• Litteratur

    Recension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    9789177950981_200x_jag-for-ner-till-bror.jpeg

    Karin Smirnoffs Jag for ner till bror är en säregen och lysande romandebut. Handlingen kretsar kring berättarjaget Jana, en kvinna som återvänder till den Västerbottniska uppväxtorten Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade tvillingbror. Samma kväll som hon anländer träffar hon den råbarkade och något vilda konstnären John, som hon sedermera inleder ett stormigt förhållande med. Han målar tavlor som leder till att Janas förflutna börjar komma upp till ytan, traumatiska minnen som hon hade förträngt kommer tillbaka. Återblickar till en svår barndom präglad av våld, alkoholism och incest, varvas med nutiden och mystiken kring mordet som nyligen inträffat i byn.

    Allteftersom tillkommer nya ledtrådar i Janas försök att komma till botten med vad som hänt, gällande såväl mordet som sitt eget förflutna, men olika sanningar ställs hela tiden mot varandra. ”Nu var jag där igen. Berättelse mot berättelse och jag i mitten som en skiljedomare. Två fyllon med minnesluckor på varsin sida om sanningen.” Berättelsen vecklar ut sig nästan som en pusseldeckare. Men det är framförallt Janas inre och hennes medvetande som driver berättelsen framåt, i en ström av tankar och iakttagelser, ofta utan vare sig punkt eller kommatecken.

    Smirnoffs berättarstil är rakt på sak och direkt, vilket skapar mycket humor i en annars rätt så becksvart historia om en barndom full av misär. Vi har den så kallade fadren som är brutal på ett närmast tyranniskt vis, och sedan den fromma modren som anser att förlåtelse och tillbedjan är det allra viktigaste, och att familjen bör hålla ihop oavsett vad som sker. Till slut vet man inte vad som är mest tragiskt – hans beteende eller hennes sätt att ta honom i försvar. ”Varje gång jag sa förlåtelse såg jag hennes blåslagna ansikte under schaletten. Hur hon låtsades att allt var bra och såg bort när det kom till vår tur. Ni måste lära er att förlåta sa hon som ett mantra. Till och med gud förlät människorna när de tog hans son. Er far vill egentligen inget ont. Han vill bara ha ordning och reda.”

    Det är inte många män som framstår som sympatiska i den här romanen. De flesta både super och är våldsamma, och det tycks vara normen för Jana. Hon förvånas inte när även John förefaller vara av samma skrot och korn. Men hon ifrågasätter samtidigt att skulden skulle ligga hos henne, det psykologiska resonemanget att hon på grund av sin barndom hela tiden väljer fel män. ”Jag hade alltid tänkt att det var fel på mig. […] Däremot hörde jag aldrig att det var männens fel. Att de var alkoholiserade våldsamma svin som gav sig i lag med kvinnor och barn fast de visste att de förmodligen skulle skada dem.” Hon lägger skulden och skammen där den hör hemma.

    Jag läste nyligen att Karin Smirnoff redan har börjat skriva på en fortsättning. Det gläder mig. Hennes debut är helt briljant och jag kommer utan tvekan läsa allt som hon skriver fortsättningsvis.

    Boken finns att köpa här och här.


    Du kanske också gillar: Nora eller Brinn Oslo Brinn, Kärlekens Antarktis och Testamente.

    Vill du ha koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen

    0
  • Allmänt

    Första veckan i Sverige

    Dagarna går och nu har vi varit i Sverige i nästan en vecka. Har tänkte sätta mig och blogga flera dagar i rad nu, men vi har varit trötta allihop och har framförallt fokuserat på att bara ta det lugnt och vända rätt på dygnet. Nu, på dag sex, börjar det kännas som att vi är i fas.

    Hur gick den lilla flygresan då? Jo, den gick förhållandevis bra. Vilket alltid är lättare att säga såhär i efterhand då man inte är mitt uppe i det. När vi spenderade sex timmar på Singapore flygplats med en övertrött treåring som inte hade sovit på ungefär tjugo timmar och samtidigt var speedad av allt socker (glass, muffins, kakor som serveras på planet) då var ingen av oss vårt bästa jag. Bilresan hem från Arlanda var inte heller någon succé – barnen hade i det läget fått nog och det var gråt som avlöstes av Baby shark på hög volym och sedan mera gråt igen. Tänk vad de får stå ut med de små liven. Resa över halva jordklotet är inte vidare kul när man är liten.

