• Allmänt

    Växtligheter och vakenhet

    Söndag kväll, klockan är strax efter åtta. Båda barnen sover och min sambo har somnat på soffan. Ligger där och snarkar lite lätt. Endast mamman är vaken. Jag känner mig märkbart tillfreds med detta. Njuter av det alldeles särskilda lugn som infinner sig när alla utom en själv sover. Men det dröjer inte länge förrän en viss rastlöshet rycker i mig. Började nyss vandra runt på måfå i vardagsrummet och ut i köket, utan att veta vad jag skulle ta mig för. Åt några nävar chips och lite godis. Kastade ett öga på disken, tittade bort igen. Den får stå där den står. Satte mig ner för att skriva istället för vad passar bättre än det när alla sover omkring mig?

    Dagen har i typisk söndagsanda varit tämligen lugn. Det enda produktiva som skedde var att vi äntligen satte upp ett nät över jordgubbslandet. Så nu får de förhoppningsvis vara ifred från fåglar. Det växer riktigt bra där ute förresten, i vårt alla första grönsaksland! Jag kan inte annat än känna mig stolt. Dessutom planterade jag rädisor för några dagar sedan och de är redan på väg.

    I de andra krukorna har jag sått paprika, men de har inte tittat fram än.

    Men den här lilla rackaren då. En mini tomatplanta som nu har fått hela 14 tomater. Det är perfekt att den står i köksfönstret också för jag som har en tendens att glömma bort att vattna ser nu alltid till att ge växterna vatten när jag själv tar ett glas. Lite till mig, lite till dem.

    Älskar för övrigt hur exalterad min treåring blir över att se hur grönsakerna växer. Han tjoade och skrek när de första tomaterna började visa sig. Tänker på när jag själv var barn, hur jag brukade gå och rycka upp morötter som jag borstade bort jorden från och sen mumsade i mig.

    Nu ska jag strax krypa ner i sängen, kanske lyssna en stund på någon bra podd, och förmodligen somna ganska snabbt.

    0
  • Vardag

    Sömnbrist och skrivkramp

    Klockan är nu 19.20 och jag står i köket och vaggar en sovande bebis. Jag påbörjade ett blogginlägg klockan nio imorse ungefär, men kom inte så långt. Inte för att det har varit fullt upp hela dagen, det är mest en massa småsaker som kommit emellan. En sådan dag.

    Känner dessutom att jag lider av idétorka just nu gällande bloggen. Och då börjar jag fråga mig själv om det är någon mening med att skriva något alls, om jag nu inte har någonting särskilt att rapportera om eller reflektera kring. Bestämmer mig trots allt för att skriva några rader, kanske mest som ett tappert försök att kicka igång mitt trötta huvud. De senaste veckorna har ju präglats av sjuka barn och sömnbrist, och jag har inte riktigt återhämtat mig än. Tänk om jag kunde få ta in på hotell och sova ostört. I ungefär en vecka. Det vore något.

    Idag åkte jag in till stan en sväng, egentligen i syfte att hitta någon passande möbel att ha under vår teve som sitter på väggen. Gick till en secondhandbutik och hade tänkt gå till ännu en som dock visade sig vara stängd. Hittade inget. Så jag bestämde mig för att kolla in ett antikvariat som jag inte varit på tidigare.

    Det kändes verkligen som ett typiskt antikvariat. En tung dörr som gnisslade när jag öppnade den, lukten av gamla böcker och rökelse, en man som satt bakom kassan med näsan begravd i en bok och knappt lyfte på huvudet när jag kom in. Det som saknades var en katt som strök runt bland hyllorna. Eller har jag bara fått för mig att det är vanligt med katter på antikvariat? I själva verket kanske jag bara har sett det ett par gånger och nu inbillar mig att det är normen.

    Sedan åkte jag hem, vi åt middag och nu börjar dagen lida mot sitt slut. Det är faktiskt allt jag har att komma med för tillfället. Orden vill inte riktigt samarbeta med mig, så jag tänker förlika mig med det nu och istället läsa en stund. Förhoppningsvis återkommer jag snart med nya krafter och en liten gnutta inspiration. Om jag får sova lite mer inatt.

