• tankar

    Att sluta cementera gamla uppfattningar om sig själv

    Det här med prioriteringar och tid, det är ett evigt gissel alltså. Jag har varit så uppslukad av skrivandet den senaste tiden, vilket är en bra sak så klart. Men samtidigt känner jag att jag glömmer bort andra grejer. Jag har svårt att lägga fokus på mer än en sak samtidigt, och dessutom har jag varit så disträ på sistone. Glömde bort en väns födelsedag häromdagen, höll nästan på att glömma bort min brors födelsedag, glömmer bort att svara på meddelanden. Går runt och tänker på alla de där andra små grejerna som jag behöver ta itu med, men sen sätter jag mig hellre och läser eller skriver.

    Jag försöker hinna med att lägga tid på bloggen också, för jag vill verkligen göra det. Men sedan tänker jag att jag måste vara snäll mot mig själv och tänka realistiskt i fråga om hur mycket jag ska hinna med. Jag får också för mig att jag inte har så mycket att skriva om här, eftersom jag inte har pysslat med så mycket annat än manuset de senaste veckorna. Men det stämmer så klart inte. Jag behöver bara gå in och kolla på mina sjuttioelva utkast för att förstå att så inte är fallet. Snart ska jag skriva alla de där inläggen som ligger och väntar på att bli skrivna.

    På tal om något helt annat så lyssnade jag idag på podden Det kommer att bli bra, ett avsnitt där de pratade om ens självbild och hur man ofta har etiketter på sig som kanske är föråldrade. Ett av alla mina utkast på bloggen handlar om just detta, och det är något som jag har tänkt en del på på sistone. Det här att man går och dras med gamla idéer och sådant man tror är sanningar om hur man är som person. Sällan stannar man upp och utvärderar dessa etiketter, reflekterar över huruvida de faktiskt är relevanta eller inte. Det kan ju vara så att det är någon grej som stämmer fortfarande, men som man vill förändra? Eller kanske stämmer det inte alls, i andras ögon?

    Jag har till exempel alltid tänkt att jag inte är nog strukturerad och målmedveten för att skriva en roman, eller för att bli författare. Och jag antar att det har varit ett enkelt sätt att så att säga slippa undan på. Istället för att våga satsa, och därmed riskera att misslyckas, så har jag sagt att jag gärna skulle vilja skriva en roman, men tyvärr har jag inte tillräckligt med självdisciplin och sedan har jag ryckt på axlarna och gått vidare. Men det är klart att jag kan vara strukturerad om jag ger mig fan på det. Jag kan vara målmedveten och disciplinerad också. Tänka sig.

    Det är så mycket som hänger kvar, utan att man ens tänker på vart det kommer ifrån. Kanske är det något som man fick höra för tio år sen och som av någon anledning har blivit en del av ens självbild.

    Så istället för att fortsätta cementera gamla uppfattningar om mig själv så tänker jag från och med nu se till att reflektera över dem, utvärdera och se vilka etiketter som jag kan kasta bort och byta ut mot nya. Och om jag känner att dessa nya etiketter inte passar till en början, så tänker jag såhär: fake it till you make it. Det tror jag är en bra devis att leva efter.

    3
  • vardagligt

    Brist på bilder och så lite mer om skrivandet

    Plötsligt har nästan hela helgen gått och jag inser att jag har tagit ungefär en bild och jag inser att jag inte är en så värst bra bloggare för jag glömmer hela tiden att dokumentera. Till exempel så äter jag oftast upp häften av maten på tallriken och DÅ kommer jag på att den kanske hade varit fin att fota, innan den ser ut som en enda röra. Nåväl, ibland är det väldigt skönt att glömma bort att fota.

    Jag dricker kaffe som har kallnat, det smakar surt men jag dricker det ändå. En sovande bebis i famnen, emellanåt en arm eller ett ben som rycker till. Ljud utifrån köket: de andra två i familjen som gör bananpannkakor, en köksstol som släpas över parkettgolvet när treåringen ska hjälpa till, uppsluppna små glädjeutrop varvas med frustration. Om en stund ska jag smyga in i det andra rummet och sätta mig och skriva en stund innan vi får besök. Snart är jag uppe i tjugotusen ord. Det låter så mycket. Det är nästan lika mycket som jag skrev på ett helt år när jag läste Kreativt skrivande 3 och jobbade med manuset. Fast då skrev jag även klart min C-uppsats i Litteraturvetenskap så jag hade att stå i.

    Men jag har ett helt annat flyt nu, jämfört med då. Framförallt så synar jag inte texten med kritisk blick hela tiden och det är nog den avgörande skillnaden. Jag kan konstatera efter att jag skrivit något, att det där blev kanske inte helt hundra, men jag får ändra på det sen. Och så fortsätter jag skriva. En annan skillnad är att jag jobbar med tydliga mål, något som jag i princip aldrig gjort tidigare i mitt skrivande. Jag har liksom haft någon skev idé om att konstnärligt skapande och kreativitet inte hör ihop med att jobba målmedvetet, att det på något vis skulle förta kärnan, eller ärligheten eller vad man nu ska kalla det. Att det skulle bli något framtvingat istället. Så är det ju absolut inte, har jag insett nu. Snarare är det en förutsättning för mitt skrivande att jag håller igång en rutin och att ha mål fungerar som en drivande faktor.

    Nu var det ju egentligen inte tänkt att jag skulle rabbla på en massa om skrivandet, men det upptar så stor del av mina tankar just nu och då blir det lätt så.

    I övrigt så har påskhelgen varit fin. I fredags bestämde vi spontant att vi skulle åka upp till mina svärföräldrar i Oamaru, så vi spenderade natten där. Sedan hade jag en grå och ganska så trist lördag hemma med barnen när Todd jobbade. Men av någon märklig anledning så sov de båda för kvällen redan klockan sex så vi fick äta middag på tumanhand, vilket inte sker ofta nuförtiden. Fast ja, vi blev ju avbrutna mitt i av att Felix vaknade. Men ändå. Idag får vi besök av Todds bror och hans flickvän, som ska sova här inatt. Innan dess borde vi försöka hinna städa upp lite. Men först ska jag skriva. Gäller ju att prioritera rätt.

    Hoppas ni som läser har en härlig och avslappnande påsk.1

  • tankar

    Min plats på jorden

    Jag promenerar hem efter att jag lämnat mitt ena barn på förskolan, går genom botaniska trädgården, lyssnar på fåglarna och undrar vilkas sång det är som jag hör. Är det Tuis eller Bellbirds eller kanske några helt andra? Jag har inte lärt mig att identifiera fåglarna här, det jag vet är att de sjunger vackert. Jag tänker på det Kerstin Ekman säger om att finna sin plats på jorden och jag undrar om det här är min. Eller om det kan bli det, en dag. Kanske måste man inte ha en plats på jorden, kanske handlar livet mer om vilka man omger sig med än om var man befinner sig.

    Och jag tänker på skrivandet och rörelsen, hur dessa hänger ihop. Att skrivandet sker när jag går omkring här, minst lika mycket som när jag sitter framför datorn. Något som börjar ta form, tankar som breder ut sig och tar plats. En snäll påminnelse till mig själv att jag behöver göra det här oftare. Hitta det som finns att hämta i naturen, gå omvägar, gå vilse. Bryta upp från invanda mönster. Jag sätter mig intill ett högt träd fastän det är fuktigt på marken. Bebisen börjar vakna till och jag vaggar fram och tillbaka tills han lutar huvudet mot mig och somnar om igen. I selen på min mage.

