• Skrivande,  Vardag

    En mindre bra dag

    Det här med att få tid och ork till att skriva när en har två småbarn. Stundtals känns det som en helt omöjlig ekvation. Och jag vill ju dessutom både blogga och jobba vidare med mitt skrivprojekt. Min nya utmaning är att jag ska skriva lite på mitt manus varje dag. Det kan vara alltifrån fem minuter till ett par timmar beroende på hur omständigheterna ser ut. Huvudsaken är att jag åtminstone ägnar det någon uppmärksamhet. Anteckningar i mobilen räknas också, de ska icke underskattas. Men vissa dagar är det svårt att ha någon som helst energi över till att skriva. Som idag till exempel.

    Jag minns knappt hur morgonen såg ut nu, mer än att det var ett enda virrvarr av skrikande bebis som inte ville sova och en treåring som absolut ville ta fram hammaren och hamra ute på altan. Sedan tappade jag en stol på min fot. Hur kunde det gå till, undrar ni kanske. Jag skulle lyfta upp Lockie efter att han ätit sin lunch så att jag skulle hinna tvätta av honom innan han smet iväg. Hans fot fastnade på nåt vänster så han drog med sig stolen upp i luften varpå den landade på min tå. Aaaj som fffff, skrek jag och haltade iväg till frysen för att hämta en påse med ärtor. Hela spektaklet pågick medan Felix låg i korgen och skrek. Sedan fick jag sitta med de frysta ärtorna över min fot, medan jag ammade Felix och Lockie tog tillfället i akt att sprida ut ärtor över vardagsrumsbordet. Någonstans där kapitulerade jag.

    Och så var det dags för Lockies andra dag på förskolan. Igår gick det relativt bra när jag lämnade honom. Ett av de andra barnen tog honom i handen och när jag skulle gå sa han: det är okej, mamma. Och så gick han iväg hand i hand med det andra barnet. Idag gick det inte riktigt lika bra. Han bad mig med skälvande röst att stanna kvar och när jag förklarade att jag måste gå så brast det fullständigt för honom. Jag hade själv svårt att hålla ihop, men jag ville ju inte heller förvärra situationen. Det är bäst att du bara går, sa en av pedagogerna och i princip schasade iväg mig. Jag fattar att det bara blir värre om en drar ut på det, men fy vad svårt det är att gå iväg när det liksom går tvärsemot alla ens instinkter. Att lämna sitt barn som gråter förtvivlat, hos en vuxen som han inte känner. Och en massa andra barn som springer runt kors och tvärs. Så jag gick därifrån med tårar i ögonen, stötte så klart på en bekant precis utanför och började typ gråta när hon frågade hur det var. Jag som knappt gråter framför mina vänner kände mig minst sagt obekväm i den situationen.

    För att försöka muntra upp mig själv så gick jag och köpte en kaffe. Det hjälpte inte nämnvärt. Promenerade hemåt ganska dyster, och ville helst bara åka tillbaka och hämta hem honom. Han har varit hos dagmamma förut, så det är inte som att situationen är helt ny för någon av oss. Men det känns så mycket svårare nu eftersom jag är rädd att han ska känna sig åsidosatt när jag lämnar honom där och går hem med Felix. Åh, föräldraskapet alltså. Alla dessa känslor. Men jag tror att det blir bra för honom, när han väl har kommit tillrätta där.

    Jag hoppas också att jag kommer kunna ägna en stund på eftermiddagen åt att skriva, så länge Felix sover. Men idag var jag alldeles för matt och ledsen när jag kom hem så det blev ett mycket kort skrivpass och sedan kollade jag på två avsnitt av Bonde söker fru istället. Inte så värst produktivt, men underhållning är också viktigt ibland.

