Litteratur,  Skrivande

Det är natten

Nu har jag läst ut Det är natten och jag har gått och tänkt på den samt försökt omforma dessa tankar till text i flera dagar. Det faktum att boken knöt an till så mycket som jag själv har reflekterat kring när det gäller skrivandet gör att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja. Kanske har det också att göra med att mitt nuvarande tillstånd av konstant trötthet gör att jag har svårt att ens formulera mig. Gipsat ben i kombination med bebis som fortfarande vaknar på nätterna gör ej underverk för sömnen. Hur som helst – tillbaka till boken.

Det är natten är en essä i berättande stil, den tar sin utgångspunkt i Karolina Ramqvists försök att skriva etIMG_1861t anförande om sin nya roman. Men i stället börjar  hon reflektera kring skrivandet i stort, och i synnerhet villkoren för att vara en skrivande kvinna, att kombinera familjeliv och skrivande, rädslan för att det ska gå ut över de relationer hon har. Hon beskriver hur hon lärde sig att skriva med en hand, medan den andra handen vaggade bebisen. Men det är egentligen inte moderskapet som har inneburit ett problem i hennes författarskap. När andra författare talar om hur de offrat moderskapet för att skriva så kan hon inte relatera till dem. Det är däremot männen som stått i vägen. De relationer hon har haft där skrivandet inte fått ta plats. Sådana relationer där en som kvinna anpassar sig till mannen och hans behov. Eller som hon själv skriver: ”Först när jag slutade låta mig själv vara tillgänglig för en mans många skiftande behov hade jag kunnat börja skriva böcker. […] En kvinna som ville skriva istället för att leva och älska var ett hån mot det största och sannaste av allt. […] Dessa män hatade att vi skrev. Det hatade hur skriften intog oss, hatade den för dess förmåga att bära vittnesmål till omvärlden och för att den skulle finnas kvar långt efter det att de själva var borta.” Åh, jag skulle vilja citera nästan hela boken, så bra är den!

Utöver det ovannämnda så handlar den om svårigheten i att tala om sitt skrivande och sina böcker. Om diskrepansen som uppstår mellan ens skrivande jag och författarrollen, den där personen som ska hålla anföranden, sitta i TV-soffor, marknadsföra sin bok och finslipa det personliga varumärket. ”Jag hade velat bli författare, ja, men vem var den här författaren jag hade fått bli? Vad var hon – och var? Hon hade liksom uppstått utanför mig själv. En bit bort.” Det ligger en sån maktlöshet i det hon beskriver, som  att hennes författarroll bara tillblivit utan att hon själv haft så stor inverkan på det, och som att hon inte alls kan identifiera sig med den personen. Och när hon talar om sin bok i en intervju så tycks hon göra det lite prövande, säger något som låter trovärdigt – ett svar som är baserat mer på vad hon tror att intervjuaren säkert vill höra, än på vad som faktiskt är sant.

(Jag kan verkligen relatera till det där, trots att jag inte har några egna böcker att tala om, men när det gäller mitt skrivande. Varje gång jag försöker mig på att tala om det så låter det antingen oerhört banalt eller alldeles för pretentiöst.)

Som ni nog förstått så tycker jag mycket om den här boken. Det är en sådan bok som jag känner att jag kommer gå tillbaka till ofta, bläddra igenom, läsa på nytt, skriva av formuleringar ifrån. För dess behållning ligger lika mycket i språket som i de tankeväckande reflektionerna och analyserna.

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *