Du är inte det du skriver

Hej, här sitter jag med värkande ben och fötter efter en lång löprunda i förmiddags. Med risk för att låta väldigt hurtig så måste jag säga att det är lite skönt med den sortens värk. När man verkligen känner att kroppen har fått arbeta. Om prick en vecka ska jag ju springa ett 10-kilometerslopp, så jag försöker klämma in några löppass före dess. Har för övrigt insett att mina två viktigaste grejer i livet (förutom det uppenbara: min familj) är att skriva och springa. Och läsa, men det hör lite ihop med skrivandet. Jag skulle gärna vilja komma igång med yogan igen, det har liksom trillat långt ner på prioriteringslistan nu. Men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De stunderna jag får över vill jag som sagt ägna åt mitt skrivande eller att springa. Sedan ska man därutöver hinna klämma in familjetid, att ge varandra egentid, vardagsbestyr, ja…

Mina texter, del två

Ofta beklagar jag mig över alla oavslutade texter jag har, alla små utkast och fragment. I anteckningsböcker, i mobilen, på en liten papperslapp eller vart som helst. Men så inser jag det fina i att de är just fragment, att de är oavslutade. Att allting inte måste bli något i den bemärkelsen att det ska vara helt färdigt. Jag undrar om man kan ge ut en bok med en samling ofärdiga texter? Förmodligen inte. Tur att jag har en blogg som jag kan publicera dem på istället. * Jag kröker ryggen, lutar ansiktet så nära texten jag kan. Enda gången jag klarar att skriva fritt är när jag inte vet på förhand vad jag ska skriva. Det existerar ingen röd tråd, går från det ena till det andra. Inrymmer så mycket, men kanske ändå ingenting alls. Samtidigt vet jag inte hur jag ska skriva annorlunda. Allting annat känns uppstyltat, fel. Men likförbannat…

Inskolning och ett onödigt tips

Här sitter jag och har precis lämnat Felix själv på förskolan för första gången. Han var supernöjd när jag gick därifrån, förhoppningsvis är han det fortfarande. Jag passade på att gå till ett danskt café som nyligen öppnat i närheten av där vi bor. Adjø heter caféet och de har fantastiska wienerbröd och en hel meny med olika slags gröt, plus smörrebröd såklart men de har jag inte testat ännu. Om ni planerar att åka till Dunedin någon gång i livet så kan jag rekommendera det här stället. Vore i och för sig mycket mer rimligt att åka till Danmark och hitta ett café där. Nåväl, jag kan väl konstatera att det känns otacksamt att tipsa om caféer när man bor på andra sidan jorden. I själva verket hade jag tänkt tipsa om några bra böcker jag läst på sistone, men nu är klockan visst redan så mycket att jag…

Till min ettåring

Klockan är fyra på morgonen och jag ligger vaken. Du har precis somnat om, ligger bredvid mig på mage med benen uppdragna och rumpan i vädret, som om du när som helst ska vakna till och sätta dig upp. Vid nästan exakt den här tiden för ett år sedan vaknade jag av att vattnet gick. Tio timmar och massvis med värkar senare kom du till världen. Vilket år vi har haft. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har varit tufft emellanåt. Men du. Du är en sån ljuvlig liten person. Så liten och redan med en så oerhört stor personlighet. Det hade du redan från början. Ditt namn betyder lycka och det passar dig utmärkt, för du är nämligen glad nästan jämt. Ibland sitter du till och med och skrattar för dig själv. Ingen vet riktigt åt vad. Men du är bestämd också, och du vet vad…

När kroppen och huvudet vill olika saker

Den här veckan hade jag tänkt hinna göra en massa saker. Jag hade tänkt skriva klart en krönika och en novell som ska skickas in till en novelltävling. Och så hade jag tänkt skriva på bokmanuset, som alltid. Dessutom ville jag ut och och springa eftersom jag ska anmäla mig till ett tiokilometerslopp som går av stapeln om mindre än två veckor. Kan ju underlätta att vara lite i form. Men istället sitter jag här med halsont och feber för tredje kvällen i rad. Så typiskt. Huvudet är grötigt och att skriva känns som en oöverstiglig uppgift. Ja, förutom ett blogginlägg då, såpass mycket kan jag klara av. Jag får inse mig besegrad och ta nya tag nästa vecka. Idag trotsade jag i alla fall mitt sega tillstånd och åkte iväg till stranden med barnen eftersom det var en så otroligt fin dag. Som tur var har jag sluppit febern…

