• Skrivande,  Tankar & reflektioner

    Poddtips och konsten att skaffa sig grit

    Jag har nyligen börjat lyssna på podcasten Debutera eller dö, som drivs av Nina De Geer och Johanna Devaliant. Den handlar förstås om att debutera. Om kampen, tvivlen, rutinerna, kärleken till skrivandet, ja helt enkelt allt det där som föregår själva utgivningen av en roman. Jag har än så länge lyssnat på tre avsnitt, och jag gillar den verkligen. Så mycket igenkänning och inspiration. Bara känslan av att man inte är den enda som sliter för något som emellanåt (läs: ofta) tycks helt ouppnåeligt. Det blir som en välbehövlig knuff i rätt riktning att lyssna på dem, och den väcker många nya tankar.

    Framförallt tänker jag på att hela projektet att försöka romandebutera handlar om så otroligt mycket mer än att utveckla sitt skrivande och hitta sin egen röst. Det handlar om att inte ge sig, om att finna den inre styrkan att traggla vidare när det känns som att allt man skriver är banalt och platt. För sådana perioder infinner sig ju, ibland i några dagar; ibland i flera månader. För att låna en träffsäker formulering av Jonathan Safran Foer: ”Det enda konsten att skriva går ut på är att få det gjort.” Kanske draget till sin spets, men det ligger så mycket i det konstaterandet. Så hur mycket handlar om talang och hur mycket handlar om att ha den rätta drivkraften, att inte lägga sig ner i motgångar? Svårt att svara på. 50/50 kanske. Jag är övertygad om att det finns otroligt många skrivande människor med mer konstnärlig talang än vad andra som lyckas få sin bok utgiven har – bara det att de inte tar sig förbi de där hindren i form av självtvivel och brist på uthållighet. Eller också finns det ingen marknad för deras böcker, men det är en helt annan diskussion.

    I första avsnittet av Debutera eller dö pratar de om grit. Det är ett begrepp som myntades av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Hon har medverkat i ett (eller kanske flera?) TED-talks och har även gett ut en bok om ämnet. Om man ska sammanfatta begreppet så handlar grit om uthållighet, en inre drivkraft och en förmåga att inte ge upp vid motgångar. Hon menar att det är en avgörande faktor för vilka som når framgång och vilka som inte gör det.

    Det var med blandade känslor som jag lyssnade på det här, just för att jag kände mig så träffad av det. Jag kan nämligen inte påstå att jag har grit, inte alls. Nu är ju inte det här något som man antingen har eller annars aldrig kan skaffa sig, utan det går givetvis att träna upp. Problemet är att min första tanke var att det nog är kört för mig eftersom jag inte har någon grit, och denna tanke utvecklade sig på grund av min avsaknad av grit. Ett moment 22 alltså. Hur tar jag mig runt det här? Jag kanske bara ska förkasta min första tanke – att jag inte har någon grit, och inse att vissa sanningar jag tycker mig ha av mig själv inte alls är sanningar utan bara något som jag intalar mig för att det är en lättare utväg. För att jag slipper risken att misslyckas. Och däri ligger den största problematiken för mig när det gäller skrivandet – att jag ser misslyckanden som katastrofala.

    Jag önskar och hoppas att jag kan lära mig att misslyckas, för det är ju där det börjar. Missförstå mig rätt, det är klart att jag har misslyckats en massa. Men jag har heller aldrig vågat gå hundraprocentigt helhjärtat in i någonting som kan leda till  ett större misslyckande. Jag vågar till exempel inte tänka: en dag ska jag få en bok utgiven. Jag ska debutera. För då blir det liksom på riktigt, då är det inte bara något jag gör lite vid sidan om. Så länge jag står och velar så kan jag känna mig lite tryggare. Hur konstigt det än låter, så avundas jag de som har fått sina manus refuserade. För de har åtminstone kommit såpass långt. Okej, avundas kanske är att ta i, men jag känner en jäkla respekt för de som blivit refuserade och sedan reser sig upp, borstar av det och fortsätter köra på. Min bild är lite snedvriden, för det är klart som fan att man måste kunna ta en refusering och ändå kämpa vidare. För hur stor är chansen att man blir utgiven på första försöket, eller ens andra eller tredje?

    Jag måste våga misslyckas, så är det bara. Och lära mig något av det. Kanske till och med skratta åt mina misslyckanden. Den ständiga kampen med självkänslan och den personliga utveckligen, den pågår nog livet ut.

  • Litteratur

    Tema: svenska kvinnliga författare

    Plötsligt har jag drabbats av lite panik över att jag om några månader kommer bo på andra sidan jordklotet och följaktligen inte kommer kunna få tag på böcker av svenska författare så lätt. (En av många anledningar till att få panik inför flytten.) Visst, det går ju att beställa och få det skickat dit. Men ändå. Jag fokuserar därför på att ta mig an böcker av svenska författare just nu. Särskilt sådana som jag har velat läsa länge men av olika anledningar inte läst ännu. Så idag tog jag en tur till biblioteket och lånade ett litet gäng böcker:

    Spådomen av Agneta Pleijel

    Har gått och sneglat på denna på jobbet ganska länge, särskilt efter rekommendationer från min kollega.  Och jag är dessutom väldigt sugen på att läsa henne senaste roman Doften av en man, som ju är en fortsättning på Spådomen. Så då måste jag börja med denna!

    Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall

    Ja, vad behöver sägas? Det här är ju en klassiker som jag borde ha läst för länge sen. Det blir dessutom det första jag läser av Kerstin Thorvall. Efterlängtad läsning!

    Dykarkungens dotter av Birgitta Trotzig

    Ännu en författare som jag inte har läst, och där jag känner att jag verkligen har gått miste om något. Anneli Jordahl skriver i Svenska dagbladet: ”Utan Trotzig hade inte Mare Kandres mörka, adjektivrika sagor kommit till. Utan Trotzig hade vår litteratur varit mindre intellektuell och mindre lidelsefull – mycket, mycket tråkigare.” Mare Kandre tycker jag var en så oerhört begåvad författare så det kommer bli en fullträff det här känner jag. Mörka, täta, psykologiska romaner – kan inte få nog!

    Emma & Uno. Visst var det kärlek av Märta Tikkanen

    Jag har inte tidigare läst något av Märta Tikkanen heller. Katastrof alltså. Den här lågmälda, poetiska romanen om hennes morföräldrar känns verkligen som ett måste. Vem kan motstå en tragisk kärlekshistoria mitt i denna feel-good-hysteri? Inget ont om de som gillar feel-good, jag har bara svårt att relatera till varför en läser något som förmodligen kommer glömmas bort fem minuter efter att boken är utläst.

    Sist men inte minst så hittade jag en något mer samtida roman: Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Den har jag redan satt igång med, eftersom den måste tillbaka om en vecka. Jag gillar det jag har läst än så länge. Den handlar om Elise, en något avtrubbad ung tjej som rör sig genom Stockholms gator. Tomheten och en känsla av främlingsskap gentemot omvärlden genomsyrar henne. Hon går på Tinderdejter, men känner sig uttråkad och upplever att alla är precis likadana. Språket är skarpsynt och precist, mycket igenkänning för den som har en benägenhet att längta bort och drabbas av tillvarons tomhet. Och vem har inte det?