    Nu bor vi hos min bror och hans familj. Kusinerna fann varandra snabbt och leker (oftast) väldigt bra, trots stunder av frustration och även lite språkförbistring. Lockie förstår ju allt som Isak säger på svenska, men svarar honom på engelska, vilket Isak inte förstår, och Lockie kan nog inte helt greppa varför Isak inte förstår honom när han pratar engelska. Oj, vilken rörig och svårförståelig mening det där blev. Men det är häftigt hur de kommunicerar så bra ändå, att språkskillnaden aldrig blir en barriär som de inte kan ta sig över. Det är fint att se dem tillsammans igen, så mycket som har hänt med dem på ett och ett halvt år.

    Vad har jag gjort mer under veckan? Varit på Mariebergsskogen och tittat på gulliga djur, ätit glas, grillat och njutit av kvällssolen, träffat kusiner som jag inte träffat på en massa år, sprungit en runda i skogen, spelat yatzy och rullat fem stycken sexor på första försöket (!). Allt sammantaget en mycket fin vecka. Det är underbart att vara hemma. Önskar att vi hade mer än fyra veckor, för jag börjar redan tänka att det kommer gå alldeles för fort.

    Något som jag däremot inte gjort under veckan är att ta bilder. Vet inte vad det är frågan om, men jag har liksom helt glömt bort. Därmed har jag tyvärr inte så många bilder att illustrera detta inlägg med. Det får bli skärpning på det området, från och med idag ska jag börja fota igen.

    5
  • Litteratur

    Tre bra böcker jag läst på sistone

    Det var länge sedan jag skrev en recension här på bloggen. Känner inte riktigt att jag har haft tid, eller jag har inte prioriterat det helt enkelt. Men jag har läst flera bra böcker som jag gärna vill tipsa om. Så jag kör på några korta boktips istället, inte riktigt lika tidskrävande som att skriva en recension.

    Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Kommer ihåg att jag kollade på den här boken på jobbet (i bokhandeln) för länge sedan, förmodligen innan den kom ut på svenska. Den har ju blivit oerhört hyllad världen över, men det var inte förrän den blev omtalad i Sverige som jag bestämde mig för att läsa den. Det är jag väldigt glad att jag gjorde. Allt jag fått lära mig är en självbiografi om hur det är att växa upp avskärmad från samhället. Familjen är mormoner och föräldrarna (framför allt pappan) tror inte på skolsystemet, han är övertygad om att regeringen är fienden och han uppehåller sig ständigt med att förbereda sig för domedagen som han vet kommer inträffa när som helst.

    Tara är sjutton år när hon går i skolan för första gången, och därefter lyckas hon genom stipendier ta sig vidare till både Harvard och Oxford. Men det är på bekostnad av familjen. Boken är lika fascinerande som den är sorglig och brutal. Tara Westover förmedlar dessutom en mångfacetterad bild av familjen. Ingen framställs som rakt igenom ond, trots det fruktansvärda som hon utsätts för, inte minst av hennes labila storebror.

    Friläge av Yrsa Keysendal är en roman om att växa upp och växa isär. Det handlar om Anna och Linda som bor vägg i vägg. De har nästan ett slags hatkärlek-förhållande till varandra. Bråkar ofta men är samtidigt oskiljaktiga. Men så uppstår en spricka, som tycks irreparabel, mellan dem. De går skilda vägar och vi får följa dem på varsitt håll.

    Det är en kort roman med mycket innehåll, om vänskap och svek och försoning. Yrsa har ett vackert och pulserande språk som verkligen tilltalar mig.

    Gå förlorad av Agnes Lidbeck. Håller på med den här just nu, men har kommit såpass långt att jag med säkerhet kan rekommendera den. I den senaste romanen av Agnes Lidbeck får vi följa den ganska osympatiska karaktären Anders under tjugo års tid. Han lever med sin fru Kristina och deras dotter Anna. Det kretsar mestadels kring hans tankar, hur han ser på sin omvärld och inte minst sig själv. Han är oerhört självmedveten, uppehåller sig vid tankar på hur han kan framställa sig själv som en god, modern man. Samtidigt är han osäker på det mesta och härbärgerar en aggression som kommer fram i sporadiska utbrott, vilka han sedan genast vill skyla över. Agnes Lidbeck är mästerlig när det gäller att grotta ner sig i det psykologiska och få fram det där som skaver.

    Sådär. Det var mina boktips, som jag såhär i efterhand känner blev ganska spretigt skrivna. Men det får gå. Böckerna är bra i alla fall. Läs dem.