    Solen i ögonen, flugor som surrar omkring mig och gräshoppor som gnider vingarna. Allting förefaller helt plötsligt så enkelt, just i den här stunden, och jag tänker att allt jag behövde göra var ju att gå ut och sätta mig på marken intill ett träd och bara vara. Så banalt det låter nu när jag skriver det. Det går nog inte att fånga vissa känslor i ord utan att de framstår just så, som något banalt. Jag hör fotsteg omkring mig, fötter som skrapar mot gruset och samtal som kommer närmre för att sedan glida förbi och försvinna bort igen. Ett äldre par passerar, mannen ler och våra blickar möts när han säger hej. Och här sitter jag under trädet. Här är min lilla plats på jorden, just nu.2

  • Tips

    Tre tips en tisdag i april

    Hej! Vilken alliteration jag fick till i rubriken förresten. Synd att inte april börjar på bokstaven T, då hade det varit fulländat. Hur som helst, det var tipsen jag skulle komma till. Tre bra grejer som jag läst och lyssnat på på sistone:

    Söndagsintervjun i P1 med Kerstin Ekman Jag älskar att lyssna på Kerstin Ekman. Hon delar alltid med sig av sina kloka tankar på ett direkt och rättframt sätt. Här pratar hon om hemhörighet, uppbrott och vemod, om att finna sin plats på jorden. Och en del om skrivande såklart.

    Agnes Lidbecks text i DN om samtidslitteraturen vs dåtidslitteraturen. Har den gått från att ha ett mer allmängiltigt samhällsperspektiv till att bli jagcentrerad? Eller handlar det i själva verket om hur vi läser? Inte direkt en ny frågeställning, men Agnes Lidbecks tankar och resonemang är intressanta. Älskar avslutningen: ”Min önskelista som samtidsförfattare vore, å andra sidan: lägg mig åt sidan, och plocka upp min bok. Läs mig som att DU, läsaren, i relation till texten, är mer intressant än JAG, författaren, i relation till texten. Läs mig som om jag vore död och begraven.”

    Slutligen får det bli ett boktips, nämligen Det var ur munnarna orden kom av Mirja Unge. Den här boken har ju några år på nacken och kanske tillhör jag, som tills alldeles nyligen inte hade läst den, en minoritet. Men jag tipsar ändå. För ni vet när man upptäcker ett nytt författarskap och känner sig helt överväldigad för att det är så jäkla bra och vill berätta det för alla? Så känner jag inför Mirja Unge. Jag vill läsa allt av henne.

    Den här handlar om Minna, som bor med sin familj i norra Sverige. Läsaren får följa skeendena ur hennes perspektiv, och det är en magisk och mörk värld som målas upp. ”Och det hördes röster, regnröster skrek och de hesa lätena brast mot rutorna och Minna fick huvudet och öronen in under håret och lukten där av ljummet Majahår. Det skrällde till i sovrummet, det svor till men Minna var i hårskogen hon var i doften av regnvatten och sömn.” Älskar det sätt på vilket Mirja Unge leker med språket och hur starkt hon skildrar ett barns värld och dess utsatthet.

    *

    Det var det. Nu är det snart dags att fixa lite middag (tomatsoppa) och sedan lägga den minsta lilla marodören som i skrivande stund hänger vid mina fötter och lever om. När han sover ska jag sätta mig och skriva ett tag och sedan gå och lägga mig tidigt eftersom jag ska upp orimligt tidigt imorgon. Det är nämligen dags för föreläsning i Friday Lab (kursen som jag går) och sedan klockorna ställdes om både här och i Sverige blir 19.00 svensk tid 05.00 här. Inte optimalt, men ärligt talat så brukar jag inte få sova så värst mycket längre ändå.

    Avslutar med en bild på hur fint det ser ut utanför vårt köksfönster just nu.0

  • vardagligt

    Morning pages

    Jag har börjat skriva Morning pages, vilket kort sagt innebär att man skriver tre sidor handskriven text direkt när man vaknar, innan man gör någonting annat. Jag såg att någon skrev om det i Facebookgruppen Skrivgäris, och tänkte att det där måste jag undersöka lite närmre. Metoden (om man nu kan kalla det en metod, det är ju i princip bara att skriva, men ändå) kommer från Julia Cameron och hon skriver om det i sin bok The artist’s way. Tanken är att det ska rensa hjärnan, att det ska fungera nästan som meditation bara att man skriver istället.

    Det är alltså flödesskrivning; man skriver det man tänker på utan att stanna upp förrän man har fyllt tre sidor. Det kan vara tre sidor med komplett nonsens, eftersom både innehåll och språk är oviktigt. Dessa sidor ska inte ska läsas av någon, egentligen inte av en själv heller (fast där har jag fuskat) och det allra viktigaste är att inte censurera sig själv. Julia Cameron beskriver det väldigt vackert som cloud thoughts, de där tankarna som glider genom ens medvetande. Molntankar. Det är dessa som man ska skriva ner. Det är som att ta en liten dammsugare, säger hon, och städa upp i ens medvetande. För att få mer klarhet, bli mer kreativ.

    Jag har bara testat det i ungefär en vecka än så länge så jag kan väl inte komma med någon utförlig rapport. Det jag kan säga är att jag, som jag nämnde i det förra inlägget, har varit i ett kreativt flow den senaste veckan. Kanske finns det ett samband?

    På tal om kreativitet så vill jag tipsa om ett bra podcast-avsnitt där de pratar om just detta, nämligen det här avsnittet av Superältarna. En podcast som jag helt hade missat, där Jenny Jägerfeld och Johanna Thydell tar upp en massa spännande ämnen som de vrider och vänder på.

    En annan sak som jag har upptäck är att Netflix, föga förvånande, utgör den värsta käppen i hjulet när det gäller mitt skrivande. Så länge vi inte hade påbörjat någon ny serie så satte jag mig och skrev på kvällen. Men så började vi kolla på Störst av allt, och plötsligt minskade motivationen att skriva avsevärt. Den är ju så spännande. Jag har dessutom inte läst boken, så jag har ingen aning om hur det ska sluta.

    Nu har dessutom sista säsongen av Game of Thrones kommit och vi ska alldeles strax se första avsnittet. Åh, alla dessa distraktioner.0

  • vardagligt

    Helg, flow och prioriteringar

    Oj, det är helg redan. Vart tog den här veckan vägen, frågar jag mig som vanligt. Varje gång jag har tänkt att jag ska skriva ett blogginlägg de senaste dagarna så har jag valt att skriva på mitt manus istället. Och det är väl egentligen bra, tänker jag. Ibland måste man prioritera bort vissa saker för att hinna med annat, och just nu har jag så bra flyt i skrivandet att jag liksom vill passa på att skriva varje ledig stund, innan den här lättheten försvinner. Eller vem vet, kanske håller det i sig tills jag har skrivit färdigt hela manuset? Tveksamt. Tiotusen ord har jag i alla fall skrivit den här veckan och det är fortfarande lördag och söndag kvar. Känner mig som värsta Stephen King ju. Eller bara som någon med hybris. Men det känns bra, helt enkelt.

    Det jag också skulle säga var att i en perfekt värld så hade jag hunnit med både bloggande och manusskrivande, men just nu ser det inte ut så. Jag menar inte att jag ska sluta blogga, bara att det kanske blir lite färre inlägg ett tag framöver. Och att det kanske blir till större del ogenomtänkta vardagsinlägg, som det här.

    Igår åkte jag in till jobbet en sväng. De har sagostund och pyssel på fredagar, så jag tänkte slå ihjäl lite tid genom att vara med på det. Sagorna och pysslet är för barnen alltså, inte för mig, om det inte framkom tydligt nog. Passade även på att titta på böcker, såklart. Blev sugen på de där två: Handmaid’s tale the graphic novel. Så snygga bilder i den! Och Siri Hustvedts senaste som jag visserligen inte har hört eller läst något alls om, men det är Siri Hustvedt. Det räcker för att jag ska vilja läsa den och ha den i min ägo. Fint omslag dessutom.

    Sedan gick vi till muséet en sväng. Fina höstfärger utanför fönstret.

    Efter vårt museibesök fick vi springa till bilen i ösregn, utan paraply eller jackor. Märkligt väder här nu, sol och regn om vartannat. Åkte en omväg hem så att barnen skulle somna i bilen, vilket de gjorde ganska snabbt. Var tvungen att stanna och ta ett par bilder, bland annat på den här gulliga kossan.

