• Litteratur

    Återfunnen läslust och tre boktips

    Till min glädje och överraskning så har äntligen min läslust återkommit efter att jag i flera månader har fått truga mig igenom nästan varenda bok jag tagit mig an. Att sakna läslust är som ni nog förstår inte ett optimalt tillstånd när man jobbar i bokhandel. Har alltså fått kämpa tappert på jobbet när kunder bett mig om tips. Inte nog med att jag måste prata engelska, jag har dessutom inte läst ut en bok de senaste månaderna. Världens bästa boksäljare.

    Men nu när jag är föräldraledig så läser jag som aldrig förr. Vilket kan tyckas vara lite underligt när jag har en sex veckors bebis, en treåring och en hjärna som är mos. Anledningen till att jag läser så mycket, och jag borde väl skämmas lite för att erkänna detta då jag jobbar i en bokhandel, är att jag läser e-böcker. Jag insåg nämligen att jag har mitt svenska bibliotekskort kvar och att jag kan låna e-böcker på det. Plötsligt kan jag läsa alla svenska böcker som jag annars inte har tillgång till här. Vilken lycka. Dessutom är det lättare att läsa på paddan när jag sitter och ammar. Skulle tro att jag har läst fler böcker de senaste veckorna än vad jag gjort på x antal månader.

    Då måste jag så klart också passa på att tipsa om några bra böcker jag läst på sistone. Min ambition var att recensera alla böckerna men istället får det bli ett ganska kortfattat omdöme. Någon måtta får det vara. Mera orkar faktiskt inte amningshjärnan med just nu. Här kommer mina tips (utan inbördes ordning):

    Arv och miljö av Vigdis Hjorth. En roman om trasiga familjeband, om mörka hemligheter som dras fram i ljuset. Det handlar om en förmögen familj, vars äldsta dotter, Bergljot, i vuxen ålder kommer till den fruktansvärda insikten att hennes far förgrep sig på henne som barn. När hon konfronterar föräldrarna vill de inte kännas vid hennes berättelse. Deras anseende väger tyngre än sanningen. Inte heller hennes systrar tror fullt ut på henne. Men hon kräver nu att bli lyssnad på och hon kämpar för att göra sin röst hörd, för att få berätta sin historia. Det är en stark och laddad roman om ett svårt ämne.

    Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Återigen en roman om familjerelationer, men framförallt är det ett kärleksfullt och vemodigt porträtt av Gardells mor. Hennes längtan efter frihet och hennes gudfruktighet. Hennes omsorg om barnen och hennes excentriska natur. Han är så bra på att fånga och sätta ord på människans utsatthet, vare sig det är han själv som barn eller hans mamma när hon går allt djupare in i demensen. Vissa passager gör nästan ont att läsa. Som när han ska lämna mamman på ett äldreboende och hon skriker att hon bara vill vara fri. Men trots allt det mörka så är det sällan utan humor, i sann Gardell-anda.

    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri. Även detta en roman där familjen står i centrum, och denna gång är det framför allt far-sonförhållandet som skildras. En frånvarande och i mångt och mycket misslyckad far återvänder till Sverige med sex månaders intervaller, för att träffa sina barn och barnbarn. Berättelsen utspelar sig under tio dagar utan att så mycket egentligen händer, men desto mer utspelar sig under ytan och i form av tillbakablickar. Sonen är mitt i småbarnskaoset, vilket beskrivs med mycket humor och igenkänning. Men mitt i det komiska står han där på gränsen till ett sammanbrott, med impulsen att bara sticka. Göra som sin egen far. Lämna. ”Varje gång han gör något tänker han på hur det ska uppfattas, han ger sig själv en komplimang för att han tömmer diskmaskinen, han blockar ut rösterna som viskar att han hatar det här livet, att tillvaron aldrig har varit såhär tråkig och att det enda han vill göra är att resa sig upp och dra. Bara lämna och försvinna. Men när han sitter där i bollhavet är han ändå tacksam. Han är lycklig. Det här är dom gyllene åren. Han kommer bergis sakna den här tiden när barnen flyttat hemifrån. Trots att tiden står stilla.” Det svåra i att vara förälder fångas så väl. Dubbelheten, de extrema topparna och dalarna i ens känsloliv. Det dåliga samvetet. Khemiris språk är lysande som vanligt, och hans senaste roman är det bästa jag läst av honom.

