• Skrivande

    Alla historier har redan berättats

    Häromdagen lyssnade jag på den eminenta podden Mellan raderna och där fick jag tips om en annan podd, nämligen Skrivarpodden. Förstår inte hur jag helt och hållet har missat den, men bättre sent än aldrig antar jag. Det är en intervjupodd, mestadels med författare, och fokus ligger givetvis på skrivande och dess olika aspekter. Jag lyssnade på avsnittet där Nina Lykke, författare till bland annat romanen Nej och åter nej, intervjuas. Det var ett så himla bra samtal!

    Jag älskar att lyssna på när författare resonerar kring skrivandet och författarskapet. Allt det där som pågår bakom scenen så att säga. Det kan jag grotta ner mig hur mycket som helst i. Inte just för att få konkreta skrivtips, utan snarare för att inspireras och för att det ofta ger mig en push att höra om allt arbete som faktiskt ligger bakom färdigställandet av en roman. Kanske vore det mer rimligt att reagera med uppgivenhet, tänka att sådär mycket tid och jobb kommer jag aldrig orka lägga ner på ett enda projekt. Men nej, jag påminns istället om att författare också är helt vanliga människor som sliter hårt för att skriva klart de där böckerna. Jag har ju annars en tendens att sätta de på en piedestal.

    Nina Lykke sa i all fall en väldigt bra grej angående tematiken i hennes senaste roman och hur hon tänker kring att hon använt sig av ett väldigt vanligt förekommande tema. Nu kommer jag inte ihåg ordagrant vad hon sa, men hennes resonemang gick ut på att just det temat är vanligt av en anledning – för att det fungerar. Att hitta något originellt är helt omöjligt för allt har redan gjorts hundra gånger om. Och det väsentliga är ändå hur man tar sig an ett visst tema eller en viss historia. Hur man med hjälp av språket formar det till något eget. Och på så vis kanske faktiskt gör något originellt.

    Med risk för att låta lite pretto nu så tänker jag slänga in ett T.S Eliot citat för det dök upp i huvudet när jag hörde Nina Lykkes tankar.

    Each venture is a new beginning, what there is to conquer has already been discovered, once or twice, or several times, by men whom one cannot hope to emulate, but there is no competition, there is only the fight to recover what has been lost and found and lost again and again.

    Så är det sannerligen.

    Lite roligt också att jag gått runt och trott att författaren Nina Lykke är samma Nina Lykke som är professor i genusvetenskap och så gjorde intervjuaren i podden också det misstaget. Tydligen är det hennes tremänning med samma namn som är professor i genusvetenskap. Så fick jag koll på det också. En liten parantes bara.

    Kan hur som helst varmt rekommendera Skrivarpodden, utifrån det avsnitt jag än så länge lyssnat på.

  • Livet & vardagen,  Nya Zeeland

    Vår resa i bilder

    Nu är jag hemma igen efter vår lilla semester. Sitter här på balkongen och närapå svettas i kvällssolen. Sommaren tycks ha bestämt sig för att anlända till slut, jag tvivlade faktiskt på det ett tag. Klockan är bara sex och båda barnen sover, mina vänner som är här på besök åkte iväg till stranden tidigare och min sambo är på jobbet. Egentid alltså. Jag kan bli alldeles handfallen ibland, när jag får tid för mig själv. Det är något som kommit med föräldraskapet helt klart, tidigare hade jag ju egentid i överflöd. Nu vet jag nästan inte vart jag ska göra mig av mig själv när det är alldeles tyst omkring mig. Går runt i huset och plockar på måfå, försöker njuta men tänker istället för mycket på att jag antingen borde njuta eller få något uträttat.

    Men just den här egentiden tänkte jag ägna mig åt att blogga litegrann. Trots att jag är så trött att jag egentligen borde sova. Och trots att det är så ofantligt stökigt omkring mig att jag egentligen borde städa. Men borde och borde.