    0
  • Litteratur

    Tre boktips plus tre böcker som jag vill läsa

    Först och främst måste jag beklaga mig lite över denna evinnerliga sjukdomsperiod. Minns inte längre när den började och jag börjar först nu, när antibiotikan is working it’s magic, se ett slut på eländet. Det hela började med sjuk och hostande bebis, sedan fick treåringen ögoninflammation, jag fick halsfluss, treåringens ögoninflammation övergick i svinkoppor OCH halsfluss. Kom igen, liksom. Han är vanligtvis aldrig sjuk, kan räkna på ena handen hur många gånger han har haft feber, och nu kommer varje tänkbar åkomma på en gång känns det som. Okej, jag överdriver lite nu. Men jag är så trött på det här. Nu borde i alla fall antibiotikan råda bot på oss eländiga varelser. Dessutom har det regnat ihärdigt i åtminstone en vecka nu, säkert längre. Vilket kanske är lika bra när en ändå är sjuk och inte orkar ta sig ut. Men det har liksom lagt ett extra lager av gråhet över vår redan glåmiga tillvaro. Känner att vi behöver köra en detox efter en period av orimligt mycket iPad och TV-tittande. Har nästan glömt bort hur man sysselsätter sig själv och barnen utan en skärm. Vi får väl gå ut i naturen och känna att vi lever, typ.

    Då så, då var min klagosång avklarad. Nu till någonting roligare, nämligen några boktips. Jag är fortfarande inne i en fantastisk läsperiod och vill bara läsa hela tiden, sjukdom och trötthet till trots. Helt otroligt. Här kommer några bra böcker jag har läst på sistone:

    • Skrivliv av Gun-Britt Sundström. En bok som består av utdrag ur Gun-Britt Sundströms dagböcker från 1965 – 78. Vi får ta del av perioden då hon romandebuterar och etablerar sig som författare och skribent, och allt som händer runtomkring. Jag är i likhet med många andra utomordentligt förtjust i hennes roman Maken, så jag såg verkligen fram emot att läsa Skrivliv. Att få gå in bakom kulisserna. Om mina förhoppningar på boken infriades? Utan tvekan. Det är en njutning att få ta del av hennes pricksäkra formuleringar, skarpa humor och intelligenta tankegångar; i synnerhet kring skrivandet och författarrollen. Älskar hennes reflektioner och hennes iakttagelseförmåga. Jag önskar att jag kunde få sätta mig ner med henne, dricka en kopp te, och samtala i flera timmar.
    • Handbok för städerskor av Lucia Berlin. En novellsamling som till stora delar består av självbiografiska berättelser, eller åtminstone glimtar ur författarens liv. Det är ofta vardagligt men inte utan en komplexitet, varje novell nästlar sig liksom in och lämnar kvar något i mig. En eftertanke eller en känsla. Och språket – så makalöst bra. Med formuleringar som ”ögonfransarna kastade taggiga skuggor på de avtärda kinderna”.
    • Kända och underliga ting av Teju Cole. En essäsamling vars ämnen kretsar kring foto, skrivande, litteratur, resor, rasism, politik. Teju Cole glider från det ena ämnet till det andra och uppvisar tydligt att han är beläst och insatt i de ämnen som han avhandlar. Ett minus är att han vad gäller konst och litteratur till största del refererar till män. Dock föga förvånande. Det är hur som helst tankeväckande och givande läsning.

    Det var mina tips. Nu till de tre böcker som jag tänker att jag ska läsa härnäst, med Augustpriset i åtanke:

    • Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. En debutroman som har fått fantastiskt fina recensioner.
    • Mammorna av Alexandra Pascalidou. En reportagebok där vi får möta 20 mammor från de fattigaste och mest utsatta områdena i Sverige. Om våldet, kampen och kärleken till barnen. Känner att jag får en gråtklump i halsen bara av att läsa om den här boken.
    • Internet är trasigt: Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson. Om internet och hur Silicon Valleya visionärer har banat väg för en antidemokratisk revolution. Har fått blandade recensioner, men jag är ändå sugen på att läsa den.
    0
  • tankar

    Funderingar kring Black Friday

    Jag ville egentligen skriva ett genomtänkt och vettigt inlägg om Black Friday och konsumtion. Dessvärre så befinner jag mig på grund av sömnbrist och sjukdom i ett tillstånd av total trötthet och förvirring, så vi får se hur det går. Troligtvis blir det både ogenomtänkt och rörigt, men jag kör på ändå.

