• Livet & vardagen

    Gårdagens äventyr och tankar om bloggen

    Det är tidig morgon och jag ligger i sängen och tänkte försöka hinna hafsa ihop ett blogginlägg. På tal om att hafsa ihop så har jag tänkt en del på kvalitet och kvantitet när det gäller bloggen på sistone. Är det viktigare för mig att alltid skriva väl genomtänkta och intressanta inlägg eller är det viktigare att faktiskt skriva något alls, även om resultatet blir någonting mediokert? Hur höga krav ska jag ställa? Detta är ju retoriska frågor eftersom jag såklart måste avgöra det själv. Men ja, jag spekulerar bara såhär på morgonkvisten.

    Läste hos en annan bloggare (minns ej vart) att det värsta för hennes kreativitet är att ta en paus från skrivandet (i det här fallet bloggen) eftersom hon då får väldigt svårt att komma igång igen. Tror att jag fungerar likadant. Men med det sagt så måste jag också tillåta mig att ta en paus om det behövs. Livet kommer liksom emellan ibland och så får det vara. Jag tror bara att eftersom jag tidigare har haft ett antal långa svackor när det gäller bloggandet, så är jag nog rädd att hamna där igen. Måste se till att göra det till en vana.

    Nåväl, går vidare från det där nu. Det är för tidigt på morgonen och tankarna har knappt hunnit vakna till liv. Kommer ingenstans känner jag.

    Idag ska vi åka upp till Oamaru. Todds mamma fyller 60. Jag ska göra färdigt en chokladkaka som står i kylen. Den blev en sådan succé när jag bakade den till Todds födelsedag för några veckor sedan att jag nu gör samma igen.Tryffelkladdkaka – Roy Fares recept. Jag lade dock till rostade macadamianötter ovanpå och är rätt säker på att jag förbättrade hans recept, om man nu får vara så självgod och hävda det.

    Igår hade jag en fin förmiddag med Hanna, vi åkte runt på lite sightseeing.

    Gick genom en minst sagt snårig skog för att ta oss ut till stranden där dimman var tät och luften kylig. Ångrade att jag inte tog på mig mer kläder när jag gick runt där och huttrade.

    Åkte vidare till en annan strand där det var lika mycket dimma. Sedan blev vi alldeles för kalla och bestämde oss för att åka hemåt. Där var det istället soligt och vi kunde sitta och värma upp oss en stund.

    Eftermiddagen som följde var allt annat än lugn och harmonisk. Det var mat som brändes på spisen, översvämning i tvättstugan, och diverse andra missöden. Ska inte gå närmre in på det nu. Men det där med att en olycka sällan kommer ensam kändes minst sagt träffande i det läget.

    ***

    Nu är det ett dygn senare, det är tidig morgon och vi är uppe i Oamaru hos barnens farmor och farfar. Så kan det gå, ibland tar det en smärre evighet att bli klar. Egentligen hade jag inte så mycket mer att säga just nu. Igår var det Alla hjärtans dag; en högtid, eller vad man nu ens ska kalla det, som i regel ägnas noll uppmärksamhet hos oss. Så även detta år. Men ett Glad alla hjärtans dag kan jag ju kosta på mig. Så glad alla hjärtans dag hörni, hoppas den var till belåtenhet!

  • Skrivande

    Läsandet är en del av skrivandet

    Det klassiska tipset som författare brukar ge till aspirerande författare är: läs! Läs så mycket du bara kan och studera texten. Det där sista tänker jag är avgörande; sättet på vilket man läser, att det måste vara utforskande, undersökande. Att man istället för att helt försvinna in i storyn stannar upp och granskar språket, reflekterar kring vad som fungerar eller vad som kanske inte fungerar. Att man skriver ner meningar som man fastnar för, inte räds imitationen. Allt för att skapa en bild av hur man själv vill skriva, hur den där egna rösten ska utvecklas.

    Jag vet att detta är grundläggande. Ändå fascineras jag över vad som händer med mitt eget skrivande när jag läser mycket, vilken radikal skillnad det blir. Jag upplever att språket förbättras avsevärt (det är ju subjektivt såklart), men framför allt så känns det bättre. Det blir roligare att skriva, och jag hamnar lättare i ett flow. Kanske för att jag är så inne i böckernas och ordens värld att steget till att skriva inte blir lika långt.