    1
  • Allmänt

    Jobbsök, marknadsföring och studier

    Bebisen har äntligen somnat, storebror är på förskolan och jag slår mig ner framför datorn med en kopp kaffe och ett huvud överfullt av tankar. De senaste två dagarna har jag ägnat mig så mycket åt att fixa och dona med grejer runtomkring bloggen (marknadsföring, lära mig WordPress, SEO, etcetera) att jag har glömt bort eller helt enkelt inte haft ork till att blogga. Att läsa om SEO (search engine optimization) känns lite som att falla ner i ett djupt hål, eller en labyrint som aldrig tar slut. Det är lika intressant som det är frustrerande, just eftersom det är så invecklat. Tänker att det ändå kan vara bra att lära sig en del om det, men utan att förflytta fokuset för mycket från att skriva.

    Nu har jag i alla fall skapat en Facebooksida som ni gärna får gå in och gilla. Har även ett nytt Instagramkonto. Jag har ju ganska svårt för att promota mig själv och mitt skrivande, så de senaste dagarna har praktiskt taget varit KBT för mig. Satt i säkert fem minuter och stirrade på den där knappen på Facebook som bjuder in vänner att gilla sidan. Tänkte först: nej, jag väljer ut några stycken bara. Inte kan jag väl välja allihop? Sedan sa jag åt mig själv på skarpen, drog ett djupt andetag och klickade på ”select all”.

    Och så var det gjort. Ingen återvändo. Känslan efteråt kan närmast liknas vid känslan efter att man precis skickat iväg ett sms till någon man verkligen gillar. Pulsen gick upp en aning och jag försattes i ett tillstånd av både eufori och ångest. Okej, det var inte fullt så dramatiskt. Men nästan. Jag fixade det i alla fall och det är jag faktiskt stolt över. Kanske inte låter som en stor grej, men för mig var det.

    Tvingade min sambo att ta några bilder så att jag kan fixa en presentationsbild, men vi tvingades ge upp på grund av skrikande treåring. Sådär som det brukar bli när man ska göra något viktigt. Eller ja, så värst viktigt var det väl inte egentligen. Vi hann få till några stycken i alla fall.

    Idag har jag även helt oplanerat sökt ett jobb. Såg i ett inlägg i facebookgruppen Litteraturgäris att Bonniers söker lektörer, så jag slängde snabbt iväg ett mejl. Ett jobb som är på distans och vid behov. Det vore perfekt för mig just nu, så hoppas hoppas.

    Som om inte det vore nog så sökte jag igår till masterprogrammet Media and communication studies på Malmö högskola. Eftersom det är ett internationellt program så kan jag läsa det när jag bor här. Det är dock väldigt oklart om jag kommer tacka ja, ifall jag ens kommer in. Vet dessutom inte om jag kan få CSN när jag inte bor i Sverige? Men nu har jag i alla fall sökt. Ska bara skicka in två dokument – ett om vilka erfarenheter jag har som kan förbereda mig för programmet och ett så kallat letter of intent, det vill säga vad jag har för avsikter och mål med studierna.

    Imorgon ska jag ägna mig åt att städa huset och få det någorlunda presentabelt innan våra gäster från Sverige kommer hit. Bara tre dagar kvar nu!0

  • Allmänt

    Bloggflytt och frustrationer

    Jag känner mig för tillfället både tankspridd och på samma gång lite exalterad, eller kanske* förväntansfull, vilket resulterade i att jag inte kunde somna igår kväll. Låg och stirrade upp i taket medan det ryckte i ben och armar. Och imorse tvättade jag håret med duschkräm, insåg jag efter att jag sköljt ur det. Hade dessutom inget balsam kvar. Håret kändes synnerligen strävt när jag klev ur duschen.

    Denna kväll och gårdagskvällen har jag till största del gett mig hän åt att försöka lära mig WordPress.org och kommit till insikten att det är både svårt och frustrerande. Är alltså i processen att ge den här bloggen ett nytt hem. Men förutom att bara lära sig allt, så finns det ju så många val och beslut att fatta! Hur vill jag att sidan ska se ut, vad vill jag förmedla, och så vidare, och så vidare. Har så många fönster öppna samtidigt att jag till slut blir helt desorienterad.

    Och alla dessa WordPress teman! Tusentals olika teman, och därefter tusentals olika fonts att välja på när jag ska försöka mig på att göra en header. Scrollar till bedrövelse och min ambivalens vet inga gränser. KAN NÅGON BARA VÄLJA ÅT MIG, JAG ORKAR INTE MER. Så känner jag. Kan jag få knäppa med fingrarna och ha en estetiskt tilltalande blogg som jag sedan kan ägna mig åt att fylla med innehåll? Kan någon vänlig själ fixa det åt mig? Tack på förhand. Jag har tyvärr inga pengar att betala med.

