• vardagligt

    Första veckan i Sverige

    Dagarna går och nu har vi varit i Sverige i nästan en vecka. Har tänkte sätta mig och blogga flera dagar i rad nu, men vi har varit trötta allihop och har framförallt fokuserat på att bara ta det lugnt och vända rätt på dygnet. Nu, på dag sex, börjar det kännas som att vi är i fas.

    Hur gick den lilla flygresan då? Jo, den gick förhållandevis bra. Vilket alltid är lättare att säga såhär i efterhand då man inte är mitt uppe i det. När vi spenderade sex timmar på Singapore flygplats med en övertrött treåring som inte hade sovit på ungefär tjugo timmar och samtidigt var speedad av allt socker (glass, muffins, kakor som serveras på planet) då var ingen av oss vårt bästa jag. Bilresan hem från Arlanda var inte heller någon succé – barnen hade i det läget fått nog och det var gråt som avlöstes av Baby shark på hög volym och sedan mera gråt igen. Tänk vad de får stå ut med de små liven. Resa över halva jordklotet är inte vidare kul när man är liten.

    Nu bor vi hos min bror och hans familj. Kusinerna fann varandra snabbt och leker (oftast) väldigt bra, trots stunder av frustration och även lite språkförbistring. Lockie förstår ju allt som Isak säger på svenska, men svarar honom på engelska, vilket Isak inte förstår, och Lockie kan nog inte helt greppa varför Isak inte förstår honom när han pratar engelska. Oj, vilken rörig och svårförståelig mening det där blev. Men det är häftigt hur de kommunicerar så bra ändå, att språkskillnaden aldrig blir en barriär som de inte kan ta sig över. Det är fint att se dem tillsammans igen, så mycket som har hänt med dem på ett och ett halvt år.

    Vad har jag gjort mer under veckan? Varit på Mariebergsskogen och tittat på gulliga djur, ätit glas, grillat och njutit av kvällssolen, träffat kusiner som jag inte träffat på en massa år, sprungit en runda i skogen, spelat yatzy och rullat fem stycken sexor på första försöket (!). Allt sammantaget en mycket fin vecka. Det är underbart att vara hemma. Önskar att vi hade mer än fyra veckor, för jag börjar redan tänka att det kommer gå alldeles för fort.

    Något som jag däremot inte gjort under veckan är att ta bilder. Vet inte vad det är frågan om, men jag har liksom helt glömt bort. Därmed har jag tyvärr inte så många bilder att illustrera detta inlägg med. Det får bli skärpning på det området, från och med idag ska jag börja fota igen.

    3
  • vardagligt

    Mors dag och sista dagen innan avresan

    Idag är det mors dag på Nya Zeeland. Vilken tur jag har som får två stycken, för vi måste ju liksom uppmärksamma den svenska också. Fast om jag ska vara helt ärlig så brukar vi vara rätt så dåliga på att fira mors dag och liknande högtidsdagar. Idag gick vi alla fall ut och åt brunch inne i Christchurch tillsammans med Todds bror och hans tjej. Det var mysigt. Och gott!

    Resten av eftermiddagen har vi spenderat med att organisera det sista inför resan. Imorgon bitti, ungefär vid halv sju, åker vi till flygplatsen.

    Vi har ju redan levt i en resväska i en vecka nu så vi börjar vänja oss. Har även upptäckt att det är svårt att få tid till bloggen och skrivandet när vi är på resande fot. Svårt när man vill vara social och umgås, men samtidigt bara smita iväg och sätta sig och skriva så fort tillfälle ges.

    Märker att det här blir någon form av oj-jag-har-inte-bloggat-på-flera-dagar-måste-slänga-ihop-något-nu-inlägg. Jag är lite för trött för att fokusera och få ur mig något vettigt. Drömmer om en tid då jag inte blir väckt fem-sex gånger per natt av en liten bebis. Han är förresten inte så liten längre. Nio månader snart. Då kan han gott sova lite mer än vad han gör för tillfället. Fast jag skulle i och för sig inte heller sova så gott om jag hade små tänder som var på väg ut.