    Sådär. Det var mina boktips. Nu har jag precis påbörjat Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada, och den verkar mycket lovande. Ser även fram emot att läsa Sara Stridsbergs senaste. Böcker alltså, det är bra grejer. Tack läslusten, för att du kom tillbaka till mig.

     

  • Vardag

    Storm ute, brödbak inne

    Idag har vi spenderat hela dagen inomhus. Förutom när jag var tvungen att springa ut och hämta en soffkudde från utemöblerna som hade blåst över på andra sidan gatan. Det är alltså anledningen till att vi stannat inne resten av dagen – att det har blåst sanslöst mycket. Tydligen är det typiskt vårväder här, dessa extrema vindar. Göteborgs blåsoväder framstår som små vindpustar i jämförelse.

    Vad gör man med en treåring och en nyfödd när man tvingas vara hemma hela dagen? Förutom en stor dos tv-tittande så kan man visst baka bananbröd. Varför jag nu utsatte mig för detta är högst oklart,  det är ju allt annat än avkopplande att baka med en treåring. Ska bara smaka lite, ska bara mixa lite, JAG VILL HJÄLPA TILL, hoppsan det hamnade på golvet. Men han tycker det är roligt så jag får stå ut med att det blir som det blir.

    Jag insåg för övrigt att jag har blivit som min mamma när det gäller bakning, det vill säga helt oförmögen att följa ett recept. Som jag har irriterat mig på denna egenskap hos henne och plötsligt står jag där själv och bara: jag häller nog i lite kokos också, kanske några dadlar blir gott, byter ut det mjölet mot det här, och så vidare. Stod i slutändan med en ganska tjock smet/deg och undrade hur sjutton det skulle gå. Jaja, in i ugnen och hoppas på det bästa.

    Och slutresultatet blev riktigt bra ändå, så pass gott att jag tryckte i mig ungefär halva till lunch. Tyvärr kan jag inte dela med mig av receptet för jag minns inte hur mycket jag slängde i av allt.

  • Livet & vardagen

    Min förlossningsberättelse

    Nu har jag äntligen skrivit färdigt min förlossningsberättelse, som jag påbörjade för några veckor sedan. Hej småbarnslivet som gör att allting tar en evighet. Hur som helst – såhär gick det till när Felix föddes för ungefär fem veckor sedan.

    Det hela satte igång natten mellan torsdag och fredag den sjuttonde augusti. Jag vaknade klockan tre av att vattnet gick, fyra dagar innan beräknad förlossning. Jag hade inte direkt känt av så mycket förvärkar eller andra tecken på att det var på gång så jag blev något överraskad när jag vaknade till mitt i natten och funderade först på om jag hade kissat på mig, men konstaterade ganska snart att det var vattnet som gått. Ett kittlande sug i magen av nervositet och förväntan. Snart dags att välkomna ett nytt liv, en helt ny liten människa till vår familj.

    Ungefär en timma efter att vattnet gått började jag få värkar, men de var fortfarande väldigt oregelbundna. Vi tänkte ändå båda att det vore bäst att inte vänta för länge med att ringa farmor som skulle ta hand om storebror, eftersom hon hade drygt en timmes bilväg hit. Jag la mig och vilade en stund medan jag fortfarande kunde. Klockan halv sex på morgonen kom farmor för att ta hand om Lockie, som fortfarande sov. Kände mig dum som ringde henne så tidigt, när vi uppenbarligen inte behövde åka in riktigt än. Men bäst att vara på den säkra sidan ändå.

    Passade på att ta en sista bild på magen.

    Jag ringde barnmorskan för att stämma av lite med henne, min ordinarie var ledig över helgen så jag fick ringa hennes back-up. I Nya Zeeland har man samma barnmorska genom graviditeten som under förlossningen, och i sex veckor efteråt. Väldigt bra system. Nu fick jag ju tyvärr inte min barnmorska under förlossningen ändå, men hade träffat hennes back-up så vi var inte obekanta. Hur som helst – hon sa att vi skulle avvakta ett tag och att jag skulle höra av mig igen när värkarna blev tätare och mer regelbundna.

    Lockie vaknade, vi berättade för honom att vi snart skulle åka till sjukhuset för att det var dags för bebisen att komma ut. Detta möttes med besvikna suckar. Inte helt såld på det här med att bli storebror.

    Todd åkte ner till affären och köpte massa snacks som vi ännu inte hade förberett med. Jag vandrade upp och ner i hallen i ett försök att skynda på det hela, medan farmor hängde med Lockie ute i vardagsrummet. Klockan gick och efter ungefär tre timmar kom värkarna såpass tätt och var intensiva nog för att jag skulle ringa barnmorskan igen. Klockan var då nio. Hon sa att vi antingen kunde mötas upp på sjukhuset halv tio eller så kunde hon göra ett hembesök först för att undersöka mig här och kolla om det var dags än. Min magkänsla sa att det var bäst att åka in.

    Vi gjorde oss redo, jag gav Lockie en lång kram och kände ett litet styng av ledsamhet att han snart inte skulle vara enda barnet längre, vår lilla bebis som plötsligt inte är så liten.

    Todd släppte av mig utanför sjukhuset och medan han åkte och parkerade bilen så gick jag upp till BB-avdelningen, kämpade mig igenom en värk på väg mot hissen. Väl uppe på rummet gjorde barnmorskan en vaginal undersökning ganska direkt, och konstaterade att jag var öppen cirka fem centimeter. Drog en lättnadens suck över att jag var en såpass bra bit på väg och att vi inte skulle bli hemskickade.

    Sedan stånkade jag mestadels runt i rummet, tog mig igenom värkarna skapligt bra och mådde såpass okej att jag kunde trycka i mig lite chips och godis emellanåt. Efter ett par timmar var de dock inte lika hanterbara. Kände mig lätt illamående, svettig och darrig vid varje värk. Lyckades ändå andas mig igenom och slappna av någorlunda. Hade läst en del om dyktekniken och försökte anamma den. Kort sagt innebär det att dyka in i smärtan istället för att fly från den. Man observerar passivt vad som händer i kroppen, slappnar av och fokuserar på en värk i taget. Låter flummigt, men det fungerade för mig.

    Tror att klockan var tolv när jag bad att få ställa mig i duschen ett tag innan de gjorde i ordning poolen åt mig. Min plan var att jag skulle föda i poolen, eller åtminstone använda mig av vattnet som smärtlindring och sedan bestämma mig allt eftersom ifall jag ville stanna kvar däri eller inte. Hann dock inte fundera så mycket på om jag ville stanna kvar eller kliva upp, men det kommer jag till snart.

    I duschen blev värkarna ganska snabbt mer och mer intensiva. Jag ropade efter en stund på barnmorskan men istället kom Rosie in, en student som var med under förlossningen. Hon meddelade att Kate hade gått för att käka lite lunch. Dålig tajming. Om jag ska kunna använda poolen så får du nog börja fylla den med vatten nu, sa jag till henne. Och du får gärna hämta Kate.

    Det skulle ta ungefär en kvart att fylla upp poolen. Vid det här laget var jag osäker på om jag skulle hinna. Kände mig också minst sagt opeppad på att föda barn i duschen. Efter vad som kändes som en evighet men i själva verket kanske var tio minuter så kom Kate in och sa att vi kunde gå in till poolen nu, att den snart skulle vara full. Jag kände definitivt det välbekanta trycket neråt vid det här laget.

    På darriga ben lyckades jag ta mig in till andra rummet och ner i poolen innan första krystvärken kom med full kraft och kort därefter var huvudet ute. Vart är han, utbrast jag, innan jag insåg att det bara var huvudet som kommit. På nästa krystvärk kom hela kroppen ut. Jag tror att jag hann vara i poolen i knappt en minut innan han föddes. Fick lite panik där av att det gick så fort, och kände mig även ganska utelämnad när jag var själv i poolen och barnmorskan föreföll vara så långt borta även om hon var precis där. Hon hjälpte mig ta emot honom och jag fick upp honom på bröstet.

    13.20 föddes vår ljuvliga lilla Felix, fyra timmar efter att vi kom in till sjukhuset och 10 timmar efter att vattnet gått. 3615 gram och 50 centimeter.

    Jag hade helt klart en mer positiv upplevelse av förlossningen den här gången jämfört med min första. Jag var lugnare, mer närvarande, kände mig starkare. Som att jag kunde landa i att låta kroppen sköta det, även om det så klart gjorde fruktansvärt ont på slutet. Men om jag någonsin skulle gå igenom en förlossning till (vilket jag förmodligen inte kommer göra) så skulle jag vilja föda i vatten igen. Så glad att jag fick möjlighet att prova det. Det som var betydligt värre den här gången var eftervärkarna. Den där timmen efter förlossningen innan värktabletterna kickade in, var helt olidlig.