    Och så blev det soligt igen. Här är gatan bakom vårt hus. Vi har förresten precis fått veta att vi får hyra det här huset ett år till. Väldigt skönt att få det beskedet, dels för att vi trivs väldigt bra både i huset och området, men också för att vi annars hade behövt flytta två veckor efter att vi kommit tillbaka från Sverige. Det hade inte känts rimligt. Tråkigt att man bara får skriva kontrakt ett år i taget här, men så ser det ut. Om några år kanske vi har råd att köpa.

    Nu ska jag ta en kopp kaffe till och sätta mig och skriva en stund.1

  • Litteratur

    Tre bra böcker jag läst på sistone

    Det var länge sedan jag skrev en recension här på bloggen. Känner inte riktigt att jag har haft tid, eller jag har inte prioriterat det helt enkelt. Men jag har läst flera bra böcker som jag gärna vill tipsa om. Så jag kör på några korta boktips istället, inte riktigt lika tidskrävande som att skriva en recension.

    Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Kommer ihåg att jag kollade på den här boken på jobbet (i bokhandeln) för länge sedan, förmodligen innan den kom ut på svenska. Den har ju blivit oerhört hyllad världen över, men det var inte förrän den blev omtalad i Sverige som jag bestämde mig för att läsa den. Det är jag väldigt glad att jag gjorde. Allt jag fått lära mig är en självbiografi om hur det är att växa upp avskärmad från samhället. Familjen är mormoner och föräldrarna (framför allt pappan) tror inte på skolsystemet, han är övertygad om att regeringen är fienden och han uppehåller sig ständigt med att förbereda sig för domedagen som han vet kommer inträffa när som helst.

    Tara är sjutton år när hon går i skolan för första gången, och därefter lyckas hon genom stipendier ta sig vidare till både Harvard och Oxford. Men det är på bekostnad av familjen. Boken är lika fascinerande som den är sorglig och brutal. Tara Westover förmedlar dessutom en mångfacetterad bild av familjen. Ingen framställs som rakt igenom ond, trots det fruktansvärda som hon utsätts för, inte minst av hennes labila storebror.

    Friläge av Yrsa Keysendal är en roman om att växa upp och växa isär. Det handlar om Anna och Linda som bor vägg i vägg. De har nästan ett slags hatkärlek-förhållande till varandra. Bråkar ofta men är samtidigt oskiljaktiga. Men så uppstår en spricka, som tycks irreparabel, mellan dem. De går skilda vägar och vi får följa dem på varsitt håll.

    Det är en kort roman med mycket innehåll, om vänskap och svek och försoning. Yrsa har ett vackert och pulserande språk som verkligen tilltalar mig.

    Gå förlorad av Agnes Lidbeck. Håller på med den här just nu, men har kommit såpass långt att jag med säkerhet kan rekommendera den. I den senaste romanen av Agnes Lidbeck får vi följa den ganska osympatiska karaktären Anders under tjugo års tid. Han lever med sin fru Kristina och deras dotter Anna. Det kretsar mestadels kring hans tankar, hur han ser på sin omvärld och inte minst sig själv. Han är oerhört självmedveten, uppehåller sig vid tankar på hur han kan framställa sig själv som en god, modern man. Samtidigt är han osäker på det mesta och härbärgerar en aggression som kommer fram i sporadiska utbrott, vilka han sedan genast vill skyla över. Agnes Lidbeck är mästerlig när det gäller att grotta ner sig i det psykologiska och få fram det där som skaver.

    Sådär. Det var mina boktips, som jag såhär i efterhand känner blev ganska spretigt skrivna. Men det får gå. Böckerna är bra i alla fall. Läs dem.

    1
  • vardagligt

    Vecka femton

    Nu skriver jag ett inlägg som i själva verket kanske skulle ha skrivits igår, eftersom det var måndag och visst faller det sig mer naturligt att skriva ett inlägg om den kommande veckan på veckans första dag. Men nu blev det inte så och jag får acceptera det och gå vidare. Värre saker har hänt.