    Tänkte skriva lite om vår resa istället, samt dela med mig av några bilder. Det får dock räcka med mobilbilderna eftersom jag inte fört över de från kameran ännu. Vet i och för sig inte om kamerabilderna blev så mycket bättre. Jag är inte riktigt sams med min kamera än. Det betyder alltså att jag inte har lärt mig den tillräckligt mycket. Nåväl, resan var det. Vart har vi varit då, undrar ni. Jo, det ska jag tala om.

    Vi började med att åka till Alexandra, som ligger cirka två timmar härifrån inåt landet. Där besökte vi vingårdar, bodde en natt på bed and breakfast, badade för första gången i år, tog en tidig morgonpromenad då ljuset var helt magiskt.

    Och så åt vi fantastisk mat som dessutom var väldigt snygg.

    Därifrån åkte vi vidare till Arrowtown, som jag besökte för tio år sedan när jag och min sambo reste runt i landet. En historisk liten by med vilda västern-känsla.

    Sedan var det dags för det huvudsakliga målet för resan, nämligen Milford Sound. Ett helt otroligt landskap med fjordar, höga berg och sagolika vattenfall. Går inte riktigt att beskriva hur vackert det var, så jag lämnar istället över till bilderna (som ändå inte helt motsvarar verkligheten, så klart).

    Efter den oförglömliga upplevelsen så påbörjade vi Den långa hemfärden. Och lång var den sannerligen. En viss liten bebis hade vid det här laget börjat få nog. De sista timmarna tyckte han att allt var pest och pina, och sova tänkte han då rakt inte göra.

    Stannade till i Wanaka på hemvägen. Där åt vi varsin glass och kollade på folk som badade i kvällningen. Kom till slut hem vid elvatiden och stupade i säng.

  • Livet & vardagen

    Löpning, kreativitet och världens brantaste backe

    I förmiddags tog mina vänner hand om barnen en stund och jag gav mig ut på en springtur. Förra gången jag sprang hakade Spotify upp sig på Shakiras låt Hips don’t lie. Inte för att det är något fel på den eller så, men lite tröttsamt att höra den på repeat under ett helt löppass. Den här gången fick jag dock varierad musik och kände mig något nöjdare. Men det är tungt nu i början, kroppen är inte van och benen känns snabbt stumma. Trots det tunga är det ju en sådan lycka att ge sig iväg ut och springa.

    Efter att jag tagit mig upp för den sista jobbiga backen så lade jag mig ner i gräset, blickade upp mot molnen som gled förbi, kände hjärtats hårda rytmiska dunkande och så den höga musiken i öronen. Bittersweet symphony. I let the melody shine, let it cleanse my mind, I feel free now. Bara det, inget annat. Kroppen, jag, gräset mot handflatorna. Molnen däruppe.

    Nu när jag skriver så glorifierande om min löpning så måste jag också inflika att det på intet vis handlar om att ”komma tillbaka” efter graviditeten eller tappa ”mammakilona” (vad är det ens för uttryck, kan vi bara slopa det helt?) Min intention när jag skriver om träning är alltså inte att bidra till någon som helst kroppshets. Så. Då har jag fått det sagt.

    Jag har framförallt tre syften med min löpning:

    1. Att må bra i kroppen och knoppen. Att ge mig själv den där endorfinkicken som kommer när man hamnar i ett flow. Och att bli starkare så jag orkar kånka på ungarna i några år till.

    2. Att få egentid. Jag tar vilken ursäkt som helst att få tid till att tänka färdigt en tanke liksom. Det fungerar lite som meditation för mig. En stunds mental avkoppling. Vilket leder mig in på punkt nummer tre.

    3. Att bidra till ökad kreativitet. Sällan är jag så kreativ som just efter att jag sprungit. Det är som att hjärnan kickar igång, jag börjar tänka i nya banor, kommer på intressanta idéer. Formulerar texter i huvudet. Sen när jag väl sätter mig vid datorn är det som att halva jobbet är gjort.

