• vardagligt

    Min älskade treåring

    Mitt fina, fantastiska barn. Kan inte förstå att du har blivit tre år redan. Varje dag säger och gör du saker som jag vill skriva ner och komma ihåg för alltid. Du överraskar mig, får mig att gapskratta och frustrerar mig, ofta inom loppet av några minuter.

    Du älskar just nu att leka rollekar, och går in för det så mycket att du blir arg om jag råkar kalla dig för Lockie när du är i karaktär. Ibland vill du leka familj, ibland (ganska ofta) vill du vara brandman eller ambulanssjukvårdare. To the rescue, ropar du. We have no time to loose. Du är också snarast besatt av att leka med vatten. Vattenslangen kan hålla dig sysselsatt ungefär hur länge som helst.

    När du blir arg knyter du nävarna och ryter som ett lejon. När du blir glad och uppspelt hoppar du upp och ner och ropar ”I’m so excited, I’m so excited!” Du är en mästare på att hitta på bus och varje gång du har gjort något så kommer du och drar mig uppfordrande i armen, säger ”look what I made” och sedan ”surprise!” eller ”tadaaaa!”. Du älskar djur precis som jag och vill gärna hälsa på alla hundar.

    Ibland lägger du armarna om halsen på mig, ger mig en lång mysig kram och säger ”you are my best friend”.

    Det är mycket som har hänt i ditt liv på dina tre år. Vi har flyttat till andra sidan jordklotet. Du har börjat hos en dagmamma och sedan slutat hos den dagmamman. Flyttat till nytt hus. Du har fått en lillebror som du tycker stjäl lite väl mycket fokus från mamma. Ibland är du väldigt förtjust i honom, andra gånger not so much.

    Du älskar musik och att dansa och spela instrument. En period kunde du inte få nog av Beatles, speciellt Ob-la-di ob-la-da. Just nu är George Ezra en favorit. Du har en låtsaskompis som du kallar för Munchimate (osäker på hur jag ska stava här men det uttalas manchimejt). Har dock inte hört något om hen på ett tag nu, men du brukade berätta utförliga historier om hen.

    För ett tag sedan var du utanför huset och cyklade med ett helt gäng låtsaskompisar och när du/ni kom in för att dricka en smoothie så var jag tvungen att duka fram till dina kompisar också. Du har blivit så social under det senaste året. För ett år sedan gömde du dig oftast bakom mina ben om vi träffade någon ny person. Nu springer du ut på altanen och pratar med grannarna varje gång du ser dem, stoppar gärna folk på gatan bara för att snacka lite.

    Du pratar helst engelska, men förstår nästan allt jag säger på svenska. Om jag uppmanar dig att svara på svenska så gör du det. Och för ett par dagar sedan sa du spontant en hel mening på svenska. Då blev jag så glad och stolt.

    Du är uppfinningsrik och väldigt bra på att komma på lösningar. Till exempel har du klurat ut att du kan använda skohornet för att öppna dörrar eftersom du inte når upp till handtaget. Ofta höjer du upp fingret i luften och utbrister ”I have an idea!” Du älskar att hjälpa till, speciellt när vi lagar mat. Vilket kan vara något av en utmaning. Du vill röra i såser och grytor och kan såklart allting själv.

    Du vill vara både liten och stor. Ibland ställer du dig på tårna, sträcker upp armarna så högt du kan och utropar att du är störst i världen. Samtidigt vill du väldigt ofta krypa ihop till en liten boll i min famn och vara bebis.

    Varje gång jag lägger dig vill du att jag ska sjunga Lille katt och gärna Idas sommarvisa också. Du vill att jag ska ligga bredvid dig i sängen tills du somnat, och hålla dig i handen. Du är så full av glädje och energi, och du ger oss så ofantligt mycket av det. Jag älskar dig oändligt mycket, nu och för all framtid, min finaste skatt.

    0
  • Litteratur

    Människan är den vackraste staden

    Att läsa Sami Saids nya roman är som att slungas in i en språklig karusell, där det går i ett rasande tempo och han leker med orden, omkullkastar regler och föreställningar. Det är bara att hålla i sig och hänga med utifrån bästa förmåga.

    Romanens jagberättare är San Fransisco, en flykting (eller upptäcktsresande som han kallar sig själv) från Afrikas horn. Hans pengar har tagit slut och han befinner sig någonstans i norra Europa. När romanen tar sin början har han just blivit utslängd från sin lägenhet. Tillvaron går ut på att försöka ta sig vidare, han rör sig från plats till plats utan några fasta punkter. Med en dröm om att någon gång ta sig till Amerika. Hans kringflackande existens skildras i en medvetandeström, där sinnesintryck och tankar flödar fram om vartannat.

    Det är ett språk som liksom spränger alla gränser, överraskar och hela tiden tar nya vändningar. Ena stunden humoristiskt, andra stunden finstämt och poetiskt. ”En fruktansvärd egenskap, den passade inte en lejondräpare som druckit sin systers tårar och skickat sina svagheter i exil och var förutbestämd att nå ända upp till högsta våningen.” Språket präglas till stor del av en glöd och en frenesi, men samtidigt finns det en enkelhet och ett lugn i vissa formuleringar, som verkligen tilltalar mig. ”Utanför pågick dagen fortfarande, i mitt huvud var det skymning.”

    I romaner som är lagda åt det experimentella hållet så kan det kanske ibland upplevas som att språket eller stilen överskuggar innehållet, men i det här fallet tycker jag att författaren lyckas sammanföra språk och innehåll till en perfekt balans. Det blir aldrig tillkrånglat eller onödigt svårt och förankringen i storyn finns hela tiden där. Med det sagt så gäller det att läsa den här romanen med skärpta sinnen. Om jag tappar fokus så är det svårt att hitta tillbaka, lite som om att berättelsen skyndar vidare utan mig.

    San Fransisco lever i utkanten av samhället, han är en del av de ”uthemska”, som han själv kallar det. ”Vi kom bra överens, jag och stadens onyktra. Mellan oss fanns en ömsesidig respekt, ett slags erkännande av varandras existenser.” Trots att detta är en mörk berättelse, så är den samtidigt full av ljus och glädje. Dels på grund av det sprakande, lekfulla språket och dels på grund av den mycket älskvärde San Fransisco som allt som oftast ser på tillvaron med glädje och förhoppningar. Han är en upptäcktsresande, som bara väntar på att ta sig vidare. ”Han andades ut en möjlig framtid. Jag och han på den gyllene bron i San Fransisco. Bilarna som ven förbi, måsarna över oss. Här och var slog grässtrån upp ur sprickorna.”

    Finns att köpa här och här.

    0
  • Skrivande

    Om den där författardrömmen

    En bekant sa en gång att hon inte hade några drömmar, utan istället hade hon mål. Drömmar tar man sig ingenstans med, tydligen. Det där är något som jag tänker på emellanåt. Helt enkelt för att jag kände mig träffad av det, och jag kan i synnerhet applicera det på mitt skrivande. Ofta talas det ju om författardrömmar, men uppnår man verkligen någonting utan konkreta mål? När författandet (eller debuterandet) blir en diffus dröm som man tänker att man kanske når någon gång i framtiden? Är ens personlighet helt avgörande för om man når framgång, eller är det något som kan tränas upp?

    Vissa utformar femårsplaner eller tioårsplaner för sina liv, har allting liksom utstakat. Jag är inte en av dem. Menar inte att man måste ha strikta livsplaner för att skriva böcker, men att ha ett tydligt mål kan nog underlätta. Samtidigt är jag inte heller en sån som lever i nuet utan några tankar på framtiden. Tvärtom så tänker jag ofta både på det förflutna och på framtiden. Analyserar och grubblar, undrar hur livet kommer se ut. Men några konkreta planer eller visioner har jag oftast inte, åtminstone inte karriärmässigt eller när det kommer till vad jag vill åstadkomma. Jag antar att detta till stor del bottnar i en osäkerhet, en ängslan inför att misslyckas om jag sätter upp ett visst mål. Jag skulle kunna säga: om ett år ska jag vara färdig med mitt bokmanus och skicka in det till ett förlag. Och jag tänker fortsätta att kämpa tills jag har debuterat. Punkt slut. Det är väl så man ska göra – skicka ut det i universum, säga det högt och bestämt. Är det inte på så vis det realiseras? Det är ju upp till mig såklart, men genom att säga det till mig själv och till andra så har jag kanske kommit en bit på vägen.

    Men att det ska vara så svårt. Min ambivalens vet inga gränser. Att satsa helhjärtat eller bara ha skrivandet som något jag gillar att pyssla med ibland. Vid sidan om. Fast det betyder ju mer än så, det vet jag och det återkommer jag alltid till. Jag har ändå läst 90 poäng Kreativt skrivande, så jag borde göra något mer än att bara ha skrivandet som en hobby. Visst skulle jag kunna fortsätta jobba i en bokhandel och vara hyfsat nöjd och tillfreds. Men jag skulle alltid undra vad som hade hänt om jag vågat satsa.

    Ett stort hinder för mig är att jag intalar mig att jag måste skriva en storartad roman, annars kan det kvitta. Jag inser att det låter ganska pompöst och pretentiöst, och att jag borde dra ner det ett par nivåer. Det är ju inte som att jag anser mig själv kapabel att skriva en storartad roman heller, därav problematiken. Jag måste släppa den där inpräntade idén om att jag ska slå mig ner och helt plötsligt skapa Ett Mästerverk, och istället inse att det är helt okej att en stor del av det jag skriver är skräp. Utfyllnad. Att jag måste stryka och skriva om och skriva om igen tills jag hittar rätt. Det är ett hantverk, som kräver massa jobb. Och om jag någon dag skriver färdigt den där romanen så är det också helt okej att den inte är ett mästerverk (vad det nu ens innebär, men det är en annan diskussion).

    Jag tror att det var Jonas Hassen Khemiri som pratade i en pod någon gång om hur mycket av det han skriver inte är användbart. Det var en sådan lättnad för mig att höra en författare som jag beundrar uttrycka sig så, trots att det är en självklarhet. Jag är fullt medveten om att skrivandet handlar lika mycket om att radera och skriva om, men det är något jag ofta glömmer när jag är i själva skrivprocessen. Att skriva något som jag efteråt inser är banalt och dåligt är så nedslående för mig att jag oftast vill ge upp. Den där självkritiken alltså, den är inte att leka med. Kanske är det just det jag behöver göra – leka lite mer. Inte ta mig själv och mitt skrivande på så stort allvar. När jag är mitt i den kreativa processen alltså, annars är det nog bra att ta det på allvar om jag nu ska satsa på skrivandet.

    Jag är inte helt säker på vart jag ville komma med det här inlägget, jag hade ingen direkt plan (planlös som jag är, haha). Ville nog bara försöka skriva mig fram till någon slutsats, eller helt enkelt älta lite. Det känns som att jag har hamnat i ett vägskäl, för att använda en väldigt utsliten fras. Att ge sig hän eller att ge upp?

    0
  • vardagligt

    Rapport från sjukstugan

    Ja, vad ska man säga? De senaste dagarna har inte varit så mysiga. Det började med att Felix blev hostig och snorig, sedan fick jag så ont i halsen att jag knappt kunde svälja. Tror att det är det värsta halsontet jag haft på en väldans massa år. Det kom från ingenstans bara pang bom. Så de senaste två kvällarna har jag gått och lagt mig klockan sju ungefär. Dessvärre har jag inte kunnat sova bra alls trots att huvudet har känts som en tegelsten. Blir väl ofta så när man är sjuk, att sömnen inte är helt optimal trots att sömn är precis det man behöver. Märkligt. Eller kanske är det bara jag som funkar så.

    Idag mår jag i alla fall aningens bättre, känner att det är på väg åt rätt håll. Lockie har däremot blivit förkyld nu och har dessutom ögoninflammation. Stackars liten. Han ville sova middag idag vilket han vanligtvis inte gör längre. Så nu sover båda barnen och jag tänkte hinna med att blogga, läsa bok samt dricka kaffe och bara slappa en stund. Njuta av att inte känna mig helt utslagen.

    Igår var vi iväg till en fin lekpark som ligger precis intill havet. Hade såklart hellre stannat hemma i sängen när jag mådde som jag gjorde, men T hade sin uppkörning så vi behövde ta bilen dit tillsammans. Som tur var slapp jag köra hem för han klarade det! Bättre sent än aldrig.

    Lockie gjorde en regnbåge i gruset som han ville visa mig. När vi promenerade till parken sa jag vid ett par tillfällen åt honom att snabba på eftersom han ideligen ska stanna och titta på än det ena och än det andra. Så klart, han är ju ett barn! Men jag var trött och förkyld och ville bara ta mig fram. Hur som helst så svarade han mig att han bara tittar på världen. Så himla fint. Jag ba: okej, jag ska hålla tyst nu. Har inget att kontra med. Kloka lilla barn.

    Vad har vi mer haft för oss? I fredags åkte vi och köpte massa förnödenheter för att fixa iordning vårt grönsaksland, hade ju stora planer för att påbörja det under helgen. Sen gick jag och blev sjuk och ingenting har blivit gjort. Men snart.

    Om fyra dagar fyller Lockie år. På lördag tänkte vi ha lite kalas här, förutsatt att alla är friska. Så innan dess behöver vi hinna ordna presenter och kanske någon slags tårta. Hans kusin fyllde år nyligen och fick en enhörnings-tårta, vilket Lockie givetvis vill ha nu också. Jag hade mer tänkt mig en enkel jordgubbstårta eller något åt det hållet? Men allt är så upptrissat när det gäller barnkalas nuförtiden, förstår inte hur folk orkar. Jag tror han blir nöjd med vilken tårta som helst, så länge vi ger honom en fin dag med massa bus och skoj. Och några presenter.

    Nu ska jag ägna mig åt punkt 2 och 3 på att göra listan, innan barnen vaknar. Läsa bok och dricka kaffe.

    0
  • vardagligt

    Hej november

    Och så var vi redan inne i en ny månad. Trots att vi har bott här i över ett år nu så har jag inte helt och fullt vant mig vid de omvända årstiderna. Vi har ju precis haft vinter här så den logiska ordningen är så klart att det nu leder mot sommar. Men trots detta så är november i mitt huvud fortfarande en mörk, kall och ruggig månad (ser i och för sig ganska kallt och ruggigt ut idag inser jag när jag tittar ut genom fönstret).

    Jag gick runt i några butiker häromdagen och såg massa julpynt samtidigt som solen sken och det var sommarvärme, och jag insåg att: just det, det är ju jul ganska så snart. Hade visst glömt det! Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att fira julafton mitt i sommaren. Visst är det trevligt att kunna sitta ute och ha det skönt i solen, men några julkänslor infinner sig då sannerligen inte. Samtidigt ser jag uppdateringar från Sverige om att den första snön kommit. Glorifierar vintern som bara den nu, för innerst inne vet jag att det inte är min favoritårstid. Särskilt inte i Göteborg där vintern vanligtvis innebär mestadels regn och slask.

    Så vad har november haft att bjuda på än så länge? Känns som att de senaste dagarna är lite diffusa, jag kan inte minnas att vi gjort något särskilt. En rolig sak som hände häromdagen var att Felix skrattade för första gången. Ett riktigt litet skratt! Jag blev alldeles till mig och utbrast: han skrattar, titta Lockie! Varpå Lockie typ ryckte på axlarna och såg måttligt imponerad ut. Sånt antiklimax.

    Igår åkte vi in till stan en sväng. Lockie skulle få håret klippt och Todd skulle kolla efter kläder. Det slutade dock med att jag köpte en jumpsuit eftersom de hade en 2 för 1 deal. Jag kunde dessvärre inte prova den eftersom Felix sov i sjalen och jag ville inte väcka honom. Så jag chansade och köpte den ändå. Den visade sig vara väldigt mycket mer öppen i ryggen än vad jag trodde när jag såg den i butiken. Jaja, jag får ta ett kliv ur min comfort zone och använda den ändå nu när den är köpt. Kan dessutom alltid ha en tröja eller t-shirt över.

    Idag ska vi träffa en kompis och hans familj som är här på besök från Australien. Sist vi sågs var för två år sedan när vi var här på besök. Då var Lockie ett år och de väntade sitt första barn. Nu ska vi få träffa deras lilla son och de får träffa Felix. Så roligt att man kan hålla kontakten och ses emellanåt även när man bor på helt olika håll.

    Nu tänker jag fortsätta med boken som jag läser just nu – Människan är den vackraste staden. Den är fantastisk. Tänkte skriva om den snart, och om alla andra böcker jag läser just nu. Tror att jag kompenserar för flera månader av läsbrist genom att läsa maniskt just nu. Så glad att jag kan låna e-böcker från biblioteket och läsa alla svenska böcker.

    0