    Det jag tänker är att debattklimatet i sociala medier är sådär polariserat som det ofta blir, och man måste liksom välja läger. Å ena sidan har vi influencers som hakar på Black Friday med allt vad det innebär – och med till synes noll tankar om eller insikt i det negativa med att bidra till konsumtionshetsen. Å andra sidan har vi motreaktionerna, där influencers (och andra människor) aktivt tar avstånd från Black Friday. Vilket såklart är toppen. Men det är något som skaver lite ändå. Jag tänker att många av dessa personer är medelklassmänniskor som gladeligen konsumerar rätt så mycket resten av året men hakar på trenden att rasa över Black Friday (obs #inteallainfluencers). Jag kan uppleva det lite hycklande bara, som att det inte är något annat än ett statement, och sedan kör man på som vanligt.

    Missförstå mig rätt, jag tycker att det är bra på alla sätt och vis att minska sin konsumtion, att välja second hand, och att försöka påverka andra människor att göra detsamma. Jag är helt för att slopa en dag som bara handlar om att konsumera mera. Men det viktigaste är väl ändå att tänka på det de resterande 364 dagarna om året också. Och samtidigt har jag full förståelse för att de som har svårt att ens få vardagen att gå ihop ekonomiskt passar på att till exempel köpa kläder till sina barn när det är 70% rea. Jag har inte liks mycket förståelse för de som passar på att shoppa loss fullständigt. Det är inte så svart eller vitt, och jag tycker att ett klassperspektiv saknas.

    Visst vore det fantastiskt om alla kunde dra ner på sin konsumtion, året om. Problemet är att vi har ett samhällsklimat där vi ständigt matas med bilder av lyckliga, lyckade människor med den snyggaste inredningen, de snyggaste kläderna och de bästa hudvårdsprodukterna. Vi behöver bara vakna på morgonen, sträcka oss efter telefonen och så finns det precis där. In your face. Allt som vi tror att vi behöver. Om man är någotsånär aktiv på sociala medier så är det svårt att värja sig. Men kanske håller vindarna på att vända, kanske inser folk på riktigt att det inte är hållbart. Att upprätthålla ett system som går ut på att konsumera. Jag sätter mig inte själv på några höga hästar, har definitivt mycket att lära när det gäller konsumtion, hållbar utveckling och klimatsmarta val.

    Ett steg på vägen är att äntligen läsa Naomi Kleins Chockdoktrinen som jag lånade på biblioteket idag. Naomi Klein granskar och ifrågasätter kapitalismen och nyliberalismen bland annat genom att visa en modell som går ut på att liberala reformer genomförs effektivast när människorna i ett samhälle befinner sig i ett tillstånd av chock och därmed är desorienterade. Egentligen borde jag kanske läsa hennes bok Det här förändrar allt, där hon skriver om hur den globala uppvärmningen inte kan stoppas under den nuvarande kapitalistiska ordningen. Men det får bli en annan gång. Jag börjar med den här och hoppas att den ska ge mig många nya insikter.

    0
  • bilder

    Att komma igång med fotandet igen

    När jag gick på gymnasiet läste jag media med inriktning foto. Jag hade inte direkt haft något fotointresse tidigare, utan ville egentligen läsa media eftersom jag tyckte om att skriva. Men så blev det så att jag halkade in på foto. Och det var en helt ny värld som öppnade sig. Jag minns så väl känslan av att stå i mörkrummet och se bilden framträda på fotopappret som flöt runt där i framkallningsvätskan. Magiskt. Ja, det var såpass länge sedan att vi fotade med analoga kameror, haha. Åtminstone gjorde vi det första året, sedan började de flesta (inklusive jag själv) övergå till de digitala kamerorna. Nu i efterhand önskar jag dock att jag hade fortsatt fota analogt när jag ändå hade tillgång till mörkrum och all utrustning.Efter gymnasiet började jag tyvärr tappa lusten att fota. Av olika anledningar. Kanske för att jag inte hade råd med en bra kamera. Kanske för att min dåvarande pojkvän hade ett stort fotointresse och istället för att det inspirerade mig gjorde det att jag tänkte att det var hans grej mer än min. Så knasigt jag resonerade på den tiden. Hur som helst – åren gick och jag reste till Australien för att jobba och bo där en period. Där återupptog jag fotandet och införskaffade en liten Canon som fick följa med överallt.Sedan fick jag en analog systemkamera av mina kollegor i Melbourne innan jag skulle flytta hem till Sverige. Världens finaste avskedspresent! Då byttes min Canon ut och jag började fota med analog kamera som en annan hipster. Älskade att fota analogt och jag kan fortfarande sakna det, tycker det blir en helt annan känsla i bilderna.