    Jag är i alla fall så glad och tacksam att allting gick bra och smidigt. Amningen kom igång utan problem och jag slapp krångel med bröstpump och tillägg som sist. I det stora hela var det en mycket fin, om än smärtsam, upplevelse. Vilka hjältar kvinnor är ändå, som fixar det här med barnafödande, på vilket sätt det än sker. Det är sannerligen en bedrift.

  • Foto

    En gång i tiden hade jag en analog kamera

    Året var 2009. Jag bodde i Melbourne och bar med mig min Olympus kamera överallt. Sedan gick den sönder och nu ligger den och samlar damm på en hylla någonstans.

    Jag fotade okända människor som promenerade över en bro, på väg till eller från jobbet. På väg någon annanstans. 035cb-a64519_19

    Spenderade många kvällar på någon av alla uteserveringar längs med Yarra river. 1a5c8-a64519_21

    Uppenbarligen hade jag en viss fascination inför att fota människor i rörelse. 9b8f5-a64519_22

    Ett gammalt ånglok på tågstationen, Flinders station. A64519_2

    Suddiga människor i väntan på tåget.A64519_1

    Och en fluffig liten hund på Brighton beach.A64510_12A

    Min snygga fästman som var såhär ung en gång i tiden. Tänka sig. Låter som att han är femtio nu.A64519_11

    Och såhär såg vi ut tillsammans. Blandad kompott 196

    Jag saknar min gamla analoga kamera. Och jag saknar Melbourne. Fast nej, egentligen saknar jag inte alls att bo där, det handlar snarare om att jag blir nostalgisk och en del av mig saknar den tiden i mitt liv som aldrig kommer åter. Jag har det ganska mycket bättre i mitt liv just nu, men jag är en sucker för nostalgi och så är det bara.

  • Tankar & reflektioner

    Män som förklarar saker för mig

    Det här med att få oombedda råd som förälder är något av det mest tröttsamma jag vet. I synnerhet när dessa kommer från en man som är 50 plus och råden i fråga är så långt ifrån ens egen syn på föräldraskap att man baxnar. Jag förstår liksom inte varför någon som man knappt känner tycker att det är passande att komma med invändningar och åsikter när dessa inte har efterfrågats. Och varför är detta fenomen att förklara saker för en så starkt förknippat med män? Retorisk fråga, jag vet varför. Det var mer ett hopplöst varför måste det vara på det viset?

    Vår hyresvärd kom alltså med det härligt gammalmodiga rådet att man minsann måste låta bebisen ligga och gråta för att lära sig sova själv, då jag påpekade att Felix mestadels sover i sjalen på dagen eller intill mig på natten. Gör det så snart som möjligt, menade han, annars kommer de komma in till dig på natten sen och det förstör äktenskapet, etcetera. Ursäkta, men om ens äktenskap förstörs av att ens barn kommer in till en på natten så kanske det inte var så stabilt till att börja med?

    Det jag kunde ha svarat: nu är det ju så att tiderna förändras, när dina barn var små gjorde ni kanske saker på ett visst sätt, men forskningen nu för tiden visar att det inte är särskilt positivt för barnets utveckling att lämna de gråtandes och på det viset inte svara på deras grundläggande behov av närhet. Det ger inte särskilt goda förutsättningar för trygghet och god självkänsla. Och sluta mansplaina tack, gubbstrutt. Du vet inte vad du pratar om.

    Istället: jag nickar och hummar, tänker att det är inte värt att försöka förklara för någon som förmodligen inte är intresserad av att lyssna. Man kan inte lära gamla gubbar lyssna.

    Så olika vi människor kan vara. Han hade uppenbarligen noll tankar på om jag var intresserad av att lyssna när han basunerade ut sina åsikter.

    Summa summarum: jag behöver bli bättre på att uttrycka min åsikt även när denna går stick i stäv med någon annans. Men framförallt så behöver vissa män(niskor) lära sig att inte alla är intresserade av deras råd och tyckanden.

  • Vardag

    Vårlistan

    Jag vill också gärna skriva en sådan där höstlista som har florerat i massa svenska bloggar – problemet är bara att det inte är höst här i tvärtomlandet som jag bor i. Så jag fick helt enkelt lov att göra om den till en vårlista. Så var det problemet löst.

    Vad är dina mål i vår?

    Mina mål är att ta mig ut på små utflykter och äventyr med båda barnen, trots att det stundtals känns läskigt och oöverkomligt. Träffa nya människor, få några vänner rentutav. Det vore fint. Skriva mer och läsa mer, så mycket som tiden tillåter. Börja yoga igen.

    Vad ser du mest fram emot?

