• Allmänt

    När ska man hinna?

    Klockan är 20.34 och jag slår mig ner i soffan efter en intensiv dag. Ungefär som alla andra dagar just nu. Det är så mycket jag vill hinna göra, eller orka göra framför allt. Jag vill läsa den där högen med böcker, lyssna på nya avsnitt av mina favoritpoddar, redigera mitt manus, påbörja ett nytt manus eftersom jag är less på det andra, blogga, läsa andras bloggar, skriva recensioner, kolla på bra serier, träna, läsa nyheterna, följa med i världsläget, och så vidare, och så vidare… och samtidigt vill jag bara vara. Ibland undrar jag hur alla andra hinner. Ibland tänker jag att jag får börja skriva på riktigt när småbarnsåren är förbi. Ibland tänker jag att jag lever i fel tid, eller att jag behöver flytta ut i en liten stuga på landet och bara andas och försöka nå en slags inre balans. Stänga av flödet.

    För det stressar mig ju faktiskt, hur mycket jag än försöker intala mig att det inte gör det. Detta att se hur mycket alla andra tycks hinna med hela tiden, och dessutom njuuuta samtidigt. Jag vet mycket väl att sociala medier inte speglar verkligheten, men det innebär inte att det inte blir en stressfaktor. Och så förökar sig alla dessa måsten inom mig. Tänker först att jag vill hinna skriva mer, och plötsligt är det tusen saker till jag vill hinna med.

    Egentligen kan jag skala bort ganska mycket, och landar då i att det är skrivandet jag vill lägga mer tid på. Jag föreställer mig att det kommer bli så mycket lättare när vi bor lite större, när jag har ett kontor där jag kan sätta mig och skriva. Kanske bygger jag bara upp falska förhoppningar, inbillar mig att jag kommer få mer tid över då. Men ett eget rum behövs, så är det. Virginia Wolf visste vad hon pratade om. Och så får jag träna på att prioritera och planera, och acceptera att det får bli lite som det blir just nu. Skrivandet finns kvar. Böckerna finns kvar. Det går inte heller att hinna med precis allt. Eller såhär: jag vill inte leva ett så stressigt liv där precis allt måste hinnas med hela tiden.

    Läsandet ägnar jag faktiskt ganska mycket tid åt nu, det är mest det andra som blir lidande. Men jag måste komma ihåg att läsandet är en väsentlig del av skrivandet, det ger mig nya verktyg och perspektiv hela tiden. Skrivandet sker liksom latent, det är en process som fortgår hela tiden. Det måste ju bara komma ut också, så småningom.

    Nej, det blir nog bra till slut. Måste väl lära mig att förhålla mig till denna inre stress som dyker upp med jämna mellanrum. Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa min bok och förmodligen somna efter cirka 3,5 minuter.

    0
  • Litteratur

    Jag ägnar mig åt hetsläsning

    Jag är just nu inne i en period av extrem läslust, sådär så att jag kan gå från soffan till köket utan att lägga ifrån mig boken jag läser. Häromdagen slog jag två flugor i en smäll och gjorde mina sjukgymnastinövningar samtidigt som jag läste. Det blev lite problematiskt när jag stod på balansplattan, men annars gick det bra. Nåväl, för att komma till saken – jag har ju inte riktigt haft tid till att läsa det senaste, så nu vill jag ta igen allt. Dessutom kommer jag jobba ganska mycket i bokhandeln över sommaren och vill verkligen läsa ikapp. Blir så mycket jobbigare att tipsa om böcker om jag typ inte har läst några av de som är på tapeten just nu.

    Men hur mycket jag än tycker om att känna det här suget efter att hela tiden läsa, så måste jag ibland hejda mig under själva läsningen så att det inte går alltför fort. Jag kan bli så ivrig på att sätta igång med nästa bok att jag inte ger den jag läser tillräckligt mycket tid och eftertanke. Det blev väldigt tydligt när jag läste Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den har dessutom ett element av spänning och stark framåtrörelse vilket gjorde att jag ville läsa den snabbt, men det starka och bitvis poetiska språket förtjänade att läsas långsamt. Så jag fick stanna upp ibland och påminna mig själv om det. Eller det var väl snarare hans formuleringar som påminde mig om det – när jag plötsligt stannade upp mitt i det spännande handlingsförloppet och insåg att här behöver jag suga i mig språket, sakta ner en stund. Jag uppskattade verkligen kontrasterna i romanen. Hur han går från en poetisk eller abstrakt formulering till något alldeles konkret. Och hur han målar upp så tydliga scener, med ett språk som är till synes enkelt men där det är uppenbart att bakom ligger enormt mycket arbete och omsorg om detaljer. Skicklig författare helt enkelt.

    Nu tänkte jag försöka mig ut på en löprunda för första gången sedan jag skadade tån. Hoppas att senorna inte går av igen. Sen ska jag dammsuga lägenheten och sen kommer min mor på besök.

    0
  • Allmänt

    Ju längre tid det går desto svårare blir det…

    Ja, det har liksom gått och byggts upp ett motstånd hos mig de senaste veckorna inför att blogga, eller egentligen skriva över huvud taget. Inte så konstigt kanske eftersom jag har haft ofantligt mycket att göra. Men nu vill jag komma igång igen. Nu är det skärpning.

    Den senaste månaden har jag alltså ägnat mig åt att skriva färdigt min C-uppsats i litteraturvetenskap. Och nu är det gjort! Jag har blivit godkänd, jag överlevde opponeringen (det gick till och med riktigt bra!) och jag behövde inte ens göra några kompletteringar. Sådan otrolig lättnad att jag äntligen fick tummen ur. Den där jäkla uppsatsen har legat halvfärdig sedan hösten 2012 och jag hade i princip förlikat mig med tanken på att jag inte skulle skriva klart den. En kandidatexamen i litteraturvetenskap liksom, vad ska jag med det till? Så gick tankarna ungefär. Kanske mest en slags försvarsmekanism, ett sätt för mig att hantera det faktum att jag var såå nära och sedan inte slutförde det. Men så bestämde jag mig ändå för att ta tag i det. En stor anledning till detta var att vi ska flytta till Nya Zeeland till hösten och då är det ju ändå rätt skönt att ha  det på CV:t när det är dags att söka jobb där.

    På tal om Nya Zeeland och jobb –  för ungefär en månad sedan såg jag att de sökte en barn – och ungdomsbokansvarig till University Book Shop i Dunedin (staden som vi ska flytta till). Det var första gången jag bestämde mig för att kolla lite jobbannonser i Dunedin och den första annonsen jag såg var alltså denna:

    IMG_2069

    När jag sedan började läsa och såg att de inledde med att citera Astrid Lindgren så kände jag att jag verkligen måste höra av mig till dem, även om det är några månader kvar tills jag kommer befinna mig där. Och i förrgår fick jag ett svar från butikschefen! Hon skev ett ganska långt och fint mejl, och avslutade med att säga att även om det inte finns några garantier för att de kommer behöva personal i september, så vill hon gärna att jag hör av mig när vi är på plats. Alltså, sådan lycka! Jag var inne i den bokhandeln när vi var i Dunedin sist och kände direkt att jag skulle vilja jobba där. Nu är det ju så klart inte säkert att det blir så, men att hon ändå svarade med  någonting mer än typ ”tack för visat intresse, men vi har redan anställt någon” känns rätt positivt. Nu gäller det bara att visumet blir färdigt och sen är det dags att säga upp lägenheten och boka biljetter. Det hugger till lite i magen när jag inser hur kort tid det är kvar. En pirrande förväntan med inslag av viss panik.

    Nu ska jag lägga ifrån mig datorn och plocka upp boken jag håller på med. Så skönt att inte plugga längre och bara kunna fokusera på att njutningsläsa. Just nu läser jag Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Och snacka om njutningsläsning! Vilket språk han har. Smaka på den här formuleringen till exempel: ”Ordet var ljudet av en port som slog igen inuti honom.” Älskar den!

    0