    Tyvärr gick den kameran sönder och istället för att få den fixad så lät jag den ligga på hyllan. Slutade alltså återigen med fotandet. När jag fyllde 30 fick jag en systemkamera av min familj. Blev såklart överlycklig och tänkte att jag verkligen skulle komma igång igen. Men det blev inte riktigt så. Hittills har jag mestadels fotat barnen. Inte för att det är något fel med det, men det är inte heller så utvecklande. Jag saknar att gå ut med kameran och bara knäppa bilder. Men jag känner mig lite lost när det gäller att fota just nu, har svårt att hitta tillbaka till det lustfyllda och kreativa. Och jag vet liksom inte heller vad för bilder jag vill ta, känns som att det inte längre kommer naturligt. För att inte tala om det här med redigering – ska jag friska upp mina kunskaper i Photoshop eller ska jag lära mig Lightroom som de flesta verkar använda nuförtiden? Som sagt: jag är lite lost.

    Det jag ville komma till med denna långa utläggning var att igår fick jag ett nytt objektiv i födelsedagspresent av min sambo. Ett 50mm objektiv. Och för första gången på länge så längtar jag efter att fota, att lära mig mer (eller lära mig allt på nytt känns det som), utvecklas och bli en bättre fotograf. Jag önskar bara att det fanns fler timmar på dygnet, för jag vet inte när jag ska få tid till allt. Det är så mycket jag vill göra just nu – fota, skriva, läsa, yoga – och det är jätteroligt att känna sig fulltankad med inspiration, men samtidigt får jag nästan panik på hur jag ska hinna med allt. Jag får prioritera och göra det jag hinner helt enkelt. Kanske slopa det slentrianmässiga scrollandet på sociala medier? Det slukar definitivt för mycket tid. Kanske hitta en fotokurs här? Vi får se. Jag ser i alla fall fram emot att bekanta mig med mitt nya objektiv och att börja fotografera mera.

    0
  • Litteratur

    Recension: Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld

    img_4900

    Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända är en underhållande och fartfylld roman. Handlingen kretsar kring Penny, en ung författare som debuterat med en kritikerrosad roman. Hon blir unisont hyllad i media- och kulturvärlden, kallad underbarn och geni. Samtidigt är hon skandalomsusad och vill inte gärna vara en del av etablissemanget.

    När historien tar sin början så kämpar Penny med sin andra roman, men skrivkrampen har ett hårt grepp om henne. Förskottet på en kvarts miljon som hon fick av förlaget brände hon under några månader i London, tillsammans med den nyfunna karismatiska och förförande vännen Lola. Efter en intensiv och turbulent tid i London bestämmer hon sig för att bryta helt med Lola och flytta hem igen, för att skriva klart romanen och leva ”Svensson-liv”. Hon träffar Nick som hon inleder en tämligen platt och passionslös relation med. En dag ungefär två år senare dyker Lola upp och ställer allt på ända igen.

    Romanen består av många olika trådar och storyn går åt flera oväntade håll. Möjligtvis hade den mått bra av att kortas ner något, men jag blir ändå aldrig direkt mätt på att läsa om Penny och hennes förehavanden. Det finns ett sådant driv framåt att jag har ytterst svårt att lägga ifrån mig boken. Trots att det är en omfångsrik roman så läste jag ut den på ett par dagar.

    Dialogen är rapp och ofta underfundig, särskilt mellan Penny och Lola. Deras vänskapsrelation skildras för övrigt på ett alldeles ypperligt sätt, det är stormigt och intensivt och samtidigt något som liksom skaver hela tiden. Förutom de humoristiska inslagen så är det också en vemodig skildring av en ung tjej som är rätt så vilsen och som allra helst vill bli sedd av sin känslomässigt frånvarande och egocentriska far. Det blir nästan jobbigt att läsa om hur hon idealiserar honom.

    ”Jag vet inte hur många gånger jag hade befunnit mig i den här situationen. Suttit i en soffa och tittat på pappa. Bara betraktat honom. Som barn, tonåring, vuxen. Lyssnat på honom och hans vänner. Varit publik. Väntat på att de andra skulle gå hem. Så att jag fick vara ensam med honom. Men folk gick ju aldrig hem.”

    Jenny Jägerfeld är grym på att sätta ord på skapandets våndor, den där känslan när orden inte kommer fram. ”Det gick inte. Det bara gick inte. Frustrationen var en tärande klåda, ett eksem på en plats någonstans mellan skulderbladen som inte gick att nå.” Romanen väcker också frågor om skapande och konst i allmänhet, och om originalitet i synnerhet. Handlar inte allt skapande om att efterlikna snarare än att skapa någonting helt unikt? Och var går gränsen för plagiat? Intressanta frågor som vävs in i storyn på ett snyggt sätt.

    Boken finns att köpa här och här.

    0
  • tankar

    Det här med amning

    Så var det måndag igen, och därtill en miserabel sådan. Det är hagel och åskoväder. Vi kurar ihop oss inomhus och försöker hålla oss sysselsatta. För tillfället sover båda barnen och jag roar mig med att dricka kaffe och äta chokladmuffins. Och blogga.

    På tal om miserabelt så känns det som att barnen turas om med att vara sjuka just nu. Felix håller precis på att återhämta sig från sin förkylning och igår började Lockie få en riktigt hemsk hosta. Låter som att det är krupp. En sån där skällande hosta och ett väsande läte när han andas. Och han som ska börja förskolan på onsdag. Får nog flytta fram det till nästa vecka. Vill att vi en gång för alla tar oss igenom den här sjukdomsperioden nu, så att vi kan vara krya ett tag åtminstone. Tills det är dags igen, och så vidare och så vidare i en oändlig rundgång av snor och hosta. The life of småbarnsföräldrar.

    Och när jag ändå är inne på ämnet miserabla saker så tänker jag på Johanna Toftbys blogginlägg där hon ondgör sig över att amma offentligt. Jag undrar om hon ens menade allvar med det hon skrev? Eller om det enbart handlade om att orsaka en shitstorm och få lite publicitet. Kanske både och. Med tanke på rubriken ”Jag vill inte ha dina bröst i ansiktet!” så är det ganska uppenbart att hon är ute efter att provocera. Bröst i ansiktet?! Nej jag vet inte jag, men när jag ammar mitt barn offentligt så brukar jag inte gå fram och trycka upp bröstet i ansiktet på folk som sitter i närheten. I så fall kan jag förstå att de skulle ta illa vid sig. I annat fall, håll tyst och låt barnet få sin mat. Det är både sorgligt och alldeles befängt att uttrycka sig på det sättet om en mamma som ammar sitt barn. Att hon dessutom påpekar att det hade varit okej om det var ett spädbarn, men en ettåring? Det går inte för sig. Även om amningen inte sker enbart i syfte att ge barnet mat, utan för att ge barnet tröst och närhet SÅ ÄR DET OCKSÅ OKEJ. Oavsett om barnet är tre veckor eller ett år. Eller två år. Det är helt ovidkommande.

    Jag har inte ens öppnat kommentarsfältet på hennes blogginlägg för jag orkar inte läsa en enda av de nästan fyrahundra kommentarerna. Nu förutsätter jag förvisso att majoriteten av de som kommenterat INTE håller med henne, men jag är övertygad om att det finns en hel del idiotiska kommentarer också. Alla dessa åsikter om amning, det är så tröttsamt! Damned if you do, damned if you don’t. Du ska helt klart amma, för du vill väl det bästa för din bebis? Men gör det diskret, annars kan du väcka anstöt. Och för allt i världen, amma inte ditt barn för länge. Du ska veta vart gränsen går, vad som anses lagom och måttfullt och vad som anses överdrivet eller till och med äckligt. Det säger något om vilken kvinnosyn som fortfarande råder. Jag blir helt uppgiven. Och arg och ledsen. Denna konstanta granskning av en grej som borde vara helt upp till varje enskild kvinna. Man ska få amma så kort tid eller så lång tid man vill. Och precis exakt vart man vill. Så enkelt borde det vara. En icke-fråga, en självklarhet. Varför är det inte det? Varför har vi inte kommit längre?