    Jag sitter och tänker på vad jag har gjort de senaste dagarna och kan inte riktigt komma på något alls och jag undrar om det här är en åkomma (kanske lite hårt att kalla det för en åkomma?) som har börjat sedan jag fick barn, att jag plötsligt har så svårt att minnas hur dagarna har sett ut. De flyter ofta ihop. Kanske har jag helt enkelt inte gjort så mycket spännande de senaste dagarna.

    Fast jo, jag har skrivit! Det får väl räknas som spännande, i min värld i alla fall. Tack vare Friday Lab så har jag satt upp som mål bland annat att jag ska skriva en stund varje dag, både förra veckan och denna vecka. Detta kanske inte låter som en stor sak, men det är det. När den där kvällströttheten kickar in efter att barnen har somnat, då är det inte helt lätt att mentalt ställa om och sätta sig för att skriva. Men jag har gjort det.

    Efter att jag lyssnade på det här Youtube-klippet med Monika Fagerholm, så påmindes jag återigen om hur viktigt det är med att få en rutin, en regelbundenhet i skrivandet. Med det sagt måste man ju inte skriva varje dag såklart, men just nu känner jag att jag behöver det. För att ta mig bort från det där motståndet som har byggts upp på sistone. De första dagarna gick det långsamt, jag kom aldrig in i något flow och jag skrev inte många ord. Men jag skrev åtminstone och kände mig någorlunda nöjd med det. Sedan hände något häromkvällen när jag satte mig för att skriva. Jag hittade en helt ny ingång i texten och jag skrev nästan 2000 ord den kvällen. Det är oerhört mycket för mig som brukar skriva rätt så långsamt.

    Jag har också fixat iordning min egna lilla skrivplats i gästrummet. Så man kan väl säga att jag numera har ett eget rum. Den här veckan ska jag fortsätta på samma spår och jag hoppas innerligt att mitt flow håller i sig ett tag till.

    Andra saker jag ska göra den här veckan, utan inbördes ordning:

    * Yoga och försöka få bort det onda i min rygg.

    * Gå ut och springa.

    * Läsa Gå förlorad av Agnes Lidbeck.

    * Njuta av att vi har fått en till liten släng av sommarvärme här. Arton grader idag.

    * Börja skriva en ansökan till Skrivarakademins ettåriga skrivarlinje som går på distans. Har inte bestämt mig för om jag vill gå den än, men jag vill testa och se om jag kommer in i alla fall.

    * Prova ett nytt café som precis har öppnat i stan. Min sambo var där med jobbet imorse och han skickade den här bilden därifrån.

    Känner att jag behöver åka dit snarast.

    1
  • Skrivande

    Sådant jag skrev för åtta år sedan

    Jag hittade ett dokument på datorn med texter från 2011. Små utkast, fragment, vad man nu vill kalla det. Tänkte att jag skulle kliva ur min comfort zone och dela med mig av det jag skrivit.

    Vi ligger tätt intill varandra, på en hård skumgummimadrass på golvet. Det är allt som finns kvar, och så några flyttlådor i ett hörn av rummet. Jag huttrar och försöker vira filten tätare runt kroppen. Det är som om alla våra tillhörigheter har tagit värmen med sig och lämnat oss kvar i något kallt och ödsligt. Jag vrider försiktigt på huvudet och betraktar hans ansikte i mörkret. Han har somnat redan. Jag avskyr hur han alltid lyckas somna in helt oberörd, medan jag ligger vaken med alla tankar. Vi har satt klockan på halv sju, och jag vet att jag måste sova. Måste orka köra hela dagen imorgon.

    Det är bara en plats, tänker jag.  Alla dessa platser, som vi lämnar och anländer till. Och hur det river upp något i mig varje gång. Jag önskar att vi kunde stanna upp snart. 

    *

    – Ja, mamma ligger ju i rummet här inne.

    Hon pekar på en vägg, bakom vilken inget rum finns.

    – Hon har också hemhjälp förstår du. Pappa var här alldeles nyss, men han har nog gått hem nu.

