Allmänt

So I say thank you for the music

Jag insåg för ett tag sedan att mitt musiklyssnande har minskat drastiskt de senaste åren, förmodligen sedan jag fick barn. Och när jag säger musik inkluderar jag alltså inte Arne alligator, imse vimse spindel eller andra sånger som lyssnas på in absurdum. Har noll koll på ny musik. Eller jo, jag har såklart koll på musiken jag hör på radio var och varannan dag. Men 90% av den är ganska odräglig och jag önskar att jag inte hade koll på den. Drömmer mig ibland tillbaka till när jag gick omkring med lurar i öronen och kunde försvinna in i mitt egna universum en stund.

Därför har jag bestämt mig för att börja spela musik hemma varje dag, något som jag verkligen måste aktivt påminna mig själv om. Det glöms liksom lätt av mitt upp i alla andra sysslor och måsten. Som tur är gillar Lockie oftast musiken jag spelar, speciellt George Ezras senaste album. För övrigt var vi på hans spelning i Stockholm och då låg Lockie i magen och lyssnade. Kanske därför han gillar det? Lite långsökt måhända, men jag gillar ändå kopplingen.

Annars då? Lockie har bestämt sig för att skippa sin tupplur på dagen. De senaste dagarna har han bestämt hävdat att han inte är trött och sedan kliver han ur sängen. Vad kan en göra åt det liksom? Kan ju inte tvinga barnet att sova. Dessutom är det väl hög tid för han är ändå snart tre år. Jag antar att jag har hållit fast vid dessa små stunder av lugn som hans dagsvila innebar, nu när jag är hemma med båda barnen. Men nu är det alltså över, vad det verkar. Igår resulterade den uteblivna sömnen i en eftermiddag som var allt annat än behaglig för alla inblandade och han stöp i säng klockan sex.

Idag har det blåst isiga vindar här. Imorse haglade det, sedan tittade solen fram, sedan regnade det. Och så vidare. Vädret här just nu kan jämföras med aprilvädret i Sverige. Svårt att planera vad en ska ta sig för alltså. Vi tog en promenad ner till ett litet kafé medan det var uppehåll. Såg de mörka molnen på himlen och tänkte optimistiskt att de nog är på väg bortåt. Det var de inte. Men vi hann hem innan det öste ner, fick några droppar på oss bara.

Svårt att se på den här bilden hur brant det är, men allra längst upp bor vi. Idag var första gången som jag drog Lockie upp i vagnen samtidigt som jag bar Felix i sjalen. Fick stanna efter halva vägen och pusta en stund, och hade väldigt ont i benen när vi var framme. Kommer nog aldrig vänja mig vid dessa backar i Dunedin. Några gator härifrån ligger Baldwin Street, den brantaste gatan i världen. Har ej gått uppför den ännu, och om jag någon gång skulle få för mig att göra det så blir det definitivt utan barnvagn.

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *