• Litteratur

    Växa – inte lyda

    Jag lyssnar just nu på en otroligt bra bok, Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson. För er som inte hört talas om honom så är han en barnläkare som har skrivit en mängd böcker om föräldraskap, om samspelet mellan barn och vuxna och om snarlika ämnen.

    Den har gett mig så många aha-upplevelser (och ja, en del dåligt samvete ska väl erkännas). Han pratar bland annat om det här med tomma hot, kanske den allra vanligaste grejen som blivande föräldrar säger att de aldrig ska börja med, men oftast gör ändå. Åtminstone ibland, när desperationen är ett faktum.

    Ett exempel: man är på väg att åka hemifrån, och har väntat i vad som känns som fem timmar på att treåringen ska göra färdigt det ena med det andra med det tredje. Till sist säger (eller möjligen skriker) man: kommer du inte nu så åker vi utan dig! Varpå barnet kommer springandes direkt, åtminstone i nio fall utav tio. Tills de är stora nog att se igenom det där.

    Det händer rätt ofta att jag drar till med det, i ärlighetens namn. Men vad är det egentligen jag gör? Jag hotar att överge mitt barn, att åka iväg och lämna honom själv. Det är ju fruktansvärt. Och såklart något som jag aldrig någonsin skulle göra, men hur kan det då vara okej att säga att jag ska göra det? Det är ju nästan lika illa. Härmed lovar jag att aldrig någonsin komma med det tomma hotet igen.

    Han ägnar ett kapitel åt att skriva om skam, vilket är otroligt intressant. Han talar om röd skam som kan kopplas till en specifik händelse och därmed är lättare att hantera. Det som är värre är om man har många upplevelser av röd skam och det till sist övergår i vad han kallar för vit skam – den sortens skam som är kopplad till ens person, som får en att känna sig fel. Den är inte lika lätt att råda bot på.

    Att läsa böcker om föräldraskap kan ju lätt få en att hamna i ett mörkt hål av självanklagelser: hur många gånger har jag oavsiktligt kränkt mitt barn, skammat hen, skrikit när jag borde ha behållit lugnet, ignorerat när jag inte orkat, inte varit närvarande, osv. Det finns så mycket man kan göra fel. Så. Himla. Mycket. Men det är också alltför lätt att drunkna i dåligt samvete, för det är omöjligt att vara perfekt. Det är lönlöst att försöka sträva därefter.

    Därför var det också så tröstande att lyssna på detta avsnitt i boken:

    Barn behöver inte en perfekt barndom, de behöver en tillräckligt bra barndom. Det betyder en barndom som oftare varit fylld av respekt än brott mot integriteten, oftare varit glad än ledsam, oftare varit trygg än otrygg, oftare varit varm än kall, oftare präglad av närhet än av ödslighet.

    Så klokt. Läs boken, alla föräldrar eller blivande föräldrar. Och andra också för all del!

    1
  • Allmänt

    Flerspråkiga barn – en massa tips

    Jag skrev för några månader sedan ett blogginlägg om flerspråkighet och hur jag tänker kring det i vardagen. När jag skrev inlägget så pratade vår snart fyraåriga son nästan enbart engelska, men jag pratade svenska med honom och han förstod i princip allting. Om jag specifikt bad honom att säga något på svenska så gjorde han det, om än motvilligt. Jag kämpade på med svenskan, trots att jag flera gånger kände för att ge upp och bara prata engelska. För det första kändes det svårt att svänga mellan två språk hela tiden hela tiden (jag och min sambo pratar ju i regel engelska med varandra) och för det andra så kändes det helt enkelt märkligt att jag och mitt barn pratade olika språk med varandra. Som att något gick förlorat i kommunikationen. Det satt förstås mest i huvudet, och jag visste ju att en förutsättning för att han skulle bli flerspråkig var att jag fortsatte prata svenska med honom. Trots motståndet hos oss båda ibland.

    Hur som helst, jag tänkte att det var dags för en uppdatering nu några månader senare. Ska börja med att säga att jag är oerhört glad att jag höll fast vid att prata svenska med honom. Vi var nyligen i Sverige på semester i en månad och precis som jag hade hoppats så vände det när vi var där. Till en början var han fortsatt tveksam, men så plötsligt lossnade det. Och när han väl satte igång förstod jag att han mycket väl kan prata svenska. Det var liksom ingen lång starträcka, utan orden fanns redan där. Jag tror att det som framförallt fick honom att svänga över till svenska var att han umgicks med barn i samma ålder. Han har ju förstått att de flesta vuxna förstår engelska, men insåg snart att de svenska barnen inte gjorde det. Så för att göra sig förstådd bland kompisarna så blev han tvungen att prata svenska.

    Nu är vi tillbaka i Nya Zeeland sedan ungefär en månad och vi pratar fortfarande svenska dagligen. Det var som att han bara behövde komma över den där första uppförsbacken, och inse att han faktiskt kan. Jag märker också hur stolt han känner sig över att kunna två språk.

    Jag vill såklart upprätthålla det här nu, så jag skrev ett inlägg i Facebook-gruppen SMUL (Svenska som modersmål utomlands) och bad om folks bästa tips för att hålla igång svenskan med barnen när man bor utomlands. Tänkte sammanfatta det i en liten (eller möjligen ganska lång) lista. Fick så många bra tips!

    → Titta på svensk TV och film. Barnkanalen är bra!

    → Ladda ner svenska appar till iPad eller telefon.

    → Läsa böcker på svenska, kanske det viktigaste av allt. Alltid godnattsaga på svenska, till exempel.

    → Lyssna på svenska ljudböcker.

    → Lyssna på sagor från SR Play.

    → Resa till Sverige. Kanske inte helt lätt att göra det regelbundet när man bor i Nya Zeeland, men bor man något närmare så.

    → Sjunga med barnen på svenska.

    → Lyssna på svensk musik och barnvisor.

    → Kompletterande svenskundervisning.

    → Lösa svenska korsord (främst för lite äldre barn då).

    → Läsa Bamsetidningar och Kamratposten.

    → Spela spel tillsammans på svenska. Inte på skärm utan på riktigt. Kort, monopol, UNO, Schack.

    → Lyssna på svensk radio/svenska poddar i högtalare hemma eller i bilen. Även om de inte förstår allt så blir det ytterligare en som pratar svenska i deras omgivning.

    → Skype eller FaceTime med släktingar.

    → Försök hitta andra svenska familjer att umgås med.

    → Använd svenska recept när ni bakar tillsammans.

    → Handlar inte bara om att prata utan också om hur man pratar och hur mycket, tycker jag. Dvs prata väldigt väldigt mycket med barn från att de är nyfödda. Beskriv vad ni ser och vad ni gör osv. Så fort barnen gör något som liknar kommunikation, svara och reagera på det. Om barnet använder ett annat språk, kommentera det inte, men se till att ge barnen rätt ord på ett så naturligt sätt som möjligt.

    → Bolibompa-appen. Min dotter (tre år) hade en period för ett halvår sen då hon inte riktigt ville prata svenska. Då laddade jag ner bolibompa-appen, trots att hon vanligtvis inte får spela spel på skärmar – och hon älskade den! Det blev vändpunkten till att hon började prata svenska kontinuerligt igen!

    → Jag tror på att ge svenskan ett så stort sammanhang som möjligt. Visa Sverige, berätta om sin svenska barndom, se filmer och läs böcker och återkoppla kring egna minnen av dessa eller miljöerna som
    beskrivs (de flesta barn älskar att höra om när deras föräldrar var små – och det ger språket en anknytning och en djupare betydelse för dem) och såklart ett socialt sammanhang.

    → Viktigt att betona att om man nu inte varit så duktig med svenskan från början så är det aldrig försent att sätta igång, men utan tvång. Mor- och farföräldrar är jättebra sparringpartners.

    → Köpa barnböcker i både engelsk och svensk upplaga och läsa båda.

    → Fick även tips om denna sida där ni kan läsa mer om flerspråkiga barn och hur man bör gå tillväga. Hon har dessutom skrivit en bok i ämnet.

    I tidningen SMUL finns också massa bra tips och råd.

    → Och här finns ett blogginlägg till på samma tema.

    Sådär, det var hela listan. Som sagt – många superbra tips! Ska återkomma till den om jag känner mig lite vilse i det här med flerspråkighet. Har ni något att tillägga så får ni gärna lämna en kommentar! Måste bara avslutningsvis säga att det är helt underbart vilka nya ord man får ta del av när olika språk råkar blandas. Mitt favoritord som min son använder just nu är yesterdag.


    Tryck gärna på hjärtat om du gillar inlägget och följ mig på Bloglovin’ eller gilla min Facebooksida för att få koll på när jag uppdaterar bloggen.

    7
  • Allmänt

    Bloggpaus, tankar och trötthet

    Det blev visst tyst här på bloggen i några dagar. Jag har varit själv med barnen hela helgen, vilket har lett till att jag, när kvällen kommit, inte har haft någon ork kvar till att skriva. Så jag ligger efter även med manuset. Men så får det vara just nu. Tycker ändå att jag har haft en bra anledning. I skrivande stund sitter jag på ett kafé inne i stan och försöker hinna ikapp. Jag har skrivit ungefär 500 ord och nu ska jag strax ta en paus och beställa lunch. Sedan förhoppningsvis lyckas klämma ur mig ytterligare 1500 ord. Ja, klämma ur mig. Det är så det känns just nu. Som att jag står och stampar på samma ställe i texten, tar mig inte vidare.

    Känner samma sak med det här blogginlägget just nu. Vet inte vad jag vill ha sagt. Skriver riktningslöst och trevar mig fram. Jag ska äta något så att jag kan återkomma med förnyad kraft.

    Uppdatering: nu är jag hemma och det är kväll. Känslan av orkeslöshet dröjer sig kvar. Jag vet inte vad det är. Mörkret och vintern kanske. Jag skrev i alla fall nästan 2000 ord idag. Alltid något. Det känns bra även om jag inte är kompis med mina ord just nu. De är obstinata och oresonliga. De gör inte som jag vill, kanske för att jag inte vet själv vad jag vill. Men det kommer ord i alla fall. Och jag kan inte redigera en text som inte finns där. Ergo: en halvdan text är bra mycket bättre än ingen text alls.

    Jag läste detta blogginlägg och kände mig så träffad av det. Det fick mig att tänka på hur jag bloggade förr i tiden, då bloggen fungerade som en plats där jag kunde ösa ur mig tankar. Ibland skriva ett långt inlägg om ett specifikt ämne, men ibland bara skriva några rader om ingenting särskilt, eller någonting som reflekterade mitt rådande känsloläge. Inte filtrerat, inte genomtänkt. Så är det väl till viss del nu också, men ändå inte riktigt. Som när jag skrev det här i min förra blogg, från 2011.

    Jag läser sönder hela den här eftermiddagen, som är så orubblig och strävsam. Sida efter sida  av kärleksord från Nina Bouraoui, med Paris ständigt i bakgrunden, mellan varje rad. Tick tack, tiden luckras upp, rinner mellan mina iskalla fingrar. Den värsta av alla tystnader, den som sätter sig bredvid en och trycker sig in, påstridig, upp i ansiktet, hänger sig fast som en klibbig substans. Det finns ingenstans för den att ta vägen, ingenstans att rymma. Alla fönster behöver öppnas, vi behöver dra djupa andetag. Vi behöver skratta lite, glömma lite. Springa runt i cirklar och jaga våra svansar tills allting verkar begripligt igen. 

    Ett sådant inlägg skulle jag väl aldrig få för mig att skriva nu. För vad skulle folk tänka om det? Ett kort stycke med några mer eller mindre abstrakta tankegångar. Varken mer eller mindre. Samtidigt är det ju bra att jag strävar efter att skriva genomtänkta blogginlägg, men kanske kan bägge delar få plats? Kanske kan detta också få vara en plats där jag experimenterar med min kreativitet och testar mig fram? Ibland genomarbetat och filtrerat, ibland rått och avskalat.

    Men det är alltid så svårt, tycker jag, att känna vart gränsen går till det som är för personligt, eller för utlämnande. Och då menar jag inte nödvändigtvis utlämnande på så vis att jag delar med mig av sådant som känns för privat, utan utlämnande eftersom det är någon form av skapande och det känns alltid skört att dela med sig av. Äsch, jag vet inte hur jag ska skriva om det här utan att det låter antingen pretentiöst eller banalt. Som sagt, orden vill inte samarbeta med mig idag. Så därmed känner jag att det är dags att sätta punkt, stänga ner datorn och ägna mig åt något helt annat. Kanske fortsätter jag resonemanget imorgon när jag inte känner mig lika trött.

    3
  • Allmänt,  Tips

    Ett bra sommarprat och sommar mitt i vintern

    Det är juli månad och dagarna bara går. För två dagar sedan hade jag namnsdag. Påmindes om detta av en gammal klasskompis som skrev på Instagram och grattade. Jag är hopplös på att komma ihåg min namnsdag. Kanske för att Mirjam som namn hamnade i almanackan relativt sent? Jag vill i alla fall minnas att min namnsdag uppmärksammades när jag var kanske sju år, just för att mitt namn inte haft en namnsdag tidigare. Jaja, nog om detta, nu har jag skrivit namnsdag alldeles för många gånger.

    Och det jag ville göra var faktiskt att tipsa om Caroline Farbergers sommarprat. Jag lyssnade på det igår och tyckte det var otroligt bra. Hon berättar öppet om sin könskorrigering, om resan från man till kvinna. Om hur det är att genomgå en sådan process som högre näringslivschef, hur hon har blivit bemött inom yrkeslivet och av familjen. Det handlar om att våga konfrontera sig själv mitt i livet, om könsnormer, jämställdhet, makt och ansvar. Ett sommarprat som var både drabbande, vemodigt och glädjefyllt.

    Så intressant att höra henne prata om hur hon blivit medveten om strukturer på ett helt annat sätt nu när hon lever som kvinna och inte längre tillhör den priviligierade gruppen. Och framförallt hur det ser ut inom näringslivet. Hon berättade om hur hon suttit (som man) i något styrelsemöte och chefen nöjt slängt ur sig: så bra att vi är en helt jämställd grupp, lika många män som kvinnor. Varpå alla skruvade besvärat på sig, eftersom kvinnorna som var med på mötet var chefens sekreterare, hans assistent, och så vidare… Poängen var att männen i rummet satt på maktpositionerna och ändå var det i chefens världsbild jämställt.

    Musiken var kanske inte min kopp te, men det andra vägde upp. Och när det gäller sommarprat så är självklart det som sägs viktigare än musiken.