    Nej då, jag ska nog fixa detta. Den kanske inte blir perfekt, men man måste ju börja någonstans.

    Idag hade jag förresten något så fantastiskt som egentid med min treåring. Det blir ju inte så mycket av den varan sedan en viss tidskrävande mamma-behövande bebis kom in i våra liv. I ärlighetens namn så var det nog första gången som vi var ute bara vi två i ett par timmar sedan lillebror föddes. Och det är ju snart fem månader sedan! Det var verkligen på tiden alltså, och välbehövligt för oss båda. Satt på en uteservering en stund och delade på en bulle. Han kröp upp i knäet på mig och påtalade gång på gång hur mycket han tycker om mig. Så fint att få ha den stunden när det känns som att vardagen ofta är kantad av konflikter nuförtiden.

    Och en sak till, innan jag avrundar. Igår när jag lämnade av på förskolan så inträffade en rolig grej. Jag sa hejdå till min son och hör plötsligt en tjej bredvid mig säga: pratar du svenska?! Hon var alltså från Sverige hon också. Så vi bytte nummer och ska ses och ta en fika någon dag. Vad är oddsen för det? Barnen i samma ålder dessutom. Roligt!

    Nu ska jag fortsätta ägna mig åt att fixa iordning min sida, och med största sannolikhet slita mitt hår ett antal gånger.

    *autocorrect ville ändra kanske till könskriget när jag tryckte fel på en bokstav. Totalt irrelevant info men också ganska märkligt, därav noteringen.0

  • Allmänt

    När jag valde vilken stad jag skulle bo i

    Har inte deltagit i Kajsons bloggjulkalender än, men jag hoppar in ändå och skriver ett inlägg. Jag har ju bott i en del olika städer så jag kände mig inspirerad att skriva om det. När jag läser igenom efteråt känns det som att varje stad är som olika liv jag har levt, varje flytt har varit början på en ny era. Precis som det brukar vara antar jag. Jag har dock inte räknat med de gångerna jag flyttade som barn – då hade nog listan blivit för lång.

    Göteborg. Jag var nitton år när jag flyttade hemifrån, från Karlstad till Göteborg. I ett år (som kändes som världens längsta) efter gymnasiet bodde jag fortfarande hemma och jobbade extra med att städa trappuppgångar. När jag inte jobbade låg jag på mitt rum och läste, skrev, eller umgicks med min dåvarande pojkvän. Det var han som jag flyttade med. Jag minns inte varför valet föll på Göteborg, men vi skulle båda studera och det kändes som ett bra alternativ. Jag hade kommit in på litteraturvetenskap, och det kändes så starkt att hela livet låg framför mig. Äntligen skulle jag få uppleva nya saker, träffa nya spännande människor. Säga adjö till skurmoppen och trappuppgångarna. Jag vågade knappt tänka på det av rädsla att det skulle tas ifrån mig på något sätt. Mamma grät när vi packade in det sista i bilen och kramades hej då. Jag var den sista av alla fem barnen att flytta hemifrån.

    Melbourne. Efter tre år i Göteborg var jag singel, bodde tillfälligt hos min jobbarkompis och hade tagit ett studieuppehåll. Det var nog min roligaste och på samma gång mest vilsna och ångestfyllda period i livet. Jag hade en hund också, som jag skaffade tillsammans med mitt ex. Och plötsligt var jag tvungen att omvärdera allt som jag tidigare hade planerat och som jag ville göra. Tog det ofattbart svåra beslutet att omplacera min hund (skulle kunna skriva ett helt eget inlägg om det – det svåraste beslutet jag tagit.) Hur som helst, jag ville iväg någonstans. Upptäcka världen och allt det där. Tänkte att om jag inte gör det nu så kommer jag aldrig göra det. Så jag började göra research, valde mellan Australien och Kanada och Nya Zeeland. Min bror hade precis varit i Australien, bland annat Melbourne. Och det var nog mest det som gjorde att jag valde den staden. Fixade ett working holiday visa och i oktober 2008 begav jag mig.

    Sundsvall. Lite oväntat att jag skulle hamna där av alla ställen. Efter nästan två år i Melbourne hade mitt andra jobbvisum snart gått ut och det var dags att återvända hem. Hade då träffat min nuvarande fästman, som planerade att komma till Sverige några månader efter mig. Väl hemma bodde jag hos mina föräldrar i Karlstad ett tag medan jag sökte lägenhet i Göteborg. Hade förstås sjukt svårt att hitta boende och började tappa hoppet. Jag åkte upp och hälsade på en av mina bästa vänner som bor i Sundsvall. När hon föreslog att jag skulle flytta dit istället så nappade jag på den idén. Fick bo hos dem tills jag hittade något eget. Älskade att bo ute på landet, hjälpa till med hästarna, sitta i sadelkammaren med M på kvällarna och putsa sadlar, dricka ett glas rödvin och prata bort hela kvällen. Efter efter par månader hittade jag en lägenhet, i november åkte jag ner till Stockholm och hämtade Todd som kom med flyget från Melbourne. Det var snöigt och kallt i Sundsvall och han blev nog lite chockad över den radikala förändringen. Jag jobbade som personlig assistent och på hemtjänsten. Todd fick efter ett par månaders jobb som snöskottare. Han, som typ aldrig hade upplevt riktig vinter, skottade nu snö från taken.

    Lägenheten i Sundsvall. Fortfarande den finaste lägenhet jag bott i.

    Göteborg igen. Vi blev dock inte kvar i Sundsvall så länge. Snön tog ju slut och Todd stod återigen utan jobb. Vi ville till Göteborg. Till slut fick jag tag på en andrahandslägenhet i Krokslätt och i maj 2011 gick flyttlasset från Sundsvall till Göteborg. Där bodde vi kvar till hösten 2017.

    Dunedin. Och här bor vi alltså nu. Efter sju år i Sverige ville Todd hem till Nya Zeeland. Vi hade pratat om det många gånger, men det var först nu som vi båda var på samma nivå och kände att det var dags att ge det en chans, om vi någonsin skulle göra det. Har skrivit ett blogginlägg om hur det var att gå igenom hela den processen, med visumansökningar och allt. Anledningen till att det blev just Dunedin är för att Todd har bott här förut och han har familj här, så det kändes som ett naturligt val.

    Nu blir det förhoppningsvis inte någon flytt på ett tag, även om jag stundtals inget annat vill än att flytta hem till Sverige igen. Får glädjas åt att vi ska åka dit och hälsa på om bara några månader. Just nu är det här hemma, och det är en rätt så vacker plats att kalla hem.

    Detta är en del i Kajsons julkalender som du kan läsa mer om här.0

  • Litteratur

    Tre boktips plus tre böcker som jag vill läsa

    Först och främst måste jag beklaga mig lite över denna evinnerliga sjukdomsperiod. Minns inte längre när den började och jag börjar först nu, när antibiotikan is working it’s magic, se ett slut på eländet. Det hela började med sjuk och hostande bebis, sedan fick treåringen ögoninflammation, jag fick halsfluss, treåringens ögoninflammation övergick i svinkoppor OCH halsfluss. Kom igen, liksom. Han är vanligtvis aldrig sjuk, kan räkna på ena handen hur många gånger han har haft feber, och nu kommer varje tänkbar åkomma på en gång känns det som. Okej, jag överdriver lite nu. Men jag är så trött på det här. Nu borde i alla fall antibiotikan råda bot på oss eländiga varelser. Dessutom har det regnat ihärdigt i åtminstone en vecka nu, säkert längre. Vilket kanske är lika bra när en ändå är sjuk och inte orkar ta sig ut. Men det har liksom lagt ett extra lager av gråhet över vår redan glåmiga tillvaro. Känner att vi behöver köra en detox efter en period av orimligt mycket iPad och TV-tittande. Har nästan glömt bort hur man sysselsätter sig själv och barnen utan en skärm. Vi får väl gå ut i naturen och känna att vi lever, typ.

    Då så, då var min klagosång avklarad. Nu till någonting roligare, nämligen några boktips. Jag är fortfarande inne i en fantastisk läsperiod och vill bara läsa hela tiden, sjukdom och trötthet till trots. Helt otroligt. Här kommer några bra böcker jag har läst på sistone:

