Konsten att planera sin tid

Bebisen sover sin morgontupplur, jag häller upp vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe och gnuggar mig i ögonen igen. Nu har jag ungefär en halvtimme till en och en halvtimme på mig. Jag får genast beslutsångest. Ska jag sätta mig och skriva på manuset, eller kanske fortsätta planera och strukturera upp manuset, skriva ett blogginlägg, läsa lite kurslitteratur, anteckna? Det finns så mycket att välja mellan och allt känns lika viktigt. Ofta slutar det med att jag gör lite av varje och när jag just lyckats börja fokusera ordentligt på något så avbryts jag av gråt ifrån rummet intill. Om jag ändå hade uppskattat hur mycket lättare det var att skriva innan jag blev förälder. Fast kanske inte ändå. Jag kan ju se det som en utmaning istället. Skriv så mycket du bara kan nu för rätt som det är blir du avbruten. För övrigt är jag i…

Då börjar vi om

Mitt skrivbord är överbelamrat med post-it-lappar, böcker, kladdiga A4-papper. Ord, ord, massvis med ord. Jag försöker göra rätt den här gången. Ha en ordentlig plan innan jag börjar skriva. Förvisso har jag redan börjat skriva, men ändå. Just nu har jag pausat skrivandet och är helt inne byggandet av det så kallade skelettet. Tidsplan, dramaturgiska kurvor, vändpunkter, nyckelscener. Det går runt i huvudet. Jag pendlar mellan en känsla av att jag har bra överblick, till att överväldigas av det kaos som råder. Och min inre kritiker lever och frodas som aldrig förr, givetvis. Jag försöker hålla  denna undan tills jag kliver in i redigeringsfasen, vilket ligger långt, långt framför mig. Men just nu vill jag lik förbannat allra helst in och peta i texten och radera det mesta. Det andra problemet jag har, förutom den förödande självkritiken, är att jag har så hiskeligt svårt att bestämma mig. Det dyker upp nya…

Close Menu