    Varmare väder, kaffe i solen på uteplatsen (nu när vi har köpt bord och soffa!), att få se Felix utvecklas och lära sig nya färdigheter. Ser faktiskt fram emot att vara mammaledig i ett år, även om det säkert kommer komma stunder då jag bara längtar tillbaka till jobbet. Men jag tror att jag kommer njuta mer av bebistiden den här gången eftersom jag vet hur ofantlig fort det går.

    Känner du dig klar med vintern?

    Ja det kan man säga. Inte för att det varit mycket till vinter här, inte med svenska mått mätt i alla fall. Vi har inte ens haft någon snö liksom, förutom uppe på bergstopparna. Men ändå kyliga dagar och framför allt oerhört kallt i huset. Det kan vara något av det värsta med att bo här, att husen är så dåligt isolerade att man måste frysa inomhus åtminstone tre månader om året.

    Hur såg din vår ut för ett år sedan?

    Hmm, nu blir det klurigt. För ett år sedan bodde vi i Sverige så det var alltså inte vår utan höst. Men jag kan dra tillbaka tiden ytterligare några månader och tala om hur våren såg ut. Vart ska jag börja? Vi hade fullt upp med att ordna visum till Nya Zeeland – pappersarbete, läkarbesök, etc. Jag tappade en kniv på min fot vilket resulterade i att två senor gick av och jag fick ha gipsat ben i fyra veckor. Todd fick vara hemma och vabba. Jag läste c-kursen i Kreativt skrivande och i samma veva bestämde jag mig för att skriva klart C-uppsatsen i litteraturvetenskap. Något som jag faktiskt slutförde och fick min kandidatexamen. Äntligen. Det var den våren. Vad gjorde Lockie då? Han var så här liten och söt, och skejtade i Slottsskogen.

    Hur såg din vår ut för fem år sedan?

    Nu måste jag tänka efter en stund. 2013. Jag och Todd bodde i Majorna i Göteborg, vi jobbade båda på Kafé Marmelad som låg tvärsöver gatan från vår lägenhet. Tror att jag även hade börjat plugga på distans, kreativt skrivande. Jag minns ärligt talat inte så mycket mer av hur mitt liv såg ut den våren.

    Vad var bäst och sämst med vintern?

    Det bästa med vintern här var väl att den var så kort. Nej, det bästa som hände var att vi fick tag på nytt boende och flyttade in till stan. Det sämsta var att behöva frysa inomhus.

    Vad för kultur har du tänkt konsumera i vår?

    Med en liten bebis och en treåring så misstänker jag att det kommer bli en oansenlig mängd kulturkonsumtion.

  • Livet & vardagen

    Kärlek och kalabalik

    Sent omsider tänkte jag presentera vår nya älskade lilla familjemedlem. Felix har nu funnits i våra liv i fyra veckor. Det känns som att den senaste tiden har swishat förbi, och samtidigt är det som om han alltid har funnits här.

    En minst sagt omtumlande tid har det varit. Känslor och hormoner åt alla håll och kanter, underbart och mysigt ena stunden för att sedan övergå i totalt kaos. Det här med att vara tvåbarnsförälder – ett inte helt lätt jobb. Det var jag ju förberedd på också, men på samma sätt som man inte till fullo kan föreställa sig vad det innebär att ha ett barn så kan man nog inte heller föreställa sig hur det ska bli med två. Det är inte förrän man sitter där, med en ammande liten bebis och en snart treåring som drar en i armen eller skriker högt, som man bara: jaha, det var det här de pratade om.

    Lockie tog inte omställningen så värst bra till en början, men bara på ett par veckor så har det skett en stor förändring. Dels handlar det nog om att han har vant sig vid den nya situationen och dels att jag/vi har funderat mycket på hur vi bör bemöta honom på bästa sätt. Välja sina strider till exempel… det känns extra viktigt just nu. Annars blir det bråk mest hela tiden och energinivån blir lika med noll. Dock är det lättare sagt än gjort när en redan är dödstrött och måste försöka djupandas och räkna till tio femtioelva gånger om dagen. Det är tur att de är så söta ändå.

    Måste bara avslutningsvis inflika, eftersom det nu känns som att jag mest bara har beklagat mig, att det inte är jobbigt och hemskt hela tiden. Så klart. De där magiska stunderna, när Lockie lägger sig alldeles nära och pussar på Felix eller när Felix ler då han hör Lockies röst, de väger helt klart upp. Och då passar jag på att njuta en stund innan kaoset slår till med full kraft igen.