    På tal om sommarprat, så har det idag varit ungefär 16 grader varmt här i Dunedin. Inte riktigt sommarvärme kanske, men närapå. Och det är alltså mitt i vintern. Vi åkte i alla fall till ett café nära stranden, jag och min svägerska och varsitt barn.

    Där satt vi och snackade, bland annat om det emotionella arbete som faller på kvinnor, och hur man ibland bara känner för att dra. Och att det på många sätt vore lättare att inte vara medveten om allt detta. Kanske är det nyckeln till en lycklig tillvaro? Att vara dum och glad. Nåväl, jag tipsade om boken Fed up i alla fall, trots att jag inte läst den ännu. Men jag ska, snart.

    Det här inlägget skulle egentligen ha blivit en recension av ett sommarprat och ingenting annat, men jag gled visst iväg åt några olika håll. Så kan det bli. Så kan det gå. Nu ska jag eventuellt kolla på det näst sista avsnittet av Game of thrones. Har haft de två sista avsnitten kvar hur länge som helst nu och orkar inte riktigt ta tag i det.

    2
  • Skrivande

    Den fantastiska känslan av flow

    Jag har alltid känt att jag har haft svårt för att sitta på café och skriva, samtidigt som bilden av att sitta på ett café och skriva tilltalar mig mycket. Att liksom sitta där och smutta på sitt kaffe medan man låter fingrarna dansa över tangenterna, och tänker att folk ska se på en som en riktig författare. I själva verket har jag oftast svårt att hitta fokus i en så stimmig miljö. Kanske börjar jag lyssna på andras konversationer istället, eller också känner jag mig alldeles för självmedveten och får därmed svårt att slappna av och ägna mig helhjärtat åt texten.

    Men idag åkte jag hursomhelst hemifrån, för att försöka få ett par timmars ostörd skrivtid. Jag gick till ett av mina favoritställen, beställde en kaffe och satte mig på övervåningen. Lördag förmiddag och lokalen var nästan full. Ljudnivån hög, men akustiken gjorde att det var svårt att urskilja vad någon sa. Det var bara ett högt sorl omkring mig. Satte på mig hörlurarna, men stängde sedan av musiken eftersom den kändes distraherande.

    I alla fall – det jag skulle komma till var att idag gick det plötsligt alldeles utmärkt att sitta och skriva på ett café. Jag stördes inte alls av de omkring mig, tvärtom. Jag kom in i ett så himla bra flow. Mitt i sorlet och allt folk satt jag och skrev för fullt. När jag började känna mig färdig, efter ungefär två timmar, hade jag skrivit 2500 ord. Så nu har jag redan kommit upp i den mängden jag ska skriva den här veckan. Allt hädanefter är bara en bonus. Det är första gången sedan vi kom hem från semestern som jag haft ett riktigt bra skrivpass, och nu känner jag mig på banan med det här manuset igen. Njuter av den känslan så länge den varar.

    Jag gick från caféet med en lätthet i stegen, kände mig helt förträffligt nöjd över mitt produktiva skrivpass. Ikväll ska min sambo ut med jobbet och jag ska nog ta och fira min bedrift med kladdkaka och någon Netflix-serie.3

  • Litteratur

    Böckerna jag ska läsa i vinter

    Överallt bloggas det om folks sommarläsning. Knasigt för mig såklart eftersom det är vinter här. Att ligga i en hängmatta eller sitta på någon annan godtycklig somrig plats och avnjuta en bra bok känns alltså ganska avlägset för mig. Den somriga biten alltså, böckerna läses som tur är ändå. Och såklart ska jag också dela med mig av mina boktips. Så det får bli ett inlägg om vilka böcker jag ska läsa i vinter, helt enkelt. Kanske uppkrupen i soffan med en filt omkring mig och en stor kopp te.

    Som vanligt är det SÅ många böcker jag vill läsa. Är nästan konstant i ett tillstånd av lätt panik för att jag inte hinner läsa allt. Den läsande människans öde. Nåväl. Jag läser fortfarande mest på Nextory eftersom jag föredrar att läsa böcker på svenska, främst pga att jag skriver på svenska och läsandet fungerar ofta som inspiration i mitt skrivande. Men några vanliga hederliga pappersböcker har jag också på min lista.

    Big Magic av Elizabeth Gilbert. Har redan börjat läsa den här. Intressant och ett (för mig) nytt sätt att se på kreativitet. Ibland tar skeptikern i mig över när hon beskriver idéer som levande väsen, men jag försöker förhålla mig öppensinnad. Lovar att skriva mer om den senare. Den finns även på svenska.

    Normal people av Sally Rooney. Läste första kapitlet i den här för ett antal månader sedan, men så lade jag undan den av oklar anledning. Handlar om Connell och Marianne som växer upp i västra Irland. Om kärlek, sex och makt. Sally Rooney är en mästare på att skildra relationer och sådant som skaver. Längtar efter att fortsätta läsa den. Finns också på svenska.

    Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. En roman som jag varit i färd med att läsa i några månader nu. Tycker om den, men den är inte direkt tunn och jag har läst massa annat parallellt. Nåväl. Ska satsa på att läsa ut den nu. Handlar om tre syskon (trillingar) som befinner sig på olika platser i världen och i livet med den gemensamma nämnaren att alla genomgår något slags livskris. Underfundigt, komplext och originellt.

    Glupahungern av Andrea Lundgren. Denna roman utspelar sig i de norrbottniska skogarna, handlingen kretsar kring en familj och ett mystiskt försvinnande. Älskar hur Andrea Lundgren använder sig av naturen för att bygga upp en känsla i texten. Hennes språk är poetiskt och outsägligt vackert.

    Konturer av Rachel Cusk. En bok som blivit otroligt hyllad och beskrivits som en förnyelse av romankonsten. Inte illa. Det verkar dock som att folk har lite delade meningar. Kanske är det antingen eller, en älska eller avsky-bok? Måste läsas hur som helst. Den här är första delen i en trilogi och den handlar om Faye som åker till Aten för att undervisa. Där stöter hon på en rad människor som berättar om sina liv. Det är en roman om samtal och om det mänskliga mötet.

    Allt jag inte kan säga av Emilie Pine. En omtalad och hyllad debut som jag verkligen ser fram emot att läsa. Det är en samling essäer om sådant som har format författarens liv. Om infertilitet, en alkoholiserad förälder, tabun kring den kvinnliga kroppen, etc. Ska dock försöka hitta den på engelska här.

    Dagar av ensamhet av Elena Ferrante. Om Olga som ger upp sin författarkarriär för att ta hand om barnen och sedan blir övergiven av sin man. Hon faller allt djupare, isolerar sig i lägenheten med barnen. Tills hon, genom att hon inleder en relation med en granne, börjar hitta en väg ut ur mörkret. Jag har inte läst något av Ferrante sedan min kärlekshistoria med Neapelkvartetten nådde sitt slut. Har såklart höga förväntningar på denna.

    Analfabeten av Agota Kristof . Jag läste nyligen ut Agota Kristofs fenomenala trilogi som består av Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Bästa jag har läst på länge. Men det var inte den jag skulle skriva om nu. Analfabeten är en bok med elva berättelser som bildar Agota Kristofs självbiografi. Om uppväxten och skolgången i Ungern, om dagboksskrivandet och om landsflykten.

    Moderskap av Sheila Heti. Huvudpersonen i romanen är mellan 30 och 40 år och står i valet och kvalet angående att skaffa barn. Hon ställer sig frågan: vad vinner den kvinna som skaffat barn, och vad offrar hon? Vad vinner och vad offrar den som avstår? Hon rådgör med sin partner och med vänner. Hon vänder sig till filosofi, mysticism, drömtydning. Hon singlar till och med slant. En roman som har fått fina recensioner och tar upp ett ämne som är spännande att läsa om.

    Det bästa som har hänt mig av Johanna Schreiber. Fortsätter på samma tema som föregående roman – moderskapet – men nu i kanske något mer lättsam tappning. Om Ermina, Freddie och Sigrid som bildar en egen liten grupp, när de inser att mammagruppen är full av lögner och förskönande beskrivningar. De bygger upp en vänskap och förenas i de känslor som skaver i den nya tillvaron som föräldrar.

    Det var min lista på vinterns böcker. Återstår att se om jag håller mig till listan eller ej. Inte helt sällan låter jag impulsen och lusten styra när det gäller vad jag ska läsa. Nu är det ju knappast så att jag behöver lägga till ännu fler böcker på min lista, men boktips kan man aldrig få nog av, så vad ska ni läsa i sommar? 3

  • Nya Zeeland

    Det stora inlägget om hur det är att bo i Nya Zeeland

    Jag fick en läsarfråga angående hur det är att bo och leva i Nya Zeeland och tänkte att jag skulle ägna ett inlägg åt att besvara den frågan.

    Vad saknar du där som du hade i Sverige? Vad uppskattar du med Nya Zealand som inte fanns i Sverige? Hur är det att föda barn och uppfostra sina barn där som svensk?

    Om jag tänker bort det faktum att Nya Zeeland ligger så oerhört långt bort från Sverige (och typ resten av världen känns det som) så är det otroligt fint att bo här. Naturen är helt magisk, livsstilen är avslappnad och människorna är väldigt trevliga och öppna.

    Men om jag ska börja med det jag saknar här (bortsett från det uppenbara: familj och vänner i Sverige) så är det först och främst den ekonomiska tryggheten. Det är dyrare att bo här och man har inte samma sociala skyddsnät. Matkostnader är något högre, barnomsorgen likaså, och inkomsterna är just nu lägre än de vi hade i Sverige. Nu är jag dessutom föräldraledig och vi får klara oss på en inkomst. Så att slippa ha ekonomin som ett ständigt orosmoln – det saknar jag allra mest med att bo i Sverige. Jag saknar också att vara varm inomhus på vintern. Husen här är i regel dåligt isolerade och där vi bor, på södra halvön, blir vintrarna ändå rätt så kalla. Jag vänjer mig aldrig vid att behöva frysa inomhus. Tycker också det är jobbigt att köra bil på vintern (utan vinterdäck!), när vägarna blir isiga och det är branta backar överallt.

    Saker jag uppskattar med att bo här: Folk är generellt prestigelösa och ganska obrydda om att ha de senaste prylarna, snygga kläder, nya bilar och nyrenoverade kök. Det jämförs inte så mycket som jag kan tycka att det görs i Sverige, och det tycker jag är rätt befriande. Det finns dessutom, åtminstone i staden vi bor i, en genuin vilja att hjälpa människor. Obs, säger inte att det inte förekommer i Sverige såklart, men jag var rätt häpen över hur folk som vi inte alls kände verkligen tog sig tid och försökte hjälpa oss när vi var nyinflyttade. Tipsade om jobb och såna saker. Eller grannar som bara: här, ta med er frukt och grönsaker från vår trädgård, ta så mycket ni vill! Här har ni en hög med böcker till barnen, vi använder de ändå inte längre. Jag upplever att det inte finns samma rädsla hos folk här för att verka påträngande, eller ”vara i vägen”. På både gott och ont kanske.

    Jag uppskattar (nej, jag älskar) naturen. Att åka till stranden när som helst på året, att åka på en liten roadtrip och upptäcka nya ställen. De vackra omgivningarna skänker lugn och glädje. Jag tycker om kulturlivet här (inte för att jag hinner uppleva det så mycket med två småbarn, men jag vet att det finns där borta i horisonten och snart ska jag nog ta mig dit).

    Att föda barn och uppfostra barn här då? Jag blev ju gravid bara ett par månader efter att vi flyttat hit. Den processen såg lite annorlunda ut än i Sverige. Eller ja, själva graviditeten fortlöpte ju som vanligt, men det runt omkring var annorlunda. Jag fick börja med att välja en barnmorska själv, genom att gå in på en sajt och läsa om de olika barnmorskorna i vår region. Vissa väljer tydligen ut en hel drös som de sedan intervjuar innan de bestämmer sig för ”the perfect match.” Jag, som har varit van att bara få en tilldelad och vara nöjd med det, valde ut en som jag tyckte lät vettig och henne fick det bli. Och det blev bra.

    Sedan har man samma barnmorska under graviditeten, förlossningen och även under de första sex veckorna av barnets liv. Jag fick dock en annan barnmorska under förlossningen, eftersom vår bebis bestämde sig för att komma när min ordinarie hade sin lediga helg. Men jag hade redan träffat hennes ersättare, så vi var inte obekanta. Under de första sex veckorna efter att barnet har fötts gör de alltid hembesök och man behöver inte lämna huset för att ta sig iväg till dem. Så sammantaget kan jag säga att min upplevelse var oerhört positiv och jag tycker att de har ett mer välfungerande system här. Det är gratis också, skall väl tilläggas.

    Vad gäller föräldraledighet och förskola är det dessvärre inte lika positivt. Jag hade egentligen bara rätt till sex månaders föräldraledighet, men lyckades förhandla med min chef och fick ett år. Då är det ändå bara sex månaders betald föräldraledighet. Förskolan kostar i runda slängar 5500 i månaden, om barnet går där 40 timmar i veckan. Efter att barnet fyllt tre får man 20 timmar gratis. Vår fantastiska premiärminister Jacinda Ardern har dock infört flera positiva förändringar, bland annat får barnfamiljer numera 60 dollar i veckan som ett slags barnbidrag. Ungefär 1400 kronor i månaden. Så det blir sakta men säkert bättre.

    Men om man bortser från att det kan vara ekonomiskt utmanande så är Nya Zeeland ett utmärkt land att uppfostra sina barn i. Det finns gott om roliga aktiviteter där vi bor och klimatet gör att det är lättare (och trevligare) att vistas utomhus året om. Man behöver inte gå i ide eller klä på sig fjorton lager när det är vinter. Vi har många barnfamiljer i vårt område och det är ett tajt community. Folk är hjälpsamma och måna om att det ska finnas en sammanhållning.

    Så sammanfattningsvis finns det en del positivt och en del negativt med att bo här, såsom det brukar vara antar jag. Men nu ska jag ta och runda av innan det här blir alltför långdraget. Hoppas du fått en uppfattning om hur det är att bo och leva här. Fråga gärna på om du/ni undrar över något mer!


    Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin’ om du vill ha koll på när jag uppdaterar eller om du vill spara inlägg till senare.

    37
  • Litteratur

    Alla orden i mig av Karin Erlandsson

    Jag har läst Karin Erlandssons bok Alla orden i mig, en samling essäer om skrivande, där vi också får ta del av författarens skrivdagbok. I korta, personligt hållna texter skriver hon rättframt och ärligt om hennes sätt att se på skrivande.

