Olikhetsutmaningen: liv och död

Hittade den här olikhetsutmaningen hos enligt O: Veckans utmaning går alltså ut på att berätta om böcker eller annan form av kultur som man kopplar till liv och död. I mitt fall blev det tre böcker: Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, en bok där hon skriver sig igenom sorgen efter makens död. Hennes liv ligger i spillror och orden blir en räddning för henne. Det handlar lika mycket om döden som om livet och att kanske främst om att orka fortsätta leva efter att ha gått igenom något så fruktansvärt. Den är tung, men oerhört vackert skriven. ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet, som man känner det, tar slut”. Ett liv för lite av Kristofer Ahlström är en roman om syskonkärlek, om band som brister och återknyts igen. Vi får följa tvillingarna Caroline och David genom livet. De är egentligen trillingar men det…

Som om någon hade täckt över alla mina minnen med en filt.

Jag älskar när jag läser en bok som har ett sådant fantastiskt språk att jag sitter och skriver ner meningar och ibland hela stycken. Jag kan inte sluta, vill nästan memorera hela böcker ibland. Här kommer mina favoriter (än så länge) ur Gingarderoben av Leslie Jamison: "Kinderna var röda och skrovliga som cement, och huden runt ögonen var svullen. Pupillerna låg och tryckte i sina hålor. Håret var tjockt och burrigt som musboet vi hittade i garaget när jag var liten. "Ginen brände mitt ömma tandkött. Havet kunde ha varit en öken. Det var bara ett stort fält av mörker utan något ljus." "Om hon någonsin lärde känna mig tillräckligt väl så skulle hon få veta hur jag hade blivit förstörd som allting annat, förstörd av män och droger och ljudet av min egen hand som träffade mammas ansikte." "Jag drack klunk efter klunk. Fortsatte att svälja. En mörk fläck…

Reader Problems Book Tag

Just nu känner jag mig ganska seg i huvudet efter att ha skrivit större delen av dagen och kvällen. Jag har fortfarande inte riktigt kommit in i vanan att uppdatera bloggen med jämna mellanrum, men nu när det är rätt mycket att göra så det får vara okej. Hur som helst tänkte jag att en enkät kan passa bra. Hittade den här hos Bokföring enligt Monika. 1. Du har 20.000 olästa böcker i din bokhylla, hur bestämmer du vad du ska läsa? Oj, nog för att jag har många olästa böcker i hyllan, men 20.000 var saftigt. Jag har inte något system när det gäller min läsning, utan jag läser det som faller mig in. Eller såhär: jag bestämmer ofta att jag ska läsa en viss bok efter den jag håller på med men sen hinner jag alltid hitta någon annan innan jag är klar och avviker således från planen. 2. Du är…

Veckan som gått

Veckans skrivande: Det går långsamt framåt. Och med det menar jag alldeles för långsamt. Nästa inlämning (vilket också är sista) är om en vecka, och dessförinnan ska jag hinna skriva ett manuspitch. Vet inte ens hur jag ska närma mig den uppgiften. Nej, just nu tryter motivationen. Jag hoppas på att nästa vecka kommer gå i skrivandets tecken. Veckans bok: Gingarderoben av Leslie Jamison. Genom de första femtio-nånting sidorna så tänkte jag mest: nja, ingenting märkvärdigt. Sedan var det något som lossnade. Om det var jag som började fokusera lite mer eller boken som plötsligt tog en vändning är oklart. Lite av varje kanske. Det kändes som att språket blev bättre, storyn mer intressant. Nu är jag i alla fall helt uppslukad av den. SÅ bra. Den är fruktansvärt sorglig, sådär så att jag ett par gånger nästan har börjat gråta och vill lägga undan den. Vissa partier är bara så…

Kärlek är att jag vill att du finns

Idag är det Världspoesidagen - en betydelsefull dag eftersom poesin behöver lyftas och ges en större roll i samhället. Jag tänker att det också kan bidra till att utmana bilden av poesi som någonting svårt och otillgängligt. För det behöver den ju inte alls vara. Jag minns när jag i tonåren fick antologin Kärlek och uppror - 210 dikter för unga människor. Jag läste i den hela tiden, bläddrade febrilt tills sidorna blev alldeles nötta. Det var väl i ungefär samma veva som jag började skriva dikter själv, och än idag ligger det en hel påse med gamla kollegieblock nere i källaren. Att skriva poesi blev ett sätt för mig att försöka uttrycka och förstå allt det kaotiska som kan rymmas inom en tonåring. Poesi är så mycket. Den är gränslös. Den är både abstrakt och konkret, politisk och djupt personlig (fast alla vet väl vid det här laget att det…

Min ostrukturerade natur

Jag blir ibland (okej, ofta) lite avundsjuk på människor som alltid lyckas vara strukturerade och ordningsamma. Det ligger liksom inte för mig, men jag vet inte om jag borde träna upp det eller bara förlika mig med tanken på att det är sådan här jag är. Jag tänker på acceptans och det här med att vara snäll mot sig själv kontra personlig utveckling. Ett ständigt dilemma för mig. Ett exempel är de som har full koll på vilka böcker de har läst under det gångna året. Det borde ju verkligen inte vara svårt att ha ett litet block som man skriver ner författare och titel i efter avslutad läsning. Ändå glömmer jag alltid bort det. Men nu när jag ska börja vara mer aktiv här på bloggen, för ungefär sjuttioelfte gången, så ska jag anstränga mig till det yttersta för att hålla koll på vilka böcker jag har läst. Just nu…

Så många böcker, så lite tid

Ibland är jag lite för överambitiös, inte helt realistisk, när det gäller saker jag tar mig för. Särskilt när jag inbillar mig att jag kommer hinna läsa ca tre gånger så mycket mer än vad som är en rimlig mängd. Just nu håller jag fortfarande på med Ferrantes The story of a new name. Utöver denna så fick jag häromdagen låna En tryckare på blue moon bar, Hanna Hellqvists samlade krönikor på över 700 sidor. Den var jag såklart tvungen att slänga mig över på en gång. Helt briljanta krönikor. Skarpa samtidsanalyser, tankar kring genus, jämställdhet och feminism, perfekt balans av humor och allvar. Nu har jag förvisso bara läst ungefär femton sidor av sjuhundra någonting, men jag räknar med att de håller hög nivå rakt igenom. Dessutom kommer vi båda från Karlstad, så vi är ju typ kompisar. Okej, vad mer? För en tid sedan reserverade jag Ett litet liv på…

Vad vi har ägnat oss åt de senaste två månaderna

Idag har det hänt spännande grejer, så nu sitter jag och firar med ett glas vin, choklad och Let's dance. Vi har nämligen skickat iväg min visumansökan till Nya Zeeland. Äntligen. Det var med skräckblandad förtjusning vi såg den dimpa ner i postlådan. Jag tror att vi började med den i slutet av januari så ungefär två månader har det tagit. Vad har vi behövt göra då? Förutom att fylla i själva ansökan (som är nästan trettio sidor), så har vi översatt dokument, fått certifierade kopior, skrivit ut foton, jag har genomgått läkarundersökning, fixat personbevis, fått utdrag ur polisregistret, m.m. Och icke att förglömma - betalat en massa pengar. Så nu är det bäst att det beviljas. Fast jag kan inte tänka mig att det inte skulle göra det. Vi har varit tillsammans i åtta år, har bott ihop i ungefär sex år och vi har ett barn ihop. Dessutom har vi…

Det är natten

Nu har jag läst ut Det är natten och jag har gått och tänkt på den samt försökt omforma dessa tankar till text i flera dagar. Det faktum att boken knöt an till så mycket som jag själv har reflekterat kring när det gäller skrivandet gör att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja. Kanske har det också att göra med att mitt nuvarande tillstånd av konstant trötthet gör att jag har svårt att ens formulera mig. Gipsat ben i kombination med bebis som fortfarande vaknar på nätterna gör ej underverk för sömnen. Hur som helst - tillbaka till boken. Det är natten är en essä i berättande stil, den tar sin utgångspunkt i Karolina Ramqvists försök att skriva ett anförande om sin nya roman. Men i stället börjar  hon reflektera kring skrivandet i stort, och i synnerhet villkoren för att vara en skrivande kvinna, att kombinera familjeliv och skrivande, rädslan för att det ska…

Vassa föremål

Rubriken syftar alltså inte på boken Vassa föremål av Gillian Flynn, utan på reella vassa föremål. För här sitter jag med gipsat ben och tycker lite synd om mig själv. Det är det oväntade resultatet av att jag råkade tappa en kökskniv på foten när jag stod och hackade lök. Tror att jag skulle öppna en låda och kniven liksom bara slant ur handen (hur står det egentligen till med min reaktionsförmåga?). Kniven var oturligt nog nyss vässad och ungefär så vass som den kunde bli. Ännu mer oturligt var att den landade med spetsen nedåt precis ovanför min stortå, vilket resulterade i att två senor gick av. När det inträffade tänkte jag att jag förmodligen skulle behöva sy ett par stygn, men att jag skulle sitta här med gips drygt en vecka senare fanns inte i min tankevärld. Så fyra veckor med gipsad fot nu och sedan rehabilitering. Känns lite fånigt…

  • 1
  • 2
Close Menu