• Personligt

    Till min ettåring

    Klockan är fyra på morgonen och jag ligger vaken. Du har precis somnat om, ligger bredvid mig på mage med benen uppdragna och rumpan i vädret, som om du när som helst ska vakna till och sätta dig upp.

    Vid nästan exakt den här tiden för ett år sedan vaknade jag av att vattnet gick. Tio timmar och massvis med värkar senare kom du till världen.

    Vilket år vi har haft. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har varit tufft emellanåt. Men du. Du är en sån ljuvlig liten person. Så liten och redan med en så oerhört stor personlighet. Det hade du redan från början. Ditt namn betyder lycka och det passar dig utmärkt, för du är nämligen glad nästan jämt. Ibland sitter du till och med och skrattar för dig själv. Ingen vet riktigt åt vad.

    Men du är bestämd också, och du vet vad du vill. Tar man ifrån dig något du vill ha så får man höra vad du tycker om den saken. Jo, nog har jag en känsla av att du kommer ha mig lindad runt ditt finger.

    Just nu gillar du att vinka, klappa händer och skaka på huvudet samtidigt som du säger nänänä. Och idag, på din första födelsedag, tog du dina allra första steg! Som att du ville vänta tills alla var samlade.

    Tänk att just du kom till oss. Älskade underbara Felix, jag älskar dig till månen och tillbaka. Grattis på födelsedagen.

    (Förresten – en liten önskan är att du under ditt andra år ska fokusera på att sova lite bättre. Känn ingen press eller så, men snälla… försök.)

    7
  • Vardag

    När kroppen och huvudet vill olika saker

    Den här veckan hade jag tänkt hinna göra en massa saker. Jag hade tänkt skriva klart en krönika och en novell som ska skickas in till en novelltävling. Och så hade jag tänkt skriva på bokmanuset, som alltid. Dessutom ville jag ut och och springa eftersom jag ska anmäla mig till ett tiokilometerslopp som går av stapeln om mindre än två veckor. Kan ju underlätta att vara lite i form.

    Men istället sitter jag här med halsont och feber för tredje kvällen i rad. Så typiskt. Huvudet är grötigt och att skriva känns som en oöverstiglig uppgift. Ja, förutom ett blogginlägg då, såpass mycket kan jag klara av. Jag får inse mig besegrad och ta nya tag nästa vecka.

    Idag trotsade jag i alla fall mitt sega tillstånd och åkte iväg till stranden med barnen eftersom det var en så otroligt fin dag. Som tur var har jag sluppit febern under dagen, det är på kvällen den kommer smygande.

    Vi åkte förbi ett danskt bageri som jag upptäckt nyligen, köpte med oss lite godsaker som vi satt och åt vid lekplatsen. Givetvis kom det ett gäng hungriga fiskmåsar på direkten. Jag testade en ny grej, som enligt denna artikel ska fungera, nämligen att stirra ut fiskmåsen. Det fungerade inte. Jag satt där som en idiot och stirrade men fågeln rörde sig inte ut fläcken. Fast den snodde heller inte maten så på sätt och vis fungerade det kanske.

    Nu ska jag krypa ner i sängen och kolla på ett avsnitt av Orange is the New black. Sedan sova, sova, sova. Förhoppningsvis är jag piggare imorgon för då ska vi ha kalas för vår lilla ettåring.

    3
  • Skrivande

    Att hitta ett kreativt sammanhang

    Bild från Unsplash.

    ”Ingenting är så fruktbart för ens skrivande som att ha vänner som också skriver, eller åtminstone är något intresserade av det!”

    Läste dessa rader av Olivia Bergdahl i Tidningen Skriva och var tvungen att kopiera det direkt. Som en påminnelse till mig själv. Skrivandet måste inte, och borde inte vara en ensam syssla. Just för tillfället är jag dessutom i det läget där jag känner att någon annans input hade gynnat mig med detta manus. Jag har faktiskt gått med i en skrivargrupp här i Dunedin. Hittade den av en slump på Facebook och såg sedan att de träffas IRL en gång i månaden. Än så länge har jag inte gått på någon träff men tänker att jag ska det.

    Jag fick också höra av min chef som jag träffade häromdagen, för att diskutera detaljerna kring min jobbstart, att hon som ersatte mig när jag gick på föräldraledighet är med i en skrivgrupp, eller kanske hade hon startat den till och med? Minns inte riktigt. Men hur som helst hoppas jag såklart att jag kan vara med på ett hörn där också.

