Ett gäng bilder som jag glömt att jag hade

Jag har varit dålig på att använda systemkameran på sistone. Det positiva med det är ju att man plötsligt upptäcker en del bilder som har legat där och skräpat utan att visas upp för världen. Så nu visar jag upp dem. Från vår senaste resa ner till Catlins som ligger ett par timmar söderut från Dunedin. Vi åkte så långt söderut man kan komma. Där hittar man den här tjusiga skylten. Slope Point heter platsen – southern most point of the South Island of New Zealand. Där fanns det får, precis som det gör överallt i det här landet. Dessa två var extra kärvänliga. Vi fick hålla hårt i treåringen som helst av allt ville springa i full fart mot klippavsatserna. Så härligt med barn och deras totala brist på konsekvenstänkande. Hanna var med på resan och ville också fotografera fåren. Som man kan urskilja från dessa träd så blåser…

Några saker att glädjas åt

Nu är det lördag förmiddag i denna del av världen. Jag är lite trött efter en sen kväll igår och inte tillräckligt med sömn i vanlig ordning. Men detta till trots så känner jag mig uppsluppen och glad. Det är härligt krispigt i luften och solen skiner. Bara det faktum att solen skiner kan ju ibland räcka för att göra en på gott humör. Men i mitt fall har jag flera bidragande orsaker till min uppsluppna sinnesstämning, nämligen följande: 1. Att min blogg har länkats till på Sandra Beijers blogg. För några veckor sedan skrev Sandra ett inlägg där hon efterfrågade nya bloggar att läsa och ytterst ödmjukt så tipsade jag om min egen. Kom hem igår kväll till upptäckten att jag hade haft ovanligt många besökare på bloggen och blev så klart väldigt glad. Hoppas att några av er vill hänga kvar här med mig. Så roligt att få…

En hel livstid räcker inte för att hinna med allt jag vill göra

Jag känner mig något splittrad för tillfället. Men samtidigt ivrig, inspirerad, förväntansfull. Det sjuder i mig av kreativitet, av alla tankar på vad jag vill göra. Men jag vill så mycket på en gång, vill kanske alldeles för mycket. Jag läser flera böcker samtidigt, känner mig stressad över alla andra böcker som jag inte hinner läsa. Jag kan inte bestämma mig för ett skrivprojekt utan hoppar från det ena till det andra. Försöker omfamna och ta tillvara på det kreativa, och på samma gång inte tappa fokus. Jag söker olika skrivjobb. Hittar sedan en ettårig skrivarlinje på distans, tänker att jag ska söka in till den. Hittar sedan någonting annat, och så vidare. Toppen av isberget med böcker jag vill läsa. Är det symptomatiskt för tiden vi lever i eller är det bara jag som har en tendens att bli ambivalent och liksom alldeles för exalterad? Mitt tillvägagångssätt för att…

Det här med personlig utveckling

Jag har ju precis påbörjat en onlinekurs som heter Friday Lab. Idag var första föreläsningen och jag känner mig otroligt peppad på det här. Så fint att få starta dagen fullspäckad med inspiration, nya tankar och insikter. Jag tänker på hur mina föreställningar kring personlig utveckling tidigare har sett ut. Med risk för att låta lite arrogant så har jag haft en rätt så negativ inställning, har slagit det ifrån mig och tänkt att det där inte är för mig. Det där som alla tycks uppehålla sig med nuförtiden; att förverkliga sig själva och läsa självhjälpsböcker. (Man behöver såklart inte läsa självhjälpsböcker för att utvecklas, det är bara mina tråkiga fördomar som jag har haft.) Men jag inser nu att det nog mest har varit en försvarsmekanism, ett enkelt sätt att slippa försöka uppnå förändringar. För visst är det så mycket lättare att bara sitta kvar där man sitter, nöja…

Saker som händer när man lider av sömnbrist

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig de senaste dagarna, men min kropp verkar ha fått nog. Igår gick jag omkring och småfrös hela dagen (trots att det var soligt), hade värk i både nacke och rygg och gick och la mig samtidigt som jag nattade Felix, det vill säga 18.45. Vet inte om jag någonsin har lagt mig så tidigt. Ändå känner jag mig dåsig idag också. Jag vet vad det är jag behöver – jag behöver sova ut en hel natt utan uppvaknanden cirka varannan timma. Felix sover bredvid mig i sängen så jag behöver inte kliva upp för att amma. Men ändå. Det kommer ikapp en till slut om man inte får sova ut. Tänk att få åka bort och sova på hotell en natt. Finns nog ingenting jag hellre skulle göra just nu. Hur som helst, det jag skulle komma till var att…

