• Litteratur

    Mina fem bästa böcker 2018

    2018 har varit ett märkligt läsår för mig. De flesta böckerna läste jag från augusti och framåt, första halvan av året hade jag nämligen en alldeles för lång lässvacka. Jag läste i slutändan totalt 32 böcker, vilket jag får vara ganska nöjd med med tanke på hur början av året såg ut. Många var bra, en del mindre bra men ingen som jag tyckte var direkt dålig. Brukar i regel inte fortsätta läsa om jag känner så. Här kommer i alla fall en lista på mina fem favoriter.

    1. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

    Om Jana, som återvänder till sin lilla hemort i Västerbotten, för att hjälpa sin försupna bror. Till den som vill läsa en mörk historia med ett stråk av humor, samt förundras över ett nytänkande och svindlande språk.

    2. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

    Berättarjaget är Inni, en prostituerad narkoman som blir mördad i en skogsdunge. Historien berättas sedan utifrån hennes perspektiv, hon figurerar som en allvetande berättare när hon ser tillbaka på sitt eget och på sin familjs liv. Älskar det mörka, det poetiska, naturbeskrivningarna och bildspråket som Sara Stridsberg bemästrar likt få andra.

    3. Människan är den vackraste staden av Sami Said

    San Fransisco är på flykt från Afrikas horn, hans pengar har tagit slut och han har precis blivit utslängd från sitt boende. Där tar historien sin början och läsaren slungas rakt in i skeendet. Tumultartat, fartfyllt och med språklig briljans leder Sami Said läsaren runt i cirklar och snår ända fram till slutet.

    4. Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

    Om en son som har en egocentrisk pappa, och som nu själv har blivit pappa. Om trassliga familjerelationer och hur man förhåller sig till och kanske omvärderar relationen till de egna föräldrarna när man själv fått barn. Träffsäkert och välskrivet.

    5. Arv och miljö av Vigdis Hjorth

    Berättarjaget Bergljot kommer till insikt om att hennes far förgrep sig på henne som barn och hon bestämmer sig för att konfrontera föräldrarna. En roman om att inte bli trodd, att våga dra fram mörka familjehemligheter och sedan stängas ute. Att kämpa förtvivlat för att bli lyssnad på. Läsaren får följa Bergljot på nära avstånd, komma under huden på henne, känna hennes frustration och sörja med henne. Det är tungt sorgligt mörkt och intensivt. Och så oerhört vackert skrivet.

  • Tankar & reflektioner

    Mitt 2018 – en sammanfattning

    Jag googlar listor om årssammanfattningar, läser igenom de olika frågorna flera gånger om och försöker formulera svar i huvudet men det vill sig inte. Det är bara tomt och jag får nästan panik. Vad gjorde jag egentligen? Hur mådde jag? Har jag drabbats av någon form av tillfällig minnesförlust? Inser sedan att det som jag har saknat under det gångna året är tid och ork för självreflektion. Det har varit så mycket runtomkring att jag tycks ha tappat bort mig själv nånstans på vägen. Kanske är det därför det står still i huvudet när jag försöker svara på frågor om mitt mående och min personliga utveckling. Så det blir ingen lista, men något slags sammanfattning blir det i alla fall.

    2018 har framförallt präglats av att starta om på nytt. Ett nytt land att försiktigt komma på fötter i, stapplande till en början. Nytt jobb och nytt hem. En helt ny tillvaro, den största omställningen någonsin. Hemlängtan, tårar och tvivel. Men även lyckostunder med min familj, värme och tacksamhet över att vi har varandra.

    Och sedan en oplanerad graviditet mitt i allt det nya. Rädsla över att inte få det att gå ihop ekonomiskt, men samtidigt glädje över att vårt barn skulle få ett syskon. För det ville vi ju, även om tidpunkten inte var optimal.

    Första halvan av året skrev jag nästan ingenting. Läste inte mycket heller. Och de böcker jag läste gav mig inget. Det fanns inte utrymme, eller jag gav det inte utrymme. Dagarna gick, jag jobbade, slötittade på teve på kvällarna och la mig tidigt. Gravidtrött och utan inspiration. Ju längre uppehåll man har från någon form av kreativitet desto svårare blir det. Jag antar att det var det som hände. Det gled ifrån mig, eller så var det jag som gled ifrån. Hade fullt upp med att försöka finna mig i nya sammanhang.

    I juni flyttade vi från Careys Bay in till stan. Två månader senare föddes Felix. Ännu ett nytt kapitel inleddes. Det som tvåbarnsmamma. Den där allra första tiden är diffus, precis som den brukar vara. Jag minns när barnmorskan gjorde hembesök och jag hade haft en riktigt jobbig dag, ungefär två veckor efter att han föddes. Hon frågade hur jag mådde och det brast för mig. Kunde inte sluta gråta. Det var känslan av otillräcklighet, av total trötthet och att bara önska sig en paus från allt.

    Allteftersom blev emellertid de jobbiga dagarna färre, sömnen bättre, vardagen mer hanterlig. Allting kändes plötslig inte lika överväldigande. Jag tänkte inte längre att det här är en period som jag bara behöver ta mig igenom, utan kunde stanna upp och faktiskt njuta av livet såsom det är just precis nu. Även om det ofta är kaos.

    Jag började läsa igen och med läsandet kom skrivandet och inspirationen. Som att vakna ur en lång dvala. Som att jag hittade hem igen, till något som hamnat i skymundan. Insåg att jag behöver skrivandet, behöver orden. Kände mig helt utsvulten och slängde mig över både läsandet och skrivandet med en iver jag inte känt på länge. Läste mer på några veckor än vad jag hade gjort resten av året.

    Nu är det snart 2019 och det är väl egentligen ganska oväsentligt. Bara en siffra, tiden fortgår med eller utan benämningar. Men det för ändå med sig en känsla av att gå in i något nytt, och när jag nu går in i det nya så har jag vissa saker i åtanke; om inte löften så åtminstone förhoppningar. Jag vill finna mer tid för att bara vara jag. Att reflektera, känna, tänka. Hitta tillbaka till mig själv. Jag vill ge mig hän åt skrivandet, våga tro på min förmåga, utvecklas, inte ge upp. Läsa massvis med böcker. Jag vill börja yoga och springa igen, stärka min numera ganska trötta kropp. Vara ute i naturen. Förhoppningsvis sova lite mer. Allt detta vill jag göra, och massa mer därtill. Det kommer bli ett fint år.

  • Vardag

    På hemmaplan igen

    IMG_0932

    Då var julen över och snart är 2018 över. Känns surrealistiskt att det nästan är år 2019. Och sedan 2020, oh my god. Okej, ska sluta rabbla årtal. Ibland drabbar det mig bara, hur fort tiden går. Nästa år är det femton år sedan jag tog studenten. Bara en sån sak.

    Nu är vi i alla fall hemma igen. Återvände igår kväll, och möttes av ledsna tomatplantor och diverse andra slopande växter. Överöste dem alla med vatten och kärlek och idag verkar de ha återhämtat sig. Någon som däremot inte har återhämtat sig är jag. Hade gärna stannat borta ett par dagar till. Även om det stundtals är hektiskt med alla kusiner under samma tak (två treåringar, en sexåring och så bebisen) så är det ändå så himla skönt att alltid ha hjälpande händer. Att kunna smita iväg och lägga lillebror utan att behöva oroa mig över vad storebror ska hitta på. Och att det alltid finns famnar som vill hålla bebisen när jag behöver en paus. Kände mig inte redo att släppa den lyxen och vara tillbaka i vardagen med båda barnen medan sambon jobbar. Svårt att liksom hitta rytmen igen när man har varit bortrest i nästan en vecka.

    Mina känslor inför julen är ju lite tudelade nu när jag befinner mig på andra sidan jorden. Hade jag fått välja en superkraft så vore det att kunna teleportera mig och spendera julen med familjen i Sverige också. Men jag är samtidigt väldigt tacksam över den utökade familjen som jag har här, min sambos föräldrar och syskon. Att vi kommer så bra överens, det är ju inget som man ska ta för givet. Det är en ynnest att jag får ha så fina och varmhjärtade människor i mitt liv, och att mina barn också har dem.

    IMG_1006.jpg

    På julafton var det soligt hela dagen. Barnen spenderade en stor del av tiden i poolen.

    IMG_1097.jpg

    IMG_1095

    Och när de inte hängde i poolen så lektes det med gigantiska såpbubblor.

    Det fanns en polaroidkamera där och vi tog massa gulliga kort. Som jag sedan tog kort på.

    IMG_1060

    Men eventuellt så kan bilden ovan vara ännu gulligare. Ögonen på den där lilla ungen alltså. De gnistrar och sprakar.

    IMG_1029IMG_1070

    Och det var den julen. Om fyra dagar är det nyårsafton. Ska försöka få till någon form av årsresumé innan dess. Nu ska jag krypa ner i sängen och förmodligen drömma mardrömmar eftersom vi har kollat på The haunting of hill house.

  • Vardag

    Stormen och lugnet

    Har visst försummat bloggen ett tag nu. Det har varit fullt upp de senaste dagarna, såsom det tenderar att bli den här tiden på året. Stormen före det lugn som nu så sakteliga börjar infinna sig. Som en enda lång djup utandning.

    Igår åkte vi upp till Christchurch där min svärfar och hans fru bor. Vi ska spendera helgen här och på julafton åker vi ner till Oamaru och firar jul med svärmor och resten av familjen. Där kommer även kusinerna vara med och i vanlig ordning blir det nog mycket fart och fläkt. Vilket också är härligt, men jag njuter av att det bara är vi här just nu och att helgen får vara präglad av lite mer lugn och ro.

    På vägen upp stannade vi till hos svärmor, drack lite kaffe och lekte med gigantiska bubblor. Jag tror att bubblor är en typisk grej som man aldrig blir för gammal för. Åtminstone inte jag. Det blir dessutom som en förstärkning av glädjen när ens barn springer efter dem och är helt lyrisk. Ah, de små glädjeämnena i livet.

    Idag ska vi åka iväg och köpa en babysitter som jag köpte på Trade me (typ som Tradera). Vi är verkligen i behov av en till den där lilla krabaten där uppe som plötsligt har blivit så stor att han vill vara med och se allt. Inte helt nöjd med att bara ligga på en filt längre med andra ord. Han har för övrigt börjar rulla runt nu, från rygg till mage. Känns som att han är tidigare med allt jämfört med storebror. Eller också är det bara på grund av att man liksom väntade så intensivt på varje grej med första barnet, och nu bara händer det. Utan att jag hinner vänta på eller se fram emot det.

    Bortsett från den lilla utflykten så har vi inte så mycket planerat för dagen. Imorgon ska vi åka in till stan och gå till en gigantisk lekpark, kanske hitta något mysigt café och utforska staden lite. Jag tänkte även försöka lokalisera H&M och kolla en sväng. Inte för att jag egentligen vill handla där utan mest för att H&M inte finns i Dunedin. Vill bara gå dit och få känna mig som hemma en stund.

    Nu ska jag försöka lägga ner den sovande lilla bebisen i min famn, och börja göra mig i ordning för dagen.

  • Vardag

    En dag i Port Chalmers

    Häromdagen for jag och barnen iväg till en charmig liten plats som heter Port Chalmers, en förort till Dunedin. Där bor min svägerska och hennes familj och det var dem vi skulle hälsa på. Port Chalmers påminner mig litegrann om Stars Hollow (ni som sett Gilmore Girls vet). Känns som att alla känner alla, och det skvallras nog en hel del men i grund och botten har de en fin samhörighet.

    Efter ett par timmar hemma hos dem började Felix bli trött och med tre ungar som röjde runt var det något av en utmaning att få honom att somna. Min svägerska erbjöd sig att passa storebror så att jag kunde ta en promenad med honom. Jag nappade snabbt på idén om att få lite nästan-egentid.

    Stannade till på det här gulliga cafét (som jag antar är motsvarigheten till Luke’s då om jag ska fortsätta med Gilmore Girls referenser) och köpte en scone och en kanelbulle som jag tog med mig.

    Om man fortsätter förbi Port Chalmers så kommer man till Careys Bay och där bodde vi de första åtta månaderna i Nya Zeeland.

    En otroligt vacker plats och det var ett stort plus att bo på promenadavstånd från barnens kusiner, för att inte tala om havet som var ett stenkast bort från huset. Men jag är ändå glad att vi bestämde oss för att flytta in till Dunedin. Närmare till allt och lite fler möjligheter att underhålla sig själv och barnen.

    Jag gick längs med havet på väg tillbaka till min svägerska, samma väg som jag brukade springa när vi bodde där ute. Njöt av de goda bakverken och njöt av naturen. Sånt himla njutande. Passade även på att knäppa lite fler bilder.

    Sedan fick jag streta uppför en väldigt brant backe för att komma tillbaka till deras hus, det var inte lika njutbart. Som tur är fanns det en parkbänk längst upp (genier som placerat den där) så jag kunde slå mig ner och pusta en stund. Hann ta en sista bild på utsikten innan batteriet tog slut på mobilen. Och det var den utflykten.

  • Vardag

    Söndagsfeeling plus en lista

    Idag har jag ägnat mig åt en syssla som inte direkt är det bästa jag vet. Jag syftar såklart på att jag har julhandlat. Om det inte vore för barnen så hade jag förmodligen bojkottat det. Trängseln, hysterin, den alltför högljudda och extremt repetitiva julmusiken. Vilken grinch jag är alltså. Men med en treåring känns det inte så schysst att bojkotta julklappar. Dessutom är det ju lite roligare att köpa grejer till barnen, och det är bara dem vi köper klappar till i år. Ändå tänker jag när jag går där bland hyllorna att så mycket av det vi köpt till vår treåring kanske leks med en eller två gånger. Och det är ju så onödigt egentligen. Han föredrar oftast (till mitt stora förtret) att leka med allt som inte går under kategorin leksaker.

    Efter avklarat julhandlande unnade jag mig en stunds avkoppling i solen. Nu är det dock kväll, jag sitter i sängen och bloggar samtidigt som jag sneglar på den sovande lilla bebisen och tänker nej, vakna inte varje gång han rör på sig. Fyra månader alltså, det måste vara något slags utvecklingssprång som gör att nattsömnen (och sömnen överlag) är kass. Försöker minnas om det var så med storebror men de första sex månaderna är ju mest en dimma.

    Anyway – det är söndag och vad passar bättre då än en lista över hur veckan har sett ut? Min hjärna älskar listor just nu, så skönt att få en välbehövlig knuff när jag inte riktigt orkar tänka ut något själv.

    Veckans läsning: Den här veckan har jag läst ut Tom Malmquists roman Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. En självbiografisk roman om Toms sambo som blir svårt sjuk och går bort i samband med födseln av deras första barn. Jag har dragit mig för att läsa den här romanen på grund av det ofattbart svåra och tunga ämnet, samtidigt har jag velat läsa den länge eftersom jag har hört så mycket fint om den. Och den var verkligen fantastisk. Har inte kunnat smälta den än och kan inte riktigt formulera några ytterligare tankar om den, men återkommer förhoppningsvis med recension.

    Just nu läser jag den Augustprisnominerade fackboken Internet är trasigt av Martin Gelin och Karin Pettersson. En kritisk granskning av Silicon Valley och hur internet/sociala medier har lett till en kris för demokratin. Det är läsning som får mig att vilja avsluta både Facebook, Instagram och Twitter. En kort stund i alla fall, sen drabbas jag istället av Fomo och tänker att jag absolut inte kan göra något så drastiskt.

    Veckans skrivande: Det har inte blivit mycket skrivande tyvärr. När jag tänker efter: inget alls. Eller jo, jag har ju bloggat ganska flitigt och det får väl räknas också. Men att sätta mig och jobba med mitt bokmanus har de senaste kvällarna känts oöverkomligt. Jag läser emellertid desto mer, och det är ändå en viktig del av skrivandet. Går hand i hand liksom.

    Veckans mående: Trött, trött, trött. Ungefär så som mitt tillstånd har sett ut de senaste månaderna och som det antagligen kommer se ut i några månader till. Snart kommer jag ut på andra sidan som en ny människa. Pigg, glad och aldrig mer vresig och sur. Okej, det där lät som en utopisk version av mig själv. Men mindre trött åtminstone, jag nöjer mig med det.

    Veckans värsta: När vi hittade en White tail spindel ovanför vår sons säng. Det är alltså en giftig liten rackare, som inte brukade finnas på Nya Zeeland men som har tagit sig hit från Australien. Vi fick ut den som tur är, men är inte förtjust i tanken på att vi hade en i huset.

    Veckans bästa: Att lämningarna på förskolan börjar gå bättre, och att han faktiskt verkar trivas ganska bra där. En sån lättnad.

    Nu borde jag nog runda av det här inlägget som blev lite längre än vad jag hade tänkt mig. Ska krypa ner i sängen och titta på ett avsnitt av Bonde söker fru.

  • Livet & vardagen

    När jag valde vilken stad jag skulle bo i

    Har inte deltagit i Kajsons bloggjulkalender än, men jag hoppar in ändå och skriver ett inlägg. Jag har ju bott i en del olika städer så jag kände mig inspirerad att skriva om det. När jag läser igenom efteråt känns det som att varje stad är som olika liv jag har levt, varje flytt har varit början på en ny era. Precis som det brukar vara antar jag. Jag har dock inte räknat med de gångerna jag flyttade som barn – då hade nog listan blivit för lång.

    Göteborg. Jag var nitton år när jag flyttade hemifrån, från Karlstad till Göteborg. I ett år (som kändes som världens längsta) efter gymnasiet bodde jag fortfarande hemma och jobbade extra med att städa trappuppgångar. När jag inte jobbade låg jag på mitt rum och läste, skrev, eller umgicks med min dåvarande pojkvän. Det var han som jag flyttade med. Jag minns inte varför valet föll på Göteborg, men vi skulle båda studera och det kändes som ett bra alternativ. Jag hade kommit in på litteraturvetenskap, och det kändes så starkt att hela livet låg framför mig. Äntligen skulle jag få uppleva nya saker, träffa nya spännande människor. Säga adjö till skurmoppen och trappuppgångarna. Jag vågade knappt tänka på det av rädsla att det skulle tas ifrån mig på något sätt. Mamma grät när vi packade in det sista i bilen och kramades hej då. Jag var den sista av alla fem barnen att flytta hemifrån.

    Melbourne. Efter tre år i Göteborg var jag singel, bodde tillfälligt hos min jobbarkompis och hade tagit ett studieuppehåll. Det var nog min roligaste och på samma gång mest vilsna och ångestfyllda period i livet. Jag hade en hund också, som jag skaffade tillsammans med mitt ex. Och plötsligt var jag tvungen att omvärdera allt som jag tidigare hade planerat och som jag ville göra. Tog det ofattbart svåra beslutet att omplacera min hund (skulle kunna skriva ett helt eget inlägg om det – det svåraste beslutet jag tagit.) Hur som helst, jag ville iväg någonstans. Upptäcka världen och allt det där. Tänkte att om jag inte gör det nu så kommer jag aldrig göra det. Så jag började göra research, valde mellan Australien och Kanada och Nya Zeeland. Min bror hade precis varit i Australien, bland annat Melbourne. Och det var nog mest det som gjorde att jag valde den staden. Fixade ett working holiday visa och i oktober 2008 begav jag mig.

    Sundsvall. Lite oväntat att jag skulle hamna där av alla ställen. Efter nästan två år i Melbourne hade mitt andra jobbvisum snart gått ut och det var dags att återvända hem. Hade då träffat min nuvarande fästman, som planerade att komma till Sverige några månader efter mig. Väl hemma bodde jag hos mina föräldrar i Karlstad ett tag medan jag sökte lägenhet i Göteborg. Hade förstås sjukt svårt att hitta boende och började tappa hoppet. Jag åkte upp och hälsade på en av mina bästa vänner som bor i Sundsvall. När hon föreslog att jag skulle flytta dit istället så nappade jag på den idén. Fick bo hos dem tills jag hittade något eget. Älskade att bo ute på landet, hjälpa till med hästarna, sitta i sadelkammaren med M på kvällarna och putsa sadlar, dricka ett glas rödvin och prata bort hela kvällen. Efter efter par månader hittade jag en lägenhet, i november åkte jag ner till Stockholm och hämtade Todd som kom med flyget från Melbourne. Det var snöigt och kallt i Sundsvall och han blev nog lite chockad över den radikala förändringen. Jag jobbade som personlig assistent och på hemtjänsten. Todd fick efter ett par månaders jobb som snöskottare. Han, som typ aldrig hade upplevt riktig vinter, skottade nu snö från taken.

    Lägenheten i Sundsvall. Fortfarande den finaste lägenhet jag bott i.

    Göteborg igen. Vi blev dock inte kvar i Sundsvall så länge. Snön tog ju slut och Todd stod återigen utan jobb. Vi ville till Göteborg. Till slut fick jag tag på en andrahandslägenhet i Krokslätt och i maj 2011 gick flyttlasset från Sundsvall till Göteborg. Där bodde vi kvar till hösten 2017.

    Dunedin. Och här bor vi alltså nu. Efter sju år i Sverige ville Todd hem till Nya Zeeland. Vi hade pratat om det många gånger, men det var först nu som vi båda var på samma nivå och kände att det var dags att ge det en chans, om vi någonsin skulle göra det. Har skrivit ett blogginlägg om hur det var att gå igenom hela den processen, med visumansökningar och allt. Anledningen till att det blev just Dunedin är för att Todd har bott här förut och han har familj här, så det kändes som ett naturligt val.

    Nu blir det förhoppningsvis inte någon flytt på ett tag, även om jag stundtals inget annat vill än att flytta hem till Sverige igen. Får glädjas åt att vi ska åka dit och hälsa på om bara några månader. Just nu är det här hemma, och det är en rätt så vacker plats att kalla hem.

    Detta är en del i Kajsons julkalender som du kan läsa mer om här.

  • Vardag

    Barnet som inte ville sova

    Fredag kväll. Och så var det bara tio dagar kvar till julafton. Jag har gått och tänkt att jag ska blogga hela dagen och plötsligt är klockan redan halv nio och jag känner mest för att däcka. Önskar att även bebisen var på samma nivå som jag men han är så vaken som det bara går att bli. Misstänker att det har med värmen att göra. Idag har det varit ungefär tjugofem grader varmt här. Huset känns som en bastu. Jag har fortfarande svårt att komma in i någon vidare julstämning. Vi har dock införskaffat en julgran nu, det hjälper ju en aning.

    Tycker den blev ganska tjusig ändå. Utanför fönstret skymtar våra tomatplantor fram. Börjar komma SÅ många tomater och jag längtar tills vi kan äta dem.

    Vad mer har jag att rapportera om? Igår var jag på fyramånaderskontroll med Felix. Han hade bara gått upp 400 gram sedan sist, på en månad alltså. Vilket ju är helt okej, men jag började ändå noja. Tänk om han inte får i sig tillräckligt, tänk om mjölken börjar sina, osv. Men han är ju typ världens gladaste unge så jag tror knappast jag behöver oroa mig egentligen. Tänkte att jag skulle vara så cool med andra barnet, jag har ju gjort allt förut liksom, sedan sitter jag ändå där och googlar och läser trådar på Familjeliv. Så förargligt.

    Hade egentligen tänkt få ur mig någonting mer substantiellt, men den där lilla bebisen vägrar fortfarande sova och jag tror att det börjar bli min tur att försöka igen, för sjuttioelfte gången. Så jag får helt enkelt avsluta här.

  • Tankar & reflektioner

    Min nisch är att inte vara nischad

    Efter en minst sagt kämpig morgon så sitter jag nu med en stor kopp kaffe och försöker skingra negativiteten, vända dagen till något positivt som en annan livsstilscoach. Men faktum är ju att dagar som inleds med en massa stress ofta fortsätter i ungefär samma bana. För några dagar sedan yogade jag på morgonen (för första gången på evigheter!) och den dagen fortskred i betydligt mer positiv anda än vad den här dagen har gjort. Note to self: börja dagen med yoga lite oftare.

    På tal om något helt annat så läste jag ett så bra inlägg hos Katta kvack för ett tag sedan där hon tar upp något som jag själv har tänkt mycket på – det här med att definiera sig själv utifrån en enda sak och att man måste ha en nisch för att sticka ut ur mängden. När jag läser bloggtips så poängteras det alltid hur viktigt det är att ha en smal och specifik blogg, att inte blogga brett. På samma vis ska ens instagramflöde helst vara redigerat i exakt samma färgskala. Enhetligt och snyggt paketerat. Det får mig, kanske lite osökt, att tänka på hur frukt och grönsaker i affären måste se helt perfekta ut både till form och färg, annars säljer de inte. Vi lever i en tid då allt måste vara så orimligt perfekt. Jag är less på att uppleva verkligheten alltmer genom ett filter. Vart finns skavankerna, det verkliga och det som är vackert på riktigt?

    Okej, nu flummade jag visst iväg lite. Men åter till bloggandet. Jag kan tycka att det är ett märkligt tips det där att man ska blogga så smalt som möjligt. Och ärligt talat så är det nog anledningen till att jag har slutat blogga många gånger, just för att jag tänker att jag inte har en tillräckligt stark nisch. Addera lite prestationsångest på det och så har vi ett recept för misslyckande.

    När jag tänker efter så är de flesta bloggar som jag själv läser inte direkt smala när det gäller innehåll. Jag tycker om när det tillåts vara brokigt och skiftande, så länge det finns en röd tråd där någonstans. Och en förutsättning är såklart att det som skrivs är intressant och ger mig som läsare något, om det så är att få följa med i någon annans vardag en stund eller att få läsa något som inspirerar och kanske bidrar till eftertanke. Både högt och lågt ska få ta plats.

    Men det är väl kanske så att en förutsättning för att nå ut till många människor är att man sticker ut, att man har ett personligt varumärke som folk lägger märke till. Kanske är jag bara alltför kritisk och less på samtiden, tänker att jag inte är gjord för denna tid när det viktigaste tycks vara att överrösta alla andra så att man ser till att göra sig själv hörd i bruset av all information. Vad jag låter gammal och trött nu. Det är jag kanske också. Får nog ta mig i kragen och acceptera att det är såhär spelreglerna ser ut; antingen är jag med eller också hoppar jag av blogg – och sociala medier-tåget.

  • Tankar & reflektioner

    Att hitta sin stil

    Just nu är jag så innerligt less på alla mina klädesplagg. Ja, jag vet att det är ett lyxproblem och jag gillar inte att gnälla över ytliga ting. Men det kan inte hjälpas. Jag befinner mig i det klassiska post-gravid-amnings-stadiet där halva garderoben inte kan användas pga för litet eller ej amningsvänligt. Och då har jag en ganska liten garderob till att börja med eftersom jag gjorde mig av med det mesta innan vi flyttade hit. Så just nu går jag oftast runt i ett par jeans som jag inte gillar särskilt mycket, någon urtvättad t-shirt och en nopprig munktröja.

    Jag har dessutom, efter två graviditeter, helt och hållet tappat bort mig själv stilmässigt. Om jag nu ens hade någon stil innan. Jag har mest gått från det ena till det andra och ofta återkommit till just jeans och t-shirt. För att jag är bekväm och lite lat kanske. Men jag önskar att jag hade en cool stil, att jag kunde ta ut svängarna lite mer. Anstränga mig.

    Sedan blir jag irriterad och tänker: är det så himla viktigt med en tydlig personlig stil? Är det något som de facto stärker en som person eller är vi bara indoktrinerade av det patriarkala samhället att vara snygga och stylade? Att anstränga oss. Känner jag ångest för att jag tänker att jag har börjat förfalla utseendemässigt sedan jag blev mamma? Och vem känner jag att jag måste göra mig attraktiv inför? Eller kan man kanske prata om stil utan att utseendehetsa?

    Sedan blir jag irriterad på ovanstående tankar och tänker istället: sluta ifrågasätt och analysera allt. Ägna dig mer åt ditt utseende om det gör dig gladare, om det får dig att må bra. Du behöver inte göra en grej av det.

    Min inställning är något ambivalent. Men oavsett så har jag inte råd att köpa massa nya kläder nu. Så det löser ju det problemet. Dessutom är det knappast någon idé så länge jag fortfarande ammar och måste väva in den aspekten i eventuella klädköp. Jag ska i alla fall försöka leta mig fram till någon slags stil som känns som jag så att jag har något att utgå ifrån nästa gång jag ska införskaffa nya kläder. Annars blir det så lätt att bara handla på måfå och inte vara hundra procent nöjd.

    Jag känner ändå att jag är i behov av någon slags radikal förändring. Kanske borde jag göra ett spontanbesök hos frissan, typ klippa lugg och färga håret mörkbrunt?