    Det finns bara ett litet problem med allt detta, och det är det faktum att jag inte skriver på engelska. Lösningen är givetvis enkel: att jag översätter texterna till engelska eller att jag helt enkelt börjar skriva på engelska. Det senare känner jag mig inte helt bekväm med. Nog för att jag behärskar det engelska språket någorlunda bra, men ändå. Jag skulle känna mig helt vilsen om jag började skriva skönlitterära texter på engelska. Å andra sidan kanske det kan vara en bra grej – något spännande kan uppstå i bytet av språk. Översätta texterna är dessvärre tidskrävande, men känns ändå som ett bättre alternativ just nu. Kanske kommer jag skriva på engelska i framtiden, när jag känner mig redo att utforska ett nytt språk. Oavsett vad jag bestämmer mig för så vill jag ingå i en skrivargrupp.

    Man kan ju förresten försöka skapa en skrivargrupp online också? Det går ju faktiskt alldeles utmärkt att diskutera skrivande, och ge och få respons på texter utan att ses (även om det såklart är trevligare att sitta i samma rum.) Har jag några skrivande läsare som är intresserade av detta så skriv en kommentar eller skicka ett mejl på mirjamekstrom@gmail.com.

    3
  • Vardag

    Vecka 33

    Om exakt tre veckor börjar jag jobba igen. Jag har lite kluvna känslor inför detta om jag ska vara ärlig.

    På minussidan:

    – Ångest inför att lämna Felix på förskolan. Han känns så liten fortfarande. Lockie fick ju vara hemma tills han var två så det är lite annorlunda nu. Men jag tror han kommer fixa det galant.

    – Även en viss oro över att inte ha lika mycket tid eller ork över till att skriva. Den här oron är visserligen rätt obefogad eftersom det ju inte är som att jag kommer jobba heltid. Skrivandet kommer fortfarande få plats, för så måste det vara.

    Och på plussidan:

    – Tror att det kan vara välbehövligt med en förändring. Få träffa kollegor igen, sitta och äta lunch i lugn och ro, hinna tänka färdigt en tanke.

    – Vara bland massa böcker! Inspireras, hitta nya böcker att läsa, bokprat med kunder och kollegor.

    Det känns dessutom lagom att börja med tre dagar i veckan, och ha sex timmars arbetsdag. Mitt mål är fortfarande att jobba hemifrån med skrivande, och det vill jag lägga fokus på under våren (ville verkligen skriva under hösten där, men nej – det är ju snart vår här!) Eftersom jag har ägnat mig nästan enbart åt det skönlitterära skrivandet det senaste året så har tiden eller orken inte funnits till att försöka komma igång som frilansskribent. Men det ska det bli ändring på.

    Nu är klockan snart tio och det är hög tid att gå och sova. Det här blogginlägget känns för övrigt så platt och trist att jag nu överväger att radera alltihop, men nej… strunt samma. Man kan inte vara på topp jämt.

    Hade inte ens en vettig bild att illustrera inlägget med så här kommer istället en helt orelaterad bild på mig och en duva (skrev först uggla – hjälp, jag behöver verkligen sova!) från när vi var i botaniska trädgården häromdagen.

    Och så denna lilla plutt som blir ett helt år på lördag och som snart ska börja förskola.2

  • Allmänt,  Nya Zeeland

    Den magiska naturen

    Idag åkte jag upp till Mount Cargill. Lite av en slump att det blev så. Egentligen skulle jag bara få barnen att somna, så jag körde en omväg hem. Bestämde mig för att kolla in ett område som ligger nära oss, men där jag aldrig varit förut. Och så såg jag en skylt mot Mount Cargill och tänkte: varför inte? Strax efter att vi flyttat till Dunedin gick vi upp till det här berget. Med en tvååring. Det tog cirka två timmar. Det var inte ett genomtänkt beslut. Men ändå värt det när vi kom upp. Nu körde jag ju hursomhelst. Så efter ungefär tio minuter möttes jag av denna vy.

    Jag fick nästan lite svindel när jag satt i bilen där uppe. Framförallt när jag skulle backa och vända för att köra ner igen. Fanns såklart gott om plats däruppe, men ändå.

    Tänkte på hur lätt det är att vänja sig vid att bo såhär, att man glömmer bort vilken ynnest det är att kunna åka en kvart hemifrån och njuta av det här. Naturen alltså. Bilderna gör ju inte utsikten rättvisa, men det var slående vackert.3

    Kommentarer inaktiverade för Den magiska naturen
  • Allmänt

    Min mentala årstidsförvirring

    Idag har det snöat i Dunedin. Det började i själva verket igår kväll, först med regn och hagel som sedan övergick i snö. Och när jag tittade ut genom fönstret imorse låg det ett tunt lager på marken. Eller ja, att ens kalla det ett lager är väl att ta i. Det låg några flingor på marken. Kul med snö, men lite väl futtigt ändå. Det kunde väl åtminstone snöa såpass mycket att ungarna kunde göra en snögubbe. Kom igen, liksom. En kvart senare hade det smält bort. Ändå är det sådana snöfall som gör att folk nästan stannar hemma från jobbet här.

    Nu är det alltså augusti, vilket innebär sista vintermånaden på Nya Zeeland. Jag har ännu svårt att förlika mig med tanken på att september innebär vår för min del. Missförstå mig rätt, jag ser ju helt klart fram emot våren och varmare dagar. Men det sitter så djupt inpräntat i mig att september är början på hösten. Inte så konstigt eftersom jag levt större delen av mitt liv på den nordiska halvklotet.

    Hösten innebär för många, inklusive mig själv, en känsla av nystart. Det har alltid varit den tid på året då jag liksom ställer om mentalt, går in i en ny fas. Den känslan har jag nu också, vilket skapar en viss förvirring hos mig, eftersom det snart är vår. I september börjar jag jobba igen efter ett års föräldraledighet, Felix kommer börja förskolan. Så ja, vi går in i en ny fas i livet. Och jag tänker att det borde ju vara höst!

    Att i princip alla som jag följer i sociala medier och de vars bloggar jag läser befinner sig i Norden och skriver om att hösten är på gång, adderar ju ytterligare till min mentala årstidsförvirring. Jag sugs in i känslan av höstmörker, murriga färger, löven som faller från träden.

    Jag undrar hur det kommer se ut i fortsättningen, så länge vi bor kvar här. Kommer min nystartskänsla infalla i mars/april när det börjar bli höst eller kommer våren innebära en nystart istället? Kanske både och? Hur lång tid kommer det ta att vänja sig?


    6
  • tankar

    Fredagspoesi

    Det är fredagkväll. Ute stormar det, här inne sitter jag och dricker ett glas rött och läser Verner Aspenströms poesi. Okej, kände genast att det där lät alltför pretentiöst så jag kan tillägga att jag inom kort förmodligen kommer sätta på Netflix. Men faktiskt, så tycker jag om att läsa poesi och det står jag för. Ändå är det inte något jag gör ofta, och framförallt inte några svenska poeter. Har ju inte en enda svensk diktsamling här. Men som tur är så finns ju det mesta i den digitala världen nuförtiden, så jag läser Werner Aspenström på Nextory. Känns lite märkligt. Jag tror hursomhelst inte jag läst något av honom tidigare. Tyckte genast om det, och tänkte därför dela med mig av ett stycke.

    Min dag är rik. Mitt bröst är ungt.

    Jag är ett föl som flåsar.

    Jag är en svärm av druckna bin

    som samlar honungspåsar.

    I hjärnan virvlar tankar runt

    som kulor i en pipa.

    Likt trollbarn kyttar ord omkring,

    jag hinner knappt dem gripa.

     

    Ville ni ha ännu ett smakprov? Okej då.

    Din värld är din och du kan forma henne.

    Om tröstlösheten griper dig, så vet:

    din unga vilja är ett gyllene spänne

    emellan dröm och verklighet.

    Ja, all dessa ting du skall förvalta

    och dessa hundra riken som finns till

    kan du förändra och gestalta

    som du vill.

    Fina rader. Note to self: läs mer poesi. Men nu ska jag titta på sista säsongen av Orange is the new black.

    4
  • Vardag

    Min natt på hotell

    Idag är det sista dagen i juli. Jag har inte bloggat på ungefär en vecka, och tänkte komma med någon förklaring, men jag lämnar det därhän. Orkar faktiskt inte skriva något mer om att jag är trött och inte sover och blabla, för jag börjar känna mig som ett broken record. (var tvungen att googla om det finns någon vettig översättning till broken record, men nej… eller ja, trasig skiva men så säger man väl knappast om tjatighet på svenska) Nåväl. Det här verkar bli, som ni kanske märker, ett blogginlägg där jag associerar fritt och sidospåren blir många. Sådär som det kan bli när man försöker komma igång igen, och efter att ha suttit och stirrat på skärmen en stund tänker: kom igen, skriv nåt bara, för sjutton.

    Förra veckan hade vi en dag med orimligt varmt väder. Vi åkte till stranden och jag gick barfota! Okej, det var lite kyligt. Men inte så kallt som man skulle förvänta sig när det är mitt i vintern. Idag har dock regnet öst ner hela dagen så ordningen är väl återställd.

    Jag kan även berätta att jag sov en natt på hotell i fredags. Vid tvåtiden på eftermiddagen sa jag adjö till min familj, strosade sedan runt på stan och kollade i secondhand-butiker. Hittade en stickad tröja och ett par t-shirtar. Olyckligtvis blev det en grå tröja, trots att jag gett mig själv köpförbud på gråa tröjor. Det bör finnas en gräns för hur många gråa tröjor man får ha i sin ägo. Det bör även finnas en gräns för hur många gånger man får skriva gråa tröjor i en text. Jag har överskridit gränsen i båda dessa fall. Men tröjan ifråga hade åtminstone vita prickar på sig så det var så jag rättfärdigade köpet. Plus att den var otroligt skön.

    Efter shoppandet satte jag mig på ett kafé en stund. Läste, drack en kaffe och åt en löjligt god choklad – och kolapaj. Glömde såklart fota den innan jag hade hunnit ta ett bett. Story of my life. Vad kan jag säga, jag gillar att äta mer än vad jag gillar att skapa snyggt content. Vanligtvis brukar jag hinna äta upp allt innan jag kommer på att ta en bild till bloggen, så nu kom jag i alla fall på det lite tidigare. Men ärligt talat – hur roliga är matbilder egentligen? De är bara roliga om man är sjukt duktig på att ta matbilder, vilket jag som synes inte är.

    Strosade så småningom från kaféet till hotellet för att checka in. Kom in på rummet och bara: jaha, vad gör jag nu då? Om jag ska vara helt ärlig så kändes det mest konstigt, och inte alls så njutningsfullt, som jag hade föreställt mig. Till en början i alla fall. Jag avskyr att säga det, men jag fick dåligt samvete. Trots att det var helt obefogat. Sedan skärpte jag till mig. Tänkte på en artikel som Peppe delade, angående kvinnor och bristen på tid. Om ni inte orkar läsa hela så läs åtminstone det här stycket:

    I feel such a sense of loss when I think of the great, unwritten poems that took a backseat to polished floors. And for a long time, I thought the expectation that others be tended to first and the floors be polished and that she was the one who was supposed to keep them that way was what kept those untold stories coiled inside her, compressed, as Maya Angelou writes, to the point of pain. But I wonder if it isn’t also that women feel they don’t deserve time to themselves, or enough of it that comes in unbroken stretches. I wonder if we also feel we don’t deserve to tell our untold stories, that they may not be as worth listening to.

    Ville egentligen skriva något mer om det där, om kvinnor och (bristen på) tid men jag orkar inte med någon vidare analys nu så jag går raskt vidare istället. Efter att jag vilat en stund på hotellrummet så gick jag ut i vinterkvällen för att köpa middag. Först promenerade jag till affären, där jag köpte lite snacks. Sedan gick jag till Mamacitas och köpte urgoda tacos. Dessa avnjöt jag på hotellrummet framför ett avsnitt av Big little lies. Sedan kollade jag på ett par avsnitt till innan jag somnade gott.

    Nästa morgon gick jag till ett kafé och åt frukost innan jag promenerade hemåt. Beställde våfflor, eller som det hette på menyn: Brown sugar Buttermilk waffles with vanilla bean mascarpone, citrus rhubarb & toasted hazelnuts. De var ljuvliga.

    Ännu en halvdålig matbild, varsågoda.

    Slutsats: det var underbart att få tid för mig själv, det var underbart att få sova ostört en hel natt. Snart tar jag in på hotell igen.

    7
  • tankar

    Just nu

    Jag försöker sluta amma på natten och hans gråt skär i mig. Tvivlar på om han är redo, tvivlar på om jag är redo. Men jag orkar inte många fler nätter med ständiga uppvak. Vid halvtretiden ger jag upp, tänker att vi tar det i etapper.

    Nästa dag lyssnar jag på Lalehs nya album. Dansar med ett barn på höften och ett runt mina fötter. Snurrar runt bebisen som skrattar sitt kiknande skratt. Jag låter allt som känns jobbigt dämpas för en stund och förförs av Lalehs magiska stämma. Få saker kan förankra mig i nuet på samma sätt som barn och musik. I kombination blir det oslagbart.

    Jag läser Andrea Lundbergs Glupahungern och tänker på dragningskraften i språket. Det nästan hypnotiska, hur jag sugs in i en värld av mörker och magi. Det påminner mig om Sara Stridsberg, det naturlyriska och det suggestiva berättandet.

    Jag läser också Clarice Lispector och fascineras över hennes sätt att spränga alla gränser med sitt språk. Det rör sig utforskande åt olika håll, skapar mönster. Som att titta i ett kalejdoskop.

    Och så skriver jag. Ofta på mobilen, liksom i förbifarten, för det tycks vara det som fungerar bäst just nu. Som att jag lurar mig själv. Jag bara antecknar lite, tänker jag, och där hittar jag plötsligt något som glimmar till, något som jag kan kopiera och klistra in i manuset. Bygga vidare på.

    Tvivlet börjar gnaga i mig igen. När jag trodde att jag var förbi det. Jag tänker: oddsen är verkligen så låga för att jag ska bli utgiven, så ska jag ens bry mig om att redigera och färdigställa manuset? Kommer jag orka otaliga refuseringar? Är det värt det? Förödande tankar att få precis i slutskedet av ett skrivprojekt. Jag SKA redigera och bli färdig med det, så klart. För skillnaden nu jämfört med tidigare är att jag kan ta dessa tankar för vad de är, nämligen en naturlig del av processen. De får skölja över mig och sedan försvinna.

    Imorgon hoppas jag få skrivtid. Todd är ledig i fyra dagar nu. På fredag ska jag bo på hotell en natt. Och sova hela natten lång.1

  • tankar

    Det här med barnvakt

    Vi har varit föräldrar i snart fyra år och under dessa år har vi haft en kväll ute tillsammans. Rätt galet när jag tänker på det. Eller okej, två om jag räknar med när Lockie var åtta månader. Men då gick vi till kvarterskrogen och jag fick gå tillbaka för att amma honom mitt i middagen för att få honom att somna om. Inte direkt lattjo lajban. Den andra gången var vi på bröllop och hade en helkväll ute. Åkte dock hem på kvällen/natten till Lockie och mormor som var barnvakt.

    Minns ett samtal vi hade med en kille på festen. Han begrep inte hur vi tänkte.

    Han: vart bor ni inatt då?

    Vi: nej men vi åker hem sen.

    Han: okej, så ni har alltså ordnat barnvakt och är ute tillsammans för första gången på evigheter. Och så ska ni åka hem ikväll?

    Vi (tittar lite förvirrat på varandra): eh ja, precis…

    Såhär i efterhand kan jag tycka att vi borde tagit in på hotell, haft en helt barnfri natt med sovmorgon och allt, för hur ofta händer det? Men så tänkte vi inte då, uppenbarligen.

    Det tycks vara vanligt i Nya Zeeland att folk anlitar en barnvakt för en kväll, oftast nån ung tjej som vill tjäna lite extra pengar. Kanske är det vanligare när barnen är lite äldre, jag vet inte. Men det känns så främmande för mig, att någon vi inte känner ska hänga i vårt hus en kväll och ta hand om barnen. Känns väldigt amerikanskt av någon anledning, förmodligen för att det ofta förekommer i amerikanska filmer och serier.

    Vår nya granne har en femtonårig dotter och igår var vi där och hälsade på. Hon lekte med både Lockie och Felix och det märktes att hon hade god hand med barn. Jag började fundera på om vi skulle ta och fråga henne någon gång. De har dessutom en hund som jag erbjöd mig att gå ut på promenader med eller ta hand om ifall de behöver hjälp. Tjänster och gentjänster liksom. Men det får nog vänta tills Felix blir lite äldre.

    Ikväll ska vi alla fall ut och äta middag med Todds familj. Dock inte utan barn, men det blir trevligt ändå.

    En kväll för många år sedan, när vi var nyförlovade och barnfria i Italien. 6