    Jag ska försöka få ihop 800 ord till på manuset ikväll så att jag har nått mitt mål för veckan, vilket är 3000 ord. Vanligtvis har jag som mål att skriva 5000 ord i veckan men jag tänkte att det vore rimligt att sänka målet lite när vi är bortresta. Och jag vet att det inte är någon katastrof om jag inte kommer upp i 3000 ord, men jag blir ändå orolig att det är på väg utför om jag inte håller mig inom dessa ramar. För jag är i det där läget nu när jag så lätt skulle kunna ge upp. Det går trögt, jag kommer inte in i något flow och jag känner hela tiden att texten inte håller. Men det kommer gå över. Alternativt så kommer det kännas såhär tills jag är färdig, men då får det väl vara så. Färdig ska jag bli oavsett.

    Nu ska jag äta paj och glass, ta en dusch och sedan förhoppningsvis få en okej natts sömn innan resan. Nästa gång jag skriver är vi i Sverige!2

  • vardagligt

    Om sex dagar är vi i Sverige

    Ja, nu är det fem dagar kvar tills vi åker från Nya Zeeland och sex dagar kvar tills vi landar i Sverige! Själva resan, med bägge stopp inkluderade, tar 31 timmar. Det är en lång resa till och med utan barn. Med två småttingar, varav den minsta är mitt uppe i att få tänder och den största är mitt uppe i att bete sig som en treårig tonåring som ska göra allt tvärtemot och dessutom vara lite sådär stöddig samtidigt, så känns det som en låååång, lååång resa. Nåväl, vi kommer ta oss igenom den, förhoppningsvis med allt hår kvar på huvudet (antingen skulle det vara jag eller bebisen som sliter av mitt hår – kanske båda samtidigt, det vore en syn!)

    Ska i alla fall förbereda med en rejäl snackslåda, the Queen of all snackboxes. Föreställer mig hur den kommer hålla treåringen sysselsatt och nöjd hur länge som helst. Sedan föreställer jag mig hur den kommer vändas upp och ner i någon form av vild protest och hur jag kryper omkring på flygplansgolvet och plockar upp små nötter, russin och cheerios med tårar i ögonen och värkande käkmuskler. Vilket scenario är mest sannolikt?

    Nej, jag ska väl kanske sluta spekulera i hur jobbigt det kommer bli och istället försöka vara sådär skönt avslappnad och ta det som det kommer. Kliva ut den här projektledarrollen som jag egentligen inte alls trivs i. Men med tanke på hur mycket Todd har jobbat de senaste dagarna så har jag varit så illa tvungen att fixa med allt det andra. Det är faktiskt inte ens så mycket att fixa med längre, ska bara förbereda något slags underhållnings-kit med pyssel och leksaker. En leksak åt gången och dra ut på det så länge som möjligt innan man introducerar nästa har jag förstått är en bra metod. Jag får uppdatera er och utvärdera sen, när vi befinner oss på andra sidan.

    Nu är vi i alla fall hos mina svärföräldrar i Oamaru, och jag får välbehövlig avlastning med barnen. Todd jobbar i Timaru den här veckan, vilket ligger cirka en timme norr om Oamaru. Så han får åka tidigt och kommer hem på kvällen. Idag är det soligt för första gången sen vi kom hit. Just nu sover båda barnen och jag sitter ute på trappen, dricker en kopp kaffe och läser en bok. Eller jag skriver det här just nu, men när jag är färdig ska jag fortsätta läsa. Alternativt gå och sova en stund, det skulle nog behövas mer.1

  • vardagligt

    En dag i Wellington

    I tisdags åkte jag till Wellington för att fixa tillfälligt pass på Svenska konsulatet. Första flygresan för lillen och det gick alldeles ypperligt. Han sov innan planet hade lyft. Bådar gott inför den något längre resan till Sverige.

    I Wellington var det blåsigt (som det brukar vara) och regnade till och från. Inte den bästa dagen att flanera runt och upptäcka staden på med andra ord. Vilket var svårt att göra ändå eftersom jag bar på både bebis och ryggsäck och efter ett par timmar var min kropp helt slut.

    Kikade i alla fall förbi det här mysiga bokcaféet som tydligen ägs av en halvsvensk person. Önskar att det fanns ett sånt ställe här i Dunedin. Faktiskt så tänkte jag flera gånger medan jag gick runt i stan att det vore trevligt att bo där, pga av alla mysiga caféer, trevliga restauranger och sköna uteställen. Sen kom jag på att fördelarna med att bo i en lite mindre stad är övervägande. Och hur ofta hänger vi på caféer eller går ut, om jag ska vara helt ärlig? Sällan.

    På vägen tillbaka från bokcaféet gick jag förbi Eva street och var tvungen att ta kort eftersom min mamma heter Eva. Dessutom hade de ett fint budskap på väggen.

    Något annat som jag hittade där var ett café/bageri med bara brownies. Kan ju inte bli annat än fantastiskt, tänkte jag, och grät lite inombords när jag såg att det var stängt.

    Stannade istället till på Sweet Release, som vi testade sist vi var i Wellington. Ett bageri med veganska bakverk. Jag köpte en Banoffee pie som jag avnjöt på hotellrummet senare.

    Promenerade tillbaka till konsulatet, fick mitt tillfälliga pass. Fick även med mig en liten trave med böcker. Hon som jobbade där informerade mig om att de hade en bokhylla full med svenska böcker och att jag fick ta med mig så många jag ville. Hade såklart gärna tagit med mig en hel låda, men lite svårt att få med sig på flyget. Så jag fick begränsa mig, och försöka hitta tunna bra böcker. Lyckades ganska bra med det tycker jag. Pixi-böcker till exempel. Lätta att bära med sig och perfekt till barnen.

    Checkade in på hotellet. Blev uppgraderad till ett rum med havsutsikt. Tackar, tackar. Sedan sov vi en stund innan jag gick ut för att köpa middag. Det var den resan. Tidigt nästa morgon åkte vi hem.3

  • vardagligt

    Stress och kaos

    De senaste dagarna har inte varit roliga. Stora och små jobbigheter som sammanfaller och tillsammans skapar en känsla av att allt kommer braka ihop snart. Aldrig förr har jag känt mig så oförberedd inför en semester och aldrig förr har jag känt att den är så välbehövlig.

    Större jobbigheter är till exempel att bilen inte gick igenom besiktningen och att vi behöver fixa en del grejer med den, helst innan vi åker, vilket vi inte har råd med eftersom vi har lagt alla pengar på resa och nya pass till hela familjen. Hade inte räknat med att det skulle bli så många kostnader. Passen i Nya Zeeland är ungefär tre gånger så dyra som i Sverige, plus att jag var tvungen att ordna med ett tillfälligt pass vilket kostade 1600kr, plus resan och boende i Wellington. Jaja, ni fattar… ska sluta tråka ut er med att rabbla upp kostnader. Men allt sammantaget har vi egentligen inte alls råd att åka på någon semester. Lite sent att komma på det nu bara, när allt redan är bokat.

    Men jag försöker ju anamma det här med positivt, lösningsorienterat tänkande så istället för att krypa ihop i fosterställning på golvet tänker jag nyktert: hur kan vi lösa det här på bästa sätt?

    Haha, nej nu far jag med osanning. Jag tänker inte alls så, men jag försöker tänka så och det är ett steg i rätt riktning. I själva verket är det först så att tusen tankar surrar i huvudet.

    Och sedan sätter jag mig och bloggar istället, prokrastinerar och orkar inte ta tag i det andra. Orkar inte tänka på att vi ska åka om tre dagar och vi har inte ens börjat förbereda något och huset ser ut som ett bombnedslag. Todd har dessutom så mycket att ordna med på jobbet innan semestern att han fick sitta kvar till midnatt igår. Sedan hjälper det inte med bebis och tandsprickning och urusel sömn de senaste dagarna. Sömnbrist kan ju få allt att kännas en miljon gånger värre, som alla småbarnsföräldrar nog kan relatera till. Det är då den där lilla petitessen, som att jag råkade köpa hem espressokaffe istället för bryggkaffe eller att både schampo och balsam har tagit slut, får mig att nästan kippa efter luft.

    Imorgon är i alla fall Todd ledig, då ska vi ta ett rejält ryck med att städa, förbereda och packa. Sedan: andas ut en stund.

    Allt detta gör ju också såklart att jag har noll tid eller fokus över till att sitta och skriva, vilket adderar ytterligare stress. Men det får vara som det är med det just nu. Jag tar igen det senare.

    Igår gjorde jag förresten en visionboard. Kortfattat: en visualisering av hur man vill att livet ska se ut. Det blev, inte helt oväntat, mycket fokus på kreativitet och skrivande. Hade gärna velat ha med något familjerelaterat men hittade inget som riktigt passade.