    Det centrala resonemanget är att skrivandet är ett hantverk som alla kan lära sig. Skrivandet är inget upphöjt eller magiskt som är förbehållet vissa personer med något slags medfödd begåvning. Hon tar till exempel bestämt avstånd från och kritiserar det Bodil Malmsten skriver i sin handbok Så gör jag – Konsten att skriva, då Malmsten kallar sin bok för ”en handbok i en konst som inte går att lära ut.” För mig personligen så är Bodil Malmstens skrivbok något av en skrivbibel så den kritiken håller jag inte med om. Jag tycker dessutom att hon lär ut skrivande på ett utmärkt sätt, trots hennes påstående om att det inte går att lära ut. Erlandssons pragmatiska förhållningssätt till skrivandet är dock både uppfriskande och inspirerande. Det gäller bara att skriva, varken mer eller mindre. ”Om det finns en hemlig ingrediens som gör att en del skriver böcker och andra inte, så är det disciplin. Stig upp på morgonen, skriv det du planerat, gör det du föresatt dig – ja, det är mitt bästa råd. ” Hon drar paralleller mellan träning och skrivande och poängterar att det alltid finns ursäkter för att inte skriva. ”Ingen annan än du kan förbättra din kondition och ingen annan än du kan skriva din bok.”

    Mycket av det hon skriver är slående, om än inte något nydanande. Jag markerar ändå genomgående i texten och nickar igenkännande. Att till och med skrivarkurser kan vara en ursäkt för att inte skriva är en tanke som aldrig slagit mig tidigare, och som måhända låter långsökt, men för egen del kände jag mig träffad av detta. ”Vid någon tidpunkt måste man inse att tiden det tar att läsa skrivtipsen och gå på kurserna tas från tiden då man hade kunnat skriva boken. Vid någon punkt blir också skrivarkursen en ursäkt för att inte skriva.” Hon får det att verka så enkelt, tänker jag till en början. Men i andra delen, när jag läser skrivdagboken, så förstår jag att så inte alls är fallet. Hon tampas med samma ångest och vånda som de flesta skrivande personer gör inför sitt skapande. Det är bara det att hon inte låter det stoppa henne. Ibland framstår hon som närapå manisk i sin envishet, och påtalar själv att det vore enklare om hon kunde ge upp ibland.

    När jag läser den här boken häpnar jag framförallt av hennes oerhörda produktivitet. Om det inte vore för det faktum att hon gett ut så många böcker på kort tid så skulle jag nästan tro att hon överdrev detta extrema tempo. Hon följer ett tufft skrivschema, inte sällan med femtusen ord om dagen. Och när hon har vad hon själv kallar en onödig dag så har hon ändå ägnat sig åt att ”skriva en kulturkrönika åt Nyan, läsa biografin om Tove Jansson och bakat 40 tunnbröd.” Att vänta på inspiration finns inte på kartan. Hon skriver att ”det bästa med att skriva snabbt är att jag inte hinner vara rädd.” Kanske är det just detta som är hemligheten, tänker jag när jag läser den raden. För faktum är ju att det oftast är rädslorna som bromsar. En massa ursäkter som i grund och botten inte är något annat än rädslor.

    Erlandsson tar även upp den ekonomiska aspekten av skrivandet. Att det är svårt, eller för de allra flesta rentav omöjligt, att livnära sig enbart på sitt författarskap har nog alla med författarambitioner koll på. Men det är inte ofta någon delar med sig av det ekonomiska i rent konkreta siffror. Och de dubier som kan uppstå när man tänker på huruvida man kan försörja sig på sitt författande måste ändå alltid överträffas av kärleken till skrivandet. Det är liksom grundbulten, och det lyser verkligen igenom i Karin Erlandssons bok – den fantastiska kärlek som hon hyser för skrivandet. Den smittar av sig, eller snarare så påminns jag om att jag ju också känner just så, och min inspiration och skrivlust får förnyad kraft. När jag läst ut boken vill jag bara skriva, skriva, skriva.

    Boken finns att köpa här.

    Vill du ha fler tips på böcker om skrivande? Läs mitt inlägg där jag skriver om tre bra skrivböcker.


    Klicka gärna på hjärtat om du gillar inlägget, och följ mig på bloglovin’ om du vill ha koll på när jag uppdaterar eller om du vill spara inlägg till senare.

    2
  • Skrivande

    Två böcker om kreativitet

    Ny vecka, nya tag. Men faktum är att jag är förkyld och känner mig rätt så eländig. Känner således inte alls för att ta några nya tag, utan mest för att ligga och snörvla under en filt och titta på Netflix. Men det har jag inte tid med, för den här veckan ska jag komma igång med mitt manus igen. Medan jag var på semester så tog jag nämligen semester från skrivandet också och nu har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev.