    • Skrivliv av Gun-Britt Sundström. En bok som består av utdrag ur Gun-Britt Sundströms dagböcker från 1965 – 78. Vi får ta del av perioden då hon romandebuterar och etablerar sig som författare och skribent, och allt som händer runtomkring. Jag är i likhet med många andra utomordentligt förtjust i hennes roman Maken, så jag såg verkligen fram emot att läsa Skrivliv. Att få gå in bakom kulisserna. Om mina förhoppningar på boken infriades? Utan tvekan. Det är en njutning att få ta del av hennes pricksäkra formuleringar, skarpa humor och intelligenta tankegångar; i synnerhet kring skrivandet och författarrollen. Älskar hennes reflektioner och hennes iakttagelseförmåga. Jag önskar att jag kunde få sätta mig ner med henne, dricka en kopp te, och samtala i flera timmar.
    • Handbok för städerskor av Lucia Berlin. En novellsamling som till stora delar består av självbiografiska berättelser, eller åtminstone glimtar ur författarens liv. Det är ofta vardagligt men inte utan en komplexitet, varje novell nästlar sig liksom in och lämnar kvar något i mig. En eftertanke eller en känsla. Och språket – så makalöst bra. Med formuleringar som ”ögonfransarna kastade taggiga skuggor på de avtärda kinderna”.
    • Kända och underliga ting av Teju Cole. En essäsamling vars ämnen kretsar kring foto, skrivande, litteratur, resor, rasism, politik. Teju Cole glider från det ena ämnet till det andra och uppvisar tydligt att han är beläst och insatt i de ämnen som han avhandlar. Ett minus är att han vad gäller konst och litteratur till största del refererar till män. Dock föga förvånande. Det är hur som helst tankeväckande och givande läsning.

    Det var mina tips. Nu till de tre böcker som jag tänker att jag ska läsa härnäst, med Augustpriset i åtanke:

    • Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. En debutroman som har fått fantastiskt fina recensioner.
    • Mammorna av Alexandra Pascalidou. En reportagebok där vi får möta 20 mammor från de fattigaste och mest utsatta områdena i Sverige. Om våldet, kampen och kärleken till barnen. Känner att jag får en gråtklump i halsen bara av att läsa om den här boken.
    • Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson. Om internet och hur Silicon Valleya visionärer har banat väg för en antidemokratisk revolution. Har fått blandade recensioner, men jag är ändå sugen på att läsa den.

    0

  • Allmänt

    Min förlossningsberättelse

    Nu har jag äntligen skrivit färdigt min förlossningsberättelse, som jag påbörjade för några veckor sedan. Hej småbarnslivet som gör att allting tar en evighet. Hur som helst – såhär gick det till när Felix föddes för ungefär fem veckor sedan.

    Det hela satte igång natten mellan torsdag och fredag den sjuttonde augusti. Jag vaknade klockan tre av att vattnet gick, fyra dagar innan beräknad förlossning. Jag hade inte direkt känt av så mycket förvärkar eller andra tecken på att det var på gång så jag blev något överraskad när jag vaknade till mitt i natten och funderade först på om jag hade kissat på mig, men konstaterade ganska snart att det var vattnet som gått. Ett kittlande sug i magen av nervositet och förväntan. Snart dags att välkomna ett nytt liv, en helt ny liten människa till vår familj.

    Ungefär en timma efter att vattnet gått började jag få värkar, men de var fortfarande väldigt oregelbundna. Vi tänkte ändå båda att det vore bäst att inte vänta för länge med att ringa farmor som skulle ta hand om storebror, eftersom hon hade drygt en timmes bilväg hit. Jag la mig och vilade en stund medan jag fortfarande kunde. Klockan halv sex på morgonen kom farmor för att ta hand om Lockie, som fortfarande sov. Kände mig dum som ringde henne så tidigt, när vi uppenbarligen inte behövde åka in riktigt än. Men bäst att vara på den säkra sidan ändå.

    Passade på att ta en sista bild på magen.

    Jag ringde barnmorskan för att stämma av lite med henne, min ordinarie var ledig över helgen så jag fick ringa hennes back-up. I Nya Zeeland har man samma barnmorska genom graviditeten som under förlossningen, och i sex veckor efteråt. Väldigt bra system. Nu fick jag ju tyvärr inte min barnmorska under förlossningen ändå, men hade träffat hennes back-up så vi var inte obekanta. Hur som helst – hon sa att vi skulle avvakta ett tag och att jag skulle höra av mig igen när värkarna blev tätare och mer regelbundna.

    Lockie vaknade, vi berättade för honom att vi snart skulle åka till sjukhuset för att det var dags för bebisen att komma ut. Detta möttes med besvikna suckar. Inte helt såld på det här med att bli storebror.

    Todd åkte ner till affären och köpte massa snacks som vi ännu inte hade förberett med. Jag vandrade upp och ner i hallen i ett försök att skynda på det hela, medan farmor hängde med Lockie ute i vardagsrummet. Klockan gick och efter ungefär tre timmar kom värkarna såpass tätt och var intensiva nog för att jag skulle ringa barnmorskan igen. Klockan var då nio. Hon sa att vi antingen kunde mötas upp på sjukhuset halv tio eller så kunde hon göra ett hembesök först för att undersöka mig här och kolla om det var dags än. Min magkänsla sa att det var bäst att åka in.

