• vardagligt

    Projekt: grönsaksland

    Idag kom jag på den briljanta idén att vi ska fixa ett grönsaksland. Det hela började med att jag bara skulle få bort alla löv och snygga till det lite utanför huset, men under tiden jag höll på så insåg jag att vi borde odla grönsaker här. Problemet är att jag verkligen inte har gröna fingrar överhuvudtaget, jag klarar knappt av att ta hand om den mest lättskötta lilla växten. Våra chiliplantor dog för att jag sprayade dem med vatten från en flaska som det varit fönsterputs i. Tydligen var det lite fönsterputs kvar. Så på den nivån är det.

    Men. Nu ska jag minsann lära mig. Så svårt kan det väl inte vara att få lite grönsaker att växa. Och tänk så tillfredställande det kommer vara att gå och plocka där ute. Tänker att jag vill ha jordgubbar också, för det skulle jag nästan kunna leva på hela sommaren. Nu när vi bor i hus och har möjlighet att odla så är det ju bara knäppt att inte göra det.

    Lockie var dessutom helt med på noterna. Han tyckte det var hur kul som helst att hjälpa till. Det är ju typ det bästa – när man kan underhålla barnet och få något vettigt gjort på samma gång. Helt otroligt.

    Jag var även iväg och köpte två nya tomatplantor idag. De till höger köpte jag för kanske två veckor sedan och de har alltså tredubblats i storlek, minst. Så de verkar ju trivas bra här i alla fall, håller tummarna att det snart blir massa goda tomater.

    Och såhär illa ser det ut på framsidan av huset, utanför ett av fönstren. Kan nog knappast bli värre. Men jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt det där. Nu hyr vi dessutom huset så helt fria händer att göra vad vi vill har vi tyvärr inte. Men allt som snyggar till borde ju vara välkommet. Hyresvärden har dock sagt att de ska göra lite trädgårdsarbete och fixa till framsidan av huset. Hoppas att det blir snart.

    Tills dess ska jag ägna mig åt mitt grönsaksland. Det får bli helgens projekt. Återkommer med förhoppningsvis positivt resultat.

    0
  • vardagligt

    Att hitta nya vänner

    Nu har jag börjat skriva några ord och raderat dem direkt, ungefär tio gånger om. Vad är det frågan om? Det står liksom still i huvudet, och konsten att skriva en inledning är visst något jag inte bemästrar för tillfället. När jag väl kommer igång så blir jag dessutom avbruten, som alldeles nyss till exempel när Lockie stod med en full vattenflaska vänd upp och ner över huvudet och glatt utbrast att han ska vattna sig själv för han är en blomma. Alltid är det något.

    Ett par timmar senare. Lugnet har infunnit sig i vårt hus (dvs båda barnen sover). Jag sitter i soffan med ett av barnen sovandes på mig. Vågar inte lägga ner honom för jag vet att han förmodligen vaknar efter ca fem minuter. Igår kväll var kanske den värsta kvällen hitintills beträffande lillens sömn och allmänna humör. Men strunt samma, ska inte gå in på detaljer, för jag inser nu när jag skriver detta att det kanske är ganska ointressant att läsa om andra barns sovvanor.

    Kan ju skriva något om hur dagen har varit istället. Vi har varit på Playcentre idag, där som vi brukar hänga två dagar i veckan. Jag tror att jag skrev i ett annat inlägg att det är ungefär som en öppen förskola, men det stämmer inte helt och hållet. Skulle säga att det är mer som ett föräldrakooperativ. De flesta stannar där med sina barn, men är barnet över två år så kan man lämna dem under förutsättning att man stannar kvar och hjälper till någon annan dag. Så alla hjälps helt enkelt åt med alla barn, och det är alltid en pedagog där. Tycker att det är en bra grej för oss eftersom Lockie får möjlighet att leka med andra barn plus att jag får chansen att träffa andra föräldrar i området. Eller ja, andra mammor. Tror att det är en pappa där bland ett stort gäng mammor. Så jämställt är det alltså i det här landet. Men det är en annan diskussion.

    Jag har i alla fall träffat ett par stycken där som jag gärna skulle vilja umgås lite mer med, men jag tycker sånt där är så jäkla svårt. Att ta steget liksom. Önskar ibland att det kunde gå lika lätt som när man var barn eller tonåring och bara började hänga. Inga konstigheter. Det behöver det ju inte vara nu heller i och för sig, det är väl bara jag som gör det svårt för mig själv. Jag får försöka släppa på den där spärren och bjuda över dem på en kopp kaffe eller nåt. Vi har ju ändå bott här i ett år nu, så det kanske är på tiden att jag försöker utveckla mitt sociala liv. Annars vet jag inte om jag kommer stå ut med att bo såhär långt bort från familj och vänner. Jag har aldrig varit en person som behöver (eller orkar med) ett stort socialt nätverk, utan är ganska nöjd om jag har ett par eller några nära vänner. Och det borde jag väl kunna hitta här, hoppas jag.

    Nu är visst klockan nästan läggdags. Inser att jag har skrivit på det här inlägget till och från hela kvällen, och att resultatet blev synnerligen ointressant. Jaja, så kan det få vara ibland. Här kommer en bild på min urgulliga bebis som kompensation:

    Knubbiga bebislår alltså. Livets bästa.

    0
  • Allmänt

    En lördagslista

    Nu är det lördag och vad passar bättre då än en lista. Snor denna som jag bland annat hittade hos Peppe. Står för övrigt och bloggar på mobilen, samtidigt som jag försöker söva bebis i sjalen, samtidigt som jag sparkar boll med treåringen. Multitasking mamma. Eller bara icke närvarande mamma? Hmm. Jag väljer det första alternativet, för idag tänker jag vara snäll mot mig själv.

    Vad har du på dig?

    Blåblommiga pyjamasbyxor och amnings-BH. Het outfit. Bjuder dock inte på någon bild. På tal om kläder så önskar jag att jag hade obegränsat med pengar och fick gå loss i någon favoritbutik. Min garderob just nu består av: de två jeansen som jag kommer i efter graviditeten, något slitet linne som förhoppningsvis inte har kräksfläckar, och oftast en nopprig munktröja över detta för att dölja kräksfläckarna som, let’s face it, utan tvekan kommer att pryda linnet inom kort om det inte redan är smutsigt när jag tar på mig det.

    Vad lyssnar du på idag?

    Just nu: Daniel Tiger. Fast jag anstränger mig för att inte lyssna, det är mest bakgrundsljud. Igår lyssnade jag dock på Sister Hazel som spelades på radion i bilen. Blev så lycklig. Jag ÄLSKADE Sister Hazel när jag var i femtonårsåldern. Så till den milda grad att mitt användarnamn på Lunarstorm var Sisterhazel. Kan hända att filmen 10 orsaker att hata dig var startskottet för den kärleken.

    Vad är du på för humör?

    Just nu på väldigt bra humör. Jag har fått sätta mig en stund, dricker mitt morgonkaffe, båda barnen är nöjda. Det kan bara gå utför härifrån.

    Helgens planer?

    Idag ska jag nog åka och hälsa på min svägerska med barnen. T slutar jobbet klockan fem, förmodligen beställer vi hämtmat ikväll. Han ska tydligen kolla på rugby och jag kanske kollar på Bonde söker fru. Såpass spännande planer.

    Vad var det roligaste hände denna vecka?

    Oj. I det stora hela har den här veckan inte varit så rolig, utan ganska tung. Men tisdagen var en rolig (solig) och fin dag, då åkte vi till stranden och hoppade i vågorna.

    Veckans fundering?

    Måste säga att det är skrivandet som till största del har upptagit mina tankar, och i synnerhet mitt manus. Tänker på att jag bara vill fortsätta skriva på det, men undrar samtidigt när sjutton jag ska ha tid. Måste få in en rutin, avsätta lite skrivtid på kvällarna. Men jag känner mig peppad och motiverad, så jag tänker att det löser sig det här med att få tillräckligt med tid. Haha, ska gå tillbaka och läsa det här när jag har noll motivation och vill slänga manuset i papperskorgen (det är bara en tidsfråga innan jag hamnar där.)