    Hon tystnar en stund och fingrar på duken på köksbordet, fortsätter sedan: 

    – Det är så trevligt när det kommer hit riktiga människor och pratar med mig. Det blir så tyst annars. Ensamt.

    Jag slår på radion innan jag går. Jag har gjort mitt. 

    *

    En ängslig inledning, smått och hoptryckt. Pressar pennan lite för hårt mot pappret. Det börjar mörkna härinne, bäst att skynda på. Han kommer fram och undrar vad jag skriver, är det en dagbok, nej, du får läsa om du vill. Ja, om jag kunde, svarar han. Han vill att jag ska översätta men jag bara skriver tills handleden värker. För att jag kan, eller för att jag måste.

    *

    Inga lögner får existera inom mig. Det finns inte tid för sådant. Att ta omvägar och gå vilse. Mina fingertoppar luktar brasa, de har färgats svarta av sot. Teven skymtar i bakgrunden, människorna på skärmen ser emotionella och glansiga ut. De gråter och tar på varandra. Inget är på riktigt. Men nu ska allting kanaliseras utåt och jag öppnar upp bröstet, klipper sönder tröjan, håller fram det lilla bultande.

    *

    De två tanterna, båda dementa, som inte kan klara sig utan varandra. Som vill sova ihop, äta ihop, skratta ihop, gråta ihop. 

    – Jag vill inte vara ensam, säger den ena. Jag vill inte.

    – Stanna kvar här, säger den andra.

    – Du måste faktiskt åka hem nu, säger jag. Ni får ses en annan dag.

    Det är som att separera två små barn. 

    – Snälla, följ med hem till mig då. Jag vill inte vara ensam. De tänker skjuta mig.

    Ensamheten, återigen.

    *

    Allting reflekteras mot en spegelblank bakgrund: mina ord, min vantrivsel, min lycka, min likgiltighet, min motsägelsefulla natur. Mina trötta ögon är det sista jag ser. Jag läser böcker om den postmoderna människans livssituation, hur den är så full av kval och ångest och skenbar frihet. Allting verkar dömt att misslyckas. Samtidigt en tröst i att ambivalens är något som många människor går och dras med. Men har det inte alltid varit så, i alla tider? Samma gamla längtan, samma rastlöshet – det som är att vara människa.

    Tänk om det bästa är att bara dra sig tillbaka till en skyddad vrå, vara nöjd med livet som det är. Men aldrig kan jag sluta undra, sluta längta. I natt drömde jag att jag befann mig på en buss som inte kunde sakta ner, den krockade med allt som kom i dess väg.

    *

    På jobbet för snart en vecka sedan kom vi hem till en man som dött. Han hade varit dålig en längre tid, alla bara gick och väntade. Flera mornar tänkte jag innan jag klev innanför dörren, att idag är han nog död. Och just denna morgon såg jag honom ligga i sängen och gapa, kinderna insjunkna, munnen liknade ett mörkt hål. Vi gick in i sovrummet, jag höll handen framför munnen på honom. Kände inga andetag. Tänkte: vad gör man i en sån här situation? Jag tryckte fingrarna lätt mot handleden. Ingenting. Bara en märklig sorts kyla, något jag aldrig erfarit tidigare, och tyngden av hans hand. Katten kom in i rummet, hoppade upp på hans ben och la sig tillrätta.

    *

    Stilla går jag från rum till rum, slår mig ner på en sliten kökssoffa, klappar katten på magen, samlar ihop alla mina tankar till en prydlig liten hög, bara för att sedan sprida ut dem igen. Musik. Lykke Li och Florence and the machine. Deras vackra stämmor i mina öron, i mitt hjärta.

    Utanför har snön smält bort. Mamma plockar tallris och gör juldekorationer. Julskinkan ligger i ugnen. Jag som precis har läst ut Djurens liv av Coetzee frågar mig själv varför jag har börjat äta kött igen efter att ha låtit bli i fem år. Tror att jag bestämmer mig för att bli vegetarian igen, efter jul. Mamma ska också bli det, säger hon. Men nu är ju julskinkan redan köpt, köttbullarna redan tillagade. Så det är lika bra att äta det. Imorgon är det julafton. Det känns som vilken dag som helst.