    Vi gjorde oss redo, jag gav Lockie en lång kram och kände ett litet styng av ledsamhet att han snart inte skulle vara enda barnet längre, vår lilla bebis som plötsligt inte är så liten.

    Todd släppte av mig utanför sjukhuset och medan han åkte och parkerade bilen så gick jag upp till BB-avdelningen, kämpade mig igenom en värk på väg mot hissen. Väl uppe på rummet gjorde barnmorskan en vaginal undersökning ganska direkt, och konstaterade att jag var öppen cirka fem centimeter. Drog en lättnadens suck över att jag var en såpass bra bit på väg och att vi inte skulle bli hemskickade.

    Sedan stånkade jag mestadels runt i rummet, tog mig igenom värkarna skapligt bra och mådde såpass okej att jag kunde trycka i mig lite chips och godis emellanåt. Efter ett par timmar var de dock inte lika hanterbara. Kände mig lätt illamående, svettig och darrig vid varje värk. Lyckades ändå andas mig igenom och slappna av någorlunda. Hade läst en del om dyktekniken och försökte anamma den. Kort sagt innebär det att dyka in i smärtan istället för att fly från den. Man observerar passivt vad som händer i kroppen, slappnar av och fokuserar på en värk i taget. Låter flummigt, men det fungerade för mig.

    Tror att klockan var tolv när jag bad att få ställa mig i duschen ett tag innan de gjorde i ordning poolen åt mig. Min plan var att jag skulle föda i poolen, eller åtminstone använda mig av vattnet som smärtlindring och sedan bestämma mig allt eftersom ifall jag ville stanna kvar däri eller inte. Hann dock inte fundera så mycket på om jag ville stanna kvar eller kliva upp, men det kommer jag till snart.

    I duschen blev värkarna ganska snabbt mer och mer intensiva. Jag ropade efter en stund på barnmorskan men istället kom Rosie in, en student som var med under förlossningen. Hon meddelade att Kate hade gått för att käka lite lunch. Dålig tajming. Om jag ska kunna använda poolen så får du nog börja fylla den med vatten nu, sa jag till henne. Och du får gärna hämta Kate.

    Det skulle ta ungefär en kvart att fylla upp poolen. Vid det här laget var jag osäker på om jag skulle hinna. Kände mig också minst sagt opeppad på att föda barn i duschen. Efter vad som kändes som en evighet men i själva verket kanske var tio minuter så kom Kate in och sa att vi kunde gå in till poolen nu, att den snart skulle vara full. Jag kände definitivt det välbekanta trycket neråt vid det här laget.

    På darriga ben lyckades jag ta mig in till andra rummet och ner i poolen innan första krystvärken kom med full kraft och kort därefter var huvudet ute. Vart är han, utbrast jag, innan jag insåg att det bara var huvudet som kommit. På nästa krystvärk kom hela kroppen ut. Jag tror att jag hann vara i poolen i knappt en minut innan han föddes. Fick lite panik där av att det gick så fort, och kände mig även ganska utelämnad när jag var själv i poolen och barnmorskan föreföll vara så långt borta även om hon var precis där. Hon hjälpte mig ta emot honom och jag fick upp honom på bröstet.

    13.20 föddes vår ljuvliga lilla Felix, fyra timmar efter att vi kom in till sjukhuset och 10 timmar efter att vattnet gått. 3615 gram och 50 centimeter.

    Jag hade helt klart en mer positiv upplevelse av förlossningen den här gången jämfört med min första. Jag var lugnare, mer närvarande, kände mig starkare. Som att jag kunde landa i att låta kroppen sköta det, även om det så klart gjorde fruktansvärt ont på slutet. Men om jag någonsin skulle gå igenom en förlossning till (vilket jag förmodligen inte kommer göra) så skulle jag vilja föda i vatten igen. Så glad att jag fick möjlighet att prova det. Det som var betydligt värre den här gången var eftervärkarna. Den där timmen efter förlossningen innan värktabletterna kickade in, var helt olidlig.

    Jag är i alla fall så glad och tacksam att allting gick bra och smidigt. Amningen kom igång utan problem och jag slapp krångel med bröstpump och tillägg som sist. I det stora hela var det en mycket fin, om än smärtsam, upplevelse. Vilka hjältar kvinnor är ändå, som fixar det här med barnafödande, på vilket sätt det än sker. Det är sannerligen en bedrift.