    När jag är inne i en intensiv läsperiod så är det som att hjärnan ställer om sig till skriv-läge, jag går omkring och gestaltar min egen tillvaro, tänker ut nya formuleringar, kommer på saker jag vill skriva om. Som att skrivandet upptar hela mitt väsen och pågår latent även när jag inte sitter vid datorn och skriver. Tills jag blir avbruten av något av barnen förstås, hehe. Men det jag menar är att jag måste försätta mig själv i det läget, för att kunna skriva. Det finns inga mellanting. Jag kan inte fortskrida om jag ska göra det halvhjärtat.

    Det är intressant hur tätt förknippat det är ändå, och vad läsandet gör för kreativiteten. Åtminstone för mig. För trots att jag inte skriver särskilt mycket just nu – bortsett från bloggen och en hel del fragmentariska anteckningar – så mår jag inte dåligt eller går runt och har ångest över det. För jag vet mycket väl att skrivandet pågår minst lika mycket i huvudet, att processen är igång. Det är när all kreativitet stannar av som jag mår dåligt, om jag varken läser eller skriver. Det är där jag vill undvika att hamna.

  • Livet & vardagen

    Havet och skogen

    Lördag morgon. Jag har en ledig stund, sitter i sängen med en kopp kaffe och min dator. Lyssnar på fågelkvitter utanför fönstret och känner mig märkligt harmonisk. Det ska bli tjugofem grader varmt idag. Vi har inga direkta planer men det är skönt att bara ta dagen som den kommer. Att vara lediga allihop, inte behöva tänka på några måsten. Kunna krypa tillbaka ner i sängen och skriva en timme. Bara en sån sak.

    Den här veckan har jag upptäckt två nya platser i den här staden. Tacksamt att ha någon här på besök så att man ser sin omgivning på ett nytt sätt, utforskar lite mer. För några dagar sedan åkte vi till Tunnel Beach, som visade sig inte vara mycket till strand utan mestadels klippor.

    Men eftersom det var såpass vackert så kunde vi förlåta det faktum att det inte var någon strand. Det fanns dock en liten en, som man var tvungen att gå genom en grotta för att komma till. Vi struntade i det och höll oss på klipporna. Fick svindel däruppe, och var tvungen att ta några steg tillbaka. Jag lider inte av någon extrem höjdskräck, men när man står nära en klippavsats och det blåser. Då kan det kännas lite i magen.

    Dagen efter tog vi en långpromenad i skogen. Hamnade vid en liten sjö. Det här ligger ungefär en halvtimme från där vi bor. Tänk att jag inte har varit där förut. Fler promenader där kommer det bli framöver, helt klart. Så vacker natur. Och så avslappnande att gå i skogen.

    Kom till sist fram till ett vattenfall och då hade vi gått en bra bit. Insåg här att vi för att komma tillbaka skulle vara tvungna att korsa en bäck eller annars ta en lång omväg tillbaka. Att klättra över hala stenar tyckte jag inte var optimalt med en bebis i selen. Dök upp en man som var ute och gick med sina två hundar, han förklarade att det fanns en annan väg vi kunde ta. Vi pratade en stund och sen gick vi samma väg som han. När jag och Hanna sedan började prata vände han sig om och sa: nej men pratar ni svenska också? Otippat att vi skulle stöta på en svensk mitt ute i skogen.

    Hur som helst blev det till slut en promenad på ungefär två och en halv timme. Fötterna värkte lite när vi kom hem och jag insåg att jag behöver bättre skor om jag ska ta så långa promenader. Men skönt var det.

    Nu ska jag ta mig en dusch och ta mig an den här dagen.

  • Tankar & reflektioner

    Tiden som är nu

    Jag vaggar bebisen tills mina lår värker, trampar över klädhögar på sovrumsgolvet. Möter min trötta blick i spegeln, tittar sedan ner och möter ett par stora blå ögon som tittar tillbaka upp på mig, förundrade, häpna. Hela tiden utforskande.

    Jag vaggar och vaggar, stundtals känns det som att vaggandet aldrig kommer ta slut. Som att det har tagit över mitt liv. Sov nu, viskar jag. Sov, snälla, snälla, sov. Biter ihop käkarna, känner tiden rinna iväg. Jag vill skriva, jag vill sitta ner, jag vill vila, jag vill inte vagga mer. Upp och ner och hit och dit. Nynnar och suckar om vartannat.

    Han somnar till sist, och jag lägger varsamt ner honom. Han rullar över på mage och sticker upp rumpan i luften. Jag håller andan i några sekunder, lyssnar till ljudet av hans hummande andetag. Smyger ut och drar igen dörren.