Att hitta ett kreativt sammanhang

Bild från Unsplash. "Ingenting är så fruktbart för ens skrivande som att ha vänner som också skriver, eller åtminstone är något intresserade av det!" Läste dessa rader av Olivia Bergdahl i Tidningen Skriva och var tvungen att kopiera det direkt. Som en påminnelse till mig själv. Skrivandet måste inte, och borde inte vara en ensam syssla. Just för tillfället är jag dessutom i det läget där jag känner att någon annans input hade gynnat mig med detta manus. Jag har faktiskt gått med i en skrivargrupp här i Dunedin. Hittade den av en slump på Facebook och såg sedan att de träffas IRL en gång i månaden. Än så länge har jag inte gått på någon träff men tänker att jag ska det. Jag fick också höra av min chef som jag träffade häromdagen, för att diskutera detaljerna kring min jobbstart, att hon som ersatte mig när jag gick på föräldraledighet är…

Vecka 33

Om exakt tre veckor börjar jag jobba igen. Jag har lite kluvna känslor inför detta om jag ska vara ärlig. På minussidan: - Ångest inför att lämna Felix på förskolan. Han känns så liten fortfarande. Lockie fick ju vara hemma tills han var två så det är lite annorlunda nu. Men jag tror han kommer fixa det galant. - Även en viss oro över att inte ha lika mycket tid eller ork över till att skriva. Den här oron är visserligen rätt obefogad eftersom det ju inte är som att jag kommer jobba heltid. Skrivandet kommer fortfarande få plats, för så måste det vara. Och på plussidan: - Tror att det kan vara välbehövligt med en förändring. Få träffa kollegor igen, sitta och äta lunch i lugn och ro, hinna tänka färdigt en tanke. - Vara bland massa böcker! Inspireras, hitta nya böcker att läsa, bokprat med kunder och kollegor.…

Den magiska naturen

Idag åkte jag upp till Mount Cargill. Lite av en slump att det blev så. Egentligen skulle jag bara få barnen att somna, så jag körde en omväg hem. Bestämde mig för att kolla in ett område som ligger nära oss, men där jag aldrig varit förut. Och så såg jag en skylt mot Mount Cargill och tänkte: varför inte? Strax efter att vi flyttat till Dunedin gick vi upp till det här berget. Med en tvååring. Det tog cirka två timmar. Det var inte ett genomtänkt beslut. Men ändå värt det när vi kom upp. Nu körde jag ju hursomhelst. Så efter ungefär tio minuter möttes jag av denna vy. Jag fick nästan lite svindel när jag satt i bilen där uppe. Framförallt när jag skulle backa och vända för att köra ner igen. Fanns såklart gott om plats däruppe, men ändå. Tänkte på hur lätt det är att…

Min mentala årstidsförvirring

Idag har det snöat i Dunedin. Det började i själva verket igår kväll, först med regn och hagel som sedan övergick i snö. Och när jag tittade ut genom fönstret imorse låg det ett tunt lager på marken. Eller ja, att ens kalla det ett lager är väl att ta i. Det låg några flingor på marken. Kul med snö, men lite väl futtigt ändå. Det kunde väl åtminstone snöa såpass mycket att ungarna kunde göra en snögubbe. Kom igen, liksom. En kvart senare hade det smält bort. Ändå är det sådana snöfall som gör att folk nästan stannar hemma från jobbet här. Nu är det alltså augusti, vilket innebär sista vintermånaden på Nya Zeeland. Jag har ännu svårt att förlika mig med tanken på att september innebär vår för min del. Missförstå mig rätt, jag ser ju helt klart fram emot våren och varmare dagar. Men det sitter så…

Fredagspoesi

Det är fredagkväll. Ute stormar det, här inne sitter jag och dricker ett glas rött och läser Verner Aspenströms poesi. Okej, kände genast att det där lät alltför pretentiöst så jag kan tillägga att jag inom kort förmodligen kommer sätta på Netflix. Men faktiskt, så tycker jag om att läsa poesi och det står jag för. Ändå är det inte något jag gör ofta, och framförallt inte några svenska poeter. Har ju inte en enda svensk diktsamling här. Men som tur är så finns ju det mesta i den digitala världen nuförtiden, så jag läser Werner Aspenström på Nextory. Känns lite märkligt. Jag tror hursomhelst inte jag läst något av honom tidigare. Tyckte genast om det, och tänkte därför dela med mig av ett stycke. Min dag är rik. Mitt bröst är ungt. Jag är ett föl som flåsar. Jag är en svärm av druckna bin som samlar honungspåsar. I…

Close Menu