    0
  • Litteratur

    Recension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    9789177950981_200x_jag-for-ner-till-bror.jpeg

    Karin Smirnoffs Jag for ner till bror är en säregen och lysande romandebut. Handlingen kretsar kring berättarjaget Jana, en kvinna som återvänder till den Västerbottniska uppväxtorten Smalånger för att ta hand om sin alkoholiserade tvillingbror. Samma kväll som hon anländer träffar hon den råbarkade och något vilda konstnären John, som hon sedermera inleder ett stormigt förhållande med. Han målar tavlor som leder till att Janas förflutna börjar komma upp till ytan, traumatiska minnen som hon hade förträngt kommer tillbaka. Återblickar till en svår barndom präglad av våld, alkoholism och incest, varvas med nutiden och mystiken kring mordet som nyligen inträffat i byn.

    Allteftersom tillkommer nya ledtrådar i Janas försök att komma till botten med vad som hänt, gällande såväl mordet som sitt eget förflutna, men olika sanningar ställs hela tiden mot varandra. ”Nu var jag där igen. Berättelse mot berättelse och jag i mitten som en skiljedomare. Två fyllon med minnesluckor på varsin sida om sanningen.” Berättelsen vecklar ut sig nästan som en pusseldeckare. Men det är framförallt Janas inre och hennes medvetande som driver berättelsen framåt, i en ström av tankar och iakttagelser, ofta utan vare sig punkt eller kommatecken.

    Smirnoffs berättarstil är rakt på sak och direkt, vilket skapar mycket humor i en annars rätt så becksvart historia om en barndom full av misär. Vi har den så kallade fadren som är brutal på ett närmast tyranniskt vis, och sedan den fromma modren som anser att förlåtelse och tillbedjan är det allra viktigaste, och att familjen bör hålla ihop oavsett vad som sker. Till slut vet man inte vad som är mest tragiskt – hans beteende eller hennes sätt att ta honom i försvar. ”Varje gång jag sa förlåtelse såg jag hennes blåslagna ansikte under schaletten. Hur hon låtsades att allt var bra och såg bort när det kom till vår tur. Ni måste lära er att förlåta sa hon som ett mantra. Till och med gud förlät människorna när de tog hans son. Er far vill egentligen inget ont. Han vill bara ha ordning och reda.”

    Det är inte många män som framstår som sympatiska i den här romanen. De flesta både super och är våldsamma, och det tycks vara normen för Jana. Hon förvånas inte när även John förefaller vara av samma skrot och korn. Men hon ifrågasätter samtidigt att skulden skulle ligga hos henne, det psykologiska resonemanget att hon på grund av sin barndom hela tiden väljer fel män. ”Jag hade alltid tänkt att det var fel på mig. […] Däremot hörde jag aldrig att det var männens fel. Att de var alkoholiserade våldsamma svin som gav sig i lag med kvinnor och barn fast de visste att de förmodligen skulle skada dem.” Hon lägger skulden och skammen där den hör hemma.

    Jag läste nyligen att Karin Smirnoff redan har börjat skriva på en fortsättning. Det gläder mig. Hennes debut är helt briljant och jag kommer utan tvekan läsa allt som hon skriver fortsättningsvis.

    Boken finns att köpa här och här.


    Du kanske också gillar: Nora eller Brinn Oslo Brinn, Kärlekens Antarktis och Testamente.

    Vill du ha koll på när jag uppdaterar bloggen? Följ mig gärna på Bloglovin’ eller gå in och gilla min Facebooksida Livet & Litteraturen

    0
  • Skrivande,  tankar

    Att säga upp sig

    Med jämna mellanrum får jag för mig att jag vill börja plugga igen. Jag drabbas av ett akut sug att lära mig nya saker, utvecklas och bara kasta mig in i något. Vad beror det på? Rädslan att stagnera? Är det för att jag är mammaledig nu och känner att vardagen kanske saknar en viss mental och intellektuell stimulans? Jag älskar att vara med barnen också, tänker jag genast att jag måste inflika. Det är inte det. Men när jag står mitt i blöjbyten, snoriga näsor och skrikande barn – då är det kanske inte så konstigt att längta bort en smula, eller att glorifiera den tid då jag pluggade. Sitta på ett tyst bibliotek, läsa och skriva uppsats. Märk väl att jag där och då säkerligen satt och beklagade mig över hur jobbigt och tungt det var. Min lott i livet – att inte kunna vara helt och hållet nöjd och leva i nuet.