    1

  • Läst 2018

    1. History of wolves, Emily Fridlund
    2. Om våren, Karl-Ove Knausgård
    3. Conversations with friends, Sally Rooney
    4. Helioskatastrofen, Linda Boström Knausgård
    5. Pappaklausulen, Jonas Hassen Khemiri
    6. Till minne av en villkorslös kärlek, Jonas Gardell
    7. Arv och miljö, Vigdis Hjorth
    8. Rich boy, Caroline Ringskog Ferrara-Noli
    9. Kärlekens antarktis, Sara Stridsberg
    10. Skrivliv, Gun-Britt Sundström
    11. Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderberg
    12. Student – 64, Gun-Britt Sundström
    13. Exit West, Mohsin Hamid
    14. Our souls in the night, Kent Haruf
    15. Goodbye to Berlin, Christopher Isherwood
    16. Åsneprinsen, Caroline Hainer
    17. The story of the lost child, Elena Ferrante
    18. Beautiful mess, Claire Christian
    19. My name is Lucy Barton, Elizabeth Strout
    20. Människan är den vackraste staden, Sami Said
    21. Blixtra, spraka, blända, Jenny Jägerfeld
    22. Kända och underliga ting, Teju Cole
    23. Dvärgen, Pär Lagerkvist
    24. Gudarna, Elin Cullhed
    25. Ormbunkslandet, Elin Bengtsson
    26. Jag for ner till bror, Karin Smirnoff
    27. Mammorna, Alexandra Pascalidou
    28. En ny tid, Ida Jessen
    29. Hey Dolly, Amanda Svensson
    30. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, Tom Malmquist
    31. Internet är trasigt, Martin Gelin & Karin Pettersson
    32. Det mest förbjudna, Kerstin Thorvall
    33. Totalskada, Helena von Zweigbergk

    0
    Kommentarer inaktiverade för Läst 2018
  • Litteratur

    Lästips: Mina fem bästa böcker 2018

    2018 har varit ett märkligt läsår för mig. De flesta böckerna läste jag från augusti och framåt, första halvan av året hade jag nämligen en alldeles för lång lässvacka. Men slutligen tog jag mig i kragen och började läsa igen och tur var väl det så att jag kan ge er några lästips. Jag läste i slutändan totalt 32 böcker, vilket jag får vara ganska nöjd med med tanke på hur början av året såg ut. Många var bra, en del mindre bra men ingen som jag tyckte var direkt dålig. Brukar i regel inte fortsätta läsa om jag känner så. Här kommer i alla fall en lista på mina fem favoriter.

    1. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    Om Jana, som återvänder till sin lilla hemort i Västerbotten, för att hjälpa sin försupna bror. Till den som vill läsa en mörk historia med ett stråk av humor, samt förundras över ett nytänkande och svindlande språk. Längre recension finns här.

    2. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

    Berättarjaget är Inni, en prostituerad narkoman som blir mördad i en skogsdunge. Historien berättas sedan utifrån hennes perspektiv, hon figurerar som en allvetande berättare när hon ser tillbaka på sitt eget och på sin familjs liv. Älskar det mörka, det poetiska, naturbeskrivningarna och bildspråket som Sara Stridsberg bemästrar likt få andra. Kika in här om du vill läsa mer om boken.

    3. Människan är den vackraste staden av Sami Said

    San Fransisco är på flykt från Afrikas horn, hans pengar har tagit slut och han har precis blivit utslängd från sitt boende. Där tar historien sin början och läsaren slungas rakt in i skeendet. Tumultartat, fartfyllt och med språklig briljans leder Sami Said läsaren runt i cirklar och snår ända fram till slutet. Har skrivit mer om boken här

    4. Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

    Om en son som har en egocentrisk pappa, och som nu själv har blivit pappa. Om trassliga familjerelationer och hur man förhåller sig till och kanske omvärderar relationen till de egna föräldrarna när man själv fått barn. Träffsäkert och välskrivet.

    5. Arv och miljö av Vigdis Hjorth

    Berättarjaget Bergljot kommer till insikt om att hennes far förgrep sig på henne som barn och hon bestämmer sig för att konfrontera föräldrarna. En roman om att inte bli trodd, att våga dra fram mörka familjehemligheter och sedan stängas ute. Att kämpa förtvivlat för att bli lyssnad på. Läsaren får följa Bergljot på nära avstånd, komma under huden på henne, känna hennes frustration och sörja med henne. Det är tungt sorgligt mörkt och intensivt. Och så oerhört vackert skrivet.

    Det var de lästipsen. Hoppas att ni hittat något som faller er i smaken. 


    Vill du ha koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig hemskt gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen

    0