    Nu blev det visst en ganska lång rant om detta när jag egentligen mest ville säga att Underbara Clara skrev ett så klockrent svar. Tur att det även finns kloka människor med vettiga åsikter därute, när man håller på att tappa hoppet om samtiden.

    0
  • Litteratur,  Vardag

    En tur till jobbet, bokköp och inskolning

    Nu har vi påbörjat inskolning på förskolan och idag var första gången jag åkte därifrån en stund. Passade på att gå till banken, och lämpligt nog ligger banken precis vägg i vägg med mitt jobb. Så jag gick in dit en sväng också.

    Så fina små paket med ledtrådar utanpå om vilken bok det är. Bra julklappstips! Alltså att ni kan göra samma grej då, inte åka till en bokhandel i Nya Zeeland för att köpa julklappar.

    Felix somnade därinne och jag kunde strosa runt en stund bland alla böcker. Minns inte när jag gjorde det senast. Helt underbart. Hittade så många böcker som jag ville köpa, men jag fick hejda mig.

    Så fina klassiker. Vill gärna ha hela bokhyllan fylld med dessa. Men istället för en klassiker så fick en annan bok följa med hem.

    Har hört bra saker om hennes tidigare bok Fight like a girl så jag ser fram emot att läsa denna. Hoppas på en del nya insikter om hur man ska tänka när man uppfostrar två pojkar i ett patriarkat. Särskilt viktigt i det här landet som har en rätt så utbredd machokultur.

    På tal om detta så satt en av pedagogerna på förskolan och pratade med Lockie när han tog fram en träbräda med några skruvar i för att leka med. Gillar du verktyg, frågade hon. Har pappa verktyg hemma? Brukar du leka med pappas verktyg?

    Hon la dock till eller mamma, efter en stund. Kanske kände hon min irritation. Petitesser, kan tyckas. Men nej, inte när massa små uttalanden ackumuleras och när det rör sig om att barn hela tiden får förmedlat till sig att pojkar gör si och flickor gör så, eller att mammas och pappas uppgifter måste skilja sig åt i fråga om hushållsarbete. Jag tror tyvärr inte att de har så mycket fokus på att arbeta med genus på den här förskolan. Kanske borde jag ta med boken som jag köpte och bara råka lämna den där någonstans, som en subtil hint?

    Hur som helst så hade det gått bra för honom medan jag var borta, och jag tror att han kommer trivas. Det är en Montessori-förskola och utifrån det jag har läst och hört så gillar jag tankarna bakom den pedagogiken. Tycker det är så himla svårt att veta egentligen, vad som är bra eller inte. Blir mest förvirrad av att läsa om olika slags pedagogiska inriktningar och landar slutligen i att de flesta verkar ju bra på sitt sätt.

    Nej, nu ska jag läsa en stund. Och sedan kanske kolla på Bonde söker fru, mitt guilty pleasure. Som ger mig hemlängtan.

    0
  • Litteratur

    En liten lista om litteratur

    Hej, här kommer en lista om böcker som jag komponerat ihop denna afton.

    Bok jag läser just nu: Dvärgen av Pär Lagerkvist och Kända och underliga ting av Teju Cole.

    Bok jag är sugen på att läsa: Massa! Bland annat Nuckan av Malin Lindroth och Nej och åter nej av Nina Lykke.

    Bok som fick mig att skratta: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Och den senaste boken jag läste – Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld.

    Bok som fick mig att gråta: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj.

    Författare som jag vill läsa mer utav: Kerstin Ekman! Har knappt läst något av henne, det måste det bli ändring på!

