Min natt på hotell

Idag är det sista dagen i juli. Jag har inte bloggat på ungefär en vecka, och tänkte komma med någon förklaring, men jag lämnar det därhän. Orkar faktiskt inte skriva något mer om att jag är trött och inte sover och blabla, för jag börjar känna mig som ett broken record. (var tvungen att googla om det finns någon vettig översättning till broken record, men nej... eller ja, trasig skiva men så säger man väl knappast om tjatighet på svenska) Nåväl. Det här verkar bli, som ni kanske märker, ett blogginlägg där jag associerar fritt och sidospåren blir många. Sådär som det kan bli när man försöker komma igång igen, och efter att ha suttit och stirrat på skärmen en stund tänker: kom igen, skriv nåt bara, för sjutton. Förra veckan hade vi en dag med orimligt varmt väder. Vi åkte till stranden och jag gick barfota! Okej, det var…

Just nu

Jag försöker sluta amma på natten och hans gråt skär i mig. Tvivlar på om han är redo, tvivlar på om jag är redo. Men jag orkar inte många fler nätter med ständiga uppvak. Vid halvtretiden ger jag upp, tänker att vi tar det i etapper. Nästa dag lyssnar jag på Lalehs nya album. Dansar med ett barn på höften och ett runt mina fötter. Snurrar runt bebisen som skrattar sitt kiknande skratt. Jag låter allt som känns jobbigt dämpas för en stund och förförs av Lalehs magiska stämma. Få saker kan förankra mig i nuet på samma sätt som barn och musik. I kombination blir det oslagbart. Jag läser Andrea Lundbergs Glupahungern och tänker på dragningskraften i språket. Det nästan hypnotiska, hur jag sugs in i en värld av mörker och magi. Det påminner mig om Sara Stridsberg, det naturlyriska och det suggestiva berättandet. Jag läser också Clarice Lispector…

Det här med barnvakt

Vi har varit föräldrar i snart fyra år och under dessa år har vi haft en kväll ute tillsammans. Rätt galet när jag tänker på det. Eller okej, två om jag räknar med när Lockie var åtta månader. Men då gick vi till kvarterskrogen och jag fick gå tillbaka för att amma honom mitt i middagen för att få honom att somna om. Inte direkt lattjo lajban. Den andra gången var vi på bröllop och hade en helkväll ute. Åkte dock hem på kvällen/natten till Lockie och mormor som var barnvakt. Minns ett samtal vi hade med en kille på festen. Han begrep inte hur vi tänkte. Han: vart bor ni inatt då? Vi: nej men vi åker hem sen. Han: okej, så ni har alltså ordnat barnvakt och är ute tillsammans för första gången på evigheter. Och så ska ni åka hem ikväll? Vi (tittar lite förvirrat på varandra):…

En bättre dag

Jag sitter på ett av mina favoritställen inne i stan, skriver på manuset och läser Clarice Lispector. Älskar hennes ord, det intensiva och bitvis absurda. Tror bestämt att jag måste läsa alla hennes böcker. Hoppas att något i hennes uttryck kan spilla över i mitt eget skrivande. Igår var en fin dag. Jag är fortfarande trött och jag längtar fortfarande innerligt efter att få sova ostört, ta in på hotell en natt, eller åka iväg en helg och ägna mig åt att skriva, läsa och bara vara. Hyra en liten stuga någonstans, kanske nära havet. Lyssna på kluckande vågor och låta lugnet bygga bo i mig. Snart så. Men det var gårdagen jag skulle skriva om. Jag vaknade på morgonen och tänkte att vi måste göra något roligt, åka iväg och utforska någon ny plats. Vi tog oss inte så långt, men vi åkte till Mornington. En stadsdel som jag…

Sömnlösa nätter

Jag dricker vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe för dagen och försöker navigera i mitt något dimmiga tillstånd. Jag har haft en urusel natt, minst sagt. Det verkar vara så det ligger till nuförtiden, en lång rad av mer eller mindre sömnlösa nätter. När det ena barnet väl somnat så vaknar det andra barnet klockan fyra och är hungrigt. Dessutom låg jag vaken efter att Felix hade somnat, i säkert en och en halv timme. Tankarna malde och jag kunde inte förmå mig själv att slappna av. Och inte är det några mysiga, härliga tankar som tar plats i mitt huvud den tiden på dygnet. Nej då, på natten kommer oftast katastroftankarna. Så jag låg i något halvslumrande tillstånd och föreställde mig att vi fick inbrott, att det skulle storma in ett gäng män med vapen och hota oss, jag började tänka på vad som skulle hända med…

Växa – inte lyda

Jag lyssnar just nu på en otroligt bra bok, Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson. För er som inte hört talas om honom så är han en barnläkare som har skrivit en mängd böcker om föräldraskap, om samspelet mellan barn och vuxna och om snarlika ämnen. Den har gett mig så många aha-upplevelser (och ja, en del dåligt samvete ska väl erkännas). Han pratar bland annat om det här med tomma hot, kanske den allra vanligaste grejen som blivande föräldrar säger att de aldrig ska börja med, men oftast gör ändå. Åtminstone ibland, när desperationen är ett faktum. Ett exempel: man är på väg att åka hemifrån, och har väntat i vad som känns som fem timmar på att treåringen ska göra färdigt det ena med det andra med det tredje. Till sist säger (eller möjligen skriker) man: kommer du inte nu så åker vi utan dig! Varpå…

Flerspråkiga barn – en massa tips

Jag skrev för några månader sedan ett blogginlägg om flerspråkighet och hur jag tänker kring det i vardagen. När jag skrev inlägget så pratade vår snart fyraåriga son nästan enbart engelska, men jag pratade svenska med honom och han förstod i princip allting. Om jag specifikt bad honom att säga något på svenska så gjorde han det, om än motvilligt. Jag kämpade på med svenskan, trots att jag flera gånger kände för att ge upp och bara prata engelska. För det första kändes det svårt att svänga mellan två språk hela tiden hela tiden (jag och min sambo pratar ju i regel engelska med varandra) och för det andra så kändes det helt enkelt märkligt att jag och mitt barn pratade olika språk med varandra. Som att något gick förlorat i kommunikationen. Det satt förstås mest i huvudet, och jag visste ju att en förutsättning för att han skulle bli…

Bloggpaus, tankar och trötthet

Det blev visst tyst här på bloggen i några dagar. Jag har varit själv med barnen hela helgen, vilket har lett till att jag, när kvällen kommit, inte har haft någon ork kvar till att skriva. Så jag ligger efter även med manuset. Men så får det vara just nu. Tycker ändå att jag har haft en bra anledning. I skrivande stund sitter jag på ett kafé inne i stan och försöker hinna ikapp. Jag har skrivit ungefär 500 ord och nu ska jag strax ta en paus och beställa lunch. Sedan förhoppningsvis lyckas klämma ur mig ytterligare 1500 ord. Ja, klämma ur mig. Det är så det känns just nu. Som att jag står och stampar på samma ställe i texten, tar mig inte vidare. Känner samma sak med det här blogginlägget just nu. Vet inte vad jag vill ha sagt. Skriver riktningslöst och trevar mig fram. Jag ska äta…

Ett bra sommarprat och sommar mitt i vintern

Det är juli månad och dagarna bara går. För två dagar sedan hade jag namnsdag. Påmindes om detta av en gammal klasskompis som skrev på Instagram och grattade. Jag är hopplös på att komma ihåg min namnsdag. Kanske för att Mirjam som namn hamnade i almanackan relativt sent? Jag vill i alla fall minnas att min namnsdag uppmärksammades när jag var kanske sju år, just för att mitt namn inte haft en namnsdag tidigare. Jaja, nog om detta, nu har jag skrivit namnsdag alldeles för många gånger. Och det jag ville göra var faktiskt att tipsa om Caroline Farbergers sommarprat. Jag lyssnade på det igår och tyckte det var otroligt bra. Hon berättar öppet om sin könskorrigering, om resan från man till kvinna. Om hur det är att genomgå en sådan process som högre näringslivschef, hur hon har blivit bemött inom yrkeslivet och av familjen. Det handlar om att våga…

Close Menu