka upp bröstet i ansiktet på folk som sitter i närheten. I så fall kan jag förstå att de skulle ta illa vid sig. I annat fall, håll tyst och låt barnet få sin mat. Det är både sorgligt och alldeles befängt att uttrycka sig på det sättet om en mamma som ammar sitt barn. Att hon dessutom påpekar att det hade varit okej om det var ett spädbarn, men en ettåring? Det går inte för sig. Även om amningen inte sker enbart i syfte att ge barnet mat, utan för att ge barnet tröst och närhet SÅ ÄR DET OCKSÅ OKEJ. Oavsett om barnet är tre veckor eller ett år. Eller två år. Det är helt ovidkommande.

Jag har inte ens öppnat kommentarsfältet på hennes blogginlägg för jag orkar inte läsa en enda av de nästan fyrahundra kommentarerna. Nu förutsätter jag förvisso att majoriteten av de som kommenterat INTE håller med henne, men jag är övertygad om att det finns en hel del idiotiska kommentarer också. Alla dessa åsikter om amning, det är så tröttsamt! Damned if you do, damned if you don’t. Du ska helt klart amma, för du vill väl det bästa för din bebis? Men gör det diskret, annars kan du väcka anstöt. Och för allt i världen, amma inte ditt barn för länge. Du ska veta vart gränsen går, vad som anses lagom och måttfullt och vad som anses överdrivet eller till och med äckligt. Det säger något om vilken kvinnosyn som fortfarande råder. Jag blir helt uppgiven. Och arg och ledsen. Denna konstanta granskning av en grej som borde vara helt upp till varje enskild kvinna. Man ska få amma så kort tid eller så lång tid man vill. Och precis exakt vart man vill. Så enkelt borde det vara. En icke-fråga, en självklarhet. Varför är det inte det? Varför har vi inte kommit längre?

Nu blev det visst en ganska lång rant om detta när jag egentligen mest ville säga att Underbara Clara skrev ett så klockrent svar. Tur att det även finns kloka människor med vettiga åsikter därute, när man håller på att tappa hoppet om samtiden.

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *