• Skrivande

    Konsten att planera sin tid

    Bebisen sover sin morgontupplur, jag häller upp vad jag gissar är min fjärde kopp kaffe och gnuggar mig i ögonen igen. Nu har jag ungefär en halvtimme till en och en halvtimme på mig. Jag får genast beslutsångest. Ska jag sätta mig och skriva på manuset, eller kanske fortsätta planera och strukturera upp manuset, skriva ett blogginlägg, läsa lite kurslitteratur, anteckna? Det finns så mycket att välja mellan och allt känns lika viktigt. Ofta slutar det med att jag gör lite av varje och när jag just lyckats börja fokusera ordentligt på något så avbryts jag av gråt ifrån rummet intill. Om jag ändå hade uppskattat hur mycket lättare det var att skriva innan jag blev förälder. Fast kanske inte ändå. Jag kan ju se det som en utmaning istället. Skriv så mycket du bara kan nu för rätt som det är blir du avbruten.

    För övrigt är jag i en svacka just nu och det känns nedslående att jag är i inledningsfasen och redan har fastnat. Eller fastnat har jag kanske inte, men det är väldigt upp och ner. Det som jag tycker är fantastiskt ena dagen kan lika gärna vara skräp dagen efter, eller inte ens dagen efter, bara en timme senare. Jag läser om samma stycke och skakar på huvudet. Plötsligt är det platt, banalt, intetsägande, fånigt. Sådär så det kryper under huden på mig. Och det oroar mig, att jag inte kan lite på min egen bedömning.

    Allting skiftar så lätt inuti mig. Jag vill ha en bestående känsla för det jag skriver, jag vill kunna tänka att såhär är det. Otvivelaktigt. Jag vill för mycket, som vanligt.

  • Skrivande

    Då börjar vi om

    Mitt skrivbord är överbelamrat med post-it-lappar, böcker, kladdiga A4-papper. Ord, ord, massvis med ord. Jag försöker göra rätt den här gången. Ha en ordentlig plan innan jag börjar skriva. Förvisso har jag redan börjat skriva, men ändå. Just nu har jag pausat skrivandet och är helt inne byggandet av det så kallade skelettet. Tidsplan, dramaturgiska kurvor, vändpunkter, nyckelscener. Det går runt i huvudet. Jag pendlar mellan en känsla av att jag har bra överblick, till att överväldigas av det kaos som råder. Och min inre kritiker lever och frodas som aldrig förr, givetvis. Jag försöker hålla  denna undan tills jag kliver in i redigeringsfasen, vilket ligger långt, långt framför mig. Men just nu vill jag lik förbannat allra helst in och peta i texten och radera det mesta.

    Det andra problemet jag har, förutom den förödande självkritiken, är att jag har så hiskeligt svårt att bestämma mig. Det dyker upp nya spår, jag byter ut karaktärer, jag flyttar fokus, ändrar i handlingen och tänker att det blir alldeles för spretigt, för mycket. Men det är väl en del av processen, antar jag. Och kanske att jag ska se det som någonting positivt istället för ett problem. Skriva ner precis allt och låta det bli hur spretigt som helst, ända tills det är dags att börja stryka.

    Men det får bära eller brista. Kursen har börjat, nästa vecka ska jag lämna in manusdisposition. Och jag tänker att bloggen får vara en sorts plattform under projektets gång, ett ställe där jag kan skriva om skrivandet, om hur allting fortskrider eller hur allting står stilla.

    IMG_1060.jpg

    Bodil Malmsten. Hon visste hur det gick till.