Vecka 38

Idag kände jag mig som en sådan förälder jag brukade döma  i smyg innan jag själv fick barn. Ni vet när man plötsligt stannar till och ser sig själv utifrån i en viss situation. Jag var och handlade mat (såklart, vart är man annars sitt sämsta jag om inte i mataffären), Lockie tyckte det var en förträfflig idé att rusa iväg från mig ungefär var femte sekund, och efter honom kommer jag, stånkades och höggravid, vilket han förstås tycker är oerhört festligt. Det jag åtminstone kan glädja mig åt är att jag pratar svenska med honom, så ingen i min omgivning (inklusive han själv uppenbarligen) förstår alla tomma hot jag slänger ur mig. "Jag kan inte ta med dig till affären igen om du springer ifrån mig hela tiden", "Nu går vi härifrån på en gång", etc. Egentligen borde jag vara nöjd över att hans rymningstendenser oftast är det värsta…

Close Menu