    Jag läser En debutants dagbok, tänker att jag vill kunna skriva så. Just precis så. Ge mig språket, ge mig alla de rätta verktygen. Jag läser så mycket just nu, och ofta tänker jag samma sak. Att sådär vill jag skriva. Men sedan vågar jag inte sätta mig vid datorn, öppna upp manuset och fortsätta skriva. Det är något som tar emot, och jag stannar istället kvar med böckerna, med andra människors ord och formuleringar. Känns tryggare så. Kanske fyller jag mig själv till bredden med ord, så att jag slutligen måste få utlopp för dem?

    Jag hinner läsa en kort stund, sedan vaknar han igen. Livet just nu. Fullt av avbrott, att aldrig riktigt hinna med. Tiden som går fort och långsamt på samma gång. Dagar som rinner iväg. Tänker mitt i all denna längtan efter mera tid, att de är små en så kort, kort stund. Att jag måste komma ihåg att vara närvarande. Att jag inte behöver ha så bråttom med allt.

    Häromkvällen när jag skulle natta treåringen så kröp han tätt intill, sa med lite klagande stämma: mamma, it’s taking a long time for me to grow up. Tänk hur den förändras ändå – vår uppfattning om tiden.

  • Personligt

    10 snabba om mig

    1. Jag har blivit påkörd av både en bil och en buss. Bilkrocken skedde när jag cyklade nerför en backe som tioåring och hade dåliga bromsar. Ingen hjälm dessutom eftersom man ju inte var så noga med sånt på den tiden. Konstigt nog gick det väldigt bra ändå. Cirka sju år senare klev jag ut framför en buss. Inte med mening alltså, det ska jag kanske förtydliga. Och jag var inte heller berusad, vilket man lätt skulle kunna anta. Vem kliver ut framför en buss liksom? Tankarna på annat håll bara. Head far up in the clouds, så att säga. Det var precis vid en hållplats och bussen körde långsamt som tur var. Jag klarade mig alltså med bara lite skråmor båda gångerna.
    2. Jag har bott i Sundsvall och varit fodervärd åt en häst som hette Ville. En orimligt tjock nordsvensk. Oerhört gullig dock.
    3. Jag kan inte blinka med höger öga. Vänster är inga som helst problem, men så fort jag försöker mig på att blinka med höger så förvrids liksom hela ansiktet. Inte snyggt.
    4. Jag bodde i Australien i nästan två år när jag var 23, och det är därför jag numera bor på Nya Zeeland. Eftersom jag träffade kärleken som man säger.
    5. När jag var i 11-årsåldern gick jag igenom en fas då jag skrev oerhört melodramatiska dikter. Jag har fortfarande kvar en stor hög med kollegieblock från den tiden. Mina samlade verk.
    6. Jag hade ganska dåliga betyg på högstadiet, men skärpte till mig sista året. Fick ett stipendium i slutet av nian, och kom in på medieprogrammet precis som jag ville. Slutet gott, allting gott.
    7. Jag är väldigt dålig på att avsluta saker, och jobbar mycket med att förbättra mig på det området. Bli mer disciplinerad.
    8. För två år sedan tappade jag en kniv på min fot när jag hackade lök. Skar av två senor ovanför stortån och fick gå med gips i sex veckor.
    9. Jag hade en rottweiler för ungefär tio år sedan. Tränade spår och lydnad med henne, och hade ambitionen att tävla. Men livet drog mig i en annan riktning och efter att det tog slut med mitt ex så valde jag att omplacera henne. Svåraste beslutet jag fattat.
    10. Jag älskar djur. Framförallt hundar. Känner mig alltid lugn, tillfreds och hemmastadd i deras sällskap. Skulle gärna ha hund igen om det inte vore för att vi har två tidsslukande småbarn. Men en dag så.
  • Litteratur

    Det jag läste under januari månad

    brandi-redd-595063-unsplash

    (Bild från Unsplash)

    Nu är det måndag morgon här. Jag började skriva det här inlägget igår kväll, men saker kom emellan. Sådär som det kan bli. Och vi är redan på fjärde dagen i februari månad. Tänkte därför att det skulle passa bra med en liten sammanfattning av mitt läsande under förra månaden. Känner att jag har gått ut ganska starkt ändå, sju böcker på en månad är jag nöjd med. I synnerhet eftersom vi har haft (och har fortfarande) besök vilket innebär att jag inte har läst fullt lika mycket som jag brukar. Här kommer i alla fall en liten lista över de böcker jag läste:

    • Hägring 38, Kjell Westö. Den första boken jag läst av Kjell Westö, men definitivt inte den sista. En välkomponerad och skickligt berättad historia som utspelar sig i en finlandssvensk borgerlig miljö, år 1938. Westö kan verkligen konsten att skapa karaktärer som känns mångfacetterade och intressanta.
    • Grit: Konsten att inte ge upp, Angela Duckworth. En fackbok om grit, det vill säga uthållighet och målmedvetenhet. Konsten att inte ge upp helt enkelt, precis som titeln lyder. Intressant och lärorikt. Duckworths tes är att vägen till framgång beror på hur mycket grit en person har snarare än hur talangfull eller begåvad hen är inom ett visst område. Tänkte skriva lite mer utförligt om boken framöver.
    • Allt vi aldrig gjorde med varandra, Inger Alfvén. En välskriven, men kanske inte så minnesvärd, relationsroman om en brokig och splittrad familj. Handlingen kretsar kring ett stundande bröllop och vi får följa skeendet genom de olika familjemedlemmarnas perspektiv.
    • Nora eller Brinn Oslo brinn, Johanna Frid. Helt klart höjdpunkten bland månadens böcker. En autofiktiv roman om svartsjuka, endometrios och sociala medier. Kort sagt. Har skrivit mer om den här.
    • Bli som folk, Stina Stoor. En novellsamling där berättelserna ofta kretsar kring barndomen. Språket är poetiskt och säreget. Komplext. Inte alltid lätta att ta sig in i, men ger man texten tid så är det verkligen värt det.
    • Barnvagnsblues, Ester Roxberg. En roman om moderskap, att känna sig utanför och fel. Ett ifrågasättande av föreställningen att bebistiden är rosenskimrande och ljuvlig. Tyckte om den, men den lämnade inga djupare spår hos mig.
    • Skuggan över stenbänken, Maria Gripe. Äntligen har jag läst den här fantastiska boken! Vilken känsla det är att få ta del av Maria Gripes magiska värld. Karaktärerna, stämningen, alltihop! Jag längtar efter att läsa resten av böckerna i Skuggserien och är ändå glad att jag väntat så länge med att läsa dem. För nu har jag ju dem fortfarande att se fram emot.
  • Livet & vardagen

    Födelsedagsfirande på akuten

    Igår fyllde min kära sambo år. Dagen bjöd på strålande sol och vi bestämde därför att vi skulle fara iväg och bada. Vi packade ihop en picknick och gjorde oss redo att åka. Dessvärre hade treåringen lite för bråttom nerför stentrappan och dök istället ner med huvudet före. Så den planerade badutflykten blev istället en tur till akuten där han fick läppen hopklistrad. Behövdes inga stygn som tur var. Tre tänder skadades lite men ingen var lös.

    I sådana här situationer, när barnen skadar sig (eller barnet ska jag säga, bebisen är än så länge inte så olycksbenägen), så undrar jag hur jag skulle reagera om något riktigt allvarligt hände. För trots att jag försöker hålla huvudet kallt så är jag rätt så kass i krissituationer. Igår lyckades jag i alla fall tänka lägg en kall och blöt handduk över munnen, kolla så att tänderna är okej. Få inte panik över allt blod. Ungefär så. Medans händerna skakade och jag försökte samtidigt lugna ner och trösta.

    Tänker på hur mycket jag själv råkade ut för som barn, för att inte tala om mina bröder. Vi skadade oss ju jämt och ständigt. Hur pallar man som förälder? Vänjer man sig? Blir man mer härdad? Det var så hjärtskärande att se honom ligga där på sjukhussängen med sin svullna och såriga läpp. Och då var det liksom inte ens något värre än så. Tänker på om det allra värsta skulle inträffa – att ens barn drabbas av någon allvarlig sjukdom. Och så får jag nästan svårt att andas bara jag närmar mig den tanken så i ren försvarsmekanism skriker hjärnan stopp och jag avleder tankarna in på något annat. Föräldraskapet alltså – ett helt paket med ungefär lika mycket ångest som glädje.

    Vi behövde i alla fall inte stanna så länge på akuten. Dessutom, konstaterade vi när vi satt där på rummet, så var det åtminstone såpass svalt därinne att båda barnen kunde sova en stund. Silver lining liksom.

    Väl hemma bakade jag en tårta som eventuellt kan vara den godaste jag någonsin gjort, om jag får säga det själv. Eller i själva verket var det väl mer en kaka än en tårta, men nåväl. Tryffelkladdkaka med macadamianötter ovanpå. Och massa grädde till såklart. Helt ljuvlig.

    Sedan satt vi ute på balkongen under vårt nya fina skynke, tills solen gick ner. Då gick vi in och spelade quiz en stund, och kollade på ett avsnitt av Sex Education som verkar vara serien ALLA älskar just nu. Den är ju otroligt underhållande så jag förstår varför. På tal om det, så ska jag gå och kolla på sista avsnittet nu. Och äta mer kaka.