    I alla fall så har jag bara lite för skojs skull suttit och googlat utbildningar, och hittat ett masterprogram i Media – och kommunikationsvetenskap på Malmö universitet. Det är på distans så jag skulle eventuellt kunna läsa det när jag bor här. Men även om tanken till viss del lockar så tar det samtidigt emot när jag tänker på hur mycket jobb det faktiskt innebär. Jag kan nog inte direkt glida mig igenom en masterutbildning.

    Fast i själva verket vill jag helst av allt säga upp mig från mitt jobb och bara ägna mig åt mitt skrivande. Hittade en gammal tweet häromdagen när jag var inne och scrollade igenom mitt flöde från en massa år sedan, och uppenbarligen gick jag i samma tankar redan 2011.

    Med skillnaden att jag inte hade några barn då, så det där med inga förpliktelser blir nog svårt att tillämpa på min nuvarande livssituation. Men att säga upp mig för att satsa på det jag verkligen vill göra? Ja, varför inte egentligen. Jag har lekt med tanken så många gånger, men aldrig tagit det längre. Förmodligen för att det ska gå att få ihop det ekonomiskt också, den jobbiga men ack så väsentliga pusselbiten.

    Det återstår att se om jag börjar jobba igen i september eller inte. Men det känns som att något har satts i rörelse inom mig. Kanske är det en för tidig medelålderskris? Kanske bara min rastlösa natur? Oavsett hur jag benämner det så är det ett faktum att jag vill få till en förändring, och att jag vill få ut mer av mitt yrkesliv än att stå i en bokhandel och sälja böcker. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, men känner väl inte heller att det är mitt kall i livet. Jag tänker samtidigt att det är få förunnat att kunna leva på det de brinner för, att ha det privilegiet. Kanske är det därför jag inte vågar mig dit på riktigt, utan är bara där och nosar för att sedan vända om igen. Börjar tänka inte ska väl jag…, med typisk jantelagsmentalitet. Jag får sluta sätta stopp för mig själv med sådant nonsens. Och med det sagt ska jag hoppa i säng, innan jag somnar sittandes i soffan.

    0
  • Vardag

    Hej då november

    Känns som att den här månaden kom och försvann i ett nafs. Jag antar att de flesta i Sverige inte håller med mig. Där har november förmodligen pågått i evigheters evigheter. Inte för att vi har haft det så somrigt och härligt här, det har ju i princip regnat varje dag. Jag tror att tiden helt enkelt går så fort för att: 1. Jag blir äldre och 2. Vi har en liten bebis. Mäter liksom tiden utifrån hur fort han växer. Nu rullar han snart runt den lilla plutten.

    Ja, nu är det i alla fall december. Om 23 dagar är det julafton och jag kan verkligen inte uppbåda några som helst julkänslor. Det är ju snart sommar här. Det går liksom inte ihop. Och jag blir lite sorgsen när jag ser alla mysiga vintriga bilder från andra sidan jordklotet, julpyntat och idylliskt. Jag vill också julpynta men när det inte finns tillstymmelse till vintermörker ute så försvinner ju hela mysfaktorn. Imorgon ska vi i alla fall på någon slags tomteparad inne i stan, så då kanske alla mina julkänslor väcks till liv. Håller tummarna.

    Annars då? Idag har jag varit flitig och bakat bröd. Dessvärre blev resultatet, dvs två ganska tunga kompakta limpor, inte helt lyckat. Men det var ätbart åtminstone, om än inte särskilt tillfredställande. Får mig att tänka på en period för några år sen när jag gav mig fan på att baka surdegsbröd. Jag glömmer aldrig den oerhörda frustrationen och den dåliga stämningen som uppstod de gånger jag misslyckades. Efter att ha spenderat dagar med att ta hand om och mata den där lilla surdegskulturen, som vore den min alldeles egna bebis, och sedan ändå misslyckas med bröden. Då kanske frustrationen gick överstyr, och jag kan eventuellt ha tagit ut det på min sambo. Han pratar fortfarande om det ibland, den där surdegsfasen jag gick igenom.

    Här är ett par rediga limpor som jag lyckades med i alla fall, så allt var inte förgäves. Men det lär nog dröja innan jag bakar surdegsbröd igen.

    Nu ska jag fortsätta läsa (förhoppningsvis läsa ut) Karin Smirnoffs roman Jag for ner till bror. Den är helt fantastisk, något av det bästa jag läst på länge! Jag blir också så glad av att läsa författare som romandebuterar när de är lite äldre eftersom det inger mig hopp om att jag har många år på mig fortfarande, de där stunderna när jag krisar och får för mig att allt är för sent.

    0