    Bok som jag önskar att jag själv hade skrivit: Typ allt som är välskrivet? Nej, jag vet inte. Kanske Agnes Lidbecks Finna sig. Tyckte den var briljant.

    Bok som jag egentligen tyckte om men aldrig läste ut: Underground railroad av Colson Whitehead, Handmaid’s tail av Margaret Atwood.

    Bok som jag känner att jag borde läsa, men aldrig kommer att läsa: Odysseus av James Joyce. Har försökt och gett upp alltför många gånger.

    Bok som alla hyllade men som jag inte tyckte om: Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Var så himla peppad på den här (kanske för höga förväntningar?) och det föll platt. Tyckte den var för amerikansk och melodramatisk, karaktärerna kändes inte särskilt mångfacetterade och de utvecklades liksom inte.

    Bästa boken om feminism: Nina Björks Under det rosa täcket ligger mig varmt om hjärtat. Även hennes bok Lyckliga i alla sina dagar.

    Bästa boken om skrivande: Bodil Malmstens Så gör jag: konsten att skriva.

    Bästa diktsamlingen: Kanske måste bli Bodil Malmsten igen. Hennes fantastiska bok Det här är hjärtat. Eller någon av Tranströmer.

    Bästa trilogin: Kristina Sandbergs trilogi om Maj måste jag nog säga. Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

    Bok som jag har läst flera gånger: Aprilhäxan av Majgull Axelsson (skrev C-uppsats om den). Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt pga älskade den.

    Bok som jag vill läsa om: Revolutionary road av Richard Yates.

    Min all time favourite: Typ omöjligt att bara välja en men okej. Anna Karenina av Lev Tolstoj.

    0
  • vardagligt

    Böcker, inskolning och tremånaderskontroll

    Slår mig ner på soffan efter en lång, men ändå förhållandevis trevlig, dag. Framförallt har den varit produktiv. Jag har avklarat följande:

    • Hämtat papper från förskolan så vi kan skriva in Lockie (säger man så? Skriva in?) Hur som helst – på torsdag ska vi börja med inskolning. Han har ju redan gått hos dagmamma här, men efter att vi flyttade in till stan för fyra månader sedan så har han varit hemma med mig. Nu ska han börja gå tre dagar i veckan. SÅ redo för det! Tror och hoppas att han också är det.
    • Ansökt om ett bibliotekskort på Stockholms bibliotek så att jag kan låna ännu fler e-böcker. Där får man dessutom låna 5 böcker i veckan istället för 2 som gäller på Göteborgs bibliotek. Jag tror att jag har 48 böcker i min läslista på deras webbsajt nu. Det börjar spåra ur. När ska jag hinna läsa alla?! Jag behöver även en läsplatta. Håller förresten just nu på med Jenny Jägerfelds Blixtra, spraka, blända! Blev sugen på att läsa den efter att de pratade om den i podden Mellan raderna. Det är faktiskt första boken jag läser av henne och jag gillar den verkligen. Har sträckläst (så mycket man kan tillåta sig att sträckläsa med två barn) sedan i förrgår. Återkommer med recension!
    • Har varit på tremånaderskontroll med Felix. Skrev först treårskontroll, men nej nej… sakta i backarna. Han växer bra i alla fall, är något kortare och något tjockare än vad storebror var i den åldern. Jag träffade en ny sköterska idag som jag klickade betydligt mer med än den förra. Den förra sköterskan upplevde jag som fördömande på ett väldigt subtilt sätt. Hon var oerhört trevlig, men inte så värst genuin. Och hon var märkbart missnöjd med att jag samsover med Felix. När den här sköterskan frågade om hur han sover och jag lite urskuldande svarade att han sover i sängen intill mig trots att det går emot rekommendationerna, så tittade hon vänligt på mig och konstaterade att vi får göra precis det som fungerar för oss. Så tacksamt att bemötas på ett bra sätt. Efteråt gick vi och köpte bagels till lunch och lekte en stund i lekparken.

    • Jag har även betat av ett berg med tvätt. Förstår inte riktigt hur en till liten familjemedlem kan leda till vad som känns som tre gånger så mycket tvätt. Eller jo, det förstår jag. För att han kräks ner både sina egna och sina föräldrars kläder.