    Jag inser verkligen, efter att ha haft ett såpass långt uppehåll, att skrivandet liknar löpning på så många sätt. Ju längre tiden går desto svårare blir det, desto mer byggs det här motståndet upp. Just nu känns motståndet enormt. Jag skrev i alla fall en stund imorse, men det gick oerhört långsamt och känslan av uppgivenhet var påtaglig. Allt jag kan göra är att fokusera på att inte ge upp. Det är svårt att komma in i texten igen, att hitta tillbaka, att känna att den duger. Men det är bara att forcera sig förbi det där. Jag ska få ihop mina femtusen ord den här veckan, och nästa vecka femtusen till. Bara fortsätta framåt. Skriv som ett litet djur, som Monika Fagerholm säger.

    Har börjat föra skrivdagbok, inspirerad utav Karin Erlandsson och hennes bok Alla orden i mig. För övrigt en mycket bra bok som jag tänkte skriva mer om i ett eget inlägg. Tänker att den här skrivdagboken kan hjälpa mig framåt i skrivandet.

    På tal om böcker och kreativitet så har jag idag varit på biblioteket och lånat två böcker. Big magic av Elizabeth Gilbert, som vi ska läsa i en bokcirkel jag är med i. På samma hylla hittade jag Julia Camerons The artist’s way så den fick följa med hem den också. Julia Cameron har utformat något slags tolvstegsprogram för att upptäcka (eller kanske återupptäcka) sitt kreativa jag. A course in discovering and recovering your creative self som det står på framsidan. Låter lite lagom flummigt. Det är för övrigt hon som har skrivit om Morning pages, något som jag började med, sedan slutade med och som jag nu har återupptagit. Kort sagt att inleda varje dag med skriva tre sidor text i ett enda flöde. Det är en sådan där typisk grej som inte tar särskilt lång tid men som är så lätt att glömma bort, eller helt enkelt inte ta sig för. Hur som helst, det ska bli spännande att läsa dessa böcker och förhoppningsvis komma till några nya insikter. Kan förresten tipsa om Elizabeth Gilberts ted-talk om kreativitet. Har lyssnat på det två gånger nu. Helt fantastiskt!

    2
  • Allmänt

    Nya traditioner och högtider

    En följd av att bosätta sig i ett annat land är att en får lära sig om och ta del av nya traditioner och högtider. Nu är det visserligen inte så extremt stora skillnader mellan Sverige och Nya Zeeland – i bägge länder firas påsk, jul och liknande stora högtider. Men en del är ändå helt nytt för mig, särskilt högtider som har sitt ursprung i Maorisk kultur.

    Till exempel så pågår just nu Matariki. Igår kväll hade min sons förskola styrt upp en kväll med sång och firande. Det bjöds på soppa och efter maten, när det började mörkna, gick vi ut för att titta på stjärnorna. Innan vi åkte ner till förskolan frågade min son: mamma, vad betyder matariki? Jag svarade något vagt om att det är en högtid som har med stjärnorna att göra. Sedan skämdes jag lite över hur oinsatt jag var och lovade att jag skulle ta reda på exakt vad det betyder.

    Bild från Unsplash.

    Såhär står det på Wikipedia:

    Matariki är maori för den öppna stjärnhopen Plejaderna, men också för firandet av dess heliaktiska uppgång som inträffar sent i maj eller tidigt i juni. Det markerar tidpunkten för bland annat det polynesiska nyåret. Olika folk firar Matariki vid olika tidpunkter: Några när Matariki går upp i månadsskiftet maj/juni, andra vid första fullmånen eller nymånen sedan Plejaderna stigit över horisonten.

    För den som blev lika förvirrad som jag över begreppet heliaktisk uppgång så betyder det en uppgång över horisonten för en himlakropp (stjärna, planet eller månen). Denna uppgång inträffar när den första gången på året blir synlig över horisonten i öster strax före soluppgången, efter en period då den varit osynlig nära solen.

    förskolan är de väldigt måna om att uppmärksamma olika kulturers högtider och traditioner, vilket ju är jättebra. Det är en annan svensk som har sitt barn samma förskola och igår kväll pratade vi om att det är midsommar på fredag och om man kanske skulle få till något firande på förskolan. Men som hon påpekade så är midsommar så förknippat med utomhusaktiviteter och sol (nåväl, kanske inte sol då utan för det mesta regn, men åtminstone sommar) så det känns liksom svårt att göra något när det är mitt i vintern här. Vad skulle det vara? Lära de engelskspråkiga barnen små grodorna? Bjuda på sill? Surströmming? Stackars barn. Tänk er de katastrofala följderna.

    På lördag är det en karneval inne i stan, mid winter carnival. Det är den mörkaste dagen på året. I paraden går folk med lyktor i alla möjliga former och skepnader, det blir underhållning av olika slag och kvällen avslutas med fyrverkerier.

    Det ser jag fram emot. Så märkligt det är ändå, att åka ifrån den svenska sommarvärmen till att nu vara mitt i vintern.

    3