    0
  • Nya Zeeland,  vardagligt

    Ett år sedan vi lämnade Sverige

    Idag var det prick ett år sedan vi tog vårt pick och pack och flyttade till andra sidan jordklotet. Tog vårt pick och pack. Jag fick det att låta som en bagatell nu, ingenting märkvärdigt liksom. Så är inte fallet så klart. Nej, det var sannerligen inte en enkel sak att genomföra eller komma fram till. Todd hade velat flytta hem länge, och efter att han bott i Sverige i sju år kände även jag att jag var redo att ge livet i Nya Zeeland en chans. Vi tänkte att antingen gör vi det nu eller så kommer det aldrig bli av. När vi väl hade bestämt oss följde ungefär tio månader av sparande och väntetid för visumansökan.

    Jag fick göra läkarkontroller, vi fyllde i vad som föreföll vara hundratals blanketter och samlade ihop dokument som skulle bevisa vårt förhållande. Icke att förglömma hur Postnord mitt i denna process slarvade bort viktiga papper som vi blev tvungna att skicka till Nya Zeeland igen. Såhär i efterhand inser jag att vi borde ha skickat med DHL. Hur som helst – det var minst sagt en prövning hela processen.

    Och nu sitter jag här, ett år senare. Med ett barn till dessutom. Det hade jag nog inte trott om någon sa det till mig innan vi flyttade. Lite galet att så mycket har hänt i mitt liv det senaste året. Första tiden här var allt annat än lätt. Eller ja, de först veckorna var vi i något slags semestermode och hade det ganska härligt. Sedan slog verkligheten till, sparpengarna började sina och vi lyckades inte få jobb. Det dröjde dock inte så länge förrän jag fick drömjobbet på University bookshop. Ett jobb som jag sökte redan i Sverige så det var helt fantastiskt att det gick vägen. Men det dröjde längre för Todd att få jobb och bara en inkomst är inte lätt att klara sig på. I samma veva blev jag dessutom gravid. En något pressad period med andra ord. Det löste sig dock ganska snabbt, Todd fick ett bra jobb och vi kunde slappna av. Men det är ändå först de senaste månaderna som vi känt att vi börjat komma på fötter lite mer.

    Lockie när vi precis hade flyttat in, till det första huset vi bodde i.

    Idag har jag suttit och tittat igenom gamla bilder. Dykt ner i och gett mig hän åt nostalgin och vemodet. Tänker på sista dagen i Göteborg. När vi satt på saluhallen och drack kaffe i väntan på att flyttstädarna skulle bli klara i lägenheten. När vi sa hej då till vår granne, världens bästa granne som alltid sken upp och sa Hej klimpen! till Lockie när vi sågs. Lockie tyckte så mycket om honom. Och lite senare; när jag stod på Kvilletorget och kramade en av mina bästa vänner hejdå och inte riktigt ville släppa taget för jag visste ju inte när vi skulle ses igen. Vi började gråta båda två och jag tänkte vad fan är det jag håller på med, ska jag alltså flytta på riktigt nu? Ingen återvändo.

    Jag hittar en textsnutt som jag skrev några månader innan vi flyttade hit:

    Jag föreställer mig ett litet hus någonstans på Nya Zeeland. På andra sidan. Så långt bort man kan komma, så långt bort från allt som är bekant. Att hemma ska vara någon annanstans. Är det något jag kan förlika mig med? Kommer jag känna mig ensam och isolerad? Eller lugn och hemmastadd? Kan jag lära mig en dag, att inte längta någon annanstans? Att vara mig stabil, rotad och säker. Liksom bara känna den enkla vissheten om att detta är hemma.

    Jag vet inte om jag har förlikat mig med tanken på att det här är hemma nu, och jag känner mig absolut ensam emellanåt. Men jag känner också en märklig samhörighet med den här platsen, ett lugn och en känsla av att vara, om inte rotad, så åtminstone tillfreds. Hemlängtan kommer jag inte att komma ifrån. Vissa perioder är den mer närvarande, ibland inte alls. Just nu har jag två nya syskonbarn i Sverige som jag vet att jag inte kommer få träffa på länge. Då känns hemlängtan givetvis mer påtaglig. Eller när resten av familjen träffas och jag inte är där. Att allt liksom fortskrider utan mig. Med det sagt menar jag inte att allt skulle stanna upp för att jag inte är där, riktigt så självcentrerad är jag inte.

    Men det här med att känna sig rotad, jag vet inte om jag någonsin kommer göra det till fullo. Kanske är det för att vi flyttade runt en del under min barndom. Kanske ligger det bara i min natur att vara rotlös.

    Av en slump kom jag häromdagen över en intervju med författaren Linda Olsson som är bosatt i Nya Zeeland. Hon uttryckte att det var när det gick upp för henne att hon faktiskt bodde i Nya Zeeland och inte bara var här tillfälligt, som det svåra började. Samt att hon skulle vilja flytta tillbaka till Sverige men att hon nu har barn och barnbarn här. Det kan jag känna en viss rädsla inför. Att vi stannar hör tills barnen är vuxna, och att jag egentligen vill tillbaka till Sverige men vill samtidigt inte bo så långt ifrån mina barn. Att slitas mellan en önskan att vara nära barnen och en längtan efter att flytta tillbaka.

    Men jag gör nog klokt i att fokusera lite mer på nuet och inte cirka tjugo år in i framtiden. För faktum är att jag inte vet med säkerhet om vi kommer bo kvar här om några år. Jag har hela tiden sagt att en förutsättning för flytten är att vi inte utesluter möjligheten att flytta tillbaka. Även om det just nu känns osannolikt att det kommer hända. Det är jobbigt att börja om på nytt i ett nytt land, med allt vad det innebär. Vet ärligt talat inte om jag orkar göra det igen. Dessutom vill jag ge barnen en trygg bas och en stabil tillvaro, inte rycka upp deras liv hur som helst. Mycket att ha i åtanke helt enkelt. Men så länge jag vet att den dörren inte är stängd så känns det okej.

    Just nu ser jag fram emot resan till Sverige i maj. Och tänker att det är tacksamt ändå, att vi har möjligheten att välja mellan två bra länder att bosätta oss i.

    0
  • vardagligt

    Den stora tröttheten

    Jag tycks inte riktigt kunna vakna till idag. Känner mig innesluten i en liten kokong. Det är regnigt och kallt. Vi går till Playcentre och jag orkar inte föra ett vettigt samtal med någon. Vill gå hem och krypa ner i sängen igen, dra upp täcket och vara ifred.

    Ändå hade jag en relativt god natts sömn. Kvällen dessförinnan däremot, då tyckte jag att det var en god idé att sitta uppe halva natten och läsa mitt manus från Kreativt skrivande. Kanske är det därför jag fortfarande är trött. Fick helt sonika för mig att jag vill göra något med mitt manus nu, efter att dokumentet inte har öppnats på över ett år. Men mer om det en annan gång.

    Vad tänkte jag egentligen skriva om? Tröttheten. Att vara tvåbarnsmamma. Den där så kallade tvåbarnschocken. Kanske har jag redan skrivit om det, jag minns inte riktigt.

    Det går i vågor har jag märkt. Ena veckan känns det som att allt flyter på så ofantligt bra och man bara: ja, jag har äntligen knäckt den här koden nu, hittat rytmen, winning at parenting, och så vidare. Sedan följer en katastrofal vecka där allt som kan tänkas gå fel gör det och på kvällen tänker jag: imorgon ska bli bättre, imorgon ska jag inte bli sur eller arg för minsta lilla grej. Jag ska vara pedagogisk och leva upp till alla mina ambitioner som förälder. Imorgon. Denna vecka tycks vara en sådan vecka.

    Dessa toppar och dalar som förälder. Det känns som att allting har skruvats upp ett snäpp. Känslorna, tillvaron. Både i positiv och negativ bemärkelse. De senaste dagarna har jag gått omkring i ett tillstånd av frustration och misslynthet, som jag antar bara kan härledas till sömnbrist. Eller så har det blivit en del av min personlighet, jag vet inte. Jag hoppas inte det.

    Nu har vi kommit hem från Playcentre (som är en slags öppen förskola btw) och sitter och tittar på film. Där ute är det fortfarande regnigt och grått. Jag ska strax göra i ordning en kopp kaffe åt mig själv. Funderar på att poppa popcorn. Det borde väl ändå bringa lite vardagsglädje.

    0
  • vardagligt

    Att andas havsluft

    Idag var T ledig och en utflykt till stranden var planen för dagen. Vi packade med oss smörgåsar, jordgubbar och lite annat smått och gott. Allt som fattades var kaffe eftersom vi inte har någon termos. Katastrof. Detta måste vi åtgärda snarast. Är helt klart ett måste inför sommarens picknickar. Vi stannade till på ett kafé och köpte varsin take away istället och därmed var koffeinbehovet tillgodosett.

    Båda barnen somnade i bilen och vi fick en liten stunds egentid. Tills Felix bajsade och behövde inte bara en ny blöja utan ett helt klädombyte. Tur att man är rutinerad (ibland i alla fall) och har extra kläder i väskan.

    IMG_0853.jpg

    Efteråt var han nöjd och belåten.

    IMG_0858

    Vi hängde i lekparken en stund innan vi gick ner till stranden.

    Hur mycket hemlängtan jag än har emellanåt och hur svårt det än kan vara att bo såhär långt bort, så kan jag också se det fantastiska med att bo här. Åtminstone dagar  som dessa. Att ha så nära till havet, och att kunna njuta av den otroligt vackra naturen. Idag uppskattade jag det verkligen. Jag har egentligen aldrig varit någon havsmänniska, mer en skogsmulle om jag måste välja. Kanske för att jag inte är uppvuxen nära havet. Men med alla underbara stränder häromkring så misstänker jag att det kommer ändra sig.

    IMG_0881

    IMG_0884

    Och jag njuter såklart av att se hur roligt Lockie har. Samla snäckskal, rita i sanden och låta vågorna skölja över fötterna. Förra sommaren vågade han knappt gå fram till vattnet. Idag fick jag säga stopp för han ville bara fortsätta längre ut.

    Nu är vi hemma igen, det börjar bli kväll och jag misstänker att jag kommer slockna väldigt tidigt. Tror inte att jag har vant mig vid varma dagar i solen, jag känner mig alldeles mosig i huvudet efter några timmar på stranden. Förmår inte ens formulera mig ordentligt märker jag. Så jag tror jag sätter punkt här.

    0
  • Skrivande,  tankar

    Om att känna inspiration

    Jag befinner mig just nu i det läget där jag bara vill skriva hela tiden, läsa massa böcker, suga åt mig ny kunskap och utvecklas. Tänker på Bodil Malmstens ord:

    Står i duschen och tänker på sådant jag vill skriva, skyndar ut och roffar åt mig mobil eller anteckningsblock så fort jag kan. Jag smider med järnet är varmt. Känns verkligen som att jag gått i sömnen de senare månaderna, som att min hjärna har befunnit sig i ett slags slumrande dunkel och plötsligt slås alla strålkastare på. Vill hålla krampaktigt fast i det här känsloläget, fastän jag vet mycket väl att det kommer dala lite förr eller senare.

    Men när inspirationen tryter ska jag påminna mig själv att jag måste ta mig uppför backen, inte ge upp. För kreativitet föder kreativitet. Och man måste ha lite grit. Jag vill inte tänka nu har jag inte skrivit en rad på flera veckor eller månader. Vill inte hamna där.

    Jag håller inte ens på med något skrivprojekt just nu, manuset från Kreativt skrivande har jag inte tittat på på väldigt länge. Men just nu räcker det att jag vill ägna mig åt bloggen. Det andra får komma sen, när jag känner att tiden finns.

    Det verkar för övrigt som att den här inspirationen sprider sig till helt andra områden. Häromdagen när vi var på stranden gick jag förbi en skylt som det stod Surfing lessons på och jag bara: ja! Jag kanske ska prova på att surfa. Det vill jag lära mig. Vem är jag ens?! En sådan som provar på nya skrämmande saker? Jag vet inte längre. Det återstår att se om det blir något surfande. Men skrivande blir det definitivt.

    0
  • vardagligt

    Om det dåliga samvetet

    Här ligger jag i sängen denna lördagskväll och luktar kräks och svett. Jag har inte gått och blivit sjuk, kräkset kommer från den lilla personen intill mig. Förvånansvärt mycket som får plats (och kommer upp) i den pyttelilla magen. Svetten beror helt enkelt på att jag inte hunnit/orkat duscha på några dagar. Så ser tillvaron ut för tillfället.

    Just nu vill jag egentligen bara att den här dagen ska ta slut och att imorgon ska bli bättre. Har känt mig trött och inte alls utrustad med tillräckligt mycket tålamod för att hantera konflikter idag. Och konflikter har det blivit. Som alltid när man känner att man redan ligger på minus med energi och ork. Allting nådde sin kulmen när jag i princip fick bända upp fingrarna på Lockie för att ta ifrån honom ett vinglas som han prompt skulle ta med sig ut för att leka med. Efteråt gick jag in i sovrummet, röt till åt honom att mamma måste djupandas en stund.

    Sedan var det dags för det dåliga samvetet att göra entré. Lockie stängde in sig på sitt rum, satt på golvet och såg ledsen ut och jag sa förlåt för att jag höjde rösten sådär och han kröp upp i knäet på mig. Ville att jag skulle bära honom, men det kunde jag ju inte eftersom jag hade Felix i sjalen. Ännu mer dåligt samvete.

    På Playcentre häromdagen sa några av de andra mammorna att jag får det att se så himla lätt ut, med två barn. Du glider liksom bara runt och ser helt lugn ut, sa någon. Hah! Det är blott en fasad, inombords råder fullständigt kaos. Nej då, så illa är det inte. Men när vi är hemma är det en annan sak, och jag behåller verkligen inte lugnet i alla situationer. Det har jag svårt att tro att någon förälder gör i och för sig. Ändå avskyr jag när jag tappar fattningen, för jag vet ju att hela situationen bara trappas upp utav det. Men jag får försöka släppa det och gå vidare efteråt, inte låta det dåliga samvetet fräta alltför länge.

    Igår hade vi en betydligt bättre dag. Solen sken och vi åkte iväg till stranden. Eller ja, vi hängde mest på lekplatsen intill stranden. Men vi tog oss ner en liten sväng i alla fall.

    Vi målade i sanden, jag fotade, allt var frid och fröjd. Tills en våg kom och sköljde över oss. Inte så dramatiskt som det lät, den sköljde väl mest över fötterna. Men Lockie hamnade på rumpan i vattnet och började gråta, två kvinnor gick förbi bakom oss och räddade min väska från att bli helt översköljd. Fiskade upp ett blött barn och begav oss tillbaka till bilen.

    Inte helt nöjd efteråt. Men bortsett från det lilla missödet så var det en fin tur till stranden. Hoppas att det inte var alltför traumatiskt för honom.

    Nu ska jag ta mig upp ur sängen och kanske kolla ett avsnitt av Ozark. Eller Bonde söker fru.

    0
  • Vardag

    En rätt så fin kväll

    Fredag kväll här. I Sverige är klockan 09.25 på morgonen. Jag sitter och spejar ut över den vackra vyn från vår uteplats och dricker ett glass rött. Det låter ju väldigt idylliskt. Och det hade varit det också, om det inte vore för ett ihärdigt bebisskrik där inifrån.

    Jag som hade planerat det hela så bra. Skulle ta en promenad runt kvarteret med Felix i sjalen eftersom det är ett säkert kort när det gäller att natta honom. Trodde jag i alla fall. Sedan komma hem, sjunka ner i soffan, äta lite choklad och dricka lite vin. Istället: ett huvud som hela tiden stack upp ur sjalen, stora bebisögon som stirrade vidöppet och nyfiket under hela promenaden. En mamma som kånkar uppför backar, buffar i rumpan och känner frustrationen växa stadigt. Ingen sömn där inte.

    Så vi kom hem igen, Todd hade lagt Lockie och går nu runt och vaggar Felix som äntligen tycks ha lugnat ner sig lite.

    Men sova tänker han i alla fall inte göra, så nu sitter vi alla tre här ute istället och tittar på den vackraste himlen någonsin. En rätt så fin kväll ändå.

    0
  • Skrivande

    Att få fler läsare

    Häromdagen läste jag ett inlägg på Jennifer Sandströms blogg, om hur man kan använda Googles Search console för att öka trafiken till sin blogg. Detta ledde till att jag klickade mig vidare och läste om marknadsföring av blogg, SEO, webbhotell vs bloggportal, och så vidare, och så vidare. Massa matnyttig information. Nu fick jag inte Search console att fungera, men det är en annan femma.

    Till sist stängde jag ner datorn, alldeles mosig i huvudet. Tror till och med att jag drömde om det på natten, så mycket ny information hade jag suttit och matat in i mitt medvetande. Det är verkligen en djungel, och så mycket att lära sig!

    Dit jag vill komma med detta är att jag skulle vilja ta tag i min kära blogg, strukturera upp den och framförallt få fler personer att hitta hit. Det känns ibland som ett oöverkomligt steg när statistiken ärligt talat ser tämligen fjuttig ut just nu. Men jag har verkligen aldrig ansträngt mig för att nå ut med bloggen, så det är inte så konstigt. Samtidigt är det en del av mig som inte riktigt vill. Det är det här med att satsa helhjärtat på något, då kan man ju faktiskt misslyckas. Ve och fasa. Kanske finns det också en spärr när det gäller att få flera läsare – det innebär ju följaktligen större press på mig att producera vettigt och intressant innehåll. Stresskänslig HSP-person, that’s me!

    Att ha en del krav och press på sig är ju ingenting negativt i sig, så länge det är på en rimlig nivå. Problemet är att jag, när inspirationen och motivationen infinner sig, gärna vill göra ALLT och det ska hända NU. Dvs inte alls en rimlig nivå att hamna på, för då händer oftast ingenting i slutändan. Så jag får stanna upp en stund och påminna mig själv om att jag kan göra litegrann i taget, att jag faktiskt också är mitt i det ganska tidskrävande småbarnslivet. Tänker att jag inte behöver börja med att lära mig alla olika verktyg för att förbättra statistiken eller flytta bloggen till eget webbhotell just nu. Jag kan börja med att blogga aktivt, flera gånger i veckan, försöka synas lite mer på the world wide web, och ta det därifrån så att säga.

    För när jag skalar av allting och frågar mig själv vad jag allra helst vill så blir svaret: att skriva. Om böcker, om livet. Allt möjligt. Och faktum är att jag anstränger mig mer, och utvecklas därmed mer i mitt skrivande, om jag vet att jag har läsare. Så nog kan det vara värt att lägga lite tid på att nå ut till en större skara. Det betyder inte att jag måste satsa på att tjäna pengar på att blogga, även om det hade varit fantastiskt att kunna göra en hobby till ett jobb. Men jag tror inte det ligger i min natur att bli en influencer, det känns nästan fånigt att ens nämna det. Obs!, det betyder inte att jag har något emot influencers, det är nog helt enkelt inte min grej. Eller kanske är jag inte tillräckligt insatt i vad det faktiskt innebär. Det jag vet är att jag vill fortsätta skriva. Dessutom vill jag börja fota igen, nu när jag har en hyfsat bra kamera. Det går ju liksom hand i hand med bloggandet.

    Och så får jag ta och stoppa undan den där tvivlande kritiska rösten som säger: skulle folk verkligen vara intresserade av det jag skriver? Annars kommer jag aldrig ta mig vidare. Jag ska försöka köra på helt enkelt så får vi se vart det bär hän.

    0