Historien om hur jag hamnade på andra sidan jorden

Låt oss börja med att backa bandet sisådär tio år. Jag var tjugotvå och ungefär så förvirrad som tjugotvååringar tenderar att vara. Ställde stora frågor som jag oftast inte hade några svar på. Jag minns den där perioden av mitt liv som glädjefylld och på samma gång turbulent. Jag bodde ihop med en nära vän och livet gick till stor del ut på att festa och sedan ta oss igenom bakfylleångesten tillsammans. Det gick i cykler: lyckan, ångesten, sedan lyckan igen. Alla känslor var så stora att de sprängde inuti, fick inte plats. Jag var rastlös. Tänkte att jag måste ta mig vidare, att livet måste innehålla mer än detta. En inneboende längtan i mig som ömsom lockade, ömsom drog tag i mig. Jag tänkte: åker jag inte nu så kommer jag aldrig göra det. Och så kom det sig att jag tre månader senare stod på Arlanda med min…

Vikten av egentid

Jag har satt mig på ett kafé inne i stan. Bordet framför mig är lite klibbigt och mina armbågar fastnar när jag lutar dem mot bordsskivan. De spelar Alt-J, låten Matilda, och jag dras tillbaka i tiden på det sätt som man bara kan dras iväg med musik. Jag förflyttar mig, följer villigt med. En geting surrar omkring mitt ansikte och jag försöker sitta alldeles stilla och knappt andas trots att det suger till i magen och jag instinktivt vill vifta med armarna och springa. Men den försvinner bortåt efter en stund. Servitören kommer med min mat. Crepes med hummus, champinjoner och cashewsås. Jag äter långsamt och njuter av varje tugga. Det händer alldeles för sällan nuförtiden, att jag sitter på ett kafé själv. Med skrivblock och penna framför mig. Betraktar människor som går förbi, lyssnar på brottstycken av folks konversationer för att sedan glida in i musiken igen eller…

Bitter på bebisen

Det är onsdag morgon och jag har precis lämnat det stora barnet på förskolan. Kommer hem, lägger bebisen, fixar en kopp kaffe. Ungefär fem sekunder efter att jag satt mig ner för att skriva så hörs gråt från babymonitorn. Ibland är det som att han känner på sig att NU ska jag vakna, så fort mamma har satt sig ner framför datorn med en kopp kaffe. Inser att det där lät lite bittert, men i ärlighetens namn är jag lite bitter på honom nu (får man vara det på en sjumånaders bebis?). Ja, när han har satt i system att vara vaken mellan 02 – 04 varje natt den senaste veckan, då får man det. Faktiskt. Det är märkligt förresten. Så fort jag uttrycker någon form av negativitet när det gäller barn/bebisar och föräldraskap så tänker jag instinktivt att jag måste tillägga att jag inte enbart känner så, som om folk skulle…

När rasismen blir normaliserad

Jag som hade tänkt att jag inte skulle låta cynismen ta överhanden, att jag skulle bibehålla lite hopp om mänskligheten trots allt, efter terrorattacken i Christchurch. Sen gick jag in och läste hejhejvardags blogginlägg och fick se den här bilden som @detvabattreforr hade repostat på Instagram. Det är alltså folk (män) som sitter och spyr ur sig dessa vidrigheter i Aftonbladets kommentarsfält. Nej, det förvånar mig inte egentligen. Och det är väl det som är det värsta. Att det har blivit så normaliserat att uttrycka sin rasism så att det liksom görs helt oförblommerat. Fattar de inte ens hur logiken brister? Är de såpass korkade? "Får smaka sina egna illdåd." Okej, vilka illdåd hade de människorna gjort sig skyldiga till? Det femåriga barnet som omkom, vad hade hon gjort sig skyldig till? Varför tycker dessa människor att hon inte förtjänade att leva? Jag borde kanske inte lägga energi på det.…

En mörk dag

Jag är i mataffären och handlar när jag får höra vad som hänt. Av en slump stöter jag på min svärfar och hans fru. De har precis kommit ner från Christchurch för att hälsa på oss över helgen. De berättar vad de än så länge fått reda på. Masskjutning i två moskéer, hela stan är i lockdown. Minst tjugo människor omkomna, men det pågår fortfarande. Jag står och skakar på huvudet, vet inte vad jag ska säga. Att det här händer just nu. Jag åker hem från affären, skruvar upp volymen på radion. Lyssnar på premiärministern, Jacinda Arderns, tal. Many of those who will have been directly affected by this shooting may be migrants to New Zealand, they may even be refugees here. They have chosen to make New Zealand their home, and it is their home. They are us. The person who has perpetuated this violence against us is not.…

Close Menu