    Det var förvånansvärt roligt, även om jag tycker att det är lite cheesy med alla peppiga, motiverande citat. Men det kanske är precis vad jag behöver just nu. Jag har i alla fall satt upp den på väggen ovanför skrivbordet. Vem är jag ens?! Snart börjar jag väl köpa självhjälpsböcker och utöva mindfulness. Kul att jag måste ironisera och driva med mig själv också för att få det att framstå som mer okej på något sätt. Jag kan inte bara skriva: jag har gjort en vision board. Punkt slut.

    Nåväl, nu ska jag väl börja skriva den där att-göra-listan och försöka bringa ordning i kaoset.3

  • vardagligt

    Veckan som gått

    Jag tar kort på himlen utanför vårt fönster var och varannan kväll för den ser ofta alldeles magisk ut. Kolla bara! Okej, första bilden var väl kanske inte så märkvärdig. Men den andra. Ganska snygg himmel. Hur som helst, det jag skulle skriva var en sammanfattning av veckan som gått.

    Veckans känsla: 

    Börjar bli lite pirrig och nervös inför att vi ska åka ganska snart. Det är liksom sista veckan nu och allt som ska fixas måste fixas. Jag vet inte ens riktigt vad som vi behöver göra. Måste skriva en lista. Annars har jag ägnat mig åt mitt skrivande i vanlig ordning, samt gjort målövningar i Friday Lab. Att skapa mål för tre månader och fem år gick ganska lätt. Livsmål har jag inte börjat med än, för det känns så stort och diffust. Ja, det här blev en spretig redogörelse för mitt känsloläge, men det passar ju förvisso bra eftersom jag känner mig just så. Lite spretig.

    Veckans skrivande:

    Tyvärr har jag inte haft något bra flyt den här veckan, det har gått stapplande framåt. Men jag har fått ihop mina femtusen ord och det får jag väl vara nöjd med. Totalt tjugofemtusen ord nu alltså. Ungefär halvvägs, om det blir så att jag landar på femtiotusen. Jag har svårt att tänka mig att den kommer bli så mycket längre, men jag tycker det är svårt att föreställa sig exakt. Hur vet man ens när man är klar?

    Just nu har jag en känsla av att mycket av det jag skriver bara är utfyllnad. Det är inte roligt att avsluta ett skrivpass och inte känna sig helt nöjd, men jag får påminna mig själv om att alla ord bara ska ut nu, och det kommer ändå skrivas om x antal gånger.

    Veckans läsande:

    Har läst tre böcker samtidigt den här veckan.

    Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. Tycker mycket om den. Framför allt på grund av hennes fantastiska språk. Den är full av underfundiga, snirkliga formuleringar och rapp dialog. Har dock ungefär två tredjedelar kvar att läsa. Det är ingen tunn bok.

    Nordisk Fauna av Andrea Lundgren. Började läsa den här novellsamlingen i början av veckan och kunde inte sluta. Det är det första jag läser av Andrea Lundgren och nu ser jag fram emot att läsa hennes andra böcker. Framförallt Glupahunger som ska vara väldigt bra. Ska försöka få till en recension av Nordisk Fauna nästa vecka.

    Facit – Konsten att skriva krönikor av Patrik Lundberg. En inspirerande och konkret handbok om att skriva krönikor. Något som jag gärna vill komma igång med snart. Den är grundläggande och tar upp sådant som stilistik, dramaturgi och retorik – mycket som jag lärde mig när jag läste Kulturjournalistik. Men det var många år sen och det kändes nödvändigt att friska upp kunskaperna. Ett plus att det finns praktiska övningar i den också.

    Måste även säga att jag är så glad att Karin Smirnoffs senaste roman har kommit, Vi for upp med mor. Åh, vad jag ser fram emot att läsa den.

    Veckans bästa: Kanske idag när jag gick till en ny secondhand-butik som en bekant tipsade om. Hittade två fina klänningar och ett par nya sneakers. De var alltså sprillans nya, såg inte ut att ha varit använda ens. För sex dollar. Vad blir det i kronor? Trettiosju. Ganska nöjd med det. En av klänningarna var dessutom en designerklänning. Älskar att hitta loppisfynd.