    Här fick han ligga och ha det skönt medan jag hängde tvätten. Älskar för övrigt att hänga tvätt utomhus. Eller ja, älskar kanske är att ta i lite… generellt är ju allt som har med tvätt att göra ungefär det tråkigaste som finns. Men det är så mycket trevligare att stå ute i solen och hänga upp den, känns så somrigt och mysigt.

    Ja, det var den dagen. Imorgon är det onsdag. Ifall det hade undgått någon. Nu ska jag läsa bok och äta choklad. Två av mina favoritsysslor.

    0
  • vardagligt

    Kalas och kaos

    Oj, vilken kaosartad dag det blev igår. Tur att födelsedagar bara inträffar en gång om året känner jag nu. Och då hade vi inte ens ett stort kalas, de enda som kom hit var min svägerska med familj. Två barn och två vuxna. Jag tror att problemet till största del berodde på att vi inte bestämde oss för om vi skulle bjuda någon alls förrän i sista minuten eftersom Lockie inte var helt frisk. Så vi hade egentligen tänkt skjuta på det till nästa helg, men sen verkade han ändå såpass pigg att vi bestämde oss för att bjuda hit dem.

    Ibland känns det som att halva dagen går åt till att bara komma fram till vad man ska göra. Allting blir ostrukturerat och oplanerat och irritationen ligger hela tiden och bubblar en millimeter under ytan. Tills någon (jag) tappar fattningen totalt för att glasyren till tårtan är för rinnande. Varför får man ens för sig att börja baka en tårta cirka en timme innan gästerna ska komma? Hur som helst – med en liten dos team work och en lite större dos stress så fick vi ihop den tillslut. Den såg ju för sorglig ut, med glasyren rinnande, men ärligt talat så spelar det ju ingen som helst roll. Ungarna äter typ en tugga var, sen springer de iväg och leker igen. Och så står man där med ett stort åbäke till tårta och tänker: varför anstränger jag mig ens? En sån typisk mamma-kommentar.

    Ber om ursäkt för kass bild, men här är den i alla fall. Den glada tåg-tårtan, helt aningslös om att den snart ska bli lemlästad och uppäten. På tal om bilder så insåg jag när jag slog mig ner i soffan på kvällen att jag inte tagit fram kameran på hela dagen, och att jag hade ungefär fem bilder på mobilen. Så mycket dokumenterande av min sons treårsdag blev det. Som sagt, en märklig och stressig dag.

    Men jag lyckades hitta ett riktigt fynd när jag tog en promenad med Felix på förmiddagen. Vi gick förbi ett fantastiskt litet antikvariat och vad upptäckte jag i skyltfönstret om inte en Muminbok?! Blev alldeles till mig och var såklart tvungen att köpa den.

    Superfin är den. Men jag måste säga att det var lite svårt för mig att läsa den på engelska. My måste nämligen uttalas ”Maj” för annars fungerar inte rimmen. Så jag satt och läste för Lockie och allt jag kunde tänka på var att hon heter Lilla My, inte Maj! Det blev helt fel i huvudet. Jaja, roligt att jag hittade den i alla fall.

    Igår var även dagen då jag och min kära fästman ”firade” 10 år tillsammans. Herregud, det är en väldans massa år! Vi kom fram till att vi förmodligen aldrig mer kommer fira vår dag nu när det är Lockies födelsedag (inte för att vi var så bra på att uppmärksamma dagen innan dess att Lockie föddes heller), men vi får väl ta och gifta oss någon gång så vi får ett nytt datum att fira på. Kanske att vi ska gifta oss av andra anledningar också såklart, inte bara grejen med datumet. Men ärligt talat känner jag mig totalt oromantiskt inställd till själva bröllopet, fast vill ändå gärna gifta mig. Jag kan tänka mig att vi kör en snabb och enkel vigsel i rådhuset, annars blir det nog inte av alls. Med två barn så har vi varken tid att planera eller råd att lägga pengar på ett större bröllop. Men vi har ju ändå varit förlovade i snart fem år nu. Då kanske det är dags, som i den där filmen The five year engagement?

    0