    1
  • tankar

    Min ambivalenta inställning till sociala medier

    Vi sitter på ett café inne i stan. Jag tar upp telefonen och tar ett kort på mitt kaffe. Ser i ögonvrån att han sneglar på mig.

    Vad är det, säger jag.

    Ingenting, svarar han och flinar.

    Men jag vet vad han tänker, jag vet vad jag själv tänker. Att jag har blivit en sådan som vi brukade skratta lite åt i smyg.

    Jag bara dokumenterar, säger jag i försvar. Det är till bloggen. Eller Instagram.

    Han säger något raljerande om att det är ironiskt att min blogg heter litteraturen och livet. När jag sitter med telefonen så mycket.

    Jag blir först lite sur, såklart. Defensiv. Men känner samtidigt att han har en poäng, eller åtminstone så fick han mig att tänka till. I couldn’t help but thinking, som Carrie skulle ha sagt.

    I början av året bestämde jag mig för att satsa mer på bloggen och börja marknadsföra den. Skaffade en Facebooksida och ett nytt Instagramkonto. Från att ha haft ett privat Instagramkonto där jag la ut bilder sporadiskt och nästan bara på barnen så kände jag plötsligt en press på mig att lägga ut snygga bilder och komma på kloka eller vitsiga captions.

    Nästan utan att jag märkte det så började jag tänka lite annorlunda, man kanske kan säga att fokus skiftade för mig i vardagen. Det är lätt att hävda att sociala medier gör en mindre närvarande, och så är det ju i mångt och mycket. Å andra sidan, och det här kanske låter bakvänt, så upplever jag att det kan göra mig mer närvarande. Själva dokumenterandet leder till att jag tar tillvara på och minns små ögonblick i vardagen som annars kanske skulle gå mig förbi. Jag gör tillvaron till en berättelse, ett narrativ.

    Men, och det här är ett stort men, så fort man sjunker in i det där djupa hål som sociala medier också är, då är man inte så närvarande längre. När det slukar en massa tid som jag skulle kunna lägga på annat. Som att skriva till exempel.

    Anledningen till att jag bestämde mig för att använda sociala medier flitigare var ju för att jag ville satsa på skrivandet och jag insåg att en del av det handlar om att marknadsföra sig själv. Det är en förutsättning för att nå ut, få fler läsare och därigenom också utvecklas som skribent. Annars kan jag ju lika gärna skriva dagbok, aldrig publicera något. Men när skrivandet börjar handla mer om att skapa content och att jaga likes eller följare på Instagram, då kanske jag behöver stanna upp en stund. Fundera på vad som är viktigast och hur man hittar balansen. Det är ju inte meningen att det ska sno fokus från det som jag faktiskt vill ägna mig åt.

    Vill inte heller framstå som bakåtsträvande och moraliserande, vilket lätt blir fallet när man talar negativt om sociala medier. Jag tycker ju att det är både användbart och roligt. Och som sagt – en oundviklig del om man vill marknadsföra något. Till exempel kommer det här blogginlägget såklart att läsas av betydligt fler om jag delar det på Facebook och Instagram. Får jag fler följare så betyder det dessutom fler potentiella läsare. Om jag i framtiden debuterar som författare så har jag också en stor fördel av att ha en plattform på sociala medier. Det fungerar ju inte som det gjorde förr i tiden – att en författare sitter på sin kammare och skriver och när boken är färdig så sköter förlaget marknadsföringen. Så i viss mån kanske jag bör kämpa för att öka följarantalet.

    Men det är dubbelt, och som jag skrev i rubriken så känner jag mig ambivalent. Jag vill använda det som ett verktyg för att nå ut och samtidigt behålla mitt fokus på skrivandet. Hade jag haft all tid i världen så vore det här inte ett problem, men med två småbarn så gäller det att prioritera och använda den dyrbara egentiden på rätt sätt.

    Hur känner ni inför sociala medier? Någon som delar min hatkärlek? Berätta gärna!1