• vardagligt

    Vecka 38

    Idag kände jag mig som en sådan förälder jag brukade döma  i smyg innan jag själv fick barn. Ni vet när man plötsligt stannar till och ser sig själv utifrån i en viss situation. Jag var och handlade mat (såklart, vart är man annars sitt sämsta jag om inte i mataffären), Lockie tyckte det var en förträfflig idé att rusa iväg från mig ungefär var femte sekund, och efter honom kommer jag, stånkades och höggravid, vilket han förstås tycker är oerhört festligt. Det jag åtminstone kan glädja mig åt är att jag pratar svenska med honom, så ingen i min omgivning (inklusive han själv uppenbarligen) förstår alla tomma hot jag slänger ur mig. ”Jag kan inte ta med dig till affären igen om du springer ifrån mig hela tiden”, ”Nu går vi härifrån på en gång”, etc.

    Egentligen borde jag vara nöjd över att hans rymningstendenser oftast är det värsta han sysselsätter sig med när vi går och handlar. Några regelrätta utbrott i stil med att slänga sig ner på golvet och gallskrika har jag faktiskt inte varit med om ännu. I affären alltså. Men mitt obefintliga tålamod just nu gör att jag har väldigt svårt att hantera en vild tvååring. Är alldeles för ofta trött, sur och vresig – inte de mest angenäma egenskaper som förälder eller som medmänniska.

    Jag är i vecka 38 nu och jag känner mig ärligt talat fortfarande rätt så oförberedd på bebisens ankomst, samtidigt som jag längtar efter att inte vara gravid längre. Det känns som att de sista veckorna har gått för fort och jag får aldrig riktigt tid att stanna upp och ta in det faktum att vi väldigt, väldigt snart kommer vara tvåbarnsföräldrar. Jag har inte ens packat BB-väskan helt och hållet. Räknar kanske blint med att jag kommer gå över tiden som jag gjorde sist, men det är ju lite riskfyllt att tänka så. Imorgon är i alla fall Todd ledig. Då ska jag åka in till stan och köpa det sista vi behöver, sedan ska spjälsängen monteras och BB-väskan ska packas.

    Därefter: vänta, vänta.

    0