    Veckans sämsta: Att jag känner mig ungefär som en åttioåring i kroppen. Min handled gör ont, och min rygg! Nu har dessutom ena foten börjat göra ont. Vad är det frågan om med dessa krämpor? Och inte har jag yogat en enda gång den här veckan. Jag skyller allt på skrivandet. Det tar över mitt liv och lämnar inget utrymme för annat.6

  • vardagligt

    Saker jag vill göra när vi kommer till Sverige

    Nu är det två och en halv vecka kvar tills vi åker till Sverige. Kan inte begripa hur fort det här året går. Ja, jag vet, en sån klyscha att påpeka hur fort tiden går. Men det är ju helt galet! Nästa söndag åker vi upp till Oamaru och bor hos mina svärföräldrar en vecka, därefter bär det av upp till Christchurch och så har vi en helg där innan vi flyger till Sverige.

    Ska erkännas att jag är lite nervös inför den trettiotvå timmar långa resan med två barn. Men försöker att inte tänka för mycket på det. Tänker istället  på allt jag vill göra när vi kommer till Sverige och tänkte därför författa en liten lista. Bortsett från det uppenbara, att umgås med familj och vänner, så vill jag (utan inbördes ordning):

    • Ha en picknick i Slottskogen i Göteborg en solig eftermiddag.
    • Äta lösgodis. Inte för att jag brukade äta mängder med lösgodis, men när det inte finns att få tag på här, så känns det plötsligt som ett måste.
    • Ha en utekväll i Göteborg. Gå till Andra Långgatan och vältra mig i nostalgi.
    • Äta mammas hemgjorda sesampasta, allrahelst på nybakat bröd. Med en bit lagrad prästost ovanpå. Och så en kopp kaffe till, Arvid Nordqvist eller Gevalia. Mmm.
    • Promenera längs med Klarälven.
    • Ta ett kvällsdopp i Vänern.
    • Gå in på Pocket shop och kanske köpa en bok eller två.
    • Sätta mig på ett kafé någonstans, läsa och skriva en stund. Eller bara lyssna på folk som pratar svenska omkring mig.
    • Gå ut och springa någon runda som jag brukade springa när vi bodde i Göteborg.
    • Åka ut till mammas stuga. Dricka kaffe i solen och lyssna på inget annat än skogens läten.
    • Leka med mina syskonbarn (varav två som jag inte ens har träffat än!)
    • Äta jordgubbar och glass.
    • Ha grillkvällar och sitta uppe sent medan det fortfarande är ljust ute.
    • Gå till mina favoritbutiker och förmodligen inte köpa något alls eftersom vi har spenderat alla pengar på resan och på nya pass till hela familjen. Nåväl. En fördel med att vara pank: man blir per automatik mer klimatsmart. Ska kanske inte prata om att vara klimatsmart när vi ska resa över halva jordklotet? Ska kanske vara tyst nu. Går vidare…
    • Gå och handla mat och köpa allt sånt som inte går att få tag på här, till exempel knäckebröd och brunost.

    Och säkert en massa annat, men det var allt jag kunde komma på just nu. Åh, vad jag längtar!3

  • livet

    Du och jag mot världen

    Idag är det 25 april och min älskade vän fyller år. Matilda. Syrran. Mirjam och Matilda. Jag tänker att jag skulle kunna skriva en hel bok om allt som vi har upplevt tillsammans. Den där sommaren då vi hängde nästan dagligen, det måste har varit 2003 för vi skulle börja trean på gymnasiet. Jag var sjutton år och du hade fyllt arton, så jag lånade ditt leg för att komma in på Arena i Karlstad. Du brukade gå in först, sen gick du ut för att ta en cigg och då gav du leget till mig. Vi var så lika, folk trodde vi var syskon. Och det var vi ju också. Är vi ju.

    ”Jag ska ta reda på det där”, brukade du säga. ”Om man kan adoptera en syster. För i så fall ska jag adoptera dig.”

    Vi gick ut nästan varje helg den sommaren, stannade ibland mitt emot Pråmen på vägen hem och tog ett dopp i Klarälven. Promenerade sedan hemåt med drypande hår och blöta fläckar på kläderna. Samlade ihop våra sista kronor för att kunna köpa en påse med Estrella Sourcream & onion på Statoil innan vi gick hem till dig eller mig.

    Jag backar bandet. Vi var tolv år och arrangerade kanintävlingar på 4H, gick runt och letade efter sponsorer tillsammans. Det var Fruit of the Loom-tröjor och hemliga klubbar, varma hästmular och fnitter i en sadelkammare. Du hade födelsedagskalas och dina grannar hade fest. Vi vågade oss dit och några tonårskillar frågade om vi ville ha öl. Ja, visst, sa någon av oss som ville verka tuff. Sedan gick vi runt hörnet och hällde ut ölen för i själva verket ville vi inte alls ha den. Vi var tolv år och bara några år senare skulle livet se helt annorlunda ut. Men det visste vi inte då.

    Det var sommaren 2001. Vi hade precis gått ut ettan på gymnasiet och vi skulle åka till Spanien, en bussresa till Lloret de Mar. Jag glömmer aldrig hur vi satt på bussen och sjöng En gammal amazon till alla medresenärers förtret. Vi hade en filt eller en handduk över oss och därunder satt vi och guppade och sjöng och kunde inte sluta skratta. Det var du och jag mot världen, syrran.

    Det var sommaren 2010. Tio år sedan vi satt på den där bussen. Jag hade precis kommit tillbaka till Sverige efter att ha bott i Australien i nästan två år. Du hade flyttat upp till Sundsvall och jag hade ingenstans att bo. Kom hit och bo med oss då, sa du. Och så packade jag min väska, satte mig på ett tåg och åkte upp till dig. Jag fann en fristad där och jag tänkte på kontrasten mellan att bo i en stad med cirka fyra miljoner invånare och att bo på landet i Sundsvall. Rensa ogräs, sopa stallgången, hämta hö till hästarna. Rida ut tillsammans och gallopera på en skogsväg någonstans. Sitta i sadelkammaren till sent på kvällen, dricka rödvin och smörja sadlar och träns. Lukten av läder och stall. Lugnet ifrån hästarna.

    Jag flyttade ner till Göteborg efter några månader. Nästa gång jag kom upp och hälsade på så höll du en tre månaders bebis i famnen. Jag minns att vi stod i ert sovrum och betraktade honom när han somnat och jag tänkte att du är mamma nu. Så obegripligt stort. Två år senare var det min tur, men det visste jag inte då.

    Vi bodde cirka sjuttio mil ifrån varandra, du i Sundsvall och jag i Göteborg, och vi sågs alltmer sporadiskt. Om vi bara visste hur långt ifrån varandra vi skulle bo några år senare. 1750 mil för att vara exakt.

    På min födelsedag ett år så skickade du ett kort med stjärnor på och texten Good friends are lika stars, you can’t always see them but you know they are always there. Du är min stjärna, syrran. Och nu har vi inte setts på snart två år, men om några veckor får vi ses igen. Då får du träffa mitt yngsta barn för första gången. Kanske går du och jag ut en kväll, kanske tar vi oss ett dopp i Klarälven för gamla tiders skull.

    5
  • tankar

    Att sluta cementera gamla uppfattningar om sig själv

    Det här med prioriteringar och tid, det är ett evigt gissel alltså. Jag har varit så uppslukad av skrivandet den senaste tiden, vilket är en bra sak så klart. Men samtidigt känner jag att jag glömmer bort andra grejer. Jag har svårt att lägga fokus på mer än en sak samtidigt, och dessutom har jag varit så disträ på sistone. Glömde bort en väns födelsedag häromdagen, höll nästan på att glömma bort min brors födelsedag, glömmer bort att svara på meddelanden. Går runt och tänker på alla de där andra små grejerna som jag behöver ta itu med, men sen sätter jag mig hellre och läser eller skriver.

    Jag försöker hinna med att lägga tid på bloggen också, för jag vill verkligen göra det. Men sedan tänker jag att jag måste vara snäll mot mig själv och tänka realistiskt i fråga om hur mycket jag ska hinna med. Jag får också för mig att jag inte har så mycket att skriva om här, eftersom jag inte har pysslat med så mycket annat än manuset de senaste veckorna. Men det stämmer så klart inte. Jag behöver bara gå in och kolla på mina sjuttioelva utkast för att förstå att så inte är fallet. Snart ska jag skriva alla de där inläggen som ligger och väntar på att bli skrivna.

    På tal om något helt annat så lyssnade jag idag på podden Det kommer att bli bra, ett avsnitt där de pratade om ens självbild och hur man ofta har etiketter på sig som kanske är föråldrade. Ett av alla mina utkast på bloggen handlar om just detta, och det är något som jag har tänkt en del på på sistone. Det här att man går och dras med gamla idéer och sådant man tror är sanningar om hur man är som person. Sällan stannar man upp och utvärderar dessa etiketter, reflekterar över huruvida de faktiskt är relevanta eller inte. Det kan ju vara så att det är någon grej som stämmer fortfarande, men som man vill förändra? Eller kanske stämmer det inte alls, i andras ögon?

    Jag har till exempel alltid tänkt att jag inte är nog strukturerad och målmedveten för att skriva en roman, eller för att bli författare. Och jag antar att det har varit ett enkelt sätt att så att säga slippa undan på. Istället för att våga satsa, och därmed riskera att misslyckas, så har jag sagt att jag gärna skulle vilja skriva en roman, men tyvärr har jag inte tillräckligt med självdisciplin och sedan har jag ryckt på axlarna och gått vidare. Men det är klart att jag kan vara strukturerad om jag ger mig fan på det. Jag kan vara målmedveten och disciplinerad också. Tänka sig.

    Det är så mycket som hänger kvar, utan att man ens tänker på vart det kommer ifrån. Kanske är det något som man fick höra för tio år sen och som av någon anledning har blivit en del av ens självbild.

    Så istället för att fortsätta cementera gamla uppfattningar om mig själv så tänker jag från och med nu se till att reflektera över dem, utvärdera och se vilka etiketter som jag kan kasta bort och byta ut mot nya. Och om jag känner att dessa nya etiketter inte passar till en början, så tänker jag såhär: fake it till you make it. Det tror jag är en bra devis att leva efter.

    6
  • vardagligt

    Brist på bilder och så lite mer om skrivandet

    Plötsligt har nästan hela helgen gått och jag inser att jag har tagit ungefär en bild och jag inser att jag inte är en så värst bra bloggare för jag glömmer hela tiden att dokumentera. Till exempel så äter jag oftast upp häften av maten på tallriken och DÅ kommer jag på att den kanske hade varit fin att fota, innan den ser ut som en enda röra. Nåväl, ibland är det väldigt skönt att glömma bort att fota.

    Jag dricker kaffe som har kallnat, det smakar surt men jag dricker det ändå. En sovande bebis i famnen, emellanåt en arm eller ett ben som rycker till. Ljud utifrån köket: de andra två i familjen som gör bananpannkakor, en köksstol som släpas över parkettgolvet när treåringen ska hjälpa till, uppsluppna små glädjeutrop varvas med frustration. Om en stund ska jag smyga in i det andra rummet och sätta mig och skriva en stund innan vi får besök. Snart är jag uppe i tjugotusen ord. Det låter så mycket. Det är nästan lika mycket som jag skrev på ett helt år när jag läste Kreativt skrivande 3 och jobbade med manuset. Fast då skrev jag även klart min C-uppsats i Litteraturvetenskap så jag hade att stå i.

    Men jag har ett helt annat flyt nu, jämfört med då. Framförallt så synar jag inte texten med kritisk blick hela tiden och det är nog den avgörande skillnaden. Jag kan konstatera efter att jag skrivit något, att det där blev kanske inte helt hundra, men jag får ändra på det sen. Och så fortsätter jag skriva. En annan skillnad är att jag jobbar med tydliga mål, något som jag i princip aldrig gjort tidigare i mitt skrivande. Jag har liksom haft någon skev idé om att konstnärligt skapande och kreativitet inte hör ihop med att jobba målmedvetet, att det på något vis skulle förta kärnan, eller ärligheten eller vad man nu ska kalla det. Att det skulle bli något framtvingat istället. Så är det ju absolut inte, har jag insett nu. Snarare är det en förutsättning för mitt skrivande att jag håller igång en rutin och att ha mål fungerar som en drivande faktor.

    Nu var det ju egentligen inte tänkt att jag skulle rabbla på en massa om skrivandet, men det upptar så stor del av mina tankar just nu och då blir det lätt så.

    I övrigt så har påskhelgen varit fin. I fredags bestämde vi spontant att vi skulle åka upp till mina svärföräldrar i Oamaru, så vi spenderade natten där. Sedan hade jag en grå och ganska så trist lördag hemma med barnen när Todd jobbade. Men av någon märklig anledning så sov de båda för kvällen redan klockan sex så vi fick äta middag på tumanhand, vilket inte sker ofta nuförtiden. Fast ja, vi blev ju avbrutna mitt i av att Felix vaknade. Men ändå. Idag får vi besök av Todds bror och hans flickvän, som ska sova här inatt. Innan dess borde vi försöka hinna städa upp lite. Men först ska jag skriva. Gäller ju att prioritera rätt.

    Hoppas ni som läser har en härlig och avslappnande påsk.1