    Det är så intressant med den där kopplingen mellan fysisk aktivitet och kreativitet. Vad är det som gör att till exempel löpning får mig att vilja skriva? Som att det löser upp några spärrar, låter allt flöda fritt en stund. På tal om det så kommer jag att tänka på två böcker på det ämnet som jag hemskt gärna vill läsa: Hjärnstark av Anders Hansen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Framförallt den senare vill jag läsa. Inte för att jag är något fan av Murakami för övrigt, men jag vill gärna ta del av hans tankar kring skrivande och löpning.

    Nåväl. Senare under eftermiddagen så begav vi oss till Baldwin street som är inget mindre än världens brantaste backe. Den skulle vi traska uppför.

    Sådär glad kan man se ut när man nästan tagit sig till toppen. Med bebis och väska dessutom. Hej och hå.

    Efter det äventyret var vi både trötta i benen och hungriga. Så vi köpte bagels och satte oss i Botaniska trädgården. Och nu är det snart dags för middag. Båda barnen har somnat tidigt, så middagen får avnjutas med enbart vuxna runt bordet. Inte ofta det händer. Jag tänker passa på att njuta.

  • Livet & vardagen,  Nya Zeeland

    Nya böcker, Sverigebesök och resa

    Nu har det varit tyst här i några dagar. Min frånvaro kan enkelt förklaras med att vi ju har finbesök från Sverige. Jag har helt enkelt prioriterat att umgås med mina vänner som jag inte träffat på länge, länge. Därav min försummelse. Ibland får livet gå först.

    Nu hade jag egentligen tänkt lägga upp en hel del fina bilder från de senaste dagarna, men min dator vill inte samarbeta med mig. Och om cirka femton minuter måste jag åka till förskolan och hämta min son för han kan jag i alla fall inte försumma. Så jag får helt enkelt åstadkomma något under press här och dela med mig av de få bilder som fungerar.

    Helgen spenderades uppe hos svärföräldrarna i Oamaru. Där har de en trädgård som liknar en djungel och såhär tjusig utsikt. Hanna tog en så fin bild på mig och mitt lilla (stora) barn.

    På kvällen var vi ute och åt pizza. Såg en dubbel regnbåge. Såg två fina rottweilers som lekte på gräsmattan. Just den här kvällen kände jag mig, på grund av ytterst få sömntimmar natten innan, ungefär lika jetlaggad som mina vänner som flugit cirka trettio timmar. Så vi var på samma trötta nivå allihop och det blev inte någon sen kväll. Men så himla trevligt ändå. Kunde knappt fatta att de var här. Det kändes så overkligt på något vis, att ses igen på en helt ny plats, i en ny tillvaro. Men ändå blev det så snabbt självklart att ha dem här.

    De hade till min stora glädje med sig några böcker till mig. Min vän Hanna hade gått in på Pocket shop och frågat min gamla kollega om tips på böcker till mig, och hon valde verkligen rätt. Ett jävla solsken har jag velat läsa så länge. Hon skickade dessutom med ett litet paket med en fin anteckningsbok och en hälsning. Jag blev alldeles rörd när jag fick det.

    På söndagen åkte vi ner mot Dunedin. Stannade till med jämna mellanrum och tog lite bilder. Det är så bra när man får besök och plötsligt ser allting som på nytt igen. Hur förunderligt vackert det är här. För man vänjer sig ju efter ett tag, det blir liksom inget märkvärdigt längre. Men naturen alltså, den är obeskrivlig. Och ja, jag hade som sagt en massa fler bilder. Men det får bli i ett annat inlägg.

    Om några dagar åker vi iväg på en roadtrip – jag, mina vänner och lillbebisen. Storebror får stanna hemma med sin pappa. Vi ska först åka till Central Otago, besöka någon vingård, och stanna en natt där. Dagen efter åker vi vidare ner till Te Anau och Milford Sound. Där finns fjordar och höga berg, spegelblankt vatten och fantastiska vattenfall. Behöver jag säga att jag ser fram emot det? Kommer inte vilja åka hem igen.

  • Allmänt

    En liten lista

    Nu är jag uppe hos mina svärföräldrar i Oamaru. T har åkt upp till Christchurch för att hämta mina kära vänner som landar inatt. Känner mig helt pirrig av förväntan. Det ska bli så roligt! Vi kommer spendera resten av helgen här innan vi åker hem till oss.

    Nu tänkte jag hänge mig åt det här megapusslet en stund. Det har legat kvar här sedan i julas så det är väl dags att det blir färdigt nu?

    Således blir det inte så mycket mer bloggande denna afton. Men här är en lista som jag fyllde i tidigare. Hittade den hos Jenny.

    Förnamn + mellannamn tack

    Mirjam, och enbart Mirjam. Var som barn alltid lite ledsen över att jag inte hade något mellannamn så ett tag var det tal om att lägga till Charlotte, men de planerna föll i stöpet av någon anledning.

    Stjärntecken

    Skorpion.

    Vilken är din favoritbokserie?

    Oj, nu blev det klurigt. Spontant vill jag säga Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Men Ferrantes Neapelkvartett ligger inte långt efter. Kristina Sandbergs Maj-trilogi är också högt på listan. Ja, jag är ambivalent.

    Vilken är din favoritsmak av de fem grundsmakerna?

    Kanske salt. Det beror på vad jag är sugen på, men jag har sällan några problem med att sluka en hel påse chips själv.

    Vad är din största rädsla?

    Att något ska hända barnen, att förlora dem. Ångestklump i magen.

    Vilka adjektiv använder du för att beskriva något bra?

    Underbart, fantastiskt, super. Och säkert en massa fler.

    Vad är du peppad på just nu?

    På att få träffa mina vänner från Sverige imorgon! Ser också fram emot att vi ska åka dit i maj, men det känns ännu så avlägset att jag inte riktigt har blivit peppad på det än.

    Föredrar du att vara bakom eller framför kameran?

    Helt klart bakom.

    Okej, fullt så obekväm blir jag inte. Bara nästan.

    Vad är det vackraste du vet?

    Det får bli det uppenbara svaret: mina barn. Särskilt när storebror är extra snäll och mysig mot lillebror som då ler mot honom med hela sitt väsen. Och när de sover, då är de allra vackrast.

    Senaste filmen du såg?

    Birdbox, den nya på Netflix med Sandra Bullock. Hade höga förväntningar på den men blev tyvärr besviken.

    Skolkade du i skolan?

    Det hände säkerligen, men inte så väldigt ofta.

    Morgonpigg eller nattuggla?

    Inget av det just nu, oftast bara trött. Men generellt är jag nog mer morgonpigg.

    Kan du jonglera?

    Jag kunde en gång i tiden, men inte längre till min treårings stora besvikelse.

  • Livet & vardagen

    För tio år sedan

    Egentligen är det något som tar emot inombords när det gäller att haka på dessa trender i sociala medier. Kanske för att man till slut ledsnar på att se samma grej överallt? Men med det sagt, så tycker jag att just #10yearchallenge är rätt så underhållande. Jag är en sucker för nostalgi, så får jag en anledning att rota igenom gamla foton så tar jag den.

    För ganska exakt tio år sedan så var jag tjugotre år och reste till Nya Zeeland för första gången. Jag och Todd hade bara träffats i några månader (vi bodde båda i Australien) och han bjöd med mig till Nya Zeeland för att gå på hans systers bröllop. Inte trodde jag väl då att jag tio år senare skulle bo här och ha två barn tillsammans med den där killen som jag reste runt med, medan jag äventyrade på andra sidan jorden. Men så blev det, och så innerligt glad och tacksam är jag för det. Även om jag grämer mig över att det ligger så fasligt långt bort från Sverige.

    Dagens bild. Ganska mycket tröttare nu, men också ganska mycket lyckligare.

  • Livet & vardagen

    Jobbsök, marknadsföring och studier

    Bebisen har äntligen somnat, storebror är på förskolan och jag slår mig ner framför datorn med en kopp kaffe och ett huvud överfullt av tankar. De senaste två dagarna har jag ägnat mig så mycket åt att fixa och dona med grejer runtomkring bloggen (marknadsföring, lära mig WordPress, SEO, etcetera) att jag har glömt bort eller helt enkelt inte haft ork till att blogga. Att läsa om SEO (search engine optimization) känns lite som att falla ner i ett djupt hål, eller en labyrint som aldrig tar slut. Det är lika intressant som det är frustrerande, just eftersom det är så invecklat. Tänker att det ändå kan vara bra att lära sig en del om det, men utan att förflytta fokuset för mycket från att skriva.

    Nu har jag i alla fall skapat en Facebooksida som ni gärna får gå in och gilla. Har även ett nytt Instagramkonto. Jag har ju ganska svårt för att promota mig själv och mitt skrivande, så de senaste dagarna har praktiskt taget varit KBT för mig. Satt i säkert fem minuter och stirrade på den där knappen på Facebook som bjuder in vänner att gilla sidan. Tänkte först: nej, jag väljer ut några stycken bara. Inte kan jag väl välja allihop? Sedan sa jag åt mig själv på skarpen, drog ett djupt andetag och klickade på ”select all”.

    Och så var det gjort. Ingen återvändo. Känslan efteråt kan närmast liknas vid känslan efter att man precis skickat iväg ett sms till någon man verkligen gillar. Pulsen gick upp en aning och jag försattes i ett tillstånd av både eufori och ångest. Okej, det var inte fullt så dramatiskt. Men nästan. Jag fixade det i alla fall och det är jag faktiskt stolt över. Kanske inte låter som en stor grej, men för mig var det.

    Tvingade min sambo att ta några bilder så att jag kan fixa en presentationsbild, men vi tvingades ge upp på grund av skrikande treåring. Sådär som det brukar bli när man ska göra något viktigt. Eller ja, så värst viktigt var det väl inte egentligen. Vi hann få till några stycken i alla fall.

    Idag har jag även helt oplanerat sökt ett jobb. Såg i ett inlägg i facebookgruppen Litteraturgäris att Bonniers söker lektörer, så jag slängde snabbt iväg ett mejl. Ett jobb som är på distans och vid behov. Det vore perfekt för mig just nu, så hoppas hoppas.

    Som om inte det vore nog så sökte jag igår till masterprogrammet Media and communication studies på Malmö högskola. Eftersom det är ett internationellt program så kan jag läsa det när jag bor här. Det är dock väldigt oklart om jag kommer tacka ja, ifall jag ens kommer in. Vet dessutom inte om jag kan få CSN när jag inte bor i Sverige? Men nu har jag i alla fall sökt. Ska bara skicka in två dokument – ett om vilka erfarenheter jag har som kan förbereda mig för programmet och ett så kallat letter of intent, det vill säga vad jag har för avsikter och mål med studierna.

    Imorgon ska jag ägna mig åt att städa huset och få det någorlunda presentabelt innan våra gäster från Sverige kommer hit. Bara tre dagar kvar nu!

  • Litteratur

    Recension: Nora eller Brinn Oslo brinn

    Nora eller Brinn Oslo brinn är en vass samtidsskildring, en kärlekshistoria och en essäistisk undersökning av sjukdom och smärta. Historien inleds med att romanjaget Johanna upptäcker att hennes pojkvän Emil fortfarande har kontakt med sin ex-flickvän, den undersköna och alldeles perfekta Nora, och att de även planerar att träffas. Efter att hon får se en bild på Nora så faller hon allt djupare ner i en spiral av svartsjuka, ilska och sorg. Hon fastnar i ett beteende som på alla sätt och vis är skadligt för relationen, men hon kan inte sätta stopp för sig själv. Samtidigt lider hon av en annan genomborrande smärta; den som orsakas av hennes endometrios.

    Livmodersmärtan och det som hon kallar för ”Norasmärtan” lever sida vid sida inom henne. ”Det enda jag kan säga är att bilden på Nora fick det att brinna i mig, den satte bröstkorgen i brand. Det var den enda smärta som stod i proportion till den i livmodern.” Johanna utvecklar en besatthet av Nora, och till sist handlar det inte längre om Emil. Han faller ur bilden. Hon skriver att hon inte längre vet var gränsen går mellan Nora och henne själv. Hon ligger vaken på natten och scrollar igenom hennes Instagramflöde, låter bilderna etsa sig fast. Blir så bottenlöst förtvivlad över att hon aldrig kan leva upp till Nora, att det fullständigt förpestar hennes tillvaro. Svartsjukan sprider sig som ett gift. ”Jag förstod att vad jag än gjorde, under den kommande veckan och resten av livet, skulle jag inte bli hon.”

    Romanen är skriven på svenska, norska och danska och författaren glider skickligt mellan de olika språken. Det finns gott om litterära referenser som får utgöra en del av berättarjagets tankevärld. Den litterära prosan och den analytiska tonen samsas med mörk och slagfärdig humor.

    Johanna Frids roman visar prov på djup människokännedom och iakttagelseförmåga, och hon skriver insiktsfullt om de allra mörkaste och skamligaste känslorna. Jag tror det är början på ett stort författarskap.

    NORA ELLER BRINN OSLO BRINN

    Författare: Johanna Frid

    Förlag: Ellerströms

    Finns att köpa här och här.

     


  • Vardag

    Bloggflytt och frustrationer

    Jag känner mig för tillfället både tankspridd och på samma gång lite exalterad, eller kanske* förväntansfull, vilket resulterade i att jag inte kunde somna igår kväll. Låg och stirrade upp i taket medan det ryckte i ben och armar. Och imorse tvättade jag håret med duschkräm, insåg jag efter att jag sköljt ur det. Hade dessutom inget balsam kvar. Håret kändes synnerligen strävt när jag klev ur duschen.

    Denna kväll och gårdagskvällen har jag till största del gett mig hän åt att försöka lära mig WordPress.org och kommit till insikten att det är både svårt och frustrerande. Är alltså i processen att ge den här bloggen ett nytt hem. Men förutom att bara lära sig allt, så finns det ju så många val och beslut att fatta! Hur vill jag att sidan ska se ut, vad vill jag förmedla, och så vidare, och så vidare. Har så många fönster öppna samtidigt att jag till slut blir helt desorienterad.

    Och alla dessa WordPress teman! Tusentals olika teman, och därefter tusentals olika fonts att välja på när jag ska försöka mig på att göra en header. Scrollar till bedrövelse och min ambivalens vet inga gränser. KAN NÅGON BARA VÄLJA ÅT MIG, JAG ORKAR INTE MER. Så känner jag. Kan jag få knäppa med fingrarna och ha en estetiskt tilltalande blogg som jag sedan kan ägna mig åt att fylla med innehåll? Kan någon vänlig själ fixa det åt mig? Tack på förhand. Jag har tyvärr inga pengar att betala med.

    Nej då, jag ska nog fixa detta. Den kanske inte blir perfekt, men man måste ju börja någonstans.

    Idag hade jag förresten något så fantastiskt som egentid med min treåring. Det blir ju inte så mycket av den varan sedan en viss tidskrävande mamma-behövande bebis kom in i våra liv. I ärlighetens namn så var det nog första gången som vi var ute bara vi två i ett par timmar sedan lillebror föddes. Och det är ju snart fem månader sedan! Det var verkligen på tiden alltså, och välbehövligt för oss båda. Satt på en uteservering en stund och delade på en bulle. Han kröp upp i knäet på mig och påtalade gång på gång hur mycket han tycker om mig. Så fint att få ha den stunden när det känns som att vardagen ofta är kantad av konflikter nuförtiden.

    Och en sak till, innan jag avrundar. Igår när jag lämnade av på förskolan så inträffade en rolig grej. Jag sa hejdå till min son och hör plötsligt en tjej bredvid mig säga: pratar du svenska?! Hon var alltså från Sverige hon också. Så vi bytte nummer och ska ses och ta en fika någon dag. Vad är oddsen för det? Barnen i samma ålder dessutom. Roligt!

    Nu ska jag fortsätta ägna mig åt att fixa iordning min sida, och med största sannolikhet slita mitt hår ett antal gånger.

    *autocorrect ville ändra kanske till könskriget när jag tryckte fel på en bokstav. Totalt irrelevant